| Subcribe via RSS

Speed 2: Cruise Control av J

november 13th, 2016 | Postad i Action, Film

speed-2-cruise-controlEfter att Annie Porter (Sandra Bullock) kommit på sina pojkvän Alex Shaw (Jason Patric) med att ljuga för henne om att han jobbar som strandpolis, när han i själva verket ingår i ett SWAT team, bjuder han ut henne på en lyxkryssning till Karibien. Men deras paradisresa förvandlas snart till en helvetesresa när det vansinniga datorgeniet John Geiger (Willem Dafoe) tar kontroll över båten och ändrar kurs rakt mot en oljetanker som förankrat sig strax utanför ön St. Martin.

Speed 2: Cruise Control är inte i närheten så bra som den första filmen men har samtidigt fått oförtjänt mycket skit genom åren. Jag menar, vad förväntade sig folk egentligen? Den första filmen var en stor, högljudd och dum blockbuster-actionfilm och ingenting annat. Den här filmen är precis samma sak – fast på en båt. Och med en ny manlig huvudkaraktär som spelas av en ny manlig skådespelare i form av Jason Patric. Personligen tycker jag att den är underhållande trots sina brister och även om den inte kommer i närheten av den första filmen har den sina stunder (speciellt slutet som är en uppvisning av massiv förstörelse).

Även om filmen är bristfällig på sina ställen och satte mer eller mindre den sista spiken i kistan för franchisén så tycker jag ändå det är en kul och underhållande film som fungerar perfekt tillsammans med en påse chips. Jag ger den en svag rekommendation, även om jag kanske inte borde göra det.

No Comments

Mimic av J

januari 30th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

MimicEn sjukdom som bärs av vanliga kackerlackor har spridit sig i Manhattan, New York, och skördar skoningslöst offer i form av barn. I ett försök att stoppa epidemin tillfrågas insektsforskaren Dr. Susan Tyler (Mira Sorvino) om hon kan hjälpa till att ta död på ohyran som sprider sjukdomen. Hon framställer en ny sorts insekt som utsöndrar en vätska som tar död på kackerlackorna, som hon väljer att kalla för ”Judas Breed”. Den här nya insekten är konstruerad att dö ut efter en generation, det vill säga efter ett halvår. Epidemin dör snabbt ut och Susan hyllas för sin gärning.

Tre år senare kommer Susan i kontakt med en ovanligt stor insekt som inte bör finnas i Manhattan och hon börjar misstänka att insekterna hon tog fram har överlevt. Det hon inte vet är att hon har rätt och att insekterna har muterats och kan nu mer imitera människor…

Det är väldigt ofta jag sågar Guillermo del Toro och hans filmer. Han är som regissör, producent och manusförfattare otroligt överskattad i mina ögon. Flera av hans filmer som blivit hyllade är ren smörja och skit, men han har ju också gjort bra filmer. Mimic är en av dem. Jag såg den för runt femton år sedan och mindes absolut ingenting om den bortsett från det att jag tyckte att den var medioker. Uppföljarna såg jag aldrig, vilket berodde troligen mest på att jag inte blev speciellt fascinerad av den första filmen. Det fanns inget sug att se uppföljarna helt enkelt.

Nu när jag har sett om Mimic måste jag säga att jag faktiskt är imponerad. Filmen är genuint bra. Förbannat bra, rent utsagt. Skådespelarna är suveräna, effekterna ser (än idag) riktigt bra ut och även om filmen är lite sölig till en början så bygger den upp berättelsen på ett snyggt sätt som sedan löper ut i ren spänning.

Bortsett från Mira Sorvino ser vi även Jeremy Northam (The Net), Charles S. Dutton (Alien 3, A Time To Kill), Josh Brolin (Hollow Man, Planet Terror) och Norman Reedus (The Boondock Saints, The Walking Dead) i en väldigt tidig (och liten) roll.

Jag gillar Mimic och begriper inte nu när jag har sett om den varför jag inte sett om den tidigare. Har du missat den och du gillar sci-fi/skräck tycker jag att du ska bänka dig framför TVn med den. Rekommenderas.

No Comments

The Night Flier av J

december 7th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Någon lämnar lemlästade kroppar efter sig på avskilda, små flygplatser och polisen står handfallna. Journalisten Richard Dees (Miguel Ferrer), stjärnreporter på tabloidblaskan Inside View, får storyn på sitt bord, men avfärdar den snabbt. När två nya lik hittas nästa dag börjar han inse att någonting mer ligger bakom storyn och beger sig iväg för att jaga ”Nattflygaren” och sitt scoop – vilket är närmare än vad han anar…

Jag såg The Night Flier, som är baserad på en novell av Stephen King himself, omkring 1998 första gången, på VHS och vill minnas att jag tyckte att det var en bra om än lite seg film. Något år senare såg jag den på kabeltv hos en släkting tillsammans med morsan och tyckte ungefär samma sak då som första gången. Nu, över 10 år efter att jag såg den sist, kan jag säga att jag tycker att den fortfarande är väldigt bra och att den inte var så där värst seg som jag ville minnas att den var. Skådisarna är bra (speciellt Ferrer, som är skitstöveln han brukar vara i sina roller), effekterna ser än idag bra ut och storyn berättas på ett snyggt sätt, men får en rätt onödig twist på slutet som (även om den påminner mig lite grann om Tales From The Crypt, där Ferrer varit med i ett par av avsnittena) drar ner betyget lite grann.

Jag har inte läst novellen av The Night Flier och har inga direkta planer på att göra det heller, men filmen har jag sett och jag tycker den är jäkligt bra – även om det kanske inte är ett mästerverk. Rekommenderas.

No Comments

Tales From The Cryptkeeper / New Tales From The Cryptkeeper av J

september 30th, 2012 | Postad i Skräck/Rysare, Tecknat/CGI, TV

För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.

Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.

Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.

Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…

Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…

Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.

Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.

Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…

Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.

Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.

Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.

Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.

No Comments

Poison Ivy: The New Seduction av J

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Thriller

Efter att Ivan Greer (Michael Des Barres) kommit på familjen Greer’s hushållerska Rebecca (Athena Massey) att ha sex med poolpojken sparkar hans fru, Catherine (Merete Van Kamp), ut både Rebecca och hennes två döttrar – Ivy och Violet.

11 år senare dyker Violet (Jaime Pressly) upp vid familjen Greer’s ytterdörr och blir genast inbjuden till att stanna där av dottern i familjen, Joy (Megan Edwards) – då de var som systrar när de var yngre. Men med tiden förändras både saker och personer – och det gäller även Violet…

Poison Ivy: The New Seduction släpptes året efter den andra filmen och med tanke på hur de två första filmerna var hade jag inga som helst förväntningar på den här tredje installationen av serien, vilket jag egentligen kanske borde ha haft.. eller så. Den tredje installationen följer förvisso de två första filmernas koncept och ÄR seg, javisst, men samtidigt finns det ändå något där som gjorde att jag tyckte den var rätt okej. En av anledningarna var nog att Jaime Pressly går topless och visar en hel del hud större delen av filmen.. fast jag kan ju missta mig. Skådespelarna är bra, men manuset och händelseförloppet är otroligt förutsägbart och segt – men lyfts upp av ovanstående anledning. I guess. Nåja.

Den tredje filmen i serien är inte lika ”slita håret av huvudet”-seg som de två första filmerna, men är absolut inget man behöver se – ja, såvida man inte vill se Jaime Pressly utan kläder that is.

No Comments

Prinsessan Mononoke av H

maj 5th, 2012 | Postad i Anime, Film, Äventyr/Fantasy

En recension av Studio Ghiblis bästa film ”Prinsessan Mononoke” kan du nu läsa på DVDKritik.se. Så gör det.

No Comments

Air Force One av J

februari 25th, 2012 | Postad i Action, Film

Under en taktisk operation i Kazakstan tillfångatas den brutale General Ivan Radek (Jürgen Prochnow) av amerikanska och ryska specialstyrkor. Tre veckor senare är USA’s president, James Marshall (Harrison Ford), på besök i Moskva för att tala om USA’s nya ”Noll tolerans” policy jämtemot terrorism. Ombord på Air Force One hem tar ett gäng terrorister över planet och tar passagerarna (inkluderande presidentens fru och dotter) som gisslan. Deras plan är att avrätta en i gisslan varje halvtimme fram tills det deras krav blir uppfyllda. De hade emellertid inte räknat med att James Marshall är en f.d militär som mottagit Medal of Honor utmärkelsen och att han har planer att sätta käppar i hjulen för dem.

Medans Air Force One är en bra actionfilm, så känns det samtidigt som en blockbuster version av en sån där ”terrorister-tar-över-flygplan/tåg-och-får-smisk-av-en-enmansarmé-film”, som Under Siege, Derailed och Passenger 57. Filmen är ju bra och så, med bra action, bra skådisar och välgjorda effekter (även om de känns otroligt utdaterade nu, 15 år efter sin release), men jag känner att filmen är lite väl lång för den här typen av film. 2 timmar och 4 minuter är en låååååång speltid för ovannämnda typ av film och slutet känns, istället för spännande, utdraget enbart för att försöka kompensera upp den dödtid som existerar på sina ställen under filmens första 1½ timme – typ. Nåja. Air Force One – blockbuster eller inte – är en bra film, även om speltiden kunde ha kortats ner lite grann i min mening.

No Comments

Spin City – Season 1 – 6 av J

januari 29th, 2012 | Postad i Komedi, TV

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

No Comments

Orgazmo av J

januari 25th, 2012 | Postad i Film, Komedi

När den kristne unge mannen Joe Young (Trey Parker) är ute och predikar gör han misstaget att välja regissören Maxxx Orbison’s (Michael Dean Jacobs) hus, som säger åt sina vakter att döda ”idioten vid dörren” som sabbade scenen de höll på att spela in. Joe i sin tur lyckas avvärja deras attacker med sina kunskaper inom kampsport, vilket imponerar på Maxxx som erbjuder honom huvudrollen i filmen han håller på att spela in: Orgazmo, som handlar om en sex superhjälte som slåss mot brottslighet med sin Orgazmorator och ChodaBoy, hans medhjälpare.

Joe tar, även om det strider mot hans tro, emot jobbet så att han kan betala för bröllopet han och hans flickvän planerat – som han inte berättar hela sanningen för om vad det är för roll han egentligen fått. Men när filmen blir en större succé än vad han räknat med och när han upptäcker att Ben (Dian Bachar), som spelar ChodaBoy i Orgazmo, har skapat en riktig Orgazmorator, börjar Joe inse vilken situation han har satt sig i.

Jag tror inte skaparna (och idioterna) bakom South Park – Trey Parker och Matt Stone – behöver någon närmare introduktion. Kanske inte heller deras film Orgazmo från 1997 behöver det heller för den delen. Orgazmo är hur som helst en sjukt rolig komedi där Parker och Stone blåser på med sin vanliga humor och gillar man deras andra produktioner (så som South Park och Team America: World Police) lär man inte bli besviken här heller.

Jag såg Orgazmo runt 1999 för första gången och har inte sett den igen förrän nu och jag måste nog säga att den faktiskt håller måttena än idag – även om jag kanske mindes den som lite mer snuskig än vad den faktiskt är. Nåja. Har man inte sett Orgazmo har man missat något och bör ta och införskaffa den asap. Rekommenderas.

No Comments

Dobermann av H

mars 25th, 2011 | Postad i Action, Film, Komedi

Recension av röjarskivan ”Dobermann” finns nu att läsa på dvdkritik.se!

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud