| Subcribe via RSS

Tremors II: Aftershocks av J

december 24th, 2010 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Spoilervarning. Efter att flera dödsfall inträffat på Petromaya’s oljefält i Mexico inser ledningen vad som är orsaken; de underjordiska monstrena – som nu kallas för Graboids. Ägarna av oljefältet ber Earl Bassett (Fred Ward) om hjälp då han en gång tidigare lyckats övervinna monstrena i den lilla hålan Perfection, Nevada. Då Earl blivit mer eller mindre blåst på pengarna som pressats ut av hans kändisskap blir han övertygad om att ta på sig ansvaret för att utrota de underjordiska monstrena då han får höra att han kommer få 50 000 dollar för varje mask han utplånar. Tillsammans med sitt största fan – Grady Hoover (Christopher Gartin) – beger han sig iväg till oljefältet för att ta sig ann det nya Graboid-hotet, som dessvärre visar sig vara betydligt större än vad de räknat med. För att få extra hjälp kallar de in Earl’s gamla polare, Burt Gummer (Michael Gross), som gladeligen kommer dit med mer sprängämnen än vad som egentligen krävs.

Dessvärre har de underjordiska monstrena ett ess i rockärmen och den vattentäta planen som Earl och gänget hade övergår till en kamp på liv och död…

Tremors II: Aftershocks är givetvis inte lika bra som den första, men den utvecklar storyn och hela konceptet till en ny nivå. Spänningen och humorn från den första filmen finns kvar, men rysarbiten är av en mindre kaliber. Gross är klockren i rollen som Burt igen och får en betydligt större roll i den första uppföljaren än vad han hade i den första filmen och Ward är återigen klockren som Earl – även om han är lite äldre och lite mer bitter. Övriga skådisar är också bra, även om Gartin emellanåt är sjukt irriterande som den överpositiva Grady – böh. Effekterna är fortfarande imponerande för att vara av låg budget och utöver animatroner ser vi även vissa CGI-effekter här och där, men som oftast ses i snabba sekvenser vilket gör att intrycket av att det är CGI inte märks av allt för mycket.

Storyn är bra och att de lyckas utveckla konceptet och fortsätta storyn från den första filmen är jävligt nice – vilket gör att det här är min favorit bland uppföljarna. Att de dessutom ger kortare förklaringar till vad som hänt med flera av de gamla karaktärerna är också bra.

Nåja. Tremors nummer 2 är, efter den första filmen, min favorit i serien och är en klart värdig uppföljare som rekommenderas. Definitivt.

No Comments

Tesis av J

oktober 26th, 2010 | Postad i Film, Thriller

Ángela (Ana Torrent) är en filmstudent i Madrid. Hon ska skriva sin avhandling med temat våld på film, men har svårt att hitta källmaterial, tills det att hon blir vän med den udda och introverta studenten Chema (Fele Martínez) som innehar en stor filmsamling med våldsamma och pornografiska filmer. Snett efter att hon stiftat bekantskap med Chema finner Ángela sin professor död i en visningssal på skolan – och på duken framför honom rullar fortfarande bandet han tittat på. Ángela stjäl bandet och upptäcker till sin fasa att det är en snuff film och visar bandet för Chema – som i sin tur känner igen den unga kvinnan som blir torterad till döds i videon som en f.d elev på universitetet som har varit spårlöst försvunnen i två års tid….

Tesis – eller Snuff Movie, alternativt Thesis, i Sverige – börjar bra och en viss spänning ligger över filmen, en stund, sen börjar det gå utför. Ju längre filmen pågår desto segare, utdragnare och rent utsagt tråkigare blir den och även om filmens regissör/manusförfattare Alejandro Amenábars har försökt att göra en film där tittaren inte ska kunna räkna ut vem som är mördaren förrän i slutet så skiter det hela sig ungefär halvvägs och det hela mynnar ut i att man får sitta och vänta på sluttexterna. Och det spelar ingen roll hur mycket Amenábars än har twistat och flängt med karaktärerna i filmen – har man sett en thriller förut så kan man rätt lätt räkna ut vem som är mördaren.

Hade filmen kortats ner med iaf en halvtimme hade troligtvis filmen blivit mer intressant och inte lika segtuggad som den är – dessutom hade jag nog inte tappat intresset lika fort heller. Tesis känns som vilken annan dussin-thriller som helst och det enda som egentligen imponerar är att den spelades in på fem och en halv vecka och skådisarna hade bara en månads repetition. Om man sedan tittar på olika sidor vilket år filmen kom så säger vissa att den kom 1995 och andra att den kom 1996 – vad man ska tro är upp till läsaren. Ana Torrent har förresten ett rätt lustigt efternamn.

Nåväl. Halvdan dussin-thriller som man har i sett i många andra skepnader. Om man absolut måste se något som involverar snuff films så kan man spana in Mute Witness (Tyst Vittne, i Sverige) istället – den håller iaf uppe intresset större delen av filmen.

No Comments

Tales From The Crypt – Season 7 av J

juli 31st, 2010 | Postad i Skräck/Rysare, Thriller, TV

Sista och tyvärr den sämsta säsongen av Tales From The Crypt – där serien har förflyttats från USA till Storbritannien. Nåväl. Here we go…

Episod 1: Fatal Caper. När den snuskigt rike Lord Mycroft Amberson (Leslie Phillips) förstår att hans dagar börjar bli räknade och att han snart kommer att dö ber han sin assistent Redmond (Bob Hoskins) att sätta upp ett möte med den sexiga advokaten Fiona Havisham (Natasha Richardson) får att kolla över hans papper. Lord Amberson har två söner – Justin (Greg Wise) och Evelyn (James Saxon) – som hatar varandra med en viss passion. Hur som helst sparkade Lord Amberson ut sin tredje son, Franklin, för femton år sedan och har varken sett eller hört till honom sen dess. Lord Amberson ångrar detta och ändrar sitt testamente så att om Justin och Evelyn ska få ärva något måste de hitta Franklin inom loppet av sex månader, annars går hela arvet till välgörenhet. Allt eftersom girigheten ökar finns där personer som är villiga till att göra precis vad som helst för att få en bit av arvet…

Säsong 7 börjar med ett skittråkigt avsnitt. Skämten är torra och tråkiga och twisten i slutet är en klichée vi har sett allt för många gånger – med en liten Crypt-touch. Något nämnvärt intressant inträffar inte och det första avsnittet känns som waste of time. Moving on.    

Episod 2: Last Respects. När de tre systrarna Marlys (Julie Cox), Dolores (Kerry Fox) och Yvonne (Emma Samms) hittar Apan’s Tass i en låda med nyligen införskaffade antikviteter till deras Mr. Finger’s House Of Curious verkar möjligheternas dörrar öppna sig för dem. Då de hört alla historier kring Apan’s Tass och att den kan uppfylla tre önskningar önskar sig Dolores en miljon pund. Direkt därpå får de ett telefonsamtal som de får reda på av att de har ärvt tre stycken sällsynta reservoarpennor värda tvåhundratusen pund styck, som inte riktigt uppfyller önskningen helt men de väljer att ta dem ändå. Men allting är inte som det verkar vara och allt eftersom deras önskningar får en vriden vändning börjar de tre systrarna önska att de aldrig hittat Apan’s Tass…

Hyfsat avsnitt som sumpas mycket tack vare de usla skådespelarna som mest bara irriterar. Sluttwisten är hyfsat förutsägbar och inte speciellt imponerande. Whatever. Mer än så har jag inte att säga. Moving on.

Episod 3: A Slight Case Of Murder. Precis när deckarförfattaren Sharon Bannister (Francesca Annis) skrivit klart det sista på hennes senaste roman blir hon störd av sin wannabe-författare och granne Mrs. Trask (Elizabeth Spriggs). När Trask lämnat Sharon tycker hon sig höra en inkräktare, som visar sig vara hennes man Larry (Christopher Cazenove), som hon har separerat ifrån och genomgår en bitter skiljsmässa med. Larry är där för att mörda Sharon på ett sätt som påminner om någonting ur hennes böcker, men saker och ting går inte riktigt som planerat och det verkar finnas andra motiv för andra personer som använder det bråkande paret för deras egna avsikter…

Thriller-aktigt avsnitt med några smått komiska inslag, annars ingenting märkvärdigt och återigen ett ganska långtråkigt och segt avsnitt som slutar med en hyfsat förutsägbar twist på slutet. Spriggs är otroligt irriterande som grannen också. Tvifan.  

Episod 4: Escape. England, 1945. Andra världskriget börjar närma sig sitt slut och den tyske löjtnanten Luger (Martin Kemp) blir skickad till det brittiska krigsfängelset Havenhurst efter att ha golat ner sina egna mannar inför ett flyktförsök för att spendera resten av kriget i krigsfängelse med privilegier. Men Havenhurst’s högsta höns, Major Nicholson (Roy Dotrice), tycker att Luger är en förrädare och fegis som bara tänker på sig själv och skiter blankt i de överenskommelser Luger och hans förra fängelsechef hade kommit överens om och placerar honom hos de andra soldaterna. Det visar sig dock att de tyska fängelsekunderna har planer på att fly och ber Luger att leda dem. Samtidigt kommer en av de män han förrådde till fängelsets sjukstuga och Luger inser att hans förräderi kommer att bli avslöjat till hans kamrater, såvida han inte lyckas fly på riktigt den här gången…

Säsong 7 puttrar vidare med ytterligare ett hyfsat avsnitt som inte är Tales From The Crypt material, men som fungerar sisådär iaf. Hyfsat goda skådespelare och ett slut som är halvt om halvt lättuträknat bara man tänker till lite. Berättelsen i övrigt är helt okej, även om det inte inträffar så där hiskeligt mycket. Hur som helst; det här är ett av de bättre avsnitten i säsong 7 iaf.

Episod 5: Horror In The Night. Efter ett väpnat rån blåser Nick Marvin (James Wilby) sin boss Mr. Starr (Peter Guinness) och hans partner T (Ronan Vibert) på diamanterna de fick tag på under stöten, men T lyckas emellertid skjuta Nick i axeln under hans flykt. Illa däran checkar Nick in på ett billigt hotell för att ligga lågt ett tag och möter där en mystisk kvinna (Elizabeth McGovern). Strax efter att han checkat in börjar han få kraftiga och underliga hallucinationer och underliga saker börjar att inträffa runt om honom. Vad är det som händer egentligen?

Av de fem första avsnitten i säsong 7 är det här det bästa och det är för en gångs skull skräck-relaterat – och är faktiskt bitvis småkusligt. Skådisarna gör gott ifrån sig och sluttwisten är schysst, även om den är smått förutsägbar. Ett bra avsnitt och det börjar ljusna för säsong 7 – äntligen.

Episod 6: Cold War. Efter ett misslyckat rån börjar de två tjuvarna och älskarna Ford (Ewan McGregor) och Cammy (Jane Horrocks) att bråka, med resultatet att Cammy sticker. Cammy hamnar slutligen på en bar där hon stöter på Jimmy Picket (Colin Salmon) och bjuder in honom till lägenheten för att göra Ford svartsjuk. Jimmy bär emellertid på en mörk hemlighet, vilket dessvärre också Ford och Cammy gör…

Det såg ut att börja ljusna för säsong 7 med episod 5 och med episod 6 tar den sjunde säsongen ca 20 steg bakåt. Vilket jävla skämt till avsnitt. Ingenting är bra med det här avsnittet. Karaktärerna är helt körda i huvudet (speciellt Horrock’s karaktär, som dessutom irriterar något fruktansvärt), storyn är skittråkig, sluttwisten är ett lyfta-på-ögonbrynet-och-sucka-moment och bara skit och skådisarnas insatser är fan inte mycket att hänga i julgranen heller. Cold War är absolut ett av de allra sämsta avsnitten i serien och borde aldrig ha fått produceras för TV-serien. Blääääää…..

Episod 7: The Kidnapper. När den hemlösa och gravida kvinnan Teresa (Julia Sawalha) snavar in på Danny Skeggs’ (Steve Coogan) pantbank försöker hon att panta ett gammalt armband som tillhörde hennes mormor. Danny tycker synd om Teresa och erbjuder henne en boplats hemma hos honom. Teresa tackar ja och de blir snart förälskade i varandra, men allting förändras när Teresa fött barnet och all hennes uppmärksamhet riktas mot barnet istället för Danny, som börjar känna sig utanför. Danny arrangerar en kidnappning av barnet för att saker och ting ska återgå till hur det var, men saker och ting går inte riktigt som han har tänkt sig…

Episod 7 är… tråkig. Det händer inget nämnvärt intressant och säsong 7 fortsätter med ytterligare ett avsnitt som de lika gärna kunnat skrota. Sluttwisten är inte speciellt imponerande, är en av de mest tama i hela serien och är kort och gott bara töntig. Bah.. vi fortsätter.

Episod 8: Report From The Grave. Forskaren Elliot (James Frain) och hans flickvän Arianne (Siobhan Flynn) bryter sig in i en krypta tillhörande den döda seriemördaren Valdemar Tymrak (Roger Ashton-Griffiths) så Elliot kan prova sin uppfinning som kan samla tankar och minnen ifrån de döda. När Elliot provar uppfinningen misstänker han att Arianne gått bakom ryggen på honom och beslutar sig för att lära henne en läxa, med resultatet att Arianne dör då han drar upp effekten till max på maskinen. Maskinen har emellertid en sidoeffekt; Arianne’s själ är fängslad i livet efter detta tillsammans med seriemördaren Tymrak, som använder Elliots kärlek till henne för att försöka återigen ta sig till de levandes värld för att fortsätta sin karriär…

Säsong 7 fortsätter, återigen, med ett till riktigt skitavsnitt. Det är helt sanslöst tråkigt och så pass osammanhängande att mitt intresse börjar svikta redan en kort bit in i avsnittet. Någonting av intresse eller spänning inträffar inte heller och sluttwisten är tam och ganska töntig. Skådisarna är hyfsade, men jobbar med ett så pass uselt manus att även om de gjort en bättre insats än vad de gör så hade det ändå inte spelat någon som helst roll. Vi går vidare.

Episod 9: Smoke Wrings. Under en genomgång av arbetssökande fastnar VDn över Touchstone Edwards reklamfirma, Jacqueline (Ute Lemper), för den kaxige och självsäkre Barry Manners (Daniel Craig). Barry imponerar på Jacqueline med hans självsäkra attityd och goda utseende, vilket resulterar i att Barry får lägga labbarna på Chalmers Chocolate kampanjen – en mycket stor och viktig kampanj. Barry’s unika knep för att lyckas med reklamarbetet är en liten elektronisk apparat som påverkar människor hjärnor och tvingar dem till att genomföra vad som än är föreslaget, t ex i en reklamkampanj. Men allting är inte vad det verkar vara…

Ett tråkigt, ointressant, ospännande och uselt avsnitt – trots goda skådespelare. Storyn är tråkig och episoden i sig är hyfsat händelsebefriad fram till slutet där allting är överstökat på ca 3 minuter. Sluttwisten är lam och trist och imponerar inte. Pfft.. nästa.

Episod 10: About Face. Den framgångsrika prästen och författaren Jonathan (Anthony Andrews) får en dag besök av en vacker sextonårig tjej vid namn Angelica (Anna Friel) som tillsammans med sin syster Leah påstår sig vara hans döttrar. Hon berättar att deras moder dog under förlossningen och att kvinnan som tog hand om dem är mycket sjuk och att de behöver någonstans att bo. Efter en kort funderare går Jonathan med på att systrarna ska få bo där då han inte vill ha en skandal och att ta in två unga tjejer av ren godhet kan framställa honom som en god man. Jonathan får dock snart reda på att Leah är fruktansvärt vanställd och misstänksam mot honom, då hon anser att han övergav henne och hennes syster och att hon tror att han ska ta Angelica ifrån henne…

Bortsett från episod 5 har säsong 7 varit en riktig skitsäsong och titt som tätt funderar jag på om det verkligen är Tales From The Crypt jag sitter och tittar på… fram tills nu. Episod 10 är ett rejält jävla uppsving från de tidigare delarna (bortsett från episod 5 då) och även om det inte händer så där hiskeligt mycket förrens i slutet av avsnittet så gillar jag det. Goda skådisar, hyfsad makeup och en sluttwist som.. eh.. bokstavligt talat får ens huvud att spinna runt. Nåväl. Episod 10 är ett ljus i mörkret av säsong 7.

Episod 11: Confession. Poliskommisarierna Herbert (Alun Armstrong) och Minty (John Benfield) kallas till en mordplats på en stripklubb där de finner en kvinnokropp utan huvud, som är det tredje liket som blivit hittat de senaste veckorna. Efter ett tips blir manusförfattaren Warhol Evans (Eddie Izzard) arresterad efter att ha blivit sedd i närheten av mordplatsen, tvättandes sina händer från något som liknat blod. Warhol förnekar alltihop och är ganska kaxig kring hela situationen, så Herbert och Minty kallar in seriemördarexperten Jack Lynch (Ciarán Hinds) för att ta hand om förhöret. Är Warhol mördaren? Har polisen rätt man?

Även om avsnittet inte är speciellt märkvärdigt eller att det händer så där avsevärt mycket, så gillar jag det. Skådisarna är goda och samspelet mellan Izzard och Hinds är riktigt bra. Såatteee…. bra avsnitt, även om sluttwisten är ganska lättuträknad och förutsägbar.

Episod 12: Ear Today… Gone Tomorrow. Kassaskåpsknäckaren och spelaren Glynn Fennell (Robert Lindsay) ligger risigt till. Inte nog med att han misslyckas ta sig in i ett kassaskåp inför maffiabossen Lawson (Richard Johnson), han har även en hörselnedsättning som han fick i fängelset – vilket medför att han inte kan knäcka kassaskåp längre. Tack vare de feta skulderna Glynn har till Lawson bestämmer sig Lawson för att det är dags att fimpa honom, men Glynn blir räddad av Lawson’s fru Kate (Gretchen Palmer) som övertygar Lawson att låta Glynn leva, iaf för stunden. När Lawson är iväg på en affärsresa i Paris berättar Kate för Glynn att anledningen till att hon ville ha honom kvar i livet var att hon vill att han ska knäcka sin mans kassaskåp så de kan stjäla hans förmögenhet. Glynn påminner henne om att han inte kan höra ordentligt, men Kate har en väldigt ovanlig lösning på problemet och fixar ett möte mellan Glynn och hennes väldigt speciella kirurg som erbjuder en unik operation som kan ha oönskade bieffekter…

Avsnittet i sig är rätt ointressant och Palmer irriterar något fruktansvärt, men sluttwisten är klockren och jag kan inte sluta flina när den väl kommer. De övriga skådisarna i avsnittet är helt okej, även om Lindsay börjar irritera mot slutet. Så… ett okej avsnitt med en riktigt bra sluttwist. Nästa.

Episod 13: The Third Pig. Efter att den stora stygga Vargen (Bobcat Goldthwait) blåst sönder grisarna Smokey’s (Charles Adler) och Drinky’s (Brad Garrett) hus bjuder deras tredje grisbroder Dudley (Cam Clarke) in dem till hans hus, där de kan få bo tills det att de fått tag i ny bostad och jobb. Men när Dudley beger sig iväg till affären för att köpa öl och cigaretter till sina bröder lyckas den stora stygga Vargen lura sig in i huset och äta upp Smokey och Drinky. Dudley blir utpekad för morden och dömd till döden, men med hjälp av sina döda bröders spöken lyckas han fly och tänka ut en hämnd på den stora stygga Vargen…

Okej. Mer efterblivet än så här kan det nog inte bli – men vilken jävla avslutning på en till större delen suverän TV-serie! Avsnittet är helsjukt och gapskratten tar vid efter varandra i ett högt tempo och det händer hela tiden någonting. Avsnittet ligger högt i kurs hos mig och personligen tycker jag att det var ett bra slut på Tales From The Crypt. Avsnittet är inte bara det sista i serien, utan även det första och enda animerade avsnittet. Nåväl. Det här är helt klart det bästa avsnittet i säsong 7 och ett av de bästa i hela serien.

Sammanfattningen då. Säsong 7 är en fruktansvärd säsong med mestadels skitavsnitt som knappt är sevärda. De avsnitt som emellertid ÄR sevärda är verkligen det. Jag förstår inte riktigt vad som gick snett i säsong 7.. men att de la ner serien efter sjunde säsongen var nog bäst för allas trevnad.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-7

Med säsong 7 avslutar jag då Tales From The Crypt och det med ett tungt hjärta. Vi får väl se vad Tales From The Cryptkeeper har att erbjuda med sina barnvänliga ”skräck”-berättelser……

9 Comments

Barb Wire av J

januari 12th, 2010 | Postad i Action, Film

Året är 2017. Ett andra inbördeskrig rasar i USA och det som tidigare kallades för den amerikanska kongressen styrs nu med fascistiska metoder. När en forskare – känd som Cora D. (Victoria Rowell) i motståndsrörelsen – bytt sida och försöker att ta sig till Kanada med hjälp av sin man Axel (Temuera Morrison) – en medlem i motståndsrörelsen – skickas agenter ut för att leta reda på henne och hämta in henne. Cora D. och Axel beger sig till den sista fristaden – Steel Harbor – för att leta reda på Axel’s gamla flamma, Barb Wire (Pamela Anderson) – ägare av nattklubben Hammerhead.. och prisjägare – för att försöka få hjälp.

B-action har alltid haft en viss charm i mina ögon. Såna där filmer som faktiskt kunde varit riktigt spektakulära, bara de haft en fetare budget – och Barb Wire är en sån film.. nästan.

Actionsekvenserna är rätt hyggligt gjorda och duger rätt gott för att vara en B-rulle och skådespelarna är rätt ok också med bland annat Udo Kier och Clint Howard i rollistan, utöver de redan nämnda. Men filmen lider även av en del problem och det största problemet är huvudrollsinnehaverskan: Pamela Anderson. Att de försökte lansera henne som actionhjältinna är nog någonting av det dummaste som gjorts under 90-talet. Att titta på henne när hon försöker spela hård och tuff framkallar mest fnissningar och gapskratt då hon verkligen inte kan agera som sådan. Fast å andra sidan kan man börja fundera om inte filmen är gjord mest för att visa Pamela’s urringning (vilket förekommer väldigt mycket) – och emellanåt även hennes bara bröst.

En annan sak som får mig att flina stort är effekterna. Dessa härliga B-effekter från 90-talet som ska föreställa framtidens utrustning blir mest töntiga och utgångna i dagens läge.

Anyway.. Barb Wire är en hyfsat ok och underhållande B-rulle, om man kan se mellan fingrarna när det gäller Pamela’s agerande – vilket jag gjorde efter ungefär halva filmen, då jag förstod att det inte skulle bli så mycket bättre än vad det redan varit.

http://www.imdb.com/title/tt0115624/

No Comments

Hellraiser: Bloodline (Workprint Version) av J

augusti 10th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Filmen blev omredigerad av Dimension Films utan Kevin Yagher’s, varpå Yagher krävde att de skulle använda Director’s Guild pseudonymen ’Alan Smithee’ (som använt sedan slutet av 60-talet av filmmakare som inte varit nöjda med de filmer de arbetat med när de blivit klara, varpå de inte velat ha sitt riktiga namn med i filmens credits). Dimension Films kallade då in Joe Chappelle (mannen bakom Halloween: The Curse Of Michael Myers) för att spela in stora delar av filmen på nytt med nytt material, vilket gjorde att många tittare tyckte att filmen var svår att hänga med i. Originalfilmen var mer storybaserad och Pinhead dök inte upp förrens runt halvvägs in i filmen.

Efter mycket bråk mellan producenterna och Yagher avgick Yagher som regissör från projektet varpå studion kallade in Rand Ravich (manusförfattare) och Joe Chappelle för att skriva nya scener och spela in mer material i ytterligare 2 veckor. Vid det här laget hade storyn ändrats mycket sen originalmanusskriptet.

Det är ungefär det jag har lyckats snoka reda på kring den här filmen. Storyn är ungefär den samma som bioversionen. Skillnaderna är att många scener är antingen ändrade eller helt borttagna ur filmen. Givetvis är många av effekterna som är med i bioversionen också borta och istället får vi en textruta där det står att någonting ska inträffa eller ordet FX i ena hörnet av skärmen.

Det största problemet med den här workprinten är att hade jag inte sett bioversionen av Hellraiser: Bloodline, då hade jag troligtvis inte begripit någonting av vad som händer i filmen. Händelseförloppet är otroligt ojämnt och hela storyn hoppar mellan årtalen utan någon direkt sammankoppling, utan det känns mest som att de bara byter scen utan att ge någon förklaring till vad som egentligen händer.

Bildkvalitéen är fruktansvärd, givetvis. Emellanåt är bilden så suddig och grumlig att det kan bli svårt att se vad som egentligen försigår i filmen.. så kvalitékåta människor hade troligtvis vridit sig ur skinnet om de försökt ta sig igenom den här versionen av filmen. Ljudet är lite underligt med, då det ändrar kvalité hela tiden – det hoppar från lagomt till högt till lågt till lagomt.. osv.

Så. Ska man se Hellraiser: Bloodline tycker jag att man ska se bioversionen istället. Där hänger man iaf med lite mer än vad man gör i den här filmen…. om man inte har sett bioversionen innan, typ.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

1 Comment

Hellraiser: Bloodline av J

augusti 9th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den fjärde filmen i serien har troligtvis den grötigaste storyn – när det kommer till att berätta den utan att spoila hälften. Storyn är väl hur som helst ungefär följande:

Året är 2127. På en rymdstation – driven av forskaren Dr. Merchant – strax utanför planeten Jorden håller den slutliga striden mellan gott och ont på att inträffa. Dr. Merchant’s uppdrag är att stänga portarna till helvete för evigt, då hans förfader Phillip L’Merchant – en leksaksmakare som levde i 1700-talets Frankrike – byggde en pusselbox på uppdrag av den store magikern Duc de L’Isle – vars syfte var att framkalla demonen Angelique, Leviathans dotter, herren över Helvetets labyrint. Och genom generationerna har familjen försökt att stoppa den ondskefulla boxen.

Storyn berättas av Dr. Merchant och utspelar sig under 1700-talet, 1996 och 2127. Detta blir fruktansvärt rörigt om man inte sätter sig och koncentrerar sig på vad som händer i filmen. Men gör man detta, då blir det faktiskt en rätt underhållande film. Hellraiser: Bloodline kan även ses som den avslutande historian i Hellraiser sagan, men givetvis var inte detta den sista filmen i serien då det kommit fler filmer.. som är typ prequels till den här.

Lite mer information om filmen är att den färdiga bioversionen är inte den ursprungliga filmen som den var tänkt från början, utan.. den har tydligen ändrats väldigt mycket från originalmanuset. Mer om detta i min recension av workprinten av filmen.

När jag såg den här filmen för 10 år sedan tillsammans med de tre första filmerna så tyckte jag att det här var ren kattskit. Jag hängde troligtvis inte med i filmen överhuvudtaget utan tyckte mest den var bara tråkig och att det var alldeles för mycket prat och hattande mellan åren som filmen kretsar kring. Hur som helst så tycker jag filmen är betydligt bättre nu när jag har sett om den igen, men samtidigt så är den långt ifrån de två första filmerna.

Att de återigen har slängt in någonting nytt för att fräscha upp Hellraiser konceptet är väl bra, men att filmen hattar så förbannat tror jag många stör sig på och tycker dessvärre att filmen är sämre än vad den egentligen är.

Jag har inte speciellt mycket att klaga på när det gäller den fjärde filmen – det är ju trots allt den fjärde delen i en serie – mer än att storyn är ganska hattig. Effekterna och skådespelarna är ungefär som i de tidigare filmerna. Jag märkte att det även fanns repliker i den här filmen – som i trean – som använts i hardcorelåtar. Fett nice.

Mycket sevärd – även om storyn är hattig och kräver koncentration.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

1 Comment

Broken Arrow (Blu-Ray) av H

december 21st, 2008 | Postad i Action, Film

broken-arrow-bdBroken Arrow har jag ju redan recenserat för två år sen, men nu har jag sett på den svenska Blu-ray:en, och det är inte någon fantastisk upplevelse direkt. Bilden är ganska soft och är inte nämnvärt mer detaljrik än en bra DVD. Ljudet har mycket ball surroundeffekter, men är ganska tunn på basen och mullrar inte särskilt mycket ens när man bränner av en atombomb.

Det första som händer när man stoppar i BD:n är att filmen startar direkt, utan en meny eller språkval. Detta gör att du måste klicka fram popup-menyn allt medan filmen rullar för att gå in i språkmenyn och välja textning/dubbning. Mycket användarvänligt. Någon vanlig meny finns inte att tillgå, och när filmen slutar tvingas du i klassiskt Fox-manér att se flera minuter med varningstexter innan du kan gå vidare till det otroliga extramaterialet som består av trailers för Broken Arrow, Predator och Eragon.

Nu finns det ju inget extramaterial på någon utgåva av Broken Arrow, vare sig på DVD eller BD, men jag tycker allt att jag kastat 200 kr i sjön eftersom jag inte fått någon nämnvärd uppgradering från DVD:n. Specialutgåva sökes.

No Comments

Darkman Trilogy av J

maj 14th, 2008 | Postad i Action, Film

Dags för den första trilogi-recensionen! Först ut av dessa triologi-recensioner är den fina triologin Darkman.

Dr. Peyton Westlake är på väg mot ett stort genombrott i sin forskning om syntetisk hud när ett gäng under ledning av den ondskefulle och hänsynslöse Robert G. Durant förstör hans laboratorium. Med fruktansvärda brännskador och vanställd av ett medicinskt experiment, försöker Westlake bygga upp sitt laboratorium och återuppta sitt förhållande med ex-flickvännen Julie.

Men den svåraste kampen utkämpar han inom sig själv och han slits mellan sin önskan om ett nytt liv med Julie och sin hämndlystnad och detta resulterar i att karaktären Darkman uppträder i olika skepnader.

Den första Darkman-filmen är regisserad av en av mina favoritregissörer, Sam Raimi (Evil Dead-triologin, bland annat). Skådespelarna är bra och storyn är medryckande och det händer i princip hela tiden något. Effekterna är grymt bra och make-upen är även den grymt bra! Darkman är en riktigt bra film, mer kan jag nog inte säga. Dom som gillar lite udda action, lär gilla den här.

Rekommenderas starkt!

http://www.imdb.com/title/tt0099365/


Andra filmen om den svårt brännskadade doktorn.

Med hjälp av en allierad vetenskapsman, är Dr. Peyton Westlake slutligen på väg att upptäcka den hemlighet som gör att han kan återupprätta sitt gamla jag. Men genom en rad olyckliga händelser tvingas han återuppleva mardrömmen som vanställde honom, och Westlake gör den fruktansvärda upptäckten att Durant trots allt verkar vara vid liv.

Han ger sig av efter Durant på en hämndlysten jakt men upptäcker snart att hans ärkefiende är obehagligare och girigare än någonsin, och är fast besluten att bli den mäktigaste ledaren i den undre världen.

Andra filmen om Darkman är en något segare film, dessutom är den något snurrig med, med tanke på slutet på första filmen och hur Durant antogs vara död i den. Förklaringen till hur Durant klarade sig är rent utsagt ganska löjlig och rena bortförklaringen för att få göra en uppföljare.

Andra filmen duger att titta på om man inte har något bättre för sig, men mycket mer än så duger den inte till. Har man inte sett första lär man inte begripa mycket av den andra filmen, så har man tänkt se dom här filmerna bör man se dom i turordning för att få något hum överhuvudtaget om vad alltihop handlar om egentligen.

Effekterna är, som i första filmen, riktigt bra dock och skådespeleriet är väl ganska dugligt och så.. det är en hyffsad uppföljare om man tänker efter, men dom kunde ha gjort den betydligt mycket bättre än vad den är.

http://www.imdb.com/title/tt0109552/


Tredje och sista Darkman-filmen.

Darkman behöver pengar för att kunna fortsätta sina experiment på syntetisk hud, så han själ en bag med pengar ifrån knarkkungen Peter Rooker, vilket leder till Rookers uppmärksamhet.

Rooker är bestämd att hitta Darkmans superstyrka, och använder en vacker men ondskefull doktor för att lura Darkman in i en fälla. I tron om att doktorn ska hjälpa honom att få tillbaka känseln går Darkman rakt in i fällan och försent upptäcker han att dom har tagit ett prov av hans adrenalin, som dom ska sälja som supersteroider. Allt eftersom Darkman planerar sin hämnd mot Rooker och hans gäng börjar han sakta men säkert börja bry sig om Rookers fru och dotter. Han måste hitta en väg att hjälpa dom, men samtidigt stoppa Rooker innan han använder adrenalinet för att skapa kaos i stan.

Den tredje delen i Darkman-triologin är en riktigt bra film faktiskt.. iaf om man tänker på att det är en uppföljare. Filmen rullar på ganska fint och den känns inte speciellt seg vilket gör den lite mer intressant att titta på. Slutet är dock ganska klichéfyllt och drog ner betyget lite. Jag kan inte gnälla så mycket mer på den här filmen än så egentligen..

Tredje filmen är väl ungefär lika våldsam som dom övriga filmerna i triologin, och effekterna och make-upen är lika bra typ. Och precis som den andra filmen, måste man ha sett föregångarna för att begripa någontinga alls av den här filmen. Visserligen ges en kort resumé om vad som har hänt och vem Westlake är och så.. men har man inte sett dom två första filmerna kan det bli svårt att begripa ett par grejer i filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0116033/

Summering av triologin blir att det är en riktigt bra triologi. Sevärd, medryckande och intressant. Rekommenderas starkt om man vill se ett par bra/hyffsade filmer en seg kväll.

Mycket nöje!

No Comments

Broken Arrow av H

augusti 15th, 2006 | Postad i Action, Film

Broken ArrowDet är nog dags för ett Christian Slater-retrospekt. Efter Broken Arrow ska jag nog ta Kuffs och Pump Up The Volume, varefter jag kanske dristar mig till att se Alone In The Dark och Hollow Man 2.

John Woos andra USA-film är en underhållande liten sak med explosioner och John Travolta som psykopat (han är bäst så). DVD:n är en ”special edition” i ordets absolut svagaste läge. Man kan ju undra hur det kommer sig att en DVD som saknar extramaterial (trailer räknas ej) och bara innehåller filmen kallas det, men såhär ligger det till: Den första utgåvan av filmen var en s.k. flipper, man fick knalla fram och vända på skivan för att se andra halvan av filmen. En effekt av ren dumsnålhet, då man hellre la pengarna på att tillverka en billigare dubbelsidig skiva med enkla lager, än en ensidig dubbellagers sådan.

1 Comment

Face/Off av H

maj 11th, 2006 | Postad i Action, Film

Hong Kong-regissören John Woo tog sig fram den långa vägen. Han regisserade ett otal filmer åt filmbolaget Golden Harvest med löfte om att till slut få göra sin egen film på sitt eget sätt. Till slut tröttnade han och tillsammans med Tsui Hark gick de vidare och gjorde film på sina egna villkor, vinna eller försvinna. 1986 gjorde han A Better Tomorrow med Chow Yun-Fat i huvudrollen. Man gjorde succe direkt och John Woo blev världsberömd för sina ”bullet-ballet”-filmer.

1993 bjöds han in till Hollywood för att göra Hard Target med Jean-Claude Van Damme, med breda löften om att ha full kontroll över filmen. Givetvis klev feta affärsmän in och la korvfingrarna i smeten, och filmen blev långt ifrån vad Woo ville. Förkrossad återvänder Woo till Hong Kong och lägger av med att göra film.

Tre år senare lockar Hollywood igen. Den här gången ska han göra Broken Arrow med John Travolta och Christian Slater. Woo satsar återigen allt, och flyttar hela familjen till USA. Filmen går bra, men Woo är fortfarande osäker. Han får inte de erbjudanden han hoppats på.

John Travolta däremot berättar vitt och brett för alla om hur fantastisk Woo var att jobba med. Han gillar honom så mycket att han kräver att Woo gör Face/Off, och lyckas övertala finansiärer, skådespelare och producenter för att få det att gå i lås. Face/Off blir en succe, John Woo jobbar slutligen på sitt eget sätt i Hollywood, och allt är tack vare Danny Zuko.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud