Helt Perfekt Glob

Bad Lieutenant av J

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

Last Dance av J

Baren Kenny’s Palace har blivit utsedd till att vara värd för den direktsända TV-danstävlingen Miss DTV 1991, där en handfull lättklädda damer ska dansa inför TV-publik som ska rösta på dem. Det ingen hade räknat med är att en galning har bestämt sig för att tunna ut konkurrensen bland de deltagande genom att ha ihjäl dem en efter en.

När man djupdyker i slasherfilmsgenren så får man räkna med att man stöter på en del filmer som inte bara är bortglömda utan också inte särskilt bra. Last Dance från 1992 är just en sån slasherfilm; den är bortglömd och inte speciellt bra.

Det största problemet filmen har är att majoriteten av alla mord inträffar off screen och även om en handfull dialoger fick mig att garva till var filmen överlag inte jätteengagerande. Det blir aldrig spännande eller nämnvärt intressant egentligen, utan bitvis småtråkigt. Skådespelet är i alla fall helt okej för den här typen av film, även om det inte direkt höjer filmens kvalitéer nämnvärt.

Nåja. Även om Last Dance inte engagerade mig i någon större utsträckning så finns det å andra sidan definitivt sämre filmer där ute. Som en trashig direkt-till-VHS skräpfilm är den väl okej, även om jag tvivlar på att jag kommer att se om den.

Body Puzzle av J

När en rad brutala mord, där offren blir stympade, plötsligt börjar inträffa får kriminalaren Livet (Tomas Arana) fallet på sitt bord. Kroppsdelarna som tas från offren lämnar mördaren hos den vackra, och rika, änkan Tracy (Joanna Pacula) och det dröjer inte länge innan Livet inser att det hela har någonting att göra med Tracy’s bortgångne man att göra…

Efter att ha sett Lamberto Bava’s tidigare alster i giallo-genren, A Blade In The Dark (recenserad här), You’ll Die At Midnight (recenserad här) och Delirium (recenserad här) trodde jag att Body Puzzle från 1992 skulle vara något i ungefär samma dumma och over the top stil. Istället visade sig filmen vara något mer seriös (och kanske till och med mer genomtänkt överlag) än hans tidigare filmer i subgenren, med inte alls lika många dumheter (även om också den här filmen har sin beskärda del av idioti).

Body Puzzle är hur som helst en okej thriller med element från den klassiska italienska skräckgenren. Den blir smått långdragen på sina ställen, men har å andra sidan en handfull riktigt spännande scener som väger upp det hela – samtidigt som den har några riktiga ”what the fuck”-moment (bland annat en biljakt i slutet på filmen där det ser ut som att de kör i 200km/h) som känns direkt tagna ur valfri slasherfilm från 1980-talet.

På det stora hela får Body Puzzle godkänt. Den är tillräckligt kompetent gjord för att kunna tas på allvar, men den har å andra sidan sina stunder då man undrar vad Bava och hans filmteam egentligen tänkte på.

Ghostwatch av J

31 Oktober, 1992. Den brittiska TV-kanalen BBC sänder live från Northolt, Storlondon för det extrainsatta TV-programmet Ghostwatch. Syftet med livesändningen är att de ska undersöka ryktena om ”det mest hemsökta huset i England”, där en mor med två barn bor. I tron om att bli lättsamt skrämda en gång eller två och troligen avslöja en bluff beger sig TV-teamet in i huset. Nittio minuter senare inser de sitt misstag…

Under ett avsnitt av podcasten The Hysteria Continues nämnde en av talarna, britten Justin, Ghostwatch. Han berättade kort om vad den handlade om och om hur folk som zappade in på kanalen en bit in i filmen trodde att det hela var en direktsändning, vilket är ett faktum. Det roliga är dock att filmen inte alls var menad att lura folk, vilket märks tydligt i början på filmen då bland annat ”by Stephen Volk” dyker upp direkt efter titeln. BBC fick emellertid en hel del skit för projektet och blev nedringda av arga och rädda tittare och blev kritiserade av brittiska kvällstidningar och andra nyhetsblaskor dagen efter för ”de obehagliga scenerna som förekom i filmen”. Själv tycker jag att filmen är ganska frän. Idéen bakom den är riktigt cool och för mina tankar till found footage genren (speciellt med tanke på slutet). Men filmen har samtidigt en del problem…

För det första; skådespelarna som utgör familjen i filmen är knappast top-notch och känns emellanåt inte övertygande. För det andra; filmen är otroligt långsam. Det tar kring en timme för filmen att komma igång ordentligt, men när den väl gör det blir det hela väldigt intressant och rent av lite spännande. Jag förstår tanken bakom det hela, men jag menar att man inte behöver bygga upp en film i samma takt som färg torkar.

Ghostwatch är en udda film helt klart. Det är inget mästerverk, men den har samtidigt en frän och rolig idé och la en av de första stenarna för found footage genren. En återtitt längre fram kommer troligen att förekomma, då troligtvis med gott sällskap.

Pet Sematary II av J

Under en filminspelning inträffar en olycka och skådespelerskan Renee Hallow (Darlanne Fluegel) dör. Hennes son, Jeff Matthews (Edward Furlong), och hennes make Chase Matthews (Anthony Edwards), packar sitt pick och pack och flyttar in i deras sommarhus i den lilla staden Ludlow, Maine, för att försöka komma över det inträffade. Det dröjer inte länge förrän Jeff börjar bli trakasserad av skolans bråkstakar och blir vän med den utstötte Drew Gilbert (Jason McGuire).

Efter att Drew’s hund Zowie försökt ta sig in i kaninburen igen bestämmer sig hans styvfar, sheriff Gus Gilbert (Clancy Brown), för att skjuta hunden. Zowie dör och Drew bestämmer sig för att ta med sig Zowie upp till Micmac indianernas begravningsplats. Tillsammans med Jeff beger han sig iväg och begraver sin älskade hund – som kommer tillbaka redan samma natt, förändrad. Kort därefter blir Gus dödad av Zowie och för att försöka röja undan spåren att Gus dött begraver Jeff och Drew honom på Micmac indianernas begravningsplats – vilket kommer visa sig vara ett mycket ödesdigert beslut…

H kommer säkerligen skjuta mig för det här, meeeeeen….. jag tycker faktiskt Pet Sematary II är en okej skräckis. Visst, Edward Furlong är överlag en värdelös skådespelare (vilket han bevisar ett par gånger under den här filmens gång tyvärr), manuset är väldigt klyschigt och bitvis rent korkat och att de ens kom på tanken att göra en uppföljare till en så pass klassisk och bra film som Pet Sematary är ju bara det ett skämt, men jag tycker ändå filmen är helt okej för vad den är. Det är en sån där popcorn-rulle man tittar på tillsammans med grabbgänget som skiter fullständigt i hur den första filmen var och som bara vill se lite hjärndöd film med (iaf till en viss del) gore.

Tvåan har absolut inte den där gripande och atmosfäriska känslan över sig som den första filmen har, men tvåan har dock en väldigt sorglig scen där Jason McGuire’s karaktär håller om sin döende hund till tonerna av Jan King – Fading Away. Kalla mig blödig, men det hugger i hjärtat åt mig när jag ser den scenen. Jisses…

Nåja. Pet Sematary II har inte samma nostalgikänsla för mig som den första, men jag tycker ändå det är en okej film för vad den är – även om den överlag känns rätt onödig.

Poison Ivy av J

Rikemansdottern Sylvie Cooper (Sara Gilbert) lever ett väldigt ensamt liv med ytterst få – om ens några – vänner och hennes föräldrar håller henne hårt. Men hela hennes livssituation förändras när hon träffar den sexiga och smått ”crazy” Ivy (Drew Barrymore), som inte bara blir hennes bästa vän utan blir också som en i familjen. Vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…

Ärligt talat har jag väldigt lite att skriva om Poison Ivy, mest tack vare att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den. Det är ett trögt och inte speciellt intressant ”erotiskt” thriller-drama som gjorde mig mer sömnig än intresserad. Skådespelarna är suveräna och gör väldigt bra ifrån sig, men händelseförloppet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt. Filmens highlight var nog upplösningen (typ de sista fyra, fem minutrarna eller nåt) – som tack och lov inte hade en 3 timmar lång förklaring, utan en fin liten avrundning i form av en fryst bild av Barrymore och några repliker av Gilbert.

För att vara den första filmen i en serie om fyra filmer (hittils iaf) så är det här en väldigt svag och snarkig rulle. Rekommenderas verkligen inte. Nästa.

Ronny & Ragge: Byhåla av H

Ja alltså, jag har ju redan recenserat Byhålorna lite snabbt tidigare här i bloggen, men nu har jag skrivit en fullrecension av deras dubbel-DVD på DVDKritik.se också. Läs den.

There’s Nothing Out There av J

Sju ungdomar beger sig under vårlovet till en av ungdomarnas fars stuga för att koppla av och umgås – med alla dess fördelar. Men redan när de anlänt till stugan börjar skräckfilmsfreaket Mike (Craig Peck) att se tecken på att den sköna vistelsen i stugan kommer att bli någonting fruktansvärt. De övriga i gänget viftar undan Mike’s varningar och menar på att han bara har tittat för mycket på film – men när de börjar snava in i alla olika typer av klyschor som brukar inträffa i skräckfilmer börjar de inse att Mike kan ha rätt… eller?

Öh, jag har rätt lite att skriva om There’s Nothing Out There faktiskt. Många ser den som en klassiker, medans andra ser den som värdelös. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan där. Filmen är sjukt kultig, cheesig och har sina stunder då man garvar högt, men i det stora hela är inte filmen så där värst jättebra. Den är okej, men det är inte någonting man bör se fler än en gång…

Händelseförloppet är ganska trögt till en början. Det tar ett tag innan det faktiskt börjar röra på sig i filmen och när det väl börjar röra på sig blir det, så klart, inte speciellt imponerande. Effekterna är cheesiga och är, till större delen, billiga och rätt uselt gjorda (även för att vara tidigt 90-tal). Skådisarna är väl rätt hyfsade för den här typen av produktion, men det är inga Oscars-vinnare om vi säger så. Storyn är, så klart, sjukt klyschig och om man aldrig har sett en skräckfilm förut eller bara är lobotomerad så kan det hända att man tycker att den är spännande.. nån gång. Eller nåt. Filmen duger som sagt att se en gång, max – om man orkar genomlida det tröga partiet i början av filmen dvs.

House IV av J

Roger Cobb (William Katt) och hans styvbroder Burke (Scott Burkholder) diskuterar huruvida de ska sälja Roger’s gammelfarfars hus eller inte. Roger bestämmer sig för att inte sälja kåken och de två styvbröderna skiljs åt som ovänner. Snett därefter beger sig Roger, hans nya fru Kelly (Terri Treas) och deras gemensamma dotter Laurel (Mellisa Clayton) hemåt. Dessvärre inträffar en bilolycka och resultatet blir att Roger hamnar i koma. Kelly skriver under papper om att dra ur pluggen åt Roger så att han får vila i frid.

Kort därefter flyttar Kelly och Laurel – som nu sitter i rullstol efter bilkraschen – in i den stora kåken. Kelly börjar kort därefter få märkliga syner och börjar ifrågasätta sig själv – håller hon på att bli tokig eller spökar det verkligen i det gamla huset? Samtidigt försöker Burke att övertala Kelly till att köpa huset av henne, då han har egna planer för platsen…

House var en bra, underhållande, skojig och spännande film. House II var en flamsig, oseriös och rätt osammanhängande soppa. The Horror Show/House III var en okej skräckis, som mestadels bjöd på gamla klyschor. House IV är.. en helt annan historia. House IV tar alltså vid någon gång efter House, men en hel del grejer är förändrade.

Exempelvis har nu Roger en dotter istället för en son (karaktären Jimmy i den första filmen), huset är placerat mitt ute i ingenstans istället för på en gata i en stad (vilket den är i den första filmen) och huset tillhörde Roger’s gammelfarfar istället för faster (som det gjorde i den första filmen). Jag, som nu har sett igenom alla fyra filmerna, hajar till på såna här punkter – mycket tack vare att Cunningham var involverad i samtliga fyra filmer och de kunde inte få storyn rätt i den enda av House filmerna som faktiskt är en direkt uppföljare till den första filmen?! För i helvete…

Filmen är dessutom befriad HELT ifrån läskigheter och är nästan mer osammanhängande än den andra filmen i serien – iaf händelsemässigt. Det dröjer dessutom närmare 40 minuter innan någonting (utöver bilkraschen i början av filmen) av intresse faktiskt händer i filmen. Humorn som fanns i de två första filmerna existerar inte så långt ögat kan nå och istället försöker sig filmen på att vara läskig (vilket den misslyckas med fatalt, som jag redan nämnt). Effekterna är iaf hyfsade och ett ”pizzaface” (som är gestaltat av ingen mindre än Kane Hodder) är en rätt cool effekt som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Ja, vad fan.. det är en TV-film från 92, så varför skulle jag inte bli förvånad för?

Skådisarna är hyfsade och fungerar. Katt är med i ca 10 minuter i hela filmen och gör en hyfsad insats som Roger igen. Burkholder är helt okej som en av skummisarna och Treas gör ett helt okej jobb som Kelly. Sedan har vi Clayton, som irriterar mig något fruktansvärt. Dels för att hon skådespelar som en stelopererad apa och mestadels bara gnäller hela jävla tiden filmen igenom. Irriterande ungjävel.

House IV – som egentligen är den riktiga House III, men som producenterna döpte till House IV för att slippa förvirring av filmernas titlar – är definitivt den sämsta i serien och jag har full förståelse varför de inte gjorde en femte House film. Skippa och se den första filmen istället.

C’est arrivé près de chez vous (aka Man Bites Dog) av J

C’est arrivé près de chez vous (som betyder Det Hände I Ditt Grannskap) – eller Man Bites Dog som den är mer känd som internationellt – är en svart-vit film som blev producerad med en snålbudget av fyra filmstudenter, ledda av regissören Rémy Belvaux. Idéen bakom filmen tillkom från att spela in en dokumentär utan några pengar – vilket också försvårade inspelningen. Tack vare budgetproblem tog det dem ett år att göra klart filmen. Företaget fick slut på pengar flera gånger och inspelningarna fick lov att skjutas upp tills det att mer pengar hade kommit in. Många vänner och familjemedlemmar till filmmakarna bidrog till filmen, både bakom och framför kameran. Filmen fick slutligen åldersgränsen NC-17 av Motion Picture Association of America (MPAA) för grafiskt våld.

Nåväl. Filmens handling kretsar kring Benoît aka Ben (Benoît Poelvoorde), som tillsammans med ett gäng dokumentärfilmare gör en dokumentär om hans sadistiska och våldsamma vardag som seriemördare. Till en början är de tre dokumentärfilmarna opartiska i Benoît’s handlingar och står bara bredvid. Men allt eftersom inspelningarna fortskrider desto mer finner de sig själva i ett ökande kaotiskt våld som de plötsligt blir delaktiga i.

Jag har rätt lite att säga om den här filmen egentligen. Å ena sidan är det en bra film, å andra sidan är det en axelryckning. Den innehar en del våldsscener, men samtidigt koncentrerar sig filmen inte heller på våldet utan huvudpersonerna i filmen och deras handlingar. Skådespelarna gör enastående insatser och Poelvoorde är sjukt bra i huvudrollen – man får helt enkelt den där känslan av att han är helt sjuk i huvudet på riktigt. Den svart-vita bilden i filmen ökar trovärdigheten lite mer (då effekter så som blodstänk och blodpölar automatiskt blir färglösa så när som på en mörkaktig ton) och ger känslan av att man sitter och glor på en gammal halvsunkig dokumentär.

Nåja. Man Bites Dog är bra för vad den är och man kan egentligen inte klaga allt för mycket på den om man tänker på vad de hade för budget. Det är ingenting jag tänker rekommendera till ”vanliga” filmtittare, men de som är ute efter någonting lite annorlunda och udda, go ahead – kolla upp den. Jag avrundar den här recensionen med den här trivian:

Spoilervarning! Även om det aldrig är visat eller ens antytt i filmen att Benoît dödar en bebis hade originalpostern (som visas längre upp)  en bild där en bebis’ napp, tillsammans med stänkande blod, kommer från ett icke sebart mål i ändan av Benoît’s pistol. På de utländska release postrarna (utom Region 4/Australiensiska releasen) ändrades bebisens napp till en tandprotes (se bilden här brevid).