Helt Perfekt Glob

Sudden Death av J

Darren McCord (Jean-Claude Van Damme) är en föredetta brandman som nu mer jobbar som brandmarskalk för Pittsburgh Civic Arena, där 1995 års Stanley Cup final ska avgöras mellan Pittsburgh Penguins och Chicago Blackhawks. Han tar med sin son Tyler (Ross Malinger) och sin dotter Emily (Whittni Wright) till matchen som en födelsedagspresent till Tyler, ovetandes om att arenan har blivit övertagen av en grupp terrorister som tagit vicepresidenten som gisslan och som planerar att spränga hela arenan i luften vid matchens slut om inte deras krav uppfylls.

När även Emily blir tagen som gisslan, efter att ha tjafsat med sin bror, inser Darren vad som pågår och börjar slå tillbaka mot terroristerna för att rädda sin barn – och de tusentals åskådare som befinner sig i arenan.

Sudden Death är på sätt och vis vad Die Hard troligtvis hade varit om den filmen hade utspelat sig i en hockeyarena – och om McClane hade varit en föredetta brandman istället för snut. Filmens likheter med Die Hard är ganska slående ju längre in i den man kommer och det märks ganska tydligt att manusförfattaren har fått inspiration ifrån den filmen – vilket jag inte har några som helst problem med.

Sudden Death må riffa på samma strängar som Die Hard gjorde, men den levererar skön 90-talsaction och underhåller gott med det den försöker att göra. Enda problemet med filmen är väl att den är lite lång, ett par minuter hade gott kunnat lämnats på klippgolvet utan att det hade gjort speciellt mycket.

Jag såg Sudden Death för första gången 1999 när den gick på TV3 och hade inte sett om den sedan dess. Det enda jag egentligen kom ihåg var en sekvens i slutet på filmen, vilket gjorde att den här omtitten blev sätt och vis en nytitt – och en bra sådan. Även om filmen är en gnutta lång så gillade jag Sudden Death på det stora hela; den levererar inga överraskningar, men å andra sidan skönt 90-talsraffel som förnöjer den actionsugne. Rekommenderas.

Jumanji av J

Året är 1969. Tonåringen Alan Parrish (Adam Hann-Byrd) har problem att stå upp för sig själv och har således blivit utstött och mobbad av sina jämnåriga. En dag efter att han varit på besök hos sin far på dennes skofabrik hittar han ett underligt brädspel med namnet Jumanji. Väl hemma sätter sig han och hans bästa vän Sarah (Laura Bell Bundy) ner och börjar spela det mystiska spelet, varpå Alan blir insugen i det.

Tjugosex år senare flyttar Nora Sheperd (Bebe Neuwirth) in i det gamla Parrish huset tillsammans med sina brorsbarn, Judy (Kirsten Dunst) och Peter (Bradley Pierce), som hon har fått vårdnaden av efter att hennes bror och dennes fru omkommit i en bilolycka. Judy och Peter finner snart det mystiska brädspelet och sätter sig för att spela, varpå den nu vuxne Alan (Robin Williams) kommer ut ur spelet – och med honom livsfarliga djur och naturkrafter. Trion inser snart att de måste spela klart färdigt för att återställa allting, vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

Med den fjärde filmen – som kommer vara en prequel till den här filmen – i franchisén på ingång, Jumanji: Level One, så tyckte jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och se om Jumanji från 1995 och sedan se dess uppföljare från 2017 respektive 2019.

Jag såg Jumanji för första gången kort efter att den hade släppts på VHS i Sverige, antagligen någon gång under 1996. Jag mindes absolut ingenting av filmen nu när jag skulle se om den och ska jag vara helt ärlig så tog det emot lite grann att faktiskt sätta mig och se den, mycket tack vare hur effektstung jag visste att den skulle vara – och tjugofem år gamla CGI effekter brukar se väldigt daterade ut.

Filmen var hur som helst helt okej. Den är en ganska typisk 90-tals komedi med äventyrsinslag i sig. Den är välspelad och humorn håller väl överlag ganska bra än, effekterna å andra sidan ser ut precis som man kan föreställa sig; daterade och tidig CGI från 90-talet. En del av effekterna ser fortfarande helt okej ut, medan andra sticker ut som en sårig tumme. De praktiska effekterna som använts ser emellertid både plastiga och förjävliga ut.

Nåja. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av filmen egentligen och fick en helt okej stund i soffan i slutändan. Effekterna ser som sagt daterade ut, men det rör hela tiden på sig och filmen är överlag hyfsat underhållande i all sin 90-tals glans.

Jack-O av J

År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.

Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.

Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.

Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.

Cruel Jaws av J

Med bara några dagar kvar till det årliga Regatta firandet i den lilla småstaden Hampton Bay dyker en sju och en halv meter lång vithaj upp och börjar smaska i sig dess semesterfirare. Samtidigt står den lokala vattenparken inför hotet att bli igenstängd då stadens borgmästare vill riva den och bygga svindyra fastigheter där, med påtryckningar från maffian. Det blir upp till stadens sheriff, parkens ägare och en hajexpert att bege sig ut med båt och döda hajen innan sommarens ekonomi blir slaktad och parken demolerad.

Cruel Jaws (eller The Beast som den även är känd som) är en italiensk gjord-för-TV Jaws rip-off från 1995 som marknadsfördes i vissa länder som Jaws 5: Cruel Jaws, trots det faktum att filmen inte har ett dugg med Universal’s Jaws franchisé att göra överhuvudtaget. Filmen inkluderar dessutom flitigt klipp från Jaws, Jaws 2, Jaws 3-D, L’ultimo squalo (aka The Last Shark, aka Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck i Sverige) från 1981 och Sangue negli abissi (aka Deep Blood) från 1990 – och filmen regisserades av ingen mindre än schlock-mästaren Bruno Mattei, under pseudonymen William Snyder.

Jag brukar gilla italiensk skräpfilm. Åtminstone ibland. Så jag borde ju finna Cruel Jaws underhållande, men icke. Det är en energilös och överlag tråkig Jaws-kopia vars största problem troligen är att den försöker vara Jaws utan att för den delen lyckas på något som helst plan. Filmens story är i stort sett den samma som Spielberg’s klassiker, men allting är så otroligt mycket sämre. Skådespelarna är bedrövliga, effekterna är gräsliga och det faktum att Mattei har snott klipp ur andra (bättre, men även lika usla) filmer gör filmen desto mer ointressant då man klart och tydligt kan se att det inte fanns speciellt mycket engagemang bakom kameran här. Filmen har dessutom en av de värsta klippningarna jag har sett någonsin då karaktärerna hinner knappt stänga munnen innan det klipps till nästa scen.

Cruel Jaws är en bedrövlig cash-in på Jaws franchisén och är absolut ingenting du behöver se. Skippa.

Carnosaur 2 av J

När radiokontakten med kärnavfallsdeponin Yucca Mountain plötsligt bryts skickas en grupp med tekniker in för att undersöka saken. Gruppen finner att anläggningen är öde vid deras ankomst och börjar att söka efter personalen som var stationerad där. De upptäcker dock snart att anläggningen inte är så öde som de först trodde…

Carnosaur 2 är ett steg upp från den första filmen. Tvåan är fortfarande grymt cheesig, B och lågbudget som sin föregångare, men den känns jämnare och effekterna är ett rejält steg upp från föregångaren. Dinosaurierna ser mer skräckinjagande ut och den snabba klippningen gör att man till större delen inte märker av de halvtaskiga effekterna (åtminstone fram till slutet av filmen). En sak de gjort rätt i tvåan är att inte visa dinosaurierna var femte minut som i den första filmen. Istället koncentrerar sig filmen på människorna och vi som tittare får följa deras kamp att överleva (om man nu kan kalla det det), vilket gör att filmen fläckvis blir nästan spännande.

Personligen tycker jag Carnosaur 2 är bättre än den första filmen. Det är en underhållande B-film som troligtvis gör sig bäst på en sunkig VHS-utgåva, likt sin föregångare.

To The Limit av J

Krigsveteranen och gangstern Frank Da Vinci (Joey Travolta) ska gifta sig. Lyckan blir emellertid inte långvarig då en grupp torpeder dyker upp och öppnar eld mot sällskapet. Frank överlever attacken och kommer snart i kontakt med en gammal väns flickvän, Colette (Anna Nicole Smith), som även hon blivit utsatt av ett attentat av samma organisation. De bestämmer sig för att försöka samarbeta och utkräva hämnd mot den ansvarige som ligger bakom attackerna, som visar sig vara en gammal bekant till Frank.

1993 regisserade Raymond Martino filmen Da Vinci’s War, där John Travolta’s äldre bror Joey Travolta hade huvudrollen som den titulära karaktären Da Vinci. Tydligen tyckte Martino att den filmen blev så pass bra att han bestämde sig för att göra en uppföljare två år senare i form av To The Limit. I den här uppföljaren återvände Joey Travolta för att göra sin gamla roll en gång till och fick sällskap av Playboy bruttan Anna Nicole Smith i en av de andra huvudrollerna. Jag upptäckte först efter att jag sett klart filmen att det var en uppföljare och jag har inga som helst planer att se föregångaren då det är mer eller mindre samma gäng som ligger bakom den filmen som den här…

Med det sagt; To The Limit tillhör bottenskrapet av B-action/thrillers från 90-talet. Actionscenerna är tråkiga, handlingen är ointressant och varje gång Anna öppnar munnen himlar jag med ögonen och funderar på att sätta på mute på filmen. Hon bevisade klart och tydligt här att hennes skådespelartalang inte sträckte sig till att göra den här typen av roller; en hård ex-CIA agent som är ute efter hämnd. Alla dialoger hon för är bedrövliga och när hon i en scen ska agera arg höjer hon inte på rösten eller visar med sin kropp att hon är arg. Det är ungefär lika trovärdigt som Björnes Magasin.

Utöver ett uselt manus och en skådespelerska som troligtvis fick sin roll tack vare sitt utseende har filmen ett stort problem med ljudet. I actionscenerna smäller det och är ett jävla liv, men i dialogscenerna dras helt plötsligt volymen ner så vi som tittare inte hör ett skit vad de säger i filmen. Fast, det kanske är lika bra.

Enda behållningen To The Limit har (om man nu råkar vara av manligt kön) är att Anna visar bapparna fem gånger under filmens strax över 90 minuter, resten är fullständigt ointressant och ren smörja. Skippa.

The Net av J

Datorexperten och frilansande mjukvarutestaren Angela Bennett (Sandra Bullock) ska äntligen dra iväg på sin första semester på sex år. Dagen innan hon ska åka hör en av hennes klienter av sig angående en diskett hon har fått skickad till sig och ber henne att undersöka programvaran som ligger på den närmare då den verkar ha dolda filer i sig. Samma kväll omkommer hennes klient i en flygolycka och det går snart upp för Angela att det hela inte var en tillfällighet…

Jag såg snuttar av The Net när jag var i de yngre tonåren och mindes egentligen inte ett dyft av den. Jag har funderat på att se hela filmen ett par gånger sedan dess, men det har liksom aldrig blivit av.. fram till nu. The Net är en utdaterad film och det märks att det är tjugo år sedan filmen gjordes. Datorerna och operativsystemen de använder känns väldigt primitiva och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget använder dem idag. Filmen i sig, storymässigt och så, funkar den i alla fall. Den är fläckvis ganska spännande men lider samtidigt av flera tröga partier som lätt hade kunnat saxas ner ett par minuter (speltiden på ca 1 timme och 50 minuter blir lite för mycket helt enkelt). Sandra Bullock är som alltid lysande i sin roll och skuggar över de flesta av de andra skådisarna i filmen, vilket jag inte har något emot.

The Net är en bra film hur som helst med en ganska intressant idé som dessvärre blir lidande av den långa speltiden. Sevärd film hur som helst om man har ca två timmar att slå ihjäl.

Det sista jag har att säga om filmen; filmen fick en ”uppföljare” i form av TV-serien med samma titel tre år efter dess release (där Brooke Langton spelar Bullock’s roll). Serien gick i en säsong och lades ner året därpå. Elva år efter dess release fick The Net slutligen en uppföljande film i form av The Net 2.0…

Major Payne av J

Major Benson Winifred Payne (Damon Wayans) är en av den amerikanska marinkårens bästa män – en ren mördarmaskin, om man så vill – som inte stannar av förrän han klargjort sina uppdrag. Men när världens krig inte längre utkämpas ute på slagfälten behövs inte Payne längre och får lov att mucka från marinkåren. Tack vare sin långvariga karriär inom marinkåren har Payne ingen som helst aning om hur det är att vara en civilperson och hamnar ganska snabbt i trubbel. Hans befälhavare lyckas nysta ut Payne’s problem och berättar att han har lyckats skaffa fram ett jobb – och kanske hans största utmaning hittils – åt honom; som befälhavare för en lokal skolas JROTC (Junior Reserve Officers’ Training Corp) program, där en bunt slashasar utan framtid går.

Jag har inte speciellt mycket att skriva om Major Payne egentligen. Det är en komedi man mest fnissar åt, även om den så klart har några riktigt sköna gapskratt när Damon Wayans går loss med sin stenhårda militärattityd och sin kärringpipiga röst (vilket nog är en av de roligaste aspekterna med filmen; en stenhård marinkårssoldat med en skittöntig pipröst). Skådespelarna är suveräna (speciellt Wayans), men jag undrar varför Michael Ironside bara har en väldigt kort cameo i typ 1½ minut igenom hela filmen…

Hur som helst; Major Payne är en rolig komedi som levererar en hel del fniss och ett och annat gapskratt. Rekommenderas, om än inte till de yngre tittarna.

Rumble In The Bronx (originalversionen) av H

Om du sett Jackie Chans film ”Rumble in the Bronx” så är chansen stor att du sett den dubbade och klippta versionen som släpptes till den internationella marknaden. Det finns dock en längre version som innehåller runt en kvart minuter mer film. Denna version har varit mycket svår att få tag på med både originalspråkets ljud och engelsk text, men internetpiraterna fixar förstås som alltid biffen när filmbolagen inte fattar någonting.

Om du inte har sett filmen, så har du gått miste om en av Jackie Chans bästa rullar. Actionscenerna är på topp och humorn är skön. Jackie åker till New York för att bo hos sin ”uncle” (för alla kineser är uncle med varandra) som har en kvartersbutik ihop med sin fru. De vill sälja butiken till Anita Mui – inte för att, som de säger, de ska gifta sig och resa bort utan för att området är bråkigt och det lokala gänget ställer till trubbel hela tiden. Jackie är ju inte den som backar från en fajt, så han hamnar förstås i slag med gänget. Samtidigt hamnar en stulen påse juveler i huset, och de skurkarna ställer till med ännu mer problem. Jackie ger sen alla på nöten.

Hur skiljer sig då denna längre version från den kortare? En mycket detaljerad beskrivning finns som vanligt på movie-censorship.com, men i princip rör det sig om putsningar i tempot och några sekunder här och där i dialoger och actionscener. Egentligen inget väsentligt som saknas, men ändå ganska onödiga trimningar då den oklippta filmen ändå inte är längre än 1:45. Behållningen ligger väl mest i att man får originalljudet. Visserligen talar folk engelska och kinesiska huller om buller, men de är åtminstone inte dubbade. Värt att se för Jackie Chan-fans, men ”vanligt folk” kan nöja sig med den allmänt tillgängliga versionen. Observera att den nyligen släppta brittiska blu-rayen är censurerad i ”flask-scenen”.

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

”Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.