Helt Perfekt Glob

Serial Mom av J

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

Speed av J

SWAT medlemmarna Jack Traven (Keanu Reeves) och Harry Temple (Jeff Daniels) blir inkallade till ett höghus i Los Angeles där en psykotisk bombare (Dennis Hopper) har planterat bomber på en hiss och kräver 3 miljoner dollar i lösensumma för de tretton personerna som sitter fast i hissen. Jack och Harry lyckas sabotera hans plan och rädda gisslan, varpå han bestämmer sig för att hämnas.

Efter att ha sprängt en buss i luften kontaktar han Jack och varnar honom för att han har planterat ytterligare en bomb på en annan buss och att om bussen åker över 80km/h armeras bomben och om hastigheten efter det skulle understiga 80km/h kommer den att detonera. Bombaren varnar Jack för att om någon försöker ta sig av bussen kommer bomben också att detonera. En kamp mot klockan påbörjas och frågan är; kommer Jack och hans SWAT team kunna stoppa den psykotiska bombaren eller kommer passagerarna att dö när bussen får soppatorsk?

Speed var och är en riktigt bra film från 1994 med solida skådespelarinsatser, högt tempo och bra action i form av ren popcornunderhållning. Är man ute efter en orealistisk och högljudd pulshöjande actionfilm är Speed ett mycket bra val helt enkelt. Skådespelarna är solida som sagt och bortsett från de redan nämnda bör det även nämnas att Sandra Bullock och Joe Morton har varsina viktiga roller. Den enda i ensamblén jag direkt började gnissla tänder av var Keanu Reeves som i ett par scener kändes rent av styltig i sin prestation. Förstå mig rätt; han gör ett väldigt bra jobb här, men i ett par scener levererar han sina repliker på ett inte allt för övertygande sätt och känns som sagt mest styltig i sitt agerande.

Jag tror hur som helst de flesta redan har sett Speed minst en gång och avrundar således med att säga att har man av någon anledning missat filmen tycker jag att man ska ta och se den – den är förbannat bra och underhållande. Rekommenderas.

Naked Gun 33 1/3: The Final Insult av J

Den klumpige kriminalaren Frank Drebin (Leslie Nielsen) har gått i pension sedan ett halvår tillbaka när han plötsligt blir kontaktad av sina gamla kollegor Ed (George Kennedy) och Nordberg (O.J. Simpson). De vill att han ska infiltrera ett fängelse för att ta reda på vad den välkände terroristen Rocco’s (Fred Ward) nästa terrormål är när han har rymt därifrån. Det här ser ut att bli hans hittills tuffaste och farligaste uppdrag.. och med honom följer kaoset.

Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (dessa titlar….) är inte fullt lika rolig som de två första filmerna. Visst finns gapskratten där, absolut, men jag skrattade inte lika frenetiskt som jag gjorde under de två första filmerna och filmen känns lite ansträngd på sina ställen. Att de försöker lite för mycket helt enkelt. Ett par skämt sullas dessutom bort tack vare att det är en massa annat som händer under tiden som distraherar (i alla fall mig). Med det sagt; den här tredje (och sista) filmen är inte dålig, bara lite mindre rolig än de två första. Den får dock en rekommendation, även om den kanske inte är lika solklar som för de två första filmerna.

The Puppet Masters av J

När en rymdfarkost anländer till Jorden skickas agenten Sam Nivens (Eric Thal) tillsammans med sin far, tillika chef, Andrew Nivens (Donald Sutherland) och forskaren Mary Sefton (Julie Warner) ut för att undersöka saken. Det visar sig snabbt att livsformen som kom i farkosten är en utomjordisk parasit som snabbt börjar sprida sig igenom att fästa sig på människor de kommer i kontakt med och en kamp mot klockan påbörjas då parasiterna hotar att utrota den mänskliga rasen inom loppet av ett par veckor…

The Puppet Masters är en fin film. Skådespelarna är riktigt bra (även om Eric Thal ser ut som en fågelholk större delen av filmen) och filmen i sig är en rejäl nagelbitare till större delen. Effekterna står sig ganska bra så här en 20 år efter filmens release så när som på några enstaka green screens som swischar förbi i bakgrunden, som framkallar en del fnissningar. Mer än så har jag inte att säga. Har du missat The Puppet Masters och du gillar sci-fi filmer tycker jag absolut du ska slänga ett öga på den. Rekommenderas.

The Stand av J

När en incident på en forskningsbas inträffar bryter ett nytt virus ut som till en början verkar vara en starkare typ av influensa, men som snabbt visar sig ha dödliga egenskaper och inom loppet av ett par månader har större delen av världens befolkning utplånats. De överlevande börjar snart ha underliga drömmar om två figurer: en mystisk gammal kvinna som kallar sig Moder Abigail Freemantle (Ruby Dee) och en skräckinjagande man som kallar sig Randall Flagg (Jamey Sheridan). De två figurerna drar snart till sig överlevande och två läger bildas. Medan Moder Abigail och hennes följeslagare försöker återskapa samhället har Flagg andra planer…

Jag har sett The Stand (Pestens Tid i Sverige) miniserien som kom 1994 ett par gånger. Första vändan var när jag var ganska ung, runt 8 eller 9. Då tyckte jag att den var helt värdelös; det enda jag ville se i den åldern var våld, blod och mördande. Allt annat var helt ointressant. Några år senare, när jag var runt 14 eller 15 (tror jag) såg jag om serien och tyckte den var förbannat bra. I samma veva bestämde jag mig för att försöka läsa boken som miniserien är baserad på, med samma namn. Jag kom ungefär halvvägs igenom boken och gav sedan upp av någon anledning. Varför minns jag inte. Nåväl…

Att jag såg om serien återigen var mest för att jag fått hem en lunta Stephen King baserade filmer och miniserier (däribland denna). Efter att ha sett om miniserien igen kan jag säga att jag tycker att det fattas något. Att miniserien är nedbantad i jämförelse med King’s tjockisroman är förvisso förståeligt, men vissa grejer som var med i boken (av det jag kommer ihåg av det jag läste iaf) är inte där. Inledningen var exempelvis mer detaljerad kring virusets utbrott och hur sjukdomen spred sig – och så vidare. Men samtidigt som jag kan tycka att den är lite nedbantad så är den ändå ganska bra, om än svinigt lång (6 timmar totalt, 1,5 timme x 4 avsnitt).

Effekterna är förstås utdaterade å det grövsta och får troligtvis dagens tittare att skratta sig harmynta åt transformationseffekterna som inträffar då och då under seriens gång. Skådespelarna är bra, men huruvida de porträtterar sina karaktärer rätt eller inte har jag ingen aning om. Kanske borde jag läsa igenom boken till slutet? Vad vet jag…

Nåja. Överlag är miniserien faktiskt bra, men det gäller att man har lite tålamod och inte dampar ur efter en kvart per avsnitt då vissa partier är (eller åtminstone känns) långdragna och tröga. Jag gillar iaf miniserien och skulle inte ha något emot om de fick för sig att göra en uppdatering av den, med tanke på effekterna.

Tales From The Cryptkeeper / New Tales From The Cryptkeeper av J

För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.

Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.

Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.

Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…

Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…

Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.

Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.

Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…

Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.

Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.

Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.

Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.

Beverly Hills Cop III av J

Under ett tillslag mot en bilslakt blir Axel Foley’s (Eddie Murphy) chef, inspektör Douglas Todd (Gilbert R. Hill), skjuten till döds. Gärningsmännen kommer undan, men lämnar spår efter sig som leder Axel till nöjesparken Wonder World i Los Angeles. Väl där dröjer det inte länge förrän Axel upptäcker att någonting skumt finns under den glada nöjesparkens yta.

Beverly Hills Cop III är den del som troligtvis de flesta avskyr. Varför förstår jag inte riktigt. Visserligen är det den svagaste delen i trilogin, men den är ändå väldigt underhållande. Till skillnad från de två första filmerna känns den tredje mer som en regelrätt actionfilm än en action/komedi, även om humorn finns till en viss del kvar. Det känns helt enkelt som att manusförfattaren/manusförfattarna har lagt mer krut på actiondelen än humordelen. Ja, ni fattar.

Karaktärerna är fortfarande kul att titta på, men skurkarna känns rätt stereotypiska och plottwisten känns inte lika genomtänkt som i de två första filmerna – även om vissa saker var rätt uppenbara även där. Skådespelarna är fortfarande bra, men Eddie ser ganska trött ut och iaf jag får intrycket att han bara vill ha filmen överstökad för att ge sig på nästa projekt. Hans karaktär, Axel, är inte alls lika uppkäftig och slängd i truten som i de två tidigare filmerna, vilket var en del av det komiska med BHC-filmerna. Judge Reinhold har dock några roliga scener även om han inte har så fruktansvärt mycket speltid.

Tempot i filmen är lite högre än de två tidigare filmerna och filmen känns, som sagt, mer koncentrerad på snabb och spännande action än humor och slutsekvenserna (ni vet när Eddie spöar skurkarna) är betydligt längre än slutsekvenserna i de två första filmerna.

Nåja. Beverly Hills Cop III är helt klart den svagaste delen i trilogin, men är samtidigt en underhållande actionfilm om man kan ta att den skiljer sig smått ifrån de två första filmerna. Men om den tredje filmen förblir den sista filmen får vi se, då det ryktas om i ett par år nu att de har funderingar på att göra en fjärde film i serien. Huruvida det kommer gå återstår att se. Iaf jag hade älskat att se Eddie och gänget i full fart igen i en ny film om Axel Foley.

Bert av J

Jag tror inte Bert behöver någon närmare presentation, så jag skippar förklaring av det och går rakt på mina synpunkter av TV-serien om Bert…

För mig personligen innebär Bert TV-serien ren nostalgi. Jag såg den här serien som liten och älskade den. Nu, 17 år efter att serien gick på TV, tycker jag till större delen att serien håller sig rätt bra men att den samtidigt känns till och från rätt töntig – och bitvis rent av irriterande (speciellt Bert’s tjejfantasier, även om hela serien egentligen kretsar just kring detta ämne). Skådisarna är bra och det är rätt skoj att se Johan Ulveson och Ing-Marie Carlsson i rollerna som far och mor till Martin Andersson, som spelar Bert.

Nåja. För att vara en för-svensk-TV-produktion så är det en bra serie för vad den är… även om största anledningen till att jag såg den var för att nostalgitrippa – så klart.

Brainscan av J

Ensamvargen och skräckfilmsfantasten Michael (Edward Furlong) får nys om ett nytt datorspel kallat Brainscan, som använder sig av hypnos för att skräddarsy spelet för varje spelare till deras egen skrämmande upplevelse. Michael slänger skeptiskt igång spelet, men blir mycket imponerad efteråt över hur verkligt det hela kändes, efter att ha knivhuggit en man till döds i spelet. Dagen därpå får han veta igenom nyheterna att ett brutalt mord har inträffat i det lilla samhället – samma mord som han genomförde i spelet…

Brainscan är en sån där film jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Furlong har visserligen huvudrollen i filmen, men T. Ryder Smith snor hela showen som Trickster – som han gör svinbra. Effekterna i filmen är utdaterade sedan länge, men om man ska se till vilket årtal filmen är gjord så är de faktiskt välgjorda för sin tid. Storyn i filmen är bra, men avslutningen är något skev och.. minst sagt underlig – man får helt enkelt inte helt klart för sig vad som egentligen hände. Så att säga.

Nåja. Jag älskar Brainscan och rekommenderar den starkt – och vad alla andra tycker skiter jag i. Så det så.

Baby’s Day Out av J

Bebisen Bink (Adam Robert Worton / Jacob Joseph Worton) kan inte önska sig mer; han har omtänksamma och förmögna föräldrar, han bor i en stor villa och han ska snart vara med på bild i en dagstidning. Fotograferna som dyker upp visar sig emellertid vara tre giriga kidnappare, som lyckas kidnappa Bink och kräver föräldrarna på 5 miljoner dollar. Men det som till en början verkade vara en enkel kupp visar sig vara betydligt svårare än vad de hade trott då Bink hela tiden verkar ligga steget före dem, vilket leder till en hetsjakt igenom staden.

Baby’s Day Out – eller Baby På Drift i Sverige – är ytterligare en film jag såg för en herrans massa år sedan och som plötsligt dök upp från ingenstans – varpå jag såg den igen. Och.. well.. det här är ett praktexempel på en film som håller samma kvalité som för så många år sedan jag såg den. Humorn påminner lite om Home Alone (Ensam Hemma ni vet?) och att se Joe Mantegna, Joe Pantoliano och Brian Haley bli grovt misshandlade igenom olika saker som bröderna Worton lyckas utsätta dem för är.. sjukt underhållande. Till och från sitter jag och skrattar så tårarna är på väg. Detta avvägs tyvärr med några segare scener som visserligen är viktiga handlingsmässigt, men som lätt hade kunnat kortats ner lite grann. Tror jag iaf. Whatever.

Baby’s Day Out är dock i sin helhet en sjukt bra komedi, med duktiga skådespelare och riktigt kul humor (som även är rätt lämplig för de yngre). Rekommenderas varmt.