Helt Perfekt Glob

Trucks av J

Hope (Brenda Bakke) flyttade för två år sedan tillbaka till sin hemstad Lunar, Nevada efter ett destruktivt förhållande och startade en turistvandring, med utgångspunkt från det lilla långtradarfiket utanför staden, i närheten av det närliggande Area 51 för de som är intresserade av att få en skymt av de UFO:n och övernaturliga fenomen som sägs kunna beskådas i området.

Efter att ha plockat upp en grupp turister beger hon sig tillbaka mot långtradarfiket enbart för att finna en lastbil mitt ute i vägen, utanför den närbelägna bilskroten. Gruppen bestämmer sig för att rulla undan bilen – enbart för att nästan bli nedmejade av en långtradare. Väl tillbaka på långtradarfiket står det klart för de som befinner sig där att lastbilarna som åker runt, runt utanför har på något sätt fått ett eget medvetande – och att de är ute efter blod.

Likt Maximum Overdrive är Trucks en adoption av Stephen King’s novel Trucks, men gjord för TV 1997 – och den följer novellen mer än King’s egen adoption från 1986.

Trucks är hur som helst ungefär det man kan förvänta sig av en TV-film av det här slaget; budgeten är lite lägre, det är inte fullt lika bombastiskt (även om det är en hel del action även här) och humorn är i stort sett helt exkluderad (vilket jag tycker är lite synd).

Med det sagt tycker jag ändå filmen är bra. Den överraskade mig lite grann med hur actionpackad (och stundtals våldsam) den var och dess slut är dessutom hästlängder bättre än sin föregångares. Skådespelarna är bra och det var kul att se en väldigt ung Brendan Fletcher i en viktig roll.

Är Trucks lika bra som Maximum Overdrive? Nja.. jag föredrar nog den filmen över Trucks, men jag tycker å andra sidan att den här filmen definitivt är värd en titt om man gillar dess föregångare – bara man inte förväntar sig en exakt likadan film. Rekommenderas.

Quicksilver Highway av J

I en trasig bil på en öde Nevada landsväg väntar en ung brud på att hennes man ska återvända med hjälp. Från ingenstans dyker Aaron Quicksilver (Christopher Lloyd), en underlig och verklighetsfrämmande man upp. Till en början är den nygifta kvinnan tacksam över att ha fått sällskap, men tacksamheten byts snart ut mot rädsla då den gamle mannen börjar berätta en bisarr berättelse om en resande försäljare som kommer över ett par mycket speciella skallrande tänder på fötter och hans möte med en underlig liftare.

Senare stöter en ficktjuv på Aaron Quicksilver också. Den här gången har han en annan ohygglig berättelse att framföra – berättelsen om Dr. George (Matt Frewer), en skicklig plastikkirurg vars händer har börjat utveckla ett eget sinne och bestämmer sig för att göra uppror mot honom.

Quicksilver Highway är en gjord för TV anthology film från 1997, regisserad och skriven av Mick Garris (som skrev och regisserade Critters 2, regisserade Psycho IV: The Beginning, Sleepwalkers och Desperation samt skrev The Fly II och Hocus Pocus) och producerad av bland annat John McTiernan (som regisserade bland annat Predator, Die Hard, Die Hard With A Vengeance). Filmen är baserad på berättelserna Chattery Teeth, skriven av Stephen King och The Body Politic, skriven av Clive Barker.

Quicksilver Highway är troligtvis en av de mest oengagerande anthology filmerna som finns. Filmen är inte dålig, men den är inte alls lika underhållande som anthology filmer överlag brukar vara. Jag har inte läst novellerna av varken King eller Barker, men jag misstänker ganska starkt att bägge antagligen är betydligt bättre på pappret än på TVn.. så att säga. Ska jag behöva välja mellan de två berättelserna är Chattery Teeth den starkaste av dem. Den har en gnutta spänning i sig och praktiska effekter, medan The Body Politic känns mestadels flamsig och använder sig av CGI-effekter som är så förlegade att 90-talet precis ringde och ville ha tillbaka dem. Det som räddar filmen från ett fullständigt fiasko är väl skådespelarinsatserna som, överlag, är bra.

Är man sugen på en anthology film så skulle jag rekommendera att kolla någon annanstans – det finns betydligt bättre filmer där ute i den här subgenren.

Scream 2 av J

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

Speed 2: Cruise Control av J

Efter att Annie Porter (Sandra Bullock) kommit på sina pojkvän Alex Shaw (Jason Patric) med att ljuga för henne om att han jobbar som strandpolis, när han i själva verket ingår i ett SWAT team, bjuder han ut henne på en lyxkryssning till Karibien. Men deras paradisresa förvandlas snart till en helvetesresa när det vansinniga datorgeniet John Geiger (Willem Dafoe) tar kontroll över båten och ändrar kurs rakt mot en oljetanker som förankrat sig strax utanför ön St. Martin.

Speed 2: Cruise Control är inte i närheten så bra som den första filmen men har samtidigt fått oförtjänt mycket skit genom åren. Jag menar, vad förväntade sig folk egentligen? Den första filmen var en stor, högljudd och dum blockbuster-actionfilm och ingenting annat. Den här filmen är precis samma sak – fast på en båt. Och med en ny manlig huvudkaraktär som spelas av en ny manlig skådespelare i form av Jason Patric. Personligen tycker jag att den är underhållande trots sina brister och även om den inte kommer i närheten av den första filmen har den sina stunder (speciellt slutet som är en uppvisning av massiv förstörelse).

Även om filmen är bristfällig på sina ställen och satte mer eller mindre den sista spiken i kistan för franchisén så tycker jag ändå det är en kul och underhållande film som fungerar perfekt tillsammans med en påse chips. Jag ger den en svag rekommendation, även om jag kanske inte borde göra det.

Mimic av J

En sjukdom som bärs av vanliga kackerlackor har spridit sig i Manhattan, New York, och skördar skoningslöst offer i form av barn. I ett försök att stoppa epidemin tillfrågas insektsforskaren Dr. Susan Tyler (Mira Sorvino) om hon kan hjälpa till att ta död på ohyran som sprider sjukdomen. Hon framställer en ny sorts insekt som utsöndrar en vätska som tar död på kackerlackorna, som hon väljer att kalla för ”Judas Breed”. Den här nya insekten är konstruerad att dö ut efter en generation, det vill säga efter ett halvår. Epidemin dör snabbt ut och Susan hyllas för sin gärning.

Tre år senare kommer Susan i kontakt med en ovanligt stor insekt som inte bör finnas i Manhattan och hon börjar misstänka att insekterna hon tog fram har överlevt. Det hon inte vet är att hon har rätt och att insekterna har muterats och kan nu mer imitera människor…

Det är väldigt ofta jag sågar Guillermo del Toro och hans filmer. Han är som regissör, producent och manusförfattare otroligt överskattad i mina ögon. Flera av hans filmer som blivit hyllade är ren smörja och skit, men han har ju också gjort bra filmer. Mimic är en av dem. Jag såg den för runt femton år sedan och mindes absolut ingenting om den bortsett från det att jag tyckte att den var medioker. Uppföljarna såg jag aldrig, vilket berodde troligen mest på att jag inte blev speciellt fascinerad av den första filmen. Det fanns inget sug att se uppföljarna helt enkelt.

Nu när jag har sett om Mimic måste jag säga att jag faktiskt är imponerad. Filmen är genuint bra. Förbannat bra, rent utsagt. Skådespelarna är suveräna, effekterna ser (än idag) riktigt bra ut och även om filmen är lite sölig till en början så bygger den upp berättelsen på ett snyggt sätt som sedan löper ut i ren spänning.

Bortsett från Mira Sorvino ser vi även Jeremy Northam (The Net), Charles S. Dutton (Alien 3, A Time To Kill), Josh Brolin (Hollow Man, Planet Terror) och Norman Reedus (The Boondock Saints, The Walking Dead) i en väldigt tidig (och liten) roll.

Jag gillar Mimic och begriper inte nu när jag har sett om den varför jag inte sett om den tidigare. Har du missat den och du gillar sci-fi/skräck tycker jag att du ska bänka dig framför TVn med den. Rekommenderas.

The Night Flier av J

Någon lämnar lemlästade kroppar efter sig på avskilda, små flygplatser och polisen står handfallna. Journalisten Richard Dees (Miguel Ferrer), stjärnreporter på tabloidblaskan Inside View, får storyn på sitt bord, men avfärdar den snabbt. När två nya lik hittas nästa dag börjar han inse att någonting mer ligger bakom storyn och beger sig iväg för att jaga ”Nattflygaren” och sitt scoop – vilket är närmare än vad han anar…

Jag såg The Night Flier, som är baserad på en novell av Stephen King himself, omkring 1998 första gången, på VHS och vill minnas att jag tyckte att det var en bra om än lite seg film. Något år senare såg jag den på kabeltv hos en släkting tillsammans med morsan och tyckte ungefär samma sak då som första gången. Nu, över 10 år efter att jag såg den sist, kan jag säga att jag tycker att den fortfarande är väldigt bra och att den inte var så där värst seg som jag ville minnas att den var. Skådisarna är bra (speciellt Ferrer, som är skitstöveln han brukar vara i sina roller), effekterna ser än idag bra ut och storyn berättas på ett snyggt sätt, men får en rätt onödig twist på slutet som (även om den påminner mig lite grann om Tales From The Crypt, där Ferrer varit med i ett par av avsnittena) drar ner betyget lite grann.

Jag har inte läst novellen av The Night Flier och har inga direkta planer på att göra det heller, men filmen har jag sett och jag tycker den är jäkligt bra – även om det kanske inte är ett mästerverk. Rekommenderas.

Tales From The Cryptkeeper / New Tales From The Cryptkeeper av J

För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.

Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.

Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.

Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…

Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…

Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.

Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.

Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…

Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.

Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.

Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.

Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.

Poison Ivy: The New Seduction av J

Efter att Ivan Greer (Michael Des Barres) kommit på familjen Greer’s hushållerska Rebecca (Athena Massey) att ha sex med poolpojken sparkar hans fru, Catherine (Merete Van Kamp), ut både Rebecca och hennes två döttrar – Ivy och Violet.

11 år senare dyker Violet (Jaime Pressly) upp vid familjen Greer’s ytterdörr och blir genast inbjuden till att stanna där av dottern i familjen, Joy (Megan Edwards) – då de var som systrar när de var yngre. Men med tiden förändras både saker och personer – och det gäller även Violet…

Poison Ivy: The New Seduction släpptes året efter den andra filmen och med tanke på hur de två första filmerna var hade jag inga som helst förväntningar på den här tredje installationen av serien, vilket jag egentligen kanske borde ha haft.. eller så. Den tredje installationen följer förvisso de två första filmernas koncept och ÄR seg, javisst, men samtidigt finns det ändå något där som gjorde att jag tyckte den var rätt okej. En av anledningarna var nog att Jaime Pressly går topless och visar en hel del hud större delen av filmen.. fast jag kan ju missta mig. Skådespelarna är bra, men manuset och händelseförloppet är otroligt förutsägbart och segt – men lyfts upp av ovanstående anledning. I guess. Nåja.

Den tredje filmen i serien är inte lika ”slita håret av huvudet”-seg som de två första filmerna, men är absolut inget man behöver se – ja, såvida man inte vill se Jaime Pressly utan kläder that is.

Prinsessan Mononoke av H

En recension av Studio Ghiblis bästa film ”Prinsessan Mononoke” kan du nu läsa på DVDKritik.se. Så gör det.

Air Force One av J

Under en taktisk operation i Kazakstan tillfångatas den brutale General Ivan Radek (Jürgen Prochnow) av amerikanska och ryska specialstyrkor. Tre veckor senare är USA’s president, James Marshall (Harrison Ford), på besök i Moskva för att tala om USA’s nya ”Noll tolerans” policy jämtemot terrorism. Ombord på Air Force One hem tar ett gäng terrorister över planet och tar passagerarna (inkluderande presidentens fru och dotter) som gisslan. Deras plan är att avrätta en i gisslan varje halvtimme fram tills det deras krav blir uppfyllda. De hade emellertid inte räknat med att James Marshall är en f.d militär som mottagit Medal of Honor utmärkelsen och att han har planer att sätta käppar i hjulen för dem.

Medans Air Force One är en bra actionfilm, så känns det samtidigt som en blockbuster version av en sån där ”terrorister-tar-över-flygplan/tåg-och-får-smisk-av-en-enmansarmé-film”, som Under Siege, Derailed och Passenger 57. Filmen är ju bra och så, med bra action, bra skådisar och välgjorda effekter (även om de känns otroligt utdaterade nu, 15 år efter sin release), men jag känner att filmen är lite väl lång för den här typen av film. 2 timmar och 4 minuter är en låååååång speltid för ovannämnda typ av film och slutet känns, istället för spännande, utdraget enbart för att försöka kompensera upp den dödtid som existerar på sina ställen under filmens första 1½ timme – typ. Nåja. Air Force One – blockbuster eller inte – är en bra film, även om speltiden kunde ha kortats ner lite grann i min mening.