| Subcribe via RSS

Scream av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

No Comments

Skyscraper av J

mars 13th, 2016 | Postad i Action, Film

SkyscraperCarrie Wisk (Anna Nicole Smith) är en helikopterpilot för ett charterföretag som kör kunder dit de vill mot betalning. Efter att ha släppt av sina senaste passagerare upptäcker hon att komradion i helikoptern inte fungerar och går in i skyskrapan hon precis har landat på för att låna telefonen och ringa sin chef. Kort därefter inser hon att passagerarna hon nyss släppt av är en del av en terroristgrupp som nu har tagit kontroll över byggnaden och hon verkar vara den enda som kan stoppa dem.

Tydligen tyckte regissören Raymond Martino att Anna Nicole Smith gjorde ett så pass bra jobb i hans usla erotiska action-thriller To The Limit (recenserad här) att han gav henne huvudrollen i hans nästa film, Skyscraper, som han gjorde året därpå. Anna’s träiga skådespel är tillbaka med full kraft och varje gång hon står framför kameran blir jag lika förvånad varje gång hur lite inlevelse hon har. Övriga skådisar varierar mellan hyfsade och usla. Den som sticker ut mest måste nästan vara Deron McBee som måste vara den mest välfriserade terroristen jag någonsin har sett i en actionfilm. Jag menar, han hade platsat i ett glamrockband utan några som helst problem med det håret han hade i den här filmen.

Skyscraper (vars titel avslöjar ganska mycket) är en regelrätt Die Hard rip-off, men istället för Bruce Willis har vi alltså Anna Nicole Smith att beskåda när hon tampas med terrorister som troligen lärde sig att sikta på ett nöjesfält. Det hela är ungefär lika underhållande som det låter och det är ganska svårt att ta filmen på något större allvar när de valt en så pass usel skådespelerska som Anna i huvudrollen. Trots att filmen öser på med ganska mycket action så blir det aldrig nämnvärt spännande eller särskilt intressant heller för den delen.

Skyscraper är utan tvivel bättre än To The Limit, men den är samtidigt en trött B-actionfilm som försöker vara något den inte är; Die Hard.

1 Comment

Carnosaur 3: Primal Species av J

mars 7th, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Carnosaur 3 - Primal SpeciesI tron om att de ska komma över uran slår en grupp terrorister till mot en militärkonvoj som fraktar någonting topphemligt. När de öppnar lastbilsflaket för att plocka ut sitt stöldgods inser de att de gjort ett stort misstag; godset militärerna fraktade var inte uran, utan klonade dinosaurier. Ett team med kommandosoldater skickas ut för att återta dinosaurierna, som dessvärre är lösa nu.

Hade Carnosaur 3: Primal Species handlat om någonting annat än dinosaurier hade den faktiskt kunnat bli en ganska skön B-actionfilm. Inledningen av filmen är riktigt skönt cheesig och B men tar sedan en rejäl vändning och går neråt, snabbt. Filmen är till större delen förbannat tråkig och inte alls lika gorefylld som de två tidigare filmerna. Klippningen under actionscenerna är snabb som fan och kameran slungas runt som en jojjo för att dölja de urusla effekterna och de uppenbara gummidinosaurierna, vilket blir otroligt gammalt otroligt snabbt.

De två tidigare Carnosaur filmerna var grymt cheesiga och ganska dåligt gjorda, men de hade åtminstone en viss charm och en så-dåligt-att-det-blir-bra-känsla över sig. Carnosaur 3: Primal Species är bara tråkig och seg, även om den hade potential till att bli en skön B-rulle. Skippa.

No Comments

Spy Hard av J

oktober 23rd, 2015 | Postad i Film, Komedi

Spy Hard15 år har gått sedan agenten Dick Steele (Leslie Nielsen) stoppade den ondskefulle General Rancor’s (Andy Griffith) planer om världsdominans och sprängde honom i luften. Dessvärre förlorade han samtidigt sitt livs kärlek Victoria Dahl (Stephanie Romanov) i samma stund och bestämde sig kort därefter för att dra sig tillbaka. När nu Victorias dotter, Barbara Dahl (Stephanie Romanov, igen), blivit tillfångatagen av den förmodat döde General Rancor som nu återigen hotar att förstöra världen med en missil han gömmer i sin hemliga bas. Men för att genomföra sin plan behöver han ett speciellt datorchip som forskaren Professor Ukrinsky (Elya Baskin) har framställt. Dick Steele bestämmer sig för att återigen ta itu med General Rancor och slår sig ihop med Ukrinsky’s dotter, Veronique (Nicollette Sheridan), som råkar av en ren händelse vara KGB agent.

Spy Hard har alltid legat mig varm om hjärtat och var den första filmen med Leslie Nielsen jag överhuvudtaget såg. Jag minns så väl att jag satt och skrattade mig nästan grinfärdig av den och blev ett instant-fan av Mr. Nielsen. Jag hade inte sett Spy Hard på bra många år så jag bestämde mig således att se om den eftersom jag fick någon form av Leslie Nielsen freakout och ville se några av hans mest välkända filmer. Hur som helst, Spy Hard är en skojig spoof på spiongenren och skämtar en hel del med bland annat James Bond filmerna. Men även om det är en rolig film och den levererar några riktigt sköna gapskratt kommer den inte riktigt ända upp till exempelvis Naked Gun filmernas nivå. En del skämt känns smått ansträngda och framkallar mer fnissningar än rejäla gapskratt från min sida, vilket är synd då jag ville minnas att filmen var i samma galna stuk som Naked Gun filmerna. Inte för att en film som den här behöver någon vettigare avslutning eller så, men jag tycker att den har ett väldigt abrupt slut. Det kommer otroligt plötsligt och någon direkt avrundning existerar inte, varför begriper jag inte riktigt…

Nåja. Spy Hard kanske inte var så dödsrolig och galen som mitt glada minne ville måla upp den som, men den levererar en del sköna gapskratt och Leslie Nielsen är som vanligt skitrolig (trots ett smått ansträngt manus). Klart sevärd film hur som helst.

No Comments

A Time To Kill av J

augusti 9th, 2015 | Postad i Drama, Film, Thriller

A Time To KillEfter att hans 10-åriga dotter blivit brutalt våldtagen och svårt misshandlad av två rasistiska bonnläppar bestämmer sig Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson) för att ta lagen i egna händer och skjuter sonika ner dem på vägen till domstolen. Den unga advokaten Jake Tyler Brigance (Matthew McConaughey) tar sig ann det till synes omöjliga försvaret av Hailey samtidigt som den lokala KKK klanen vaknar till liv igen tack vare den uppmärksammade rättegången.

A Time To Kill (som är baserad på romanen med samma titel) var betydligt bättre än vad jag mindes att den var. Trots sin speltid på strax över 2½ timmar blir den aldrig tråkig utan är till större delen intressant och rent av spännande fläckvis. Framför kameran ser vi många stora namn så som Samuel L. Jackson, Matthew McConaughey, Sandra Bullock, Kevin Spacey, Kiefer Sutherland och hans far Donald Sutherland och den alltid återkommande Charles S. Dutton (som jag tycker att jag ser i bara fler och fler filmer nu för tiden) – och alla gör givetvis ett fantastiskt jobb med det manus de har blivit tilldelade. För regin stod Joel Schumacher, som året innan gjorde Batman Forever och året efter fiaskot Batman & Robin.

A Time To Kill må vara lång, men den är värd tiden och jag tycker att du ska se den om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

No Comments

Poison Ivy II av J

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Thriller

Med en lagom försening på runt 2 veckor anländer den överbeskyddade Lily (Alyssa Milano) till en konstskola i Kalifornien, där hon snabbt inser att ”vara konstig” är helt normalt. Bara någon dag efter sin ankomst finner hon en låda med prylar, som tillhör någon tjej vid namnet Ivy. I lådan finner hon nakenbilder på Ivy samt hennes dagbok, vilken hon börjar läsa ur. Allt eftersom hon läser i dagboken börjar hon inse vilket tillbakadraget, instängt och trist liv hon lever och bestämmer sig således att förändra saker och ting och bli lite mer ”crazy” – vilket kan leda till mer komplicerade situationer än vad Lily bett om…

Medans Poison Ivy var ett segt ”erotiskt” thriller-drama är Poison Ivy II ett segt erotiskt thriller-drama. Det är en del tuttar, ett par sexscener och musik som påminner om något ur en mjukporrfilm, men det är fortfarande lika segt. Om inte segare. Det händer mer eller mindre ett skit förrän de sista 10 minutrarna av filmen och vid det laget har jag som tittare redan tappat intresset för länge sedan och en inre kamp om att låta bli att spola i filmen uppstod ca en timme innan.

Skådespelarna är rätt bra och det är ju trevligt att se Alyssa Milano lättklädd ett par gånger, men det räddar inte den här tröga filmen. Den första filmen var runt 90 minuter, vilket var alldeles lagomt för den här typen av film. Liksom, vem orkar med något längre? Poison Ivy II är däremot längre och hamnar på runt 105 minuter vilket, för mig, är helt jävla obegripligt. Varför inte bara klippa bort allt svammel och onödigt långa/utdragna scener? Eller åtminstone korta ner dem?

Poison Ivy II må vara mer erotisk än Poison Ivy, men den är absolut inte bättre på något som helst sätt. Dessutom hade de lika gärna kunnat kallat den här filmen för något annat (Lily, exempelvis) och tagit bort den där lilla, lilla referensen till den första filmen. Det är ju inte direkt så den här filmen är hjälpt av den första, så varför ens kalla den för nummer två? Jag har då ingen aning. Nästa.

No Comments

I Shot Andy Warhol av H

maj 20th, 2012 | Postad i Drama, Film

En verklighetsbaserad film om en knäpphoppa som vill utrota män och som slutligen bestämmer sig för att bli känd genom att skjuta konstnären Andy Warhol. Huvudrollsinnehaverskan Lili Taylor gör en bra insats, men ibland flummar det ut lite för mycket. Ett intressant levnadsöde, men som film – not so much. Mycket riktigt skulle filmen först blivit en dokumentär, och det hade nog blivit bra mycket bättre. Mycket fint att se tuffingen Stephen Dorff (Blade) som väldigt övertygande transvestit. Regisserad av Mary Harron som sen gjorde ”American Psycho”.

No Comments

Spin City – Season 1 – 6 av J

januari 29th, 2012 | Postad i Komedi, TV

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

No Comments

Bound av J

november 22nd, 2011 | Postad i Film, Thriller

Efter att precis ha kommit ut från kåken får den lesbiska Corky (Gina Gershon) ett jobb som rörmokare och blir ivägskickad till en lägenhet för att rusta upp avloppssystemet. Väl där möter hon grannarna Caesar (Joe Pantoliano), som tvättar pengar åt maffian, och hans flickvän Violet (Jennifer Tilly). De två kvinnorna inleder en kärleksaffär och bestämmer sig för att sno 2 miljoner dollar som Caesar sitter på i väntan på att maffia bossen Gino Marzone (Richard C. Sarafian) och hans män ska komma och hämta dem. Men efter att ha genomfört planen börjar saker och ting gå snett då Caesar reagerar på ett oväntat sätt…

Innan de trök ur sig The Matrix filmerna och V For Vendetta gjorde bröderna Andy och Lana Wachowski filmen Bound – som troligtvis är mest känd för sexscenen mellan Jennifer Tilly och Gina Gershon – och jag har ganska lite att säga om den. Det är en bra film utan tvekan och den flyter förbi utan några större problem, men samtidigt känns filmen småklyschig på sina ställen och det är inte direkt så man blir överaskad över något speciellt under filmens gång. Det är dock ganska kul att se John P. Ryan (It’s Alive, Class Of 1999) som stenhård maffiatorped.

Bra film med ett par onödiga klyschor som kunde ha skippats. Rekommenderas till thriller-fanatiker som missat den, ni andra som sett den redan kan se något annat.

No Comments

Space Jam av J

januari 14th, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI

Swackhammer (Danny DeVito‘s röst), ägaren av nöjesparkplaneten Moron Mountain är desperat efter nya attraktioner och bestämmer sig för att Looney Tunes karaktärerna skulle vara perfekta för det ändamålet. Han sänder sina små hantlangare Nerdlucks för att hämta dem, oavsett om Bugs Bunny (Billy West‘s röst) och gänget vill eller inte. För sin storlek är Nerdlucks tungt beväpnade, vilket tvingar Bugs att lura dem att ingå i en tävling för att bestämma deras öden.

Väl medvetna om sina motståndares små, knubbiga och korta kroppar bestämmer sig Looney Tunes gänget för att utmana dem i basket för en säker vinst. Nerdlucks vänder dock på det hela och snor tallangerna ifrån några ledande professionella basketstjärnor för att bli gigantiska basketvidunder kända som Monstars. Som en sista utväg vänder sig Bugs och gänget till den nu f.d basketspelaren Michael Jordan (som sig själv) för att ha en chans att vinna deras frihet.

Space Jam är, för mig, en ren nostalgitripp. Även om det är över 10 år sedan jag såg den sist så minns jag den som igår – och den är fortfarande sjukt underhållande. Animationerna är snygga och typiska för Looney Tunes bortsett ifrån några helt fantastiskt utdaterade CGI-effekter som får en att dra på smilbanden. Skådisarna är bra och ett par stycken stora namn så som Bill Murray och Wayne Knight dyker upp i biroller utöver redan nämda personer. Skämten i filmen är rätt skojiga till och från och filmen är så klart barnvänlig, även för de yngre. Och så har vi soundtracket som är awesomesauce. Bortser vi ifrån R. Kelly skräpet så är soundtracket helt suveränt med t ex en non vocal edit av Technotronic – Pump Up The Jam som dunkar igång ungefär halvvägs in i filmen.

Nåja. Space Jam kanske inte är en film för alla, men de som fortfarande har lite kvar av barnasinnet kan nog gilla den här filmen – som jag gör. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud