| Subcribe via RSS

Hellraiser III: Hell On Earth av J

augusti 9th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha bevittnat hur en ung man blir dödad av kedjor som sitter fast i hans hud börjar reportern Joanne ’Joey’ Summerskill att rota i det hela. Spåren leder till den populära rockklubben Boiler Room där hon finner den unga kvinnan Terri, som berättar det lilla hon vet.

Samtidigt råkar klubbens ägare – J.P. Monroe – skvätta blod på en staty som han nyligen införskaffat.. som också fängslar Pinhead’s själ (efter den stora konfrontationen i Hellbound: Hellraiser II). Kort därpå visar sig Pinhead för J.P. och ger honom ett förslag han inte kan motstå: i utbyte mot att J.P. förser Pinhead med människooffer ska han skänkas köttslig njutning och enorm makt som inte är av denna värld.

Joey’s verklighet blir till en mardröm allt eftersom hon närmar sig sanningen och Pinhead. Men hjälp från ett högst oväntat håll väntar…

Jag såg den här filmen precis som de två första (och den fjärde för den delen med) filmerna för 10 år sedan och tyckte den var ok, i jämförelse med den första filmen. Nu när jag har sett om den igen tycker jag att den är bra, men den når inte upp till de två första filmerna.

Att de har skrivit storyn så att den utspelar sig på ett lite annorlunda sätt mot de två första filmerna är helt ok, om än storyn är lite grötig att förklara utan att spoila halva filmen. Att de inte upprepat samma sak en gång till känns bra och att vi får se någonting nytt är också ganska nice.

Skådespelarna är helt ok och Doug Bradley gör som vanligt en bra insats som Pinhead. Vi får även se Ashley Laurence som Kirsty (ni vet, tjejen i de två första filmerna) i en snabb sekvens – vilket jag inte hade ett minne av.

Effekt- och makeupmässigt är filmen bra, precis som de tidigare filmerna. Men filmen lider – precis som de tidigare filmerna – av grejer som de antingen inte hade teknologin eller pengarna för att göra, vilket resulterar i att vissa effekter blir halvdassiga. Men i långa mått mätta så är de bra.

Jag märkte en bit in i filmen att det är en hel del repliker som använts i diverse olika hardcorelåtar också, vilket var lite smånice.

Hellraiser III: Hell On Earth är iaf en riktigt bra film i serien, även om den inte når upp till de två första filmerna. Men är man ett Hellraiser-fan har man garanterat den här i samlingen och har redan sett den 369 gånger.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0104409/

No Comments

Trancers 1-6 av H

juli 6th, 2009 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

I Framtiden är Jack Deth en ”trooper”, dvs en polis som jagar ”trancers”, dvs folk som fjärrstyrs via psykkraft av den elake Whistler. När Whistler reser tillbaka i tiden till 1985 för att ta kål på förfäderna till de tre som leder City Council (tydligen viktigt folk) så sänds Deth tillbaka för att stoppa honom. Väl där tar han hjälp av en 22-åring Helen Hunt (se bild). Medelmåttig nollbudget-action följer.

Trancers korta speltid på 76 minuter hjälper en hel del, och tempot är bra utan svackor. DVD-utgåvan är däremot rent horribel och ser ut som en VHS som kopierats sjutton gånger och tappats på motorvägen. Den är dessutom tagen från en laserdisc, det finns till och med ett litet avbrott mitt i där skivan vänts.


Helen Hunt.

Trancers 2 är gjord 6 år senare, och utspelar sig inte helt oväntat just 6 år senare. Jack Deth och Helen Hunt (se bild) jagar Whistlers bror E.D. Wardo som håller på att skapa sig en Trancers-armé genom att ta över ett dårhus. En av de inspärrade är Deths ex-fru som sänts tillbaka. Problemet är att Deths fru dött i framtiden, men man har gått tillbaka och sänt tillbaka henne innan hon dör, vilket gör att hon dör när hon sänds tillbaka till framtiden efter uppdraget. Deth är lika förvirrad som du är just nu.

Tvåan är inte alls lika underhållande som ettan, trots en förbluffande usel slutstrid. Vi ser även Jeffrey Combs med schysst getskägg i en liten roll som skurkens hantlangare.


Helen Hunt.

trancers-3-deth-livesI Trancers 3: Deth Lives åker Deth till år 2005 där Helen Hunt (se bild) har kontakt med en avhoppare från ett nystartat hemligt elitsoldatprogram á la Trancers. Avhopparen Alice (Megan Ward, General Hospital) jagas sålunda av programmets ledare, Överste Daddy Muthuh (Andrew Robinson, mannen utan skinn i Hellraiser).

Eftersom det är en lågbudgetfilm från 1992 lyckas man förstås inte riktigt skapa ett trovärdigt 2005 (lätt att säga såhär med backspegeln i nacken eller vad det heter) och missar förstås totalt saker som internet, och kör på typiskt dystopiska saker som strålningsmätare för havet på badvaktstorn. Dessutom, trots filmens korta speltid på 76 minuter, är actionscenerna få och kassa.

helen-hunt
Helen Hunt.

trancers-4-jack-of-swordsSedan går vi vidare Trancers 4: Jack Of Swords, som filmades samtidigt som femman. Jack åker till medeltida Kansas (någon sov nog på historielektionerna) för att kolla upp nåt, men i tidsmaskinen har ett monster gömt sig. Handgemäng uppstår, och när de anländer slungas Jack ut och maskinen exploduttar. Fast i medeltiden blir Jack snart varse om nån slags vampyr-trancers som håller på och förtrycker folket. Helen Hunt är inte med. (Se bild.)

Två år efter Trancers 3 tar Full Moon Entertainment fram artilleriet och försöker göra ett par mer tunga Trancers-rullar. Som regissör ser vi David Nutter som senare skulle gå vidare till att regissera avsnitt och piloter av nästan varje tv-serie som finns (Arkiv X, Dark Angel, Smallville, Cityakuten m.fl – nu senast Terminator-serien och The Mentalist) och det märks en viss skillnad i kvalité även om vi fortfarande är på en låg tv-filmsnivå. Jag är lite besviken på avsaknaden av ”roliga” skurknamn, och slutscenen är spännande ungefär i nivå med ett avsnitt av Hercules. Dock är det ju glädjande att man skickar Deth till en ny miljö och inte bara kör samma rulle igen.

helen-hunt-4
Helen Hunt.

trancers-5-sudden-dethTrancers 5: Sudden Deth tar vid precis efter fyran, och börjar med en lång återblick av vad som hänt. Man slösar nästan 10% av filmens totalt 72 minuter till det. Filmens återstående tid går även den ganska förlorad eftersom det egentligen inte händer nåt speciellt. Deth rider till The Castle Of Relentless Terror, och där utsätts han för hånglande brudar (!), ett monster (vars ena arm är allt som syns i någon sekund) och slutligen en elak kopia av sig själv. De två slår varann på truten lite grann, varefter Deth rycker ut kopians hjärta/magiska sten och åker tillbaka till sin hemvärld.

Femman är tveklöst seriens sämsta film. Helen Hunt är inte med, och den heta bruden i dessa två filmer visar inte tuttarna (se bild). Det skulle ta hela åtta år innan del sex dök upp, och då utan Jack Deth. Typ.

Trancerstjej
Inte Helen Hunt.

trancers-6-life-after-dethTrancers 6: Life After Deth kom alltså så sent som 2002, och vi återser inte Tim Thomerson som Jack Deth utom i ett par snabba klipp ur de gamla filmerna. Jag kan bara gissa att han var upptagen med Days Of Our Lives eller nåt, för rent karriärmässigt kan han inte ha ratat filmen. Istället transporteras Jack Deth till vår nutid och till sin egen dotters kropp. Helen Hunt syns på ett foto på dotterns kylskåp. (Se bild.)

Hon har sett meteoriter slå ner, vilket hon rapporterar till sitt jobb – vad det nu är för jobb hon har. Jobbet mörkar dock dessa rapporter eftersom man använder kraften hos en meteorit för att stråla ungdomar på glid och förvandla dem till trancers.

Helen Hunt kylskåp
Helen Hunt.

Denna sista film i serien är lite halvdan, relativt sett alltså. Hela serien ligger förstås på ett ganska halvdant plan till att börja med. Det som slår en mest när man ser sexan är hur otroligt illa alla skjuter. Folk träffar oerhört dåligt, och är i allmänhet extremt långsamma med att lyfta sitt eget vapen mot någon som går runt och skjuter. Med det menar jag att actionscenerna inte är särskilt bra.

Att summera filmserien Trancers då. Om du inte pallar med billig straight-to-video-trash så är detta verkligen inte något för dig. Normalt sett bjuder B-action på bra mycket mer action än såhär, men när varje film inte är längre än 75 minuter så är de vanligtvis inte alltför dryga. Jag kan inte med gott samvete egentligen rekommendera mer än ettan, men är du en härdad B-filmsmasochist så är det här lättsamt söndagstittande.

3 Comments

Hard-Boiled av H

juli 21st, 2007 | Postad i Action, Film

Hard-BoiledEn undercoverpolis (Tony Leung, Infernal Affairs, Hero) har infiltrerat maffian, men när en uppgörelse på en restaurang går snett skjuts en polis ihjäl. Polisens partner, Chow Yun-Fat, ger sig ut på jakt, ovetandes om att det är en infiltratör han jagar. Tony är själv mycket frustrerad över maffians våldsamma spel, då han tvingas mörda för att hålla skenet uppe. Han närmar sig dock sitt mål att avslöja en stor vapengömma.

John Woo, Chow Yun-Fat, 1992: Kultfilmshistoria skrivs. Filmas, menar jag. Totalförbjuds i Sverige, klipps hårt till och med i USA. Det skjuts så blodet skvätter överallt, saker exploderar och folk kastar sig genom fönsterrutor filmen genom. Överdrift är ungefär där actionscenerna börjar, och vrider sen upp allt till elva. Det är våldsamt, brutalt och enormt underhållande. Titeln syftar förstås på hur hårdkokt Chow Yun-Fat är, fast jag tror jag föredrar direktöversättningen av den kantonesiska originaltiteln: Hot-Handed God Of Cops.

Het-handad trailergud.

1 Comment

Rage And Honor av H

maj 19th, 2007 | Postad i Action, Film

TV6 hade den goda smaken att visa en film med CYNTHIA ROTHROCK men tyvärr var det ingen höjdare. Rage And Honor är en vanlig b-action med vanlig handling (outsider-polis blir motvilligt partner med ny polis och jagar skurk som har mördat outsiderns sensei och visar sig vara outsiderns bror) och medioker action. Dock välfilmat av mannen som skrev varulvsklassikern The Howling.

.

1 Comment

Glengarry Glen Ross av H

januari 27th, 2006 | Postad i Drama, Film

Glengarry Glen RossNästa veckas film på DVDWeeklyPodcast-forumet valdes till Glengarry Glen Ross. I 100 minuter följer vi fyra marksäljare och deras problem via många och långa konversationer, och det kanske inte låter så upphetsande men dialogen är så välskriven och skådisarna som framför den är inga nybörjare heller. Al Pacino, Jack Lemmon, Alec Baldwin, Kevin Spacey, Ed Harris och Alan Arkin sköter sitt jobb och hela filmen har en bisarr ton över sig, inte minst på grund av det ovanliga temat.

Glengarry Glen Ross är mycket tydligt ursprungligen en teater. Scenerna är få och dialogen ligger i förgrunden. Jag tycker det finns drag av den här filmen i dialogen i The Big Lebowski, långa tankeströmmar där folk ibland pratar om flera saker samtidigt.

Kan jag rekommendera den här filmen? Jag förvånades själv över att jag såg hela filmen i ett streck trots min rastlöshet, det måste bero på att filmen egentligen inte har några döda ögonblick. Den är alltid intressant även om det faktiskt inte händer särskilt mycket. Det är en kombination av bra dialog och ovanlig miljö som gör att det funkar. Kanske något om du känner dig för intellektuell för karatesparkar.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud