| Subcribe via RSS

The Dark Half – Bok & Film av J

april 27th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

The Dark Half (bok)Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

The Dark HalfStoryn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

No Comments

Tales From The Cryptkeeper / New Tales From The Cryptkeeper av J

september 30th, 2012 | Postad i Skräck/Rysare, Tecknat/CGI, TV

För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.

Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.

Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.

Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…

Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…

Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.

Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.

Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…

Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.

Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.

Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.

Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.

No Comments

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

augusti 16th, 2012 | Postad i Action, Film

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.

No Comments

The Hidden II av J

mars 5th, 2012 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Följande recension kan innehålla spår av spoilers.

För lite mer än två år sedan begav jag mig neråt i landet till min trogne vapenslagare H, då vi bestämt oss för att plöja ett gäng filmer över en helg. En av dessa filmer var The Hidden från 1987, som jag inte hade sett vid den tidpunkten men som H absolut tyckte vi skulle se. Och, ja, jag gillade den riktigt mycket. Tankar om att se uppföljaren The Hidden II från 1993 fanns inte överhuvudtaget då jag både hört från H att den var usel samtidigt som jag läst en del recensioner om den som pekade på samma sak. Nu, lite mer än två år senare, har jag då alltså likförbannat sett den (mest tack vare att jag fick tag i den strax efter jul förra året).

The Hidden II tar vid precis där den första filmen slutar och redogör i runt 10 minuter slutsekvenserna på den första filmen. Det hela snabbspolas 15 år framåt i tiden och den onda utomjordiska varelsen ifrån den första filmen är nu död – men lyckades lägga ägg som legat i dvala sedan dess. Den goda utomjordiska varelsen är fortfarande kvar i Tom Beck’s (nu spelad av Michael Welden istället för Michael Nouri, som spelade honom i den första filmen) kropp och har stannat kvar på planeten Jorden utifall just detta skulle hända. Dessvärre är hans kropp i uruselt skick tack vare varelsen inom honom, som suger ur honom livsenergi – som senare resulterar i hans död. Men inte innan han hunnit skicka iväg ett meddelande om förstärkning…

De goda utomjordiska varelserna skickar ytterligare en av deras krigare som tar formen av MacLachan (Raphael Sbarge) som, tillsammans med Beck’s dotter Juliet (Kate Hodge), beger sig iväg efter den nya generationen av utomjordiska varelser som är ute efter att förstöra mänskligheten – för deras egna nöjes skull.

The Hidden II känns lite som C.H.U.D. II – det är en uppföljare till en råbra film, men den misslyckas så brutalt på alla punkter som den första filmen lyckades så jävla bra på. Skådespelarna är helt okej, även om de har totalt ointressanta karaktärer som ingen bryr sig om. Effekterna är sisådär, varken bra eller dåliga egentligen – de är väl ungefär vad man väntar sig av den här typen av film. Filmens stora problem ligger alltså inte i skådespelare eller effekter egentligen, utan i värdelösa karaktärer och ett helt ointressant händelseförlopp. Istället för sevärd action och underhållning får vi här istället timlånga dialoger som inte leder någon vart, en korkad ”hjälte” som går runt och agerar som en idiot och på tok för lite intressanta händelser.

När det är ungefär 20 minuter kvar av filmen inträffar ett par sekvenser som fick mig att vakna till och påminde mig om hur den första filmen var – för att inte tala om att det fick mig att önska att jag faktiskt tittade på den första filmen istället för den här dyngan. Nej, se för guds skull om den första filmen istället för att se den här cash-cow smörjan – man lider till större delen bara av att titta på den. Skippa.

Läs gärna min och H’s recensioner av The Hidden också.

No Comments

Ronny & Ragge: Byhåla av H

december 21st, 2011 | Postad i Komedi, TV

Ja alltså, jag har ju redan recenserat Byhålorna lite snabbt tidigare här i bloggen, men nu har jag skrivit en fullrecension av deras dubbel-DVD på DVDKritik.se också. Läs den.

No Comments

Sniper av J

juni 26th, 2011 | Postad i Action, Film, Thriller

Thomas Beckett (Tom Berenger) är en av den amerikanska marinkårens farligaste män; en krypskytt, med en hel lista av dödade mål. I hans senaste uppdrag blev hans utkik dödad av en fientlig krypskytt – tack vare att ledningen skickat hämtning under dagtid, även om Beckett krävt hämtning efter nattens intrång.

När N.S.C. (National Security Council) får nys om att en panamansk rebelledare ska ha ett möte med sin finansiär/knarkkung skickar de in Beckett för att döda målen. Till sin hjälp får han rookien Richard Miller (Billy Zane), en S.W.A.T. tränad krypskytt som aldrig dödat någon. Men det uppdrag som skulle vara av varianten ”get in, get out” visar sig bli betydligt mer komplicerat än vad de tänkt sig från början…

Jag såg Sniper för över 10 år sedan för första gången på VHS och jag älskade den då – och det gör jag fortfarande. Storyn är rätt klassisk och vi har sett den bli filmatiserad många gånger, fast i olika former, men tack vare Berenger’s och Zane’s samspel och att det faktiskt rör på sig nästintill hela tiden filmen igenom gör att filmen blir en top notch rulle i mina ögon.

Sniper levererar både god action och en väluppbyggd stämning och spänning filmen igenom, samtidigt som de två karaktärerna vi får följa är intressanta att titta på – vilket gör att man får en viss medkänsla för dem. Nåväl. Jag sätter punkt där. Se filmen istället. Rekommenderas.

No Comments

Kalifornia (Blu-ray) av H

januari 23rd, 2011 | Postad i Film, Thriller

En klassiker med Brad Pitt i mycket fin psykopat/white trashstil, och David Duchovny som David Duchovny och Juliette Lewis som Juliette Lewis. Jösses, hon är verkligen Juliette Lewis. Jag har frågat det förr, men jag undrar fortfarande om det är nån som vet om hon verkligen är helt jävla störd eller bara en jävligt bra skådis som väljer väldigt enahanda roller? Brad Pitt har iaf utvecklats sen dess, även om de båda i princip spelade samma karaktärer tre år tidigare i ”Too young to die?” (recenserad här).

Oh, well. Den här har ni ju sett. Eller hur? Duchovny och hans tjej ska köra till Kalifornien och tar med sig psykot Pitt och hans knepiga flickvän Lewis som resesällskap. Det hela går snabbt utför eftersom Pitt är ett psyko. Det kanske jag nämnde?

Blu-rayen har okej bildkvalité men inget som imponerar, och ljudet är väl dugligt det också. Extramaterialet består av EN HEL TRAILER! Ja. Moving on.

No Comments

Swat Kats: The Radical Squadron – Season 1 – 2 av J

oktober 25th, 2010 | Postad i Action, Barn/Familj, Sci-Fi, Tecknat/CGI, TV

Efter att ett uppdrag gått katastrofalt fel blir Enforcer-piloterna Chance (Charles Adler’s röst) och Jake (Barry Gordon’s röst) utsparkade från Enforcer-styrkan och blir satta på att betala tillbaka de skador de gjort genom att arbeta som bilmekaniker. Men bara för att de blivit utsparkade ifrån Enforcer-styrkorna betyder det inte att de lägger ner brottsbekämpandet; Chance och Jake bestämmer sig för att bygga ihop deras egna prylar (så som ett jetplan, en motorcykel med jetmotor och andra hi-techgrejer) och blir därefter Swat Kats (med pseudonymerna T-Bone och Razor) – en brottsbekämpande duo som ständigt får rycka ut för att skydda Megakat City.

Säsong 1:

Episod 1: The Pastmaster Always Rings Twice. Efter att två gravplundrare lyckats gräva upp The Pastmaster (Keene Curtis’ röst) – en ondskefull trollkarl från De Mörka Tiderna – beger han sig iväg för att leta reda på hans sedan länge försvunna bok med trollformler, för att sedan återkalla De Mörka Tiderna.

Episod 2: The Giant Bacteria. Efter att Swat Kats har stoppat den galne och fyrögde piloten Morbious från att förstöra vartenda raffinaderi i Megakat City kommer Morbious i kontakt med den ökände Dr. Viper (Frank Welker’s röst), som vill åt kemikalien Catalyst 99, som finns belägen i Megakat Chemical Labs – som dessvärre är ett fort som inte går att penetrera. Dr. Viper provar sin nya bakterie på Morbious för att med hjälp av honom komma åt Catalyst 99.

Episod 3: The Wrath Of Dark Kat. Dark Kat (Brock Peters’ röst) och hans creeplings stjäl kärnkraftsmaterial för att bygga en bomb som han planerar att använda mot Megakat City. Efter att ha misslyckats med att stoppa Dark Kat lyckas Kommendör Ulysses Feral (Gary Owens’ röst) att ta sig ombord på Dark Kat’s skepp och blir tillfångatagen.

Episod 4: Destructive Nature. Borgmästare Manx (Jim Cummings’ röst) har låtit bygga en 300 våningar hög byggnad kallad Megakat Tower som han vill sälja till ett par utländska spekulanter. Dessvärre har även Dr. Viper planer för byggnaden; han har planterat sina mutagenväxter inne i byggnaden och lyckas kort därefter ta över byggnaden och tar viceborgmästare Calico ”Callie” Briggs (Tress MacNeille’s röst) som gisslan. Hans slutgiltiga plan är att smälla av en gigantisk kokong med mutagensporer i över hela Megakat City och förvandla staden till Dr. Viper’s Megaswamp City.

Episod 5: The Metallikats. Efter att ha blivit konstaterade döda återvänder de två gangstrarna Mac (Neil Ross’ röst) och Molly Mange (April Winchell’s röst) som två robotar under duonamnet The Metallikats – och de är ute efter den som nekade dem benådning.

Episod 6: Bride Of The Pastmaster. Under en strid med ett oljedrickande monster blir Swat Kats indragna i en av The Pastmaster’s tidsvirvlar – och slungas bakåt i tiden till De Mörka Tiderna, där The Pastmaster hotar att förinta Drottning Callista (som är en kopia av viceborgmästare Briggs) och hennes kungadömme om hon inte gifter sig med honom.

Episod 7: Night Of The Dark Kat. Efter att Swat Kats lyckats tillfångata Hard Drive (Rob Paulsen’s röst) – en skurk som använder sig av en dräkt som gör att han kan transportera sig igenom elektriska tingest – och gett honom till Enforcers, fritar Dark Kat honom och ger honom ett förslag; att de ska börja jobba tillsammans för att snärja åt Swat Kats och svarta ner deras ryckte genom att sno deras Turbokat (deras jetplan).

Episod 8: Chaos In Crystal. I ett försök att utvinna kristaller snabbare har Dr. Lieter Greenbox (Robert Patrick’s röst) framställt en ny apparat som utvinner kristaller betydligt snabbare än om man skulle hacka fram dem. Den livstidsdömde Rex Shard (John Vernon’s röst) sätts in som testpilot på den nya apparaten. Men efter att någonting gått snett under första testrundan förvandlas Shard till en hälften katt, hälften kristall varelse och löper amok.

Episod 9: The Ghost Pilot. Efter att ett gammalt krigsflygplan – som tillhörde den ökände Det Röda Lodjuret (Mark Hamill’s röst) – har fiskats upp ur Megakat City’s hamn, verkar dennes ande ha hittat tillbaka till de levandes värld och börjar terrorisera Megakat City.

Episod 10: Metal Urgency. Efter att The Metallikats lyckats ta sig ifrån sin fångenskap råkar de – i sitt sökande efter sitt fordon – snava över vilka Swat Kats egentligen är och sätter upp en fälla.

Episod 11: The Ci-Kat-A. När en satelit återvändit ifrån rymden verkar den ha plockat med sig någonting mer än bara information; kapseln visar sig innehålla någon form av en utomjordisk insekt, som för att föröka sig biter andra varelser för att smitta dem med sitt egna DNA.

Episod 12: Enter The Madkat. Efter ett strömavbrott på Megakat Asylum lyckas dåren Lenny Ringtail (Roddy McDowall’s röst) rymma. I ett försök att undkomma lagen kommer han över en katten-i-lådan som har ett mörkt förflutet; den tillhörde en joker som kallades för Madkat (McDowall’s röst igen) som blev galen då en annan joker tog hans plats. Han slängdes i en håla, men svor att utkräva hämnd på jokern som tog hans plats och kungen, drottningen och knäckten som fängslade honom. Det visar sig emellertid att katten-i-lådan är levande och tillsammans med Ringtail återuppstår Madkat för att utkräva sin hämnd.

Episod 13: Katastrophe. Efter att Swat Kats har sopat banan med Dr. Viper söker Dark Kat upp honom med ett förslag; att de ska återuppliva The Metallikats och tillsammans ska de tre grupperna slå sig samman för att förinta Swat Kats en gång för alla.

Säsong 2:

Episod 1: Mutation City. Dr. Viper är tillbaka – och det med besked. När ett plötsligt flöde av en sörja börjar sprida sig igenom Megakat City börjar smådjur och växter att förvandlas till köttätande monster och växter.

Episod 2: A Bright And Shiny Future. När The Pastmaster plötsligt dyker upp och går berserk i Megakat City beger sig Swat Kats ut för att stoppa honom – dessvärre har The Pastmaster planerat någonting annat för dem. Han lyckas dra med dem in i en av hans tidsvirvlar och slungar dem in i en mörk och dyster framtid där kattcivilisationen har blivit störtad och är nu mer slavar åt robotar – ledda av The Metallikats.

Episod 3: When Strikes Mutilor. En enorm rymdfarkost anländer plötsligt till Megakat City och börjar suga upp allt vatten som finns runt staden och inte ens Swat Kats verkar kunna slå tillbaka utomjordingarna.

Episod 4: Razor’s Edge. När Swat Kats försöker stoppa Dark Kat missar Razor med sina missiler och träffar istället en byggnad, varpå oskyldiga blir skadade – vilket läggs på Razor’s samvete, vilket också resulterar i att han inte kan fortsätta bekämpa brott med T-Bone.

Episod 5 A: Cry Turmoil. Efter att ett passagerarplan nästan kraschat tillkännager sig den ansvariga sig – Turmoil (Kath Soucie’s röst) – som använder sig av en stråle som paralyserar de som hamnar i den. När även Swat Kats blir utsatta för strålen lyckas T-Bone skjuta ut Razor, men hamnar själv i Turmoil’s nät och blir utsedd till hennes man.

Episod 5 B: Swat Kats Unplugged. Hard Drive lyckas stjäla en prototyp som slår ut alla typer av vapensystem och börjar därefter att stjäla mängder av guldtackor.

Episod 6: The Deadly Pyramid. Under en utgrävning av en sen länge försvunnen pyramid dyker The Pastmaster upp och väcker 6 stycken gigantiska kattmumier till liv för att ta makten i Megakat City. Samtidigt har Swat Kats fått en ny robotprototyp av Professor Hackle (George Hearn’s röst), som ett tack för all den skada hans Metallikats har gjort.

Episod 7: Caverns Of Horror. Efter att fem gruvarbetare har försvunnit spårlöst den senaste månaden ringer gruvarbetarna in Enforcers för att få hjälp att gå till botten med vad som inträffat i gruvorna. Samtidigt lyckas den snokande reportern Ann Gora (Candi Milo’s röst) att hänga på ner i gruvorna för att få ett scope – men blir tagen av någonting i direktsändning, varpå Swat Kats rycker in för att leta reda på Gora och ta reda på vad som egentligen har inträffat där nere.

Episod 8 A: Volcanus Erupts!. När borgmästare Manx börjar bygga en golfbana tillsammans med några utländska affärskollegor på en ö strax utanför Megakat City lyckas en av arbetarna förstöra en staty som hållt vulkandemonen Volcanus (Frank Welker’s röst) i schack i flera hundra år – varpå Volcanus dyker upp och går lös i Megakat City.

Episod 8 B: The Origin Of Dr. Viper. Tillsammans med Dr. Elrod Purvis (Frank Welker’s röst) har Dr. N. Zyme (Paul Eiding’s röst) lyckats framställa ett serum som återupplivar döda växter. Purvis – som är en självupptagen girigbuk – försöker stjäla serumet, men blir påkommen av Zyme. I ett försök att rymma med serumet ramlar Purvis och får serumet över sig, varpå han avlider… tror man.

Episod 9: The Dark Side Of The Swat Kats. När Swat Kats är ute och provar sin nya tredimensionella radar slår blixten ner i deras plan och deras system får tokfnatt. Ett par sekunder senare håller de nästan på att flyga rakt in i Kommendör Feral, som börjar skjuta efter dem. Väl tillbaka i deras bas upptäcker de att Dark Kat och hans creeplings tydligen tagit sig in och de förstår snart att de slungats in i en alternativ dimension – där det existerar ett par stycken onda Swat Kats.

Episod 10: Unlikely Alloys. Efter att Swat Kats sopat banan med The Metallikats är paret Mac och Molly lagomt mörbultade. De får emellertid nys om att Dr. Lieter Greenbox (som lånar Nick Chinlund’s röst den här gången) skapat en prototyp som lagar metalliska saker på bara några sekunder. Metallikats beger sig iväg och lyckas lägga labbarna på den nya prototypen och lagar sig själva – varpå den nya prototypen får ett eget medvetande och börjar plocka isär allting som är metalliskt och förklarar krig mot allt som inte är av metallisk natur.

Episod 11: (Kats Eye News) A Special Report. Det här avsnittet är mer eller mindre en redogörelse vad Swat Kats gjort igenom serien i form av ett ”nyhetsprogram”.

Lite trivia om serien: I Sverige hette Swat Kats från början ”Katter med klös” i TV-tablåer, men ändrades senare till originaltiteln. Ett par av avsnitten av programmet släpptes på VHS i NTSC format. 1994 producerade leksaksföretaget Remco en bunt med actionfigurer som inkluderade T-Bone, Razor, Dr. Viper och Dark Kat. Andra produkter som producerades inkluderar ett Super Nintendo spel, ett handhållet spel, posters och snabbmat hos Carls Jr. och White Castle.

Hanna Barbera Productions annonserade ut att de skulle göra fler nya episoder, posters och annat 1995 på en Swat Kats poster. Toon Magazine publicerade också en hela sektion angående succéen kring Swat Kats, hösten 1994. Modellskisser av karaktärer blev tryckta i samma utgåva av tidningen. Serien blev emellertid nedlaggd efter säsong 2 med tre oavslutade avsnitt och två avsnitt som inte ens tog sig till animeringsstadiet. I ett nummer från 1995 av Entertainment Weekly sa Ted Turner i en intervju att ”Vi har flera tecknade figurer än någon annan; The Flintstone, The Jetsons, The Smurfs, Scooby-Doo. De är inte våldsamma. Vi behöver inte oroa oss att vi ska uppmuntra barn att döda varandra – så som EN DEL andra barnprogram gör.

Sammanfattningen av serien: Serien är sjukt grabbig och har mycket action, monster och annat trevligt som håller intresset uppe. Animationerna är av Hanna-Barbera standard, men i en mörkare ton och mer väldetaljerade än i de flesta andra Hanna-Barbera produktionerna från samma årtal. Voiceactingen är top notch och soundtracket sparkar stjärt. Allt detta minns jag så väl från min barndom då jag alltid tittade på Swat Kats på eftermiddagarna efter skolan och det var ett av de där barnprogrammen jag älskade. Än idag står sig serien jäkligt bra och även om serien är riktad till barn så slår jag igång den här serien vilken dag som helst – for sure. Att den blev nedlaggd efter bara två säsonger tycker jag är fruktansvärt synd då den hade potential att kunna fortsätta betydligt längre än så. Nåja. Jag rekommenderar serien starkt iaf – om än kanske inte till de allra yngsta personerna.

8 Comments

Hot Shots! Part Deux av J

oktober 3rd, 2010 | Postad i Action, Film, Komedi

Topper Harley (Charlie Sheen) har återigen dragit sig tillbaka och lever numer på ett budistiskt kloster. Friden bryts emellertid tvärt när CIA plötsligt dyker upp och ber Harley att leda ett specialuppdrag i Irak för att rädda grabbarna som skulle rädda grabbarna som skulle rädda fångar som blivit kvar sen Gulfkriget. Harley tackar nej till uppdraget, men när hans gamla befälhavare Denton Walters (Richard Crenna) blir tillfångatagen bestämmer han sig för att ta sig ann uppdraget ändå.

Hot Shots! Part Deux var och är inte lika kul och hysterisk som sin föregångare, men ligger inte långt efter. Många gapskratt levereras och idiothumorn flödar filmen igenom som sin föregångare. Hot Shots! nummer 2 är God Underhållning om än inte lika God Underhållning som den första filmen. Inte sett? Se den då. Rekommenderas.

No Comments

The Legend / Fong Sai Yuk av H

juli 17th, 2010 | Postad i Film

Ingen är bättre än Fong Sai Yuk på kung-fu. Utom hans mamma förstås. Detta är fakta som man respektfullt undanhåller familjens far, som i sin tur i hemlighet är ledare för en motståndsrörelse som vill stoppa den nya kejsarens våldsamma framfart.

Ett antal ganska roliga förvecklingar, bland annat ställer Fong upp i en kungfu-tävling där man måste slåss mot en kvinna, och vinnaren får hennes vackra dotter till fru. Halvvägs genom tävlingen smyger flickan iväg och ersätts av en annan som inte är lika vacker. Fong förlorar fighten med flit för att slippa gifta sig med en fuling, men hans mamma (utklädd till man) hoppar in och fortsätter fighten med resultatet att den första mamman blir kär i Fongs mamma-man.

Den kinesiska legenden om Fong Sai Yuk har filmats ett tjugotal gånger, vilket inte är lika imponerande som Wong Fei Hungs 90+ men ändå. Den här versionen med Jet Li är hyfsat underhållande även om man ibland går lite överstyr med vajrarna. Corey Yuen i god form. Betydligt roligare humor här än i Tai Chi Master som jag nyligen recenserat.

Dragon Dynastys nya blu-ray ser helt okej ut, och låter också bättre än Tai Chi Master. Helt godkänd utgåva.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud