| Subcribe via RSS

Ghostwatch av J

april 22nd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ghostwatch31 Oktober, 1992. Den brittiska TV-kanalen BBC sänder live från Northolt, Storlondon för det extrainsatta TV-programmet Ghostwatch. Syftet med livesändningen är att de ska undersöka ryktena om ”det mest hemsökta huset i England”, där en mor med två barn bor. I tron om att bli lättsamt skrämda en gång eller två och troligen avslöja en bluff beger sig TV-teamet in i huset. Nittio minuter senare inser de sitt misstag…

Under ett avsnitt av podcasten The Hysteria Continues nämnde en av talarna, britten Justin, Ghostwatch. Han berättade kort om vad den handlade om och om hur folk som zappade in på kanalen en bit in i filmen trodde att det hela var en direktsändning, vilket är ett faktum. Det roliga är dock att filmen inte alls var menad att lura folk, vilket märks tydligt i början på filmen då bland annat ”by Stephen Volk” dyker upp direkt efter titeln. BBC fick emellertid en hel del skit för projektet och blev nedringda av arga och rädda tittare och blev kritiserade av brittiska kvällstidningar och andra nyhetsblaskor dagen efter för ”de obehagliga scenerna som förekom i filmen”. Själv tycker jag att filmen är ganska frän. Idéen bakom den är riktigt cool och för mina tankar till found footage genren (speciellt med tanke på slutet). Men filmen har samtidigt en del problem…

För det första; skådespelarna som utgör familjen i filmen är knappast top-notch och känns emellanåt inte övertygande. För det andra; filmen är otroligt långsam. Det tar kring en timme för filmen att komma igång ordentligt, men när den väl gör det blir det hela väldigt intressant och rent av lite spännande. Jag förstår tanken bakom det hela, men jag menar att man inte behöver bygga upp en film i samma takt som färg torkar.

Ghostwatch är en udda film helt klart. Det är inget mästerverk, men den har samtidigt en frän och rolig idé och la en av de första stenarna för found footage genren. En återtitt längre fram kommer troligen att förekomma, då troligtvis med gott sällskap.

No Comments

Pet Sematary II av J

augusti 24th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Under en filminspelning inträffar en olycka och skådespelerskan Renee Hallow (Darlanne Fluegel) dör. Hennes son, Jeff Matthews (Edward Furlong), och hennes make Chase Matthews (Anthony Edwards), packar sitt pick och pack och flyttar in i deras sommarhus i den lilla staden Ludlow, Maine, för att försöka komma över det inträffade. Det dröjer inte länge förrän Jeff börjar bli trakasserad av skolans bråkstakar och blir vän med den utstötte Drew Gilbert (Jason McGuire).

Efter att Drew’s hund Zowie försökt ta sig in i kaninburen igen bestämmer sig hans styvfar, sheriff Gus Gilbert (Clancy Brown), för att skjuta hunden. Zowie dör och Drew bestämmer sig för att ta med sig Zowie upp till Micmac indianernas begravningsplats. Tillsammans med Jeff beger han sig iväg och begraver sin älskade hund – som kommer tillbaka redan samma natt, förändrad. Kort därefter blir Gus dödad av Zowie och för att försöka röja undan spåren att Gus dött begraver Jeff och Drew honom på Micmac indianernas begravningsplats – vilket kommer visa sig vara ett mycket ödesdigert beslut…

H kommer säkerligen skjuta mig för det här, meeeeeen….. jag tycker faktiskt Pet Sematary II är en okej skräckis. Visst, Edward Furlong är överlag en värdelös skådespelare (vilket han bevisar ett par gånger under den här filmens gång tyvärr), manuset är väldigt klyschigt och bitvis rent korkat och att de ens kom på tanken att göra en uppföljare till en så pass klassisk och bra film som Pet Sematary är ju bara det ett skämt, men jag tycker ändå filmen är helt okej för vad den är. Det är en sån där popcorn-rulle man tittar på tillsammans med grabbgänget som skiter fullständigt i hur den första filmen var och som bara vill se lite hjärndöd film med (iaf till en viss del) gore.

Tvåan har absolut inte den där gripande och atmosfäriska känslan över sig som den första filmen har, men tvåan har dock en väldigt sorglig scen där Jason McGuire’s karaktär håller om sin döende hund till tonerna av Jan King – Fading Away. Kalla mig blödig, men det hugger i hjärtat åt mig när jag ser den scenen. Jisses…

Nåja. Pet Sematary II har inte samma nostalgikänsla för mig som den första, men jag tycker ändå det är en okej film för vad den är – även om den överlag känns rätt onödig.

No Comments

Poison Ivy av J

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Thriller

Rikemansdottern Sylvie Cooper (Sara Gilbert) lever ett väldigt ensamt liv med ytterst få – om ens några – vänner och hennes föräldrar håller henne hårt. Men hela hennes livssituation förändras när hon träffar den sexiga och smått ”crazy” Ivy (Drew Barrymore), som inte bara blir hennes bästa vän utan blir också som en i familjen. Vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…

Ärligt talat har jag väldigt lite att skriva om Poison Ivy, mest tack vare att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den. Det är ett trögt och inte speciellt intressant ”erotiskt” thriller-drama som gjorde mig mer sömnig än intresserad. Skådespelarna är suveräna och gör väldigt bra ifrån sig, men händelseförloppet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt. Filmens highlight var nog upplösningen (typ de sista fyra, fem minutrarna eller nåt) – som tack och lov inte hade en 3 timmar lång förklaring, utan en fin liten avrundning i form av en fryst bild av Barrymore och några repliker av Gilbert.

För att vara den första filmen i en serie om fyra filmer (hittils iaf) så är det här en väldigt svag och snarkig rulle. Rekommenderas verkligen inte. Nästa.

No Comments

Ronny & Ragge: Byhåla av H

december 21st, 2011 | Postad i Komedi, TV

Ja alltså, jag har ju redan recenserat Byhålorna lite snabbt tidigare här i bloggen, men nu har jag skrivit en fullrecension av deras dubbel-DVD på DVDKritik.se också. Läs den.

No Comments

There’s Nothing Out There av J

juni 26th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sju ungdomar beger sig under vårlovet till en av ungdomarnas fars stuga för att koppla av och umgås – med alla dess fördelar. Men redan när de anlänt till stugan börjar skräckfilmsfreaket Mike (Craig Peck) att se tecken på att den sköna vistelsen i stugan kommer att bli någonting fruktansvärt. De övriga i gänget viftar undan Mike’s varningar och menar på att han bara har tittat för mycket på film – men när de börjar snava in i alla olika typer av klyschor som brukar inträffa i skräckfilmer börjar de inse att Mike kan ha rätt… eller?

Öh, jag har rätt lite att skriva om There’s Nothing Out There faktiskt. Många ser den som en klassiker, medans andra ser den som värdelös. Jag själv hamnar någonstans mitt emellan där. Filmen är sjukt kultig, cheesig och har sina stunder då man garvar högt, men i det stora hela är inte filmen så där värst jättebra. Den är okej, men det är inte någonting man bör se fler än en gång…

Händelseförloppet är ganska trögt till en början. Det tar ett tag innan det faktiskt börjar röra på sig i filmen och när det väl börjar röra på sig blir det, så klart, inte speciellt imponerande. Effekterna är cheesiga och är, till större delen, billiga och rätt uselt gjorda (även för att vara tidigt 90-tal). Skådisarna är väl rätt hyfsade för den här typen av produktion, men det är inga Oscars-vinnare om vi säger så. Storyn är, så klart, sjukt klyschig och om man aldrig har sett en skräckfilm förut eller bara är lobotomerad så kan det hända att man tycker att den är spännande.. nån gång. Eller nåt. Filmen duger som sagt att se en gång, max – om man orkar genomlida det tröga partiet i början av filmen dvs.

No Comments

House IV av J

februari 24th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Roger Cobb (William Katt) och hans styvbroder Burke (Scott Burkholder) diskuterar huruvida de ska sälja Roger’s gammelfarfars hus eller inte. Roger bestämmer sig för att inte sälja kåken och de två styvbröderna skiljs åt som ovänner. Snett därefter beger sig Roger, hans nya fru Kelly (Terri Treas) och deras gemensamma dotter Laurel (Mellisa Clayton) hemåt. Dessvärre inträffar en bilolycka och resultatet blir att Roger hamnar i koma. Kelly skriver under papper om att dra ur pluggen åt Roger så att han får vila i frid.

Kort därefter flyttar Kelly och Laurel – som nu sitter i rullstol efter bilkraschen – in i den stora kåken. Kelly börjar kort därefter få märkliga syner och börjar ifrågasätta sig själv – håller hon på att bli tokig eller spökar det verkligen i det gamla huset? Samtidigt försöker Burke att övertala Kelly till att köpa huset av henne, då han har egna planer för platsen…

House var en bra, underhållande, skojig och spännande film. House II var en flamsig, oseriös och rätt osammanhängande soppa. The Horror Show/House III var en okej skräckis, som mestadels bjöd på gamla klyschor. House IV är.. en helt annan historia. House IV tar alltså vid någon gång efter House, men en hel del grejer är förändrade.

Exempelvis har nu Roger en dotter istället för en son (karaktären Jimmy i den första filmen), huset är placerat mitt ute i ingenstans istället för på en gata i en stad (vilket den är i den första filmen) och huset tillhörde Roger’s gammelfarfar istället för faster (som det gjorde i den första filmen). Jag, som nu har sett igenom alla fyra filmerna, hajar till på såna här punkter – mycket tack vare att Cunningham var involverad i samtliga fyra filmer och de kunde inte få storyn rätt i den enda av House filmerna som faktiskt är en direkt uppföljare till den första filmen?! För i helvete…

Filmen är dessutom befriad HELT ifrån läskigheter och är nästan mer osammanhängande än den andra filmen i serien – iaf händelsemässigt. Det dröjer dessutom närmare 40 minuter innan någonting (utöver bilkraschen i början av filmen) av intresse faktiskt händer i filmen. Humorn som fanns i de två första filmerna existerar inte så långt ögat kan nå och istället försöker sig filmen på att vara läskig (vilket den misslyckas med fatalt, som jag redan nämnt). Effekterna är iaf hyfsade och ett ”pizzaface” (som är gestaltat av ingen mindre än Kane Hodder) är en rätt cool effekt som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Ja, vad fan.. det är en TV-film från 92, så varför skulle jag inte bli förvånad för?

Skådisarna är hyfsade och fungerar. Katt är med i ca 10 minuter i hela filmen och gör en hyfsad insats som Roger igen. Burkholder är helt okej som en av skummisarna och Treas gör ett helt okej jobb som Kelly. Sedan har vi Clayton, som irriterar mig något fruktansvärt. Dels för att hon skådespelar som en stelopererad apa och mestadels bara gnäller hela jävla tiden filmen igenom. Irriterande ungjävel.

House IV – som egentligen är den riktiga House III, men som producenterna döpte till House IV för att slippa förvirring av filmernas titlar – är definitivt den sämsta i serien och jag har full förståelse varför de inte gjorde en femte House film. Skippa och se den första filmen istället.

No Comments

C’est arrivé près de chez vous (aka Man Bites Dog) av J

september 29th, 2010 | Postad i Drama, Film, Komedi, Thriller

C’est arrivé près de chez vous (som betyder Det Hände I Ditt Grannskap) – eller Man Bites Dog som den är mer känd som internationellt – är en svart-vit film som blev producerad med en snålbudget av fyra filmstudenter, ledda av regissören Rémy Belvaux. Idéen bakom filmen tillkom från att spela in en dokumentär utan några pengar – vilket också försvårade inspelningen. Tack vare budgetproblem tog det dem ett år att göra klart filmen. Företaget fick slut på pengar flera gånger och inspelningarna fick lov att skjutas upp tills det att mer pengar hade kommit in. Många vänner och familjemedlemmar till filmmakarna bidrog till filmen, både bakom och framför kameran. Filmen fick slutligen åldersgränsen NC-17 av Motion Picture Association of America (MPAA) för grafiskt våld.

Nåväl. Filmens handling kretsar kring Benoît aka Ben (Benoît Poelvoorde), som tillsammans med ett gäng dokumentärfilmare gör en dokumentär om hans sadistiska och våldsamma vardag som seriemördare. Till en början är de tre dokumentärfilmarna opartiska i Benoît’s handlingar och står bara bredvid. Men allt eftersom inspelningarna fortskrider desto mer finner de sig själva i ett ökande kaotiskt våld som de plötsligt blir delaktiga i.

Jag har rätt lite att säga om den här filmen egentligen. Å ena sidan är det en bra film, å andra sidan är det en axelryckning. Den innehar en del våldsscener, men samtidigt koncentrerar sig filmen inte heller på våldet utan huvudpersonerna i filmen och deras handlingar. Skådespelarna gör enastående insatser och Poelvoorde är sjukt bra i huvudrollen – man får helt enkelt den där känslan av att han är helt sjuk i huvudet på riktigt. Den svart-vita bilden i filmen ökar trovärdigheten lite mer (då effekter så som blodstänk och blodpölar automatiskt blir färglösa så när som på en mörkaktig ton) och ger känslan av att man sitter och glor på en gammal halvsunkig dokumentär.

Nåja. Man Bites Dog är bra för vad den är och man kan egentligen inte klaga allt för mycket på den om man tänker på vad de hade för budget. Det är ingenting jag tänker rekommendera till ”vanliga” filmtittare, men de som är ute efter någonting lite annorlunda och udda, go ahead – kolla upp den. Jag avrundar den här recensionen med den här trivian:

Spoilervarning! Även om det aldrig är visat eller ens antytt i filmen att Benoît dödar en bebis hade originalpostern (som visas längre upp)  en bild där en bebis’ napp, tillsammans med stänkande blod, kommer från ett icke sebart mål i ändan av Benoît’s pistol. På de utländska release postrarna (utom Region 4/Australiensiska releasen) ändrades bebisens napp till en tandprotes (se bilden här brevid).

2 Comments

Byhåla, Byhåla 2: Tillbaka Till Fårrden, Byhåla 3, Pökpåsefabriken av H

juni 19th, 2010 | Postad i Komedi, TV

Ronny och Ragge. Det känns löjligt att försöka förklara vilka de är, men även om ni kanske vet att Peter Settman numer gör saker som Så Ska Det Låta, så kanske ni inte har koll på att Fredde Granberg precis regisserat Kommissarie Späck som går på bio just nu. Nåja.

Byhåla nummer ett är från 1991, och består av korta sketcher som spelades in till ungdomsprogrammet ”Gerilla-TV Laijv” där Peter och Fredde var programledare ihop med Gila Bergqvist. Byhåla 2 är deras första egna tv-serie, och handlar om hur de köper en Ford för att åka till en raggarträff i Pajala. (c:a 100 minuter) I Byhåla 3 (75 min) så … händer nåt annat. Minns inte så noga. Sen gjordes nån underlig straight-to-video där de båda startar en kondomfabrik. Man gjorde en skiva och åkte på folkparksturné också, men den filmen sket vi i.

Klassisk svensk idiothumor med många klassiska repliker. Skådespeleriet är.. öhm.. ja. Speciellt Peter Settman har ett kroppspråk som en fladdrig marionettdocka, mycket imponerande. Kul att man bytt skådespelare till alla återkommande roller för varje säsong. Vi får också se en relativt ung Annika Lantz knalla runt i baddräkt. Om det nu intresserar.

No Comments

Lat sau san taam (aka Hard Boiled) av J

februari 8th, 2010 | Postad i Action, Film

Undercoversnuten Tony (Tony Leung Chiu Wai) har lyckats infiltrera maffian, men när en uppgörelse på en restaurang går snett skjuts en polis ihjäl. Polisens partner, ”Tequila” (Yun-Fat Chow), ger sig ut på jakt efter de ansvariga, ovetandes att en av bovarna är en infiltratör. Tony i sin tur börjar närma sig sitt mål att avslöja en stor vapengömma.

Action, action och åter action. Våldsam sådan med, dessutom. Övervåldsam, kan man till och med säga. Men fan så underhållande. John Woo’s klassiska actionrulle från 92 är en ca 2 timmar övervåldsam actionrulle som troligtvis förnöjer de flesta actionsugna där ute. Folk blir skjutna till höger och vänster, saker exploderar överallt och det är inte speciellt mycket dötid igenom filmen, utan det händer nästintill hela tiden någonting och resan mellan punkt A och punkt B går undan.

15 år efter filmens release – dvs 2007 – släpptes också ett spin-off-spel till Hard Boiled, under titeln Stranglehold. Spelet är inte en uppföljare till filmen, utan mer ett ”nytt kapitel” i Tequila’s liv. Att vi dessutom får se en filmatisering av spelet 2012 (enligt IMDB) kan bli intressant.

Anyway; se filmen om du vill se vad riktig action är. Läs gärna Helt Perfekt’s recension av filmen också.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0104684/

No Comments

Police Story 1-4 + New av H

januari 21st, 2010 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu

Här kommer en mastodontrecension av Jackie Chan-rullarna om Police Story. Det är relativt enkelt. Relativt mot In The Line Of Duty-serien alltså. Den ska jag berätta allt om senare.

1985 kom Ging Chat Goo Si, mest känd som Police Story. 1988 kom Police Story 2 och här börjar det bli smått virrigt. I Sverige gav man ut filmen som Hatets Eld, Brasilien valde Kodnamn: Radikal, Spanien tog Superpolisen I Trubbel, medan Ungern av alla ställen nöjde sig med Polishistorien Fortsätter.

1992 kom så Police Story 3, med undertiteln Supercop. Värt att notera är att de kinesiska titlarna faktiskt är korrekt översatta till engelska, i det här fallet heter filmen 警察故事III超级警察 så det ser ni ju direkt. I vilket fall så lyckas de flesta med den här titeln, även om de oftast valde att bara kalla filmen Supercop. Portugal lade till ”Blixtens Raseri” men vi förlåter dem.

1993 gjorde man en spinoff från Supercop med Michelle Yeohs karaktär. Dess titel översätts till ”Superplaner” men fick förstås titeln Supercop 2. Och Mega Cop. Och Once A Cop, för att spela på John Woo-rullen Once A Thief.. I England tyckte man det räckte med Supercop. Sen fick den heta Project S, för att spela på Jackie Chan-rullarna Project A. Sen lite olika kombinatiooner: Police Story 3 Part 2, Police Story 3: Supercop 2 och Police Story 4: Project S. Den skippar jag i alla fall den här gången, eftersom Jackie inte är med.

Även 1992 gjorde Jackie den orelaterade filmen Crime Story, som förstås fick heta lite allt möjligt för att folk skulle se den. New Police Story, Police Story 4 och varför inte Police Dragon om något Bruce Lee-fan skulle råka befinna sig i videobutiken?

Den riktiga Police Story 4 blev dock mer känd som First Strike, även om de kinesiska titlarna var Jackie Chan’s First Fist och Police Story 4: Simple Task. Japan körde kombon Final Project, i övrigt verkar det ha funkat bra.

2004 års New Police Story verkar dock inte räknas till serien, men jag räknar med den. Om inte annat för att få berätta att den hette Raseriets Slag i Argentina.

Om du sett någon av filmerna i svensk utgåva så kan jag direkt tala om för dig att du missat en hel del. De fina amerikanska versionerna du då sett har trimmats med allt från 8 till 27 minuter, eftersom vi västerlänningar inte klarar av att se för mycket Hong Kong-film. Mer om detta vid varje film.

I Polishistoria nummer ett möter vi Ka-Koi Chan (Jackie) som vid ett tillslag arresterar storskurken Chu Tao. Denne släpps förstås dock fri, och Jackie sätts att bevaka Taos sekreterare för att försöka komma åt skurken.

Det är massvis med hård action hela tiden, och ett otal stunts av typen ”aj FAN vad han slog sig”. Helt klart en sevärd film. Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva består av c:a 30 minuters intervjuer med medlemmar ur Jackie Chans stuntteam som jobbade på filmen, vilket är mycket intressant. En intervju med Jackie själv är hyfsat intressant, följt av diverse småkrafs såsom bortklippta scener och givetvis ett Bey Logan-kommentarsspår som man inte orkar med.

Det finns ungefär tre versioner av filmen. Hong Kong-originalet på strax över 100 minuter, den japanska förlängda versionen (varav inget är viktigt) på 106 minuter, och så förstås den dubbade, slaktade amerikanska versionen på 90 minuter. Mig veterligen släpptes denna film aldrig på VHS i Sverige (den fanns ett kort tag utgiven på DVD).

Efter ett montage av actionscenerna i ettan, börjar Polishistoria Nummer Två med att Jackie blir utskälld efter all förstörelse han orsakade. Dock visar han sig oumbärlig för polisstyrkan när de försöker lura ut vem som bombat ett köpcentrum.

Minnesvärd på grund av ett par bra scener, t.ex. den på en lekplats, samt att man är hyfsat icke-PK-elak mot en dövstum kille. Dock är det mestadels inte så spännande under filmens två timmar, ibland blir det faktiskt lite tråkigt. När det väl händer nåt, så är det sevärt i alla fall. När filmen släpptes i Hong Kong var den 101 minuter lång – kanske är det varit bättre. DVD:n bjuder dock på den långa japanska versionen.

Denna kanske du såg på VHS under titeln Hatets Eld på 90-talet – dock orörd av den svenska censuren – dock var det den dubbade versionen som är inte mindre än 29 minuter kortare.

Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva är ganska likt den första filmen: 30 minuter intressant intervju med stuntteamet, och så lite blandat skrufs och ett Bey Logan-kommentarsspår.

I Polishistoria Nummer Tre: Superpolis åker Jackie på hemligt uppdrag till fastlandet (Kina alltså, duh) där han ihop med Michelle Yeoh infiltrerar en liga som håller på med diverse. En hel del action, några hyfsat minnesvärda stunts och mer än ett par garv följer.

Här fick jag själv inte tag i den kinesiska originalversionen, utan fick nöja mig med den amerikanska som är nio minuter kortare. Dock verkar det mest vara några vanliga dialogscener utan konsekvens som saknas. Lyckligtvis har dock Dragon Dynasty-DVD:n originalljudspåret också, så jag slapp höra dubben. Inte bara för själva dubbningens skull, utan också för att slippa höra den amerikanska popmusik man lagt filmen genom.

Här följer en lista på låtar som filmbolaget Dimension tyckte passade in i filmen:

    Warren G (minns ni honom?): What’s Love Got To Do With It
    2Pac feat Outlawz – Made Niggas
    No Doubt – Open The Gate
    Tom Jones – Kung Fu Fighting (shit vad originellt, men det är åtminstone en cover)

I vilket fall som helst är Supercop en helt okej film som det går snabbt att se på. God underhållning helt enkelt.

Polishistoria Nummer Fyra: Första Slaget är det lite annorlunda med. Jag har nog aldrig tidigare sett en Jackie Chan-film där det tar hela 20 minuter innan den första actionsekvensen drar igång. Efter den tar det ända till 50-minutersstrecket innan den andra sekvensen kommer. Jag säger inte att det är tråkigt däremellan, bara ovanligt.

Jackie lånas ut till CIA, som drar in honom i ryska FSB (f.d. KGB) för att söka rätt på en stulen kärnvapenladdning. Det hela vecklar ihop sig till en historia med agenter och dubbelagenter i den ryska maffian. Det betyder med andra ord bara en sak: ryssar som talar usel engelska. En av FSB-killarna verkar ha lärt sig engelskan fonetiskt och kämpar hårt med att säga den så snabbt det bara går.

Actionscenerna är helt okej och lagom uppfinningsrika. En ganska lång undervattenssekvens är ganska imponerande, då man faktiskt lyckas få mig att tro att det går att sparka omkull nån under vattnet. På en 90-tals-HongKong-skala ligger filmen nånstans i övre medel kan man väl säga.

För att få se den kompletta 107-minuters versionen av filmen fick jag vända mig till piraterna på Interweb. En flitig kille har nämligen tagit den japanska oklippta DVD:n, och lagt till engelsk text till allas vår glädje. Skulle du se t.ex. den svenska DVD:n, så blir du snabbt förskonad inte mindre än 27 minuter av filmen. Kanske skulle det göra filmen mer tempofylld, men jag tror nog att det blir på bekostnad av handlingen.

I Ny Polishistoria möter vi en helt annan Jackie Chan. Här spelar han inte längre Ka-Koi, utan Wing som öppnar filmen starkt genom att rumla ut från en bar, spy, ramla omkull i spyorna och somna. Han är svagt deprimerad. Ett år tidigare ledde hans övermod till att hela hans team blivit ihjälmördade av ett gäng tossiga rikemansbarn. Wings förhållande med Ho Yee går inte så värst, och polis har han ju inte varit på bra länge. Dock kommer Nicholas Tse och hjälper honom att shejpa upp sig och nita ungjävlarna.

Jackie Chans insats i New Police Story skiljer sig ganska markant från hans övriga filmer. Han ser uppriktigt förkrossad ut filmen genom, och resten av filmen är riktigt bra den också. Actionscenerna är hårda och filmen är värdig att jämföras med den första Police Story.

Det är också den enda filmen i serien hittlls att ges ut i HD. Eller ja, Police Story 1-3 finns på blu-ray, men kvalitén på dessa skivor är att jämställa med DVD och bör inte under några som helst omständigheter inköpas. NPS ser och låter dock alldeles utmärkt ut på blu-ray, och extramaterialet är trevligt. Bland annat en 15-minuters featurette som visar en hel del bakom kameran, och talar om karaktärerna på ett intressant sätt.

I USA gjorde man bara ett litet klipp i filmen. Dock är det ett helt oförståeligt klipp, eftersom det förklarar motivationen bakom Nicholas Tses karaktär. Nåja.

Sammanfattning då! Pust… Bäst av alla är del 1, 3 och Ny, och du kan även se 2. 4 är ganska försumbar, men är du ett fan av Chan så tar du väl den också.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud