| Subcribe via RSS

Skyscraper av J

mars 13th, 2016 | Postad i Action, Film

SkyscraperCarrie Wisk (Anna Nicole Smith) är en helikopterpilot för ett charterföretag som kör kunder dit de vill mot betalning. Efter att ha släppt av sina senaste passagerare upptäcker hon att komradion i helikoptern inte fungerar och går in i skyskrapan hon precis har landat på för att låna telefonen och ringa sin chef. Kort därefter inser hon att passagerarna hon nyss släppt av är en del av en terroristgrupp som nu har tagit kontroll över byggnaden och hon verkar vara den enda som kan stoppa dem.

Tydligen tyckte regissören Raymond Martino att Anna Nicole Smith gjorde ett så pass bra jobb i hans usla erotiska action-thriller To The Limit (recenserad här) att han gav henne huvudrollen i hans nästa film, Skyscraper, som han gjorde året därpå. Anna’s träiga skådespel är tillbaka med full kraft och varje gång hon står framför kameran blir jag lika förvånad varje gång hur lite inlevelse hon har. Övriga skådisar varierar mellan hyfsade och usla. Den som sticker ut mest måste nästan vara Deron McBee som måste vara den mest välfriserade terroristen jag någonsin har sett i en actionfilm. Jag menar, han hade platsat i ett glamrockband utan några som helst problem med det håret han hade i den här filmen.

Skyscraper (vars titel avslöjar ganska mycket) är en regelrätt Die Hard rip-off, men istället för Bruce Willis har vi alltså Anna Nicole Smith att beskåda när hon tampas med terrorister som troligen lärde sig att sikta på ett nöjesfält. Det hela är ungefär lika underhållande som det låter och det är ganska svårt att ta filmen på något större allvar när de valt en så pass usel skådespelerska som Anna i huvudrollen. Trots att filmen öser på med ganska mycket action så blir det aldrig nämnvärt spännande eller särskilt intressant heller för den delen.

Skyscraper är utan tvivel bättre än To The Limit, men den är samtidigt en trött B-actionfilm som försöker vara något den inte är; Die Hard.

No Comments

Carnosaur 3: Primal Species av J

mars 7th, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Carnosaur 3 - Primal SpeciesI tron om att de ska komma över uran slår en grupp terrorister till mot en militärkonvoj som fraktar någonting topphemligt. När de öppnar lastbilsflaket för att plocka ut sitt stöldgods inser de att de gjort ett stort misstag; godset militärerna fraktade var inte uran, utan klonade dinosaurier. Ett team med kommandosoldater skickas ut för att återta dinosaurierna, som dessvärre är lösa nu.

Hade Carnosaur 3: Primal Species handlat om någonting annat än dinosaurier hade den faktiskt kunnat bli en ganska skön B-actionfilm. Inledningen av filmen är riktigt skönt cheesig och B men tar sedan en rejäl vändning och går neråt, snabbt. Filmen är till större delen förbannat tråkig och inte alls lika gorefylld som de två tidigare filmerna. Klippningen under actionscenerna är snabb som fan och kameran slungas runt som en jojjo för att dölja de urusla effekterna och de uppenbara gummidinosaurierna, vilket blir otroligt gammalt otroligt snabbt.

De två tidigare Carnosaur filmerna var grymt cheesiga och ganska dåligt gjorda, men de hade åtminstone en viss charm och en så-dåligt-att-det-blir-bra-känsla över sig. Carnosaur 3: Primal Species är bara tråkig och seg, även om den hade potential till att bli en skön B-rulle. Skippa.

No Comments

Spy Hard av J

oktober 23rd, 2015 | Postad i Film, Komedi

Spy Hard15 år har gått sedan agenten Dick Steele (Leslie Nielsen) stoppade den ondskefulle General Rancor’s (Andy Griffith) planer om världsdominans och sprängde honom i luften. Dessvärre förlorade han samtidigt sitt livs kärlek Victoria Dahl (Stephanie Romanov) i samma stund och bestämde sig kort därefter för att dra sig tillbaka. När nu Victorias dotter, Barbara Dahl (Stephanie Romanov, igen), blivit tillfångatagen av den förmodat döde General Rancor som nu återigen hotar att förstöra världen med en missil han gömmer i sin hemliga bas. Men för att genomföra sin plan behöver han ett speciellt datorchip som forskaren Professor Ukrinsky (Elya Baskin) har framställt. Dick Steele bestämmer sig för att återigen ta itu med General Rancor och slår sig ihop med Ukrinsky’s dotter, Veronique (Nicollette Sheridan), som råkar av en ren händelse vara KGB agent.

Spy Hard har alltid legat mig varm om hjärtat och var den första filmen med Leslie Nielsen jag överhuvudtaget såg. Jag minns så väl att jag satt och skrattade mig nästan grinfärdig av den och blev ett instant-fan av Mr. Nielsen. Jag hade inte sett Spy Hard på bra många år så jag bestämde mig således att se om den eftersom jag fick någon form av Leslie Nielsen freakout och ville se några av hans mest välkända filmer. Hur som helst, Spy Hard är en skojig spoof på spiongenren och skämtar en hel del med bland annat James Bond filmerna. Men även om det är en rolig film och den levererar några riktigt sköna gapskratt kommer den inte riktigt ända upp till exempelvis Naked Gun filmernas nivå. En del skämt känns smått ansträngda och framkallar mer fnissningar än rejäla gapskratt från min sida, vilket är synd då jag ville minnas att filmen var i samma galna stuk som Naked Gun filmerna. Inte för att en film som den här behöver någon vettigare avslutning eller så, men jag tycker att den har ett väldigt abrupt slut. Det kommer otroligt plötsligt och någon direkt avrundning existerar inte, varför begriper jag inte riktigt…

Nåja. Spy Hard kanske inte var så dödsrolig och galen som mitt glada minne ville måla upp den som, men den levererar en del sköna gapskratt och Leslie Nielsen är som vanligt skitrolig (trots ett smått ansträngt manus). Klart sevärd film hur som helst.

No Comments

A Time To Kill av J

augusti 9th, 2015 | Postad i Drama, Film, Thriller

A Time To KillEfter att hans 10-åriga dotter blivit brutalt våldtagen och svårt misshandlad av två rasistiska bonnläppar bestämmer sig Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson) för att ta lagen i egna händer och skjuter sonika ner dem på vägen till domstolen. Den unga advokaten Jake Tyler Brigance (Matthew McConaughey) tar sig ann det till synes omöjliga försvaret av Hailey samtidigt som den lokala KKK klanen vaknar till liv igen tack vare den uppmärksammade rättegången.

A Time To Kill (som är baserad på romanen med samma titel) var betydligt bättre än vad jag mindes att den var. Trots sin speltid på strax över 2½ timmar blir den aldrig tråkig utan är till större delen intressant och rent av spännande fläckvis. Framför kameran ser vi många stora namn så som Samuel L. Jackson, Matthew McConaughey, Sandra Bullock, Kevin Spacey, Kiefer Sutherland och hans far Donald Sutherland och den alltid återkommande Charles S. Dutton (som jag tycker att jag ser i bara fler och fler filmer nu för tiden) – och alla gör givetvis ett fantastiskt jobb med det manus de har blivit tilldelade. För regin stod Joel Schumacher, som året innan gjorde Batman Forever och året efter fiaskot Batman & Robin.

A Time To Kill må vara lång, men den är värd tiden och jag tycker att du ska se den om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

No Comments

Poison Ivy II av J

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Thriller

Med en lagom försening på runt 2 veckor anländer den överbeskyddade Lily (Alyssa Milano) till en konstskola i Kalifornien, där hon snabbt inser att ”vara konstig” är helt normalt. Bara någon dag efter sin ankomst finner hon en låda med prylar, som tillhör någon tjej vid namnet Ivy. I lådan finner hon nakenbilder på Ivy samt hennes dagbok, vilken hon börjar läsa ur. Allt eftersom hon läser i dagboken börjar hon inse vilket tillbakadraget, instängt och trist liv hon lever och bestämmer sig således att förändra saker och ting och bli lite mer ”crazy” – vilket kan leda till mer komplicerade situationer än vad Lily bett om…

Medans Poison Ivy var ett segt ”erotiskt” thriller-drama är Poison Ivy II ett segt erotiskt thriller-drama. Det är en del tuttar, ett par sexscener och musik som påminner om något ur en mjukporrfilm, men det är fortfarande lika segt. Om inte segare. Det händer mer eller mindre ett skit förrän de sista 10 minutrarna av filmen och vid det laget har jag som tittare redan tappat intresset för länge sedan och en inre kamp om att låta bli att spola i filmen uppstod ca en timme innan.

Skådespelarna är rätt bra och det är ju trevligt att se Alyssa Milano lättklädd ett par gånger, men det räddar inte den här tröga filmen. Den första filmen var runt 90 minuter, vilket var alldeles lagomt för den här typen av film. Liksom, vem orkar med något längre? Poison Ivy II är däremot längre och hamnar på runt 105 minuter vilket, för mig, är helt jävla obegripligt. Varför inte bara klippa bort allt svammel och onödigt långa/utdragna scener? Eller åtminstone korta ner dem?

Poison Ivy II må vara mer erotisk än Poison Ivy, men den är absolut inte bättre på något som helst sätt. Dessutom hade de lika gärna kunnat kallat den här filmen för något annat (Lily, exempelvis) och tagit bort den där lilla, lilla referensen till den första filmen. Det är ju inte direkt så den här filmen är hjälpt av den första, så varför ens kalla den för nummer två? Jag har då ingen aning. Nästa.

No Comments

I Shot Andy Warhol av H

maj 20th, 2012 | Postad i Drama, Film

En verklighetsbaserad film om en knäpphoppa som vill utrota män och som slutligen bestämmer sig för att bli känd genom att skjuta konstnären Andy Warhol. Huvudrollsinnehaverskan Lili Taylor gör en bra insats, men ibland flummar det ut lite för mycket. Ett intressant levnadsöde, men som film – not so much. Mycket riktigt skulle filmen först blivit en dokumentär, och det hade nog blivit bra mycket bättre. Mycket fint att se tuffingen Stephen Dorff (Blade) som väldigt övertygande transvestit. Regisserad av Mary Harron som sen gjorde ”American Psycho”.

No Comments

Spin City – Season 1 – 6 av J

januari 29th, 2012 | Postad i Komedi, TV

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

No Comments

Bound av J

november 22nd, 2011 | Postad i Film, Thriller

Efter att precis ha kommit ut från kåken får den lesbiska Corky (Gina Gershon) ett jobb som rörmokare och blir ivägskickad till en lägenhet för att rusta upp avloppssystemet. Väl där möter hon grannarna Caesar (Joe Pantoliano), som tvättar pengar åt maffian, och hans flickvän Violet (Jennifer Tilly). De två kvinnorna inleder en kärleksaffär och bestämmer sig för att sno 2 miljoner dollar som Caesar sitter på i väntan på att maffia bossen Gino Marzone (Richard C. Sarafian) och hans män ska komma och hämta dem. Men efter att ha genomfört planen börjar saker och ting gå snett då Caesar reagerar på ett oväntat sätt…

Innan de trök ur sig The Matrix filmerna och V For Vendetta gjorde bröderna Andy och Lana Wachowski filmen Bound – som troligtvis är mest känd för sexscenen mellan Jennifer Tilly och Gina Gershon – och jag har ganska lite att säga om den. Det är en bra film utan tvekan och den flyter förbi utan några större problem, men samtidigt känns filmen småklyschig på sina ställen och det är inte direkt så man blir överaskad över något speciellt under filmens gång. Det är dock ganska kul att se John P. Ryan (It’s Alive, Class Of 1999) som stenhård maffiatorped.

Bra film med ett par onödiga klyschor som kunde ha skippats. Rekommenderas till thriller-fanatiker som missat den, ni andra som sett den redan kan se något annat.

No Comments

Space Jam av J

januari 14th, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI

Swackhammer (Danny DeVito‘s röst), ägaren av nöjesparkplaneten Moron Mountain är desperat efter nya attraktioner och bestämmer sig för att Looney Tunes karaktärerna skulle vara perfekta för det ändamålet. Han sänder sina små hantlangare Nerdlucks för att hämta dem, oavsett om Bugs Bunny (Billy West‘s röst) och gänget vill eller inte. För sin storlek är Nerdlucks tungt beväpnade, vilket tvingar Bugs att lura dem att ingå i en tävling för att bestämma deras öden.

Väl medvetna om sina motståndares små, knubbiga och korta kroppar bestämmer sig Looney Tunes gänget för att utmana dem i basket för en säker vinst. Nerdlucks vänder dock på det hela och snor tallangerna ifrån några ledande professionella basketstjärnor för att bli gigantiska basketvidunder kända som Monstars. Som en sista utväg vänder sig Bugs och gänget till den nu f.d basketspelaren Michael Jordan (som sig själv) för att ha en chans att vinna deras frihet.

Space Jam är, för mig, en ren nostalgitripp. Även om det är över 10 år sedan jag såg den sist så minns jag den som igår – och den är fortfarande sjukt underhållande. Animationerna är snygga och typiska för Looney Tunes bortsett ifrån några helt fantastiskt utdaterade CGI-effekter som får en att dra på smilbanden. Skådisarna är bra och ett par stycken stora namn så som Bill Murray och Wayne Knight dyker upp i biroller utöver redan nämda personer. Skämten i filmen är rätt skojiga till och från och filmen är så klart barnvänlig, även för de yngre. Och så har vi soundtracket som är awesomesauce. Bortser vi ifrån R. Kelly skräpet så är soundtracket helt suveränt med t ex en non vocal edit av Technotronic – Pump Up The Jam som dunkar igång ungefär halvvägs in i filmen.

Nåja. Space Jam kanske inte är en film för alla, men de som fortfarande har lite kvar av barnasinnet kan nog gilla den här filmen – som jag gör. Rekommenderas.

No Comments

Tremors II: Aftershocks av J

december 24th, 2010 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Spoilervarning. Efter att flera dödsfall inträffat på Petromaya’s oljefält i Mexico inser ledningen vad som är orsaken; de underjordiska monstrena – som nu kallas för Graboids. Ägarna av oljefältet ber Earl Bassett (Fred Ward) om hjälp då han en gång tidigare lyckats övervinna monstrena i den lilla hålan Perfection, Nevada. Då Earl blivit mer eller mindre blåst på pengarna som pressats ut av hans kändisskap blir han övertygad om att ta på sig ansvaret för att utrota de underjordiska monstrena då han får höra att han kommer få 50 000 dollar för varje mask han utplånar. Tillsammans med sitt största fan – Grady Hoover (Christopher Gartin) – beger han sig iväg till oljefältet för att ta sig ann det nya Graboid-hotet, som dessvärre visar sig vara betydligt större än vad de räknat med. För att få extra hjälp kallar de in Earl’s gamla polare, Burt Gummer (Michael Gross), som gladeligen kommer dit med mer sprängämnen än vad som egentligen krävs.

Dessvärre har de underjordiska monstrena ett ess i rockärmen och den vattentäta planen som Earl och gänget hade övergår till en kamp på liv och död…

Tremors II: Aftershocks är givetvis inte lika bra som den första, men den utvecklar storyn och hela konceptet till en ny nivå. Spänningen och humorn från den första filmen finns kvar, men rysarbiten är av en mindre kaliber. Gross är klockren i rollen som Burt igen och får en betydligt större roll i den första uppföljaren än vad han hade i den första filmen och Ward är återigen klockren som Earl – även om han är lite äldre och lite mer bitter. Övriga skådisar är också bra, även om Gartin emellanåt är sjukt irriterande som den överpositiva Grady – böh. Effekterna är fortfarande imponerande för att vara av låg budget och utöver animatroner ser vi även vissa CGI-effekter här och där, men som oftast ses i snabba sekvenser vilket gör att intrycket av att det är CGI inte märks av allt för mycket.

Storyn är bra och att de lyckas utveckla konceptet och fortsätta storyn från den första filmen är jävligt nice – vilket gör att det här är min favorit bland uppföljarna. Att de dessutom ger kortare förklaringar till vad som hänt med flera av de gamla karaktärerna är också bra.

Nåja. Tremors nummer 2 är, efter den första filmen, min favorit i serien och är en klart värdig uppföljare som rekommenderas. Definitivt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud