| Subcribe via RSS

Jack-O av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.

Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.

Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.

Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.

No Comments

Cruel Jaws av J

juli 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Med bara några dagar kvar till det årliga Regatta firandet i den lilla småstaden Hampton Bay dyker en sju och en halv meter lång vithaj upp och börjar smaska i sig dess semesterfirare. Samtidigt står den lokala vattenparken inför hotet att bli igenstängd då stadens borgmästare vill riva den och bygga svindyra fastigheter där, med påtryckningar från maffian. Det blir upp till stadens sheriff, parkens ägare och en hajexpert att bege sig ut med båt och döda hajen innan sommarens ekonomi blir slaktad och parken demolerad.

Cruel Jaws (eller The Beast som den även är känd som) är en italiensk gjord-för-TV Jaws rip-off från 1995 som marknadsfördes i vissa länder som Jaws 5: Cruel Jaws, trots det faktum att filmen inte har ett dugg med Universal’s Jaws franchisé att göra överhuvudtaget. Filmen inkluderar dessutom flitigt klipp från Jaws, Jaws 2, Jaws 3-D, L’ultimo squalo (aka The Last Shark, aka Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck i Sverige) från 1981 och Sangue negli abissi (aka Deep Blood) från 1990 – och filmen regisserades av ingen mindre än schlock-mästaren Bruno Mattei, under pseudonymen William Snyder.

Jag brukar gilla italiensk skräpfilm. Åtminstone ibland. Så jag borde ju finna Cruel Jaws underhållande, men icke. Det är en energilös och överlag tråkig Jaws-kopia vars största problem troligen är att den försöker vara Jaws utan att för den delen lyckas på något som helst plan. Filmens story är i stort sett den samma som Spielberg’s klassiker, men allting är så otroligt mycket sämre. Skådespelarna är bedrövliga, effekterna är gräsliga och det faktum att Mattei har snott klipp ur andra (bättre, men även lika usla) filmer gör filmen desto mer ointressant då man klart och tydligt kan se att det inte fanns speciellt mycket engagemang bakom kameran här. Filmen har dessutom en av de värsta klippningarna jag har sett någonsin då karaktärerna hinner knappt stänga munnen innan det klipps till nästa scen.

Cruel Jaws är en bedrövlig cash-in på Jaws franchisén och är absolut ingenting du behöver se. Skippa.

No Comments

Carnosaur 2 av J

mars 7th, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Carnosaur 2När radiokontakten med kärnavfallsdeponin Yucca Mountain plötsligt bryts skickas en grupp med tekniker in för att undersöka saken. Gruppen finner att anläggningen är öde vid deras ankomst och börjar att söka efter personalen som var stationerad där. De upptäcker dock snart att anläggningen inte är så öde som de först trodde…

Carnosaur 2 är ett steg upp från den första filmen. Tvåan är fortfarande grymt cheesig, B och lågbudget som sin föregångare, men den känns jämnare och effekterna är ett rejält steg upp från föregångaren. Dinosaurierna ser mer skräckinjagande ut och den snabba klippningen gör att man till större delen inte märker av de halvtaskiga effekterna (åtminstone fram till slutet av filmen). En sak de gjort rätt i tvåan är att inte visa dinosaurierna var femte minut som i den första filmen. Istället koncentrerar sig filmen på människorna och vi som tittare får följa deras kamp att överleva (om man nu kan kalla det det), vilket gör att filmen fläckvis blir nästan spännande.

Personligen tycker jag Carnosaur 2 är bättre än den första filmen. Det är en underhållande B-film som troligtvis gör sig bäst på en sunkig VHS-utgåva, likt sin föregångare.

No Comments

To The Limit av J

februari 21st, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

To The LimitKrigsveteranen och gangstern Frank Da Vinci (Joey Travolta) ska gifta sig. Lyckan blir emellertid inte långvarig då en grupp torpeder dyker upp och öppnar eld mot sällskapet. Frank överlever attacken och kommer snart i kontakt med en gammal väns flickvän, Colette (Anna Nicole Smith), som även hon blivit utsatt av ett attentat av samma organisation. De bestämmer sig för att försöka samarbeta och utkräva hämnd mot den ansvarige som ligger bakom attackerna, som visar sig vara en gammal bekant till Frank.

1993 regisserade Raymond Martino filmen Da Vinci’s War, där John Travolta’s äldre bror Joey Travolta hade huvudrollen som den titulära karaktären Da Vinci. Tydligen tyckte Martino att den filmen blev så pass bra att han bestämde sig för att göra en uppföljare två år senare i form av To The Limit. I den här uppföljaren återvände Joey Travolta för att göra sin gamla roll en gång till och fick sällskap av Playboy bruttan Anna Nicole Smith i en av de andra huvudrollerna. Jag upptäckte först efter att jag sett klart filmen att det var en uppföljare och jag har inga som helst planer att se föregångaren då det är mer eller mindre samma gäng som ligger bakom den filmen som den här…

Med det sagt; To The Limit tillhör bottenskrapet av B-action/thrillers från 90-talet. Actionscenerna är tråkiga, handlingen är ointressant och varje gång Anna öppnar munnen himlar jag med ögonen och funderar på att sätta på mute på filmen. Hon bevisade klart och tydligt här att hennes skådespelartalang inte sträckte sig till att göra den här typen av roller; en hård ex-CIA agent som är ute efter hämnd. Alla dialoger hon för är bedrövliga och när hon i en scen ska agera arg höjer hon inte på rösten eller visar med sin kropp att hon är arg. Det är ungefär lika trovärdigt som Björnes Magasin.

Utöver ett uselt manus och en skådespelerska som troligtvis fick sin roll tack vare sitt utseende har filmen ett stort problem med ljudet. I actionscenerna smäller det och är ett jävla liv, men i dialogscenerna dras helt plötsligt volymen ner så vi som tittare inte hör ett skit vad de säger i filmen. Fast, det kanske är lika bra.

Enda behållningen To The Limit har (om man nu råkar vara av manligt kön) är att Anna visar bapparna fem gånger under filmens strax över 90 minuter, resten är fullständigt ointressant och ren smörja. Skippa.

1 Comment

The Net av J

september 11th, 2015 | Postad i Film, Thriller

The NetDatorexperten och frilansande mjukvarutestaren Angela Bennett (Sandra Bullock) ska äntligen dra iväg på sin första semester på sex år. Dagen innan hon ska åka hör en av hennes klienter av sig angående en diskett hon har fått skickad till sig och ber henne att undersöka programvaran som ligger på den närmare då den verkar ha dolda filer i sig. Samma kväll omkommer hennes klient i en flygolycka och det går snart upp för Angela att det hela inte var en tillfällighet…

Jag såg snuttar av The Net när jag var i de yngre tonåren och mindes egentligen inte ett dyft av den. Jag har funderat på att se hela filmen ett par gånger sedan dess, men det har liksom aldrig blivit av.. fram till nu. The Net är en utdaterad film och det märks att det är tjugo år sedan filmen gjordes. Datorerna och operativsystemen de använder känns väldigt primitiva och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget använder dem idag. Filmen i sig, storymässigt och så, funkar den i alla fall. Den är fläckvis ganska spännande men lider samtidigt av flera tröga partier som lätt hade kunnat saxas ner ett par minuter (speltiden på ca 1 timme och 50 minuter blir lite för mycket helt enkelt). Sandra Bullock är som alltid lysande i sin roll och skuggar över de flesta av de andra skådisarna i filmen, vilket jag inte har något emot.

The Net är en bra film hur som helst med en ganska intressant idé som dessvärre blir lidande av den långa speltiden. Sevärd film hur som helst om man har ca två timmar att slå ihjäl.

Det sista jag har att säga om filmen; filmen fick en ”uppföljare” i form av TV-serien med samma titel tre år efter dess release (där Brooke Langton spelar Bullock’s roll). Serien gick i en säsong och lades ner året därpå. Elva år efter dess release fick The Net slutligen en uppföljande film i form av The Net 2.0…

No Comments

Major Payne av J

januari 7th, 2013 | Postad i Film, Komedi

Major PayneMajor Benson Winifred Payne (Damon Wayans) är en av den amerikanska marinkårens bästa män – en ren mördarmaskin, om man så vill – som inte stannar av förrän han klargjort sina uppdrag. Men när världens krig inte längre utkämpas ute på slagfälten behövs inte Payne längre och får lov att mucka från marinkåren. Tack vare sin långvariga karriär inom marinkåren har Payne ingen som helst aning om hur det är att vara en civilperson och hamnar ganska snabbt i trubbel. Hans befälhavare lyckas nysta ut Payne’s problem och berättar att han har lyckats skaffa fram ett jobb – och kanske hans största utmaning hittils – åt honom; som befälhavare för en lokal skolas JROTC (Junior Reserve Officers’ Training Corp) program, där en bunt slashasar utan framtid går.

Jag har inte speciellt mycket att skriva om Major Payne egentligen. Det är en komedi man mest fnissar åt, även om den så klart har några riktigt sköna gapskratt när Damon Wayans går loss med sin stenhårda militärattityd och sin kärringpipiga röst (vilket nog är en av de roligaste aspekterna med filmen; en stenhård marinkårssoldat med en skittöntig pipröst). Skådespelarna är suveräna (speciellt Wayans), men jag undrar varför Michael Ironside bara har en väldigt kort cameo i typ 1½ minut igenom hela filmen…

Hur som helst; Major Payne är en rolig komedi som levererar en hel del fniss och ett och annat gapskratt. Rekommenderas, om än inte till de yngre tittarna.

No Comments

Rumble In The Bronx (originalversionen) av H

augusti 30th, 2012 | Postad i Action, Film, Komedi, Martial Arts/Kung-Fu

Om du sett Jackie Chans film ”Rumble in the Bronx” så är chansen stor att du sett den dubbade och klippta versionen som släpptes till den internationella marknaden. Det finns dock en längre version som innehåller runt en kvart minuter mer film. Denna version har varit mycket svår att få tag på med både originalspråkets ljud och engelsk text, men internetpiraterna fixar förstås som alltid biffen när filmbolagen inte fattar någonting.

Om du inte har sett filmen, så har du gått miste om en av Jackie Chans bästa rullar. Actionscenerna är på topp och humorn är skön. Jackie åker till New York för att bo hos sin ”uncle” (för alla kineser är uncle med varandra) som har en kvartersbutik ihop med sin fru. De vill sälja butiken till Anita Mui – inte för att, som de säger, de ska gifta sig och resa bort utan för att området är bråkigt och det lokala gänget ställer till trubbel hela tiden. Jackie är ju inte den som backar från en fajt, så han hamnar förstås i slag med gänget. Samtidigt hamnar en stulen påse juveler i huset, och de skurkarna ställer till med ännu mer problem. Jackie ger sen alla på nöten.

Hur skiljer sig då denna längre version från den kortare? En mycket detaljerad beskrivning finns som vanligt på movie-censorship.com, men i princip rör det sig om putsningar i tempot och några sekunder här och där i dialoger och actionscener. Egentligen inget väsentligt som saknas, men ändå ganska onödiga trimningar då den oklippta filmen ändå inte är längre än 1:45. Behållningen ligger väl mest i att man får originalljudet. Visserligen talar folk engelska och kinesiska huller om buller, men de är åtminstone inte dubbade. Värt att se för Jackie Chan-fans, men ”vanligt folk” kan nöja sig med den allmänt tillgängliga versionen. Observera att den nyligen släppta brittiska blu-rayen är censurerad i ”flask-scenen”.

No Comments

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

augusti 16th, 2012 | Postad i Action, Film

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.

No Comments

Xtro 3: Watch The Skies av J

januari 17th, 2012 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Ett gäng bombexperter inom den amerikanska armén skickas iväg till en öde ö som tidigare använts som en begravningsplats under andra världskriget och som senare användes för att testa bomber på. Deras uppgift är att rensa ön på kvarvarande bomber och minor som kan finnas kvar, då någon pappersskyfflare har bestämt sig för att det ska byggas en bränslestation där. Det visar sig dock snart att allting inte är vad det verkar vara och att någonting som är betydligt farligare än bomber och minor finns på ön…

Xtro 3: Watch The Skies är en riktig sunkbomb och är klart den sämsta i trilogin. Skådespelarnas agerande är helt fantastiskt stelt och deras karaktärer känns mallplacerade, klyschiga och blir allt eftersom filmen fortgår mer och mer pinsamma (mest tack vare att deras attityd går från att vara ”stenhårda” och ”tuffa” marines till att bli skitnödiga mesar som flyr). Filmens effekter pendlar mellan hyfsade till usla. Filmens gore och blod ser helt okej ut, medans t ex varelsen ser löjligt stel och animatronisk ut (på ett ocharmigt sätt) – vilket drar ner läskigheterna en hel del. Storyn i filmen känns till en viss del snodd (eller kanske inspirerad?) ifrån mästerverket Predator, då det finns en del likheter mellan de två filmerna.. även om det här är den sämre av dem, så klart.

Xtro 3: Watch The Skies må vara Harry Bromley Davenport’s favorit i trilogin, men för mig är det en riktig skitfilm som ingen behöver se. Undvik och se de två första istället om du nu nödvändigtvis måste se någon av de här filmerna.

No Comments

Tank Girl av J

november 3rd, 2011 | Postad i Action, Film, Komedi, Sci-Fi

Har ni någonsin fått en rekommendation på en film där personen/personerna ifråga som rekommenderar säger ”Ja, men den där filmen är svinbra.” och när ni har sett den själva så var den inte där värst egentligen? Ja, självklart har ni varit med om det. Tank Girl är just en sån film för min del. Den är inte dålig eller så, men den är inte så där värst bra heller. Filmen är baserad på en brittisk serie som började släppas 90 och som genom åren släpptes lite titt som tätt. En av skaparna, Jamie Hewlett, gick senare vidare med att skapa Gorillaz tillsammans med Damon Albarn från gruppen Blur. Men det är en annan historia…

Tank Girl är en typisk sci-fi/postapocalyptisk historia och utspelar sig år 2033. Efter att en komet kraschade in i planeten Jorden ödelades mer eller mindre hela planetens yta och förvandlade den till en öde öken där vatten är en bristvara. Rebecca (Lori Petty) och hennes vänner är några av de få kvarvarande civila som fortfarande bor ute i ödemarken och kämpar dagligen för att överleva bristen på vatten, som styrs av företaget/regeringen Water & Power – som är ledda av den ondsinte Kesslee (Malcolm McDowell). Water & Power kommer emellertid på Rebecca och de övriga med att ”sno” ”deras” vatten och intar deras hem, för att arrestera dem – och döda de som gör motstånd.

Rebecca blir arresterad och förd till Water & Power’s anläggning, där hon blir satt i slavarbete och senare träffar mekanikern Jet (Naomi Watts). Under deras flykt lyckas de sno ett jetplan och en pansarvagn, i syftet att slå tillbaka mot Water & Power, samtidigt som en oväntad hjälp är på väg…

Karaktären Tank Girl är visserligen en sån där karaktär som ska spelas över och vara flamsigare än andra hjältar/huvudkaraktärer i den här typen av film, men jösses vad jag stör mig på Lori Petty. Hon är inte ett dugg rolig under de tänkta roliga scenerna och får mig mest att känna avsky och irritation mot karaktären i sig. Naomi Watts ser ut som en geek med sina överdimensionerade bågar på brillorna och känns mest som en sidokaraktär som bara finns där för att Petty ska ha någon att stödja sig mot. Malcolm McDowell är helt otroligt helt okej i rollen som styggingen, även om det spelas över lite här och där. Vi ser även Ice-T i en roll som vi aldrig sett honom tidigare, Iggy Pop i en snabb biroll som pervers pedofil och för regin stod ingen mindre än A Nightmare On Elm Street filmernas producent Rachel Talalay.

Som jag nämde här ovanför är humorn i botten. Det märks väldigt fort att de försöker vara roliga och få en att skratta, men istället lyfter jag på ögonbrynet och tycker enbart att det är löjligt. Jag garvade till ungefär hela två gånger under hela filmen och jag är helt enkelt inte nöjd på den punkten. Actionbitarna var lite bättre – när de väl inträffade. Det är ganska långt mellan actionbitarna och filmen börjar visserligen bra, men fiser sedan ur sig tack vare en massa trist dialog där ”humorn” tryckts in. Ett plus de ska ha är emellertid makeupen karaktärerna, som kommer in senare i filmen, har. Den ser faktiskt förvånansvärt bra ut för att vara en B-rulle från 95, konstigt nog. Filmen i sig är hyfsat klyschig dessutom och bjuder inte på några som helst vändningar. Vi har sett den här storyn så pass många gånger (både före och efter filmens release) att storyn blir automatiskt ointressant och förutsägbar.

Nä. Tank Girl blev en besvikelse för mig som hade hyfsade förhoppningar på den. Å andra sidan kanske man ska se den tillsammans i ett sällskap för att få ut full effekt av den? Vad vet jag.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud