Helt Perfekt Glob

Armageddon av J

Det är en vanlig dag vid National Aeronautics and Space Administration (NASA). Några astronauter håller på att reparera en satellit när en plötslig skur av asteroider kraschar in i skytteln och förstör den. Asteroiderna fortsätter ner mot Jorden och ödelägger flera delar av New York. Kort därpå upptäcker NASA att en asteroid i ungefär samma storlek som Texas är på väg rakt mot Jorden och om den träffar Jorden kommer både planeten och dess invånare att utplånas, vilket kommer ske om 18 dagar. Tillsammans med amerikansk militär och forskare formar NASA en plan; de ska spränga asteroiden inifrån. Enda problemet är att det finns bara en grupp som kan slutföra uppdraget och det är Harry Stamper (Bruce Willis) och hans grupp med oljeborrare.

Jag såg Armageddon för en så där 15 år sedan när den kom ut på VHS och tyckte att det var en bra film. Nu när jag har sett om den för första gången på 15 år tycker jag faktiskt samma sak fortfarande, även om det är en blockbuster rulle som troligtvis alla redan har glömt för flera år sedan. Skådespelarna är bra och effekterna ser fortfarande jävligt bra ut samtidigt som storyn har sina gripande stunder har den några komiska inslag också (exempelvis Peter Stormare’s karaktär). Hur som helst, har man inte sett Armageddon tycker jag att man kan ta och spana in den.

Spin City – Season 1 – 6 av J

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

They All Must Die! av J

Wendy Baker, en känd kvinnlig kaukasisk författare, hyr en lägenhet i Bedstuy Brooklyn, New York, för att skriva på sin senaste bok om det fattiga folk som bor i de kvartererna. Hon lär sig emellertid snart den hårda vägen att de inte är så pass mottagliga till hennes exploatering som hon trodde.

They All Must Die! spelades in 1998, men tack vare dess innehåll dröjde det hela 13 år innan filmen fick en distributör i form av Music Video Distributors (MVD), den 22 November 2011. NYPD och FBI fick upp ögonen för filmen då det fanns misstankar om att det kunde handla om en snuff film – även om detta aldrig blivit bevisat.

Personligen tycker jag det bara är löjliga misstankar mot ytterligare en trashfilm som till större delen har en massa rasistiska repliker, svordomar, lite naket, en tunn rape/revenge-story och ett händelseförlopp som är utdraget till det allra yttersta vilket blir totalt ointressant i det stora hela. Skådespelarna är usla och mest irriterande. Ljudet i filmen påminner om något som blivit inspelat i en metallburk. Effekterna (som knappt existerar) är inte speciellt trovärdiga. Och storyn är, som sagt, en tunn rape/revenge-typ och blir till större delen totalt ointressant då det största krutet lagts på scenerna där kvinnan i filmen blir drogad, misshandlad, förnedrad och våldtagen. Hennes hämnd är överstökad inom loppet av ca 5 minuter och känns enbart som en ursäkt för att visa scener där hon blir utsatt för dådet.

They All Must Die! är en helt värdelös skitfilm som ingen behöver eller bör se. Undvik för guds skull och se någonting annat.

Blues Brothers 2000 av J

18 år efter att bröderna Blues lyckades rädda barnhemmet, men i samma veva också demolera ett hundratal polisbilar och bryta mot ett hundratal lagar på kuppen, släpps Elwood (Dan Aykroyd) ut ifrån fängelset. Kort därpå får han veta att hans bror tragiskt nog gått bort och bestämmer sig för att besöka Moder Mary Stigmata (Kathleen Freeman) – f.d Syster Mary Stigmata aka Pingvinen – att agera kontaktperson åt en av ungarna hon rår om. Elwood bestämmer sig emellertid för att ta med sig ungen och bege sig iväg för att samla ihop det gamla bandet och försöka vinna det stora priset i New Orleans Battle of the Bands tävlingen. Givetvis går allt inte riktigt som planerat och vägen till tävlingen pryds av kraschade polisbilar, arga ryssar och annan galenskap.

När man gör en uppföljare nästan 20 år efter det att föregångaren kom måste man antingen vara totalt hjärndöd eller ha rejäla stålballar. Eller både och. Detta gäller speciellt om föregångaren blivit en odödlig klassiker bland filmtittare. När Blues Brothers 2000 kom brydde jag mig inte ett dugg i den, varför minns jag inte men jag såg den iaf inte. Och tur var väl det – jag hade troligtvis aldrig sett om den igen om jag sett den när den släpptes. Det är fortfarande en del musik och filmen blir, som sin föregångare, fläckvis seg just tack vare dessa sekvenser. Men samtidigt, precis som med den första filmen, vägs de här scenerna upp rätt bra med all action och galenskap som försiggår runt omkring. Och precis som med den första filmen är det bara ett sång- och musiknummer som jag faktiskt gillade och det var Blues Brothers covern av Ghostriders In The Sky. Scenen den spelas under är ruskigt bra och det är lite småfränt att de faktiskt använt sig av lite CGI just där.. även om den ser ut som skit i dagens läge.

Skådespelarna är suveräna och det känns skönt att Dan Aykroyd återvänder som Elwood, samtidigt som det är välkommet att se gamle goa John Goodman som en av de nya Blues Brothers. Kathleen Freeman återvänder som Pingvinen ifrån den första filmen, lite äldre och lite gråare, samtidigt som Joe Morton gör en suverän insats som en av de jagande poliserna (som vänds mot slutet av filmen, hrm).

Nåja. Gillar man ettan kan det kännas underligt att se en Blues Brothers utan John Belushi (som tragiskt nog dog 2 år efter den första filmens produktion, därav manusskriptet) och det kan till och med vara så att man tycker filmen är usel just pga av detta. I mitt tycke så är den, precis som sin föregångare, en okej action/komedi med sång- och musiknummer som rullar förbi ganska snabbt.. till större delen iaf.

Yeogo goedam 1 – 5 av J

Yeogo goedam – eller Whispering Corridors (bland annat) – är en av de där typiskt asiatiska filmserierna där titlarna har gjorts om helt när de skulle distributeras utanför produktionslandet (i det här fallet Sydkorea). Istället för att dela upp de fem filmerna på fem recensioner packar jag ihop allihop till en enda recension.. mest för att underlätta för mig själv. Här följer filmerna iaf:

Det är skolstart på en skola för enbart flickor och det kunde inte ha börjat sämre; innan lektionerna har börjat hittar flera flickor en av lärarna, Mrs. Park, hängandes ifrån en av byggnaderna på skolgården. Den elake och aggressive Mr. Oh – eller Mad Dog som eleverna kallar honom – sätter Mrs. Park’s elever på plats för att mörka rykten om självmord och blir, dessvärre, även hennes ersättare.

I samband med skolstarten anländer en ny lärare Miss Hur (Mi-yeon Lee) till skolan, som dessutom varit elev där. Hon plågas fortfarande av händelsen som inträffade för 9 år sedan då hennes bästa vän, Jin-ju, dog på skolan. Hennes dödsfall publicerades som självmord och bildsalen, där tragedin inträffade, blev igenbommad och sägs vara hemsökt av Jin-ju. Efter händelsen med Mrs. Park börjar Miss Hur rota i det förflutna och en mörk hemlighet börjar sakta men säkert att komma fram…

Yeogo goedam – eller High School Girl’s Ghost Story internationellt och Whispering Corridors i UK – är en halvdan rysare från 1998. Det händer inte så där fruktansvärt mycket och läskig är den absolut inte, vilket gör att filmen känns mer som ett drama med rysar-influenser än någonting annat. Skådisarna är inte så där värst heller. Till och från märker jag på flera skådisar att det ser ut som att de läser direkt ur manus tack vare deras tonfall och att de knappt använder något som helst kroppsspråk, vilket gör att vissa scener blir smått outhärdliga. Slutet kunde ha varit mycket bättre också, då det känns otroligt billigt och snabbt överstökat.

Det som räddar filmen från total undergång är stämningen i den. Hade inte den funnits där så hade jag troligtvis börjat fippla med någonting annat, struntat i filmen och låtit den gå i bakgrunden – eller rent av stängt av den bara.

En intressant grej med Yeogo goedam är dock att vid dess release 1998 ville den regeringsägda censuren i Sydkorea stoppa och förbjuda filmen, troligtvis tack vare rädsla av skildringen av de brutala lärarna och den dystra, kvävande gestaltningen av utbildningssystemet. Men filmen släpptes ändå och blev en stor succé i hemlandet.

Nåja. Yeogo goedam är sisådär. Varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan.. fast sydkoreanerna måste ju ha tyckt att den var bra då det pressats ut 4 uppföljare med jämna mellanrum. Moving on to the second one.

Studenten Min-ah (Gyu-ri Kim) hittar en underlig dagbok som tillhör två av hennes skolkamrater, Hyo-shin (Yeh-jin Park) och Shi-eun (Young-jin Lee) – som verkar ha ett ovanligt starkt band mellan sig. Men när Hyo-shin plötsligt tar sitt eget liv utan att lämna någon som helst förklaring till det hela försätts skolan i en chock. Min-ah börjar emellertid att känna sig underlig, nästan som om hon blivit besatt av den döda flickans själ…

Jag personligen har rätt svårt att begripa väldigt ofta hur folk kan tycka att asiatisk skräckfilm är bra och Yeogo goedam II är ett bra exempel på just en sån asiatisk skräckfilm. Yeogo goedam II (som är mer känd som Memento Mori internationellt, men också som Jokôkaidan – Ni-banme no monogatari eller Shôjo-tachi no yuigon i Japan, Memento Mori: Remember the Dead i Fillipinerna (engelska titeln för filmen), Príbeh z dívcí strední u i Tjetjenien och Whispering Corridors 2, som märkligt nog är odefinierad enligt IMDB) är en riktig skitbomb. Det händer absolut ingenting i runt 36 minuter mer än att en massa sydkoreanska skolflickor springer runt och skriker, flamsar och fjantar sig – sedan dör ovannämnda brutta. Lite då och då efter de där 36 minutrarna händer det lite grejer, men det är så pass ointressant och oläskigt att intresset för filmen snabbt och säkert försvinner för min del.

Skådisarna är irriterande och deras karaktärer är ännu värre. Filmen är helt befriad ifrån spänning, läskigheter och (enligt IMDB) så ville korkskallarna Tae-Yong Kim och Kyu-Dong Min – filmens regissörer – göra en film med en övernaturlig berättelse utan spöken och läskigheter, men filmens producent sänkte deras idé och de fick lov att lägga in scener med spöken – som syns till i typ 3 minuter i slutet av filmen eller nåt och vart läskigheterna tog vägen är ju en annan fråga. Filmen stinker sliskigt asiatiskt drama med små, små referenser till rysargenren. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig satt igång filmen. Tack och lov såg jag bara 97 minuters versionen, istället för den helvetiskt mycket längre director’s cut versionen på 186 minuter – vilken jag troligtvis hade stängt av.

Yeogo goedam II kan ta sig i brasan – vilken jävla skit. Ärligt talat begriper jag inte hur den här skiten kan ha fått så högt betyg på IMDB som den har fått – det händer ju för fan ingenting i den.. iaf inte förrän en evighet in i den och inte ens då blir det ju intressant. Idioter.

I en koreansk flickskola finns en sägen om att trappan upp till elevhemmet bara har 28 trappsteg, men att det emellanåt kan dyka upp ett 29de trappsteg. Den som beträder det 29de trappsteget får önska sig något, som sedan går i uppfyllelse.

Den lesbiska ballet studenten Kim So-hie (Han-byeol Park) är djupt förrälskad i sin klasskamrat Yun Ji-seong (Ji-hyo Song). Men när det blir en plats ledig på en känd balletskola i Ryssland uppstår en tävling bland eleverna och Ji-seong finner det 29de trappsteget och önskar sig att slå So-hie, som ligger bäst till bland eleverna till att få platsen på den ryska skolan. Det Ji-seong inte vet är att ett högt pris måste betalas för att få sin önskan uppfylld och konsekvensen blir den att So-hie råkar ut för en olycka, för att senare dö. Samtidigt saknar den överviktiga studenten Eom Hye-ju (An Jo) – som blir plågad av sin klasskamrat Han Yun-ji (Ji-Yeon Park) – So-hie. När hon också finner det 29de trappsteget önskar hon att So-hie ska återvända, med tragiska konsekvenser som följd…

Den tredje filmen i Yeogo goedam serien – Yeogo goedam 3: Yeowoo gyedan – är snäppet bättre än den urusla tvåan. Händelseförloppet är mycket mer intressant och även om det inte händer så där fruktansvärt mycket de första 40 minutrarna så finner jag ändå filmen rätt hyfsat intressant. Fast det säger ju inte speciellt mycket om filmen i det stora hela..

Filmen må vara bättre än tvåan, men det är fortfarande inte en bra film. Visst håller den uppe intresset rätt hyfsat, men titt som tätt tappar jag intresset för filmen och börjar pilla med annat. Det är helt enkelt på tok för mycket drama och på tok för lite rysarrelaterade saker som inträffar i filmen. En väldigt stor del av filmen är rent drama, medans rysarpartierna inte dyker upp förrän efter 1 timme ungefär.

Skådisarna är rätt bra och de få effekter som förekommer ser helt okej ut. Storyn är intressant och hade faktiskt potential, men det hela mynnar (som jag redan tjatat om ca 20 gånger) ut i ett långdraget drama med få rysarsekvenser. Nåväl. Dne tredje filmen är klart mycket bättre än den andra filmen i serien iaf, men det är absolut ingenting jag tänker rekommendera.

Även den tredje filmen har en massa aka-titlar och de är som följer: Jokôkaidan san-banme no monogatari: Kitsune kaidan eller bara Kitsune kaidan i Japan, Ta skalopatia tou thanatou heter den grekiska DVD releasen av filmen och den internationella titeln är Whispering Corridors 3: Wishing Stairs. I, bland annat, Finland kan filmen dessutom bara heta Wishing Stairs.

Medans hon tränar i musiksalen på flickskolan hon går på inträffar någonting skrämmande med den unga aspirerande sångerskan Young-eon (Ok-bin Kim). Dagen därpå vaknar hon upp i musiksalen och tror sig ha haft en mardröm, men blir snart varse om att det inte är så. Young-eon är död och hennes kropp är spårlöst försvunnen och hon är nu mer en ande som är fängslad i skolans lokaler. Ingen kan se eller höra henne, utom hennes bästa vän Seon-min (Ji-hye Seo) – som sänder en radio på skolan under luncherna.

Tillsammans med den lite udda Cho-ah (Ye-ryeon Cha) börjar Sun-min att rota i det hela, varpå en gammal händelse på skolan kommer till deras kännedom. Samtidigt börjar Young-eon minnas saker ur sitt liv som kan ha kopplingar till hennes död…

Jag gruvade mig lite för att se vidare på den här filmserien när jag slängde igång fjärde filmen, men fick mig en smärre chock; den var faktiskt sevärd. Helt jävla otroligt, om man frågar mig. Filmen i sig är inte ett dugg läskig, men den har en bra stämning och bygger upp storyn på ett sånt sätt att den faktiskt håller intresset uppe nästan rakt igenom, här och där förekommer det så klart onödiga scener som bara är ren jävla utfyllnad – men det är ju standard i asiatisk skräckfilm, inte sant? Skådisarna är riktigt bra och jag kände att jag inte tappade intresset för dem efter 5 minuter, utan höll ögonen (till större delen iaf) på skärmen. Filmens effekter är utdaterade och inte speciellt imponerande.. fast det spelar ju inte speciellt stor roll då effekterna egentligen inte står i fokus.

Utöver de där utfyllnadsscenerna som jag skrev här ovanför så störde jag mig på en till sak i filmen. Upplösningen, då man får allting förklarat, var otroligt jävla luddig. Antingen så var det jag som var för dum för att begripa vad som egentligen hänt eller så var det så sulligt framfört att själva förklaringen drunknade i allt sull. Eller nåt. Vad vet jag.

Om man kan ursäkta de utdaterade och inte speciellt imponerande effekterna, de söliga partierna i filmen och den luddiga upplösningen så är Yeogo gwae-dam 4: Moksori en bra drama/rysare som passerar utan några större svårigheter. Klart sevärd film.

Precis som de tre tidigare filmerna har den fjärde filmen så klart också aka-titlar. Det finns två internationella titlar på filmen, ena är Voice och den alternativa titeln för den internationella releasen är Ghost Voice. I USA hette filmen Girl’s High School Horror: Voice och i UK hette den Whispering Corridors 4: The Voice. Titeln, Yeogo gwae-dam 4: Moksori betyder (enligt IMDB) High School Girl’s Ghost Story 4: Voice Letter. Mja. Så äre. Nästa.

Eun-yeong (Min-jeong Song) har bestämt med sin syster, Eon-ju (Kyeong-ah Jang), att de ska mötas upp utanför den flickskola de båda går på och väntar otåligt på henne. Hon hör plötsligt någonting en bit bort och när hon går närmare för att undersöka saken finner hon sin syster döende på backen, efter att hon har hoppat från skolans tak. Rykten om varför Eon-ju tog sitt liv blossar upp snabbt. Det finns dock tre stycken elever som vet vad som hände, varav en av dem var Eon-ju’s bästa vän, Soy (Eun-seo Son).

De fyra flickorna träffades i ett intilliggande kapell och skrev under en självmordspakt – som gick ut på att de skulle dö tillsammans. Saker och ting gick inte som planerat och Eon-ju var den enda som dog. De kvarvarande flickorna bestämmer sig för att ta deras hemlighet om pakten i graven – vilken är närmare än vad de tror. Då flickorna brutit pakten börjar de bli hemsökta av Eon-ju’s ande, som uppenbarligen inte är nöjd med att det bara var hon som strök med…

För att få lite mer kött på benen angående Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal kollade jag runt lite på olika recensioner av filmen, då det knappt står någonting om filmen på IMDB (i skrivande stund). I de recensioner jag fann beskrevs den här femte installationen av serien som ett drama med mystik och ganska få rysarelement i sig. Min reaktion blev ”Aaaah, crap!”.

Men efter att ha sett filmen så måste jag säga att folk måste bli födda med gödsel i huvudet ibland – eller så kan de helt enkelt inte kategorisera en filmjävel riktigt. Hur svårt ska det vara? Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en rysare med drama element i sig och ingenting annat – även om filmen inte är ett dugg läskig. Filmens händelseförlopp är rätt klichée när det kommer till asiatiska skräckisar/rysare och ingenting överaskar direkt, utan de gamla vanliga klichéerna om en svart- och långhåriga flicka som återvänder från de döda återanvänds även här.

Effekter och make-up ser riktigt bra ut, så när som på någon enstaka irriterande CGI-grej som svischar förbi. Skådisarna är helt okej, även om jag har jävligt svårt att hålla reda på vem som är vem (vilket är ett vanligt förekommande problem för mig). Och även om storyn i filmen är en enda stor klichéebomb med upprepningar både från de tidigare filmerna i serien, samt andra asiatiska skräckisar/rysare, så håller sig faktiskt den här filmen i sig ganska bra igenom. Det är bara på ett fåtal ställen jag börjar sucka, stånka och stöna över hur utdraget och utfyllt det hela känns, men då filmen har knappt 90 minuter speltid skyndar den på sig lite grann vilket dödar en stor del av utdragna utfyllnadsscener – tack och lov.

Hur som helst; Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en bra film, även om den är väldigt klyschig. Istället för att gå den långa, krångliga och tråkiga vägen går den rakt på sak och skippar en stor del av allt kackel som ack så ofta brukar förekomma i asiatiska filmer av den här typen. Klart sevärd film.

Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal har lite färre aka-titlar än de andra filmerna i serien (i skrivande stund). Den internationella titeln är A Blood Pledge och i Sydkorea (enligt IMDB) heter den, utöver sin originaltitel, Whispering Corridors 5: Suicide Pact också. Så äre.

Den obligatoriska, men ändå ganska meningslösa sammanfattningen:
Den här filmserien är ganska varierande i kvalité måste jag säga. Den första filmen var varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan – vad fan nu det kan vara för något. Den andra filmen är något av det trögaste, mest värdelösa asiatiska skiten jag någonsin har sett. Idioterna som gjort den bör brännas på bål med en påle i röven. Den tredje filmen var, som sagt, snäppet bättre än tvåan, men istället för att göra en rysare med en bra och intressant story så valde de att göra ett trögt och utdraget drama med några få rysarsekvenser element i sig. Den fjärde filmen är – tillsammans med den femte – en av de bästa i serien. Även om den fjärde filmen också hade utfyllnadsscener så höll den uppe intresset – den var helt enkelt sevärd. Den femte filmen var troligtvis den jag gillade mest av de här fem. Det var rätt lite dödtid och istället för att kackla i 75 000 år så hände det faktiskt någonting, vilket höll mitt intresse uppe och höll dampandet på avstånd. En bra film helt enkelt som är klart sevärd – även om jag inte riktigt kan rekommendera den fullt ut.

Så. Ettan går att se om man inte har något bättre för sig. Tvåan SKA man avstå, man behöver inte ens lägga en tanke på om man ska se den dyngan eller inte. Man ska det inte helt enkelt. Trean var inte heller speciellt mycket att hänga i granen, avstå. Fjärde och femte filmerna kan man dock se och faktiskt tycka vara bra – så, de kan man ju alltid se om man vill. Eller så. Yeogo-goedam filmerna känns dock som filmer man ska se om man är ett die hard fan av asiatiska filmer – vi andra som faktiskt gillar filmer som är underhållande på en viss nivå ska hålla oss ifrån de här (iaf de tre första filmerna).

Some Nudity Required av J

Some Nudity Required är en ca 80 minuter lång dokumentär om B-filmsindustrin och hur kvinnor blir utställda som sexsymboler då de måste klä av sig för att få roller i B-filmer. Dokumentären är skapad (delvis iaf) av Odette Springer – en sångerska/kompositör av B-filmer, som hatar sitt arbete. Igenom dokumentären intervjuas flera stora namn i B-filmsträsket, t ex Jim Wynorski, Roger Corman och Maria Ford.

Och den här dokumentären är skit, skräp, värdelös och gnällig. Springer – som agerar berättarröst och den som intervjuar alla personer – gnäller om och om igen hur hon hatar sitt arbete, men att ”hon inte kan ta sig ur det”. Det här är verkligen dagens bullshit; hon har för i helvete själv valt att ta sig in i B-filmsträsket. Att hon dessutom hela tiden tjatar om att hon är ”en extremt fantastisk och talangfull person, men som ingen förstår att hon är” gör det hela desto mer outhärdligt. Och för att strö lite mer salt i såret klankar hon hela tiden ner på personer hon vill skildra (exempelvis Maria Ford som är ”en extremt fantastisk och talangfull person, men som ingen förstår att hon är”) och trampar dessutom ner dem emellanåt.

Om det nu är så jävla besvärligt att jobba inom B-filmsindustrin; sluta då. Sort your fucking life out mate, som Peter Serafinowicz skulle sagt det. Nåja. Det fanns en höjdpunkt i dokumentären och det var då Wynorski bad Springer mer eller mindre att dra åt helvete – tack vare att han ansåg att intervjun är tråkig och rent utsagt löjlig. Keep it up Jim!

Nä. Some Nudity Required är bara en gnällig skitdokumentär som bör undvikas. En sista grej som bör tilläggas är att Springer, märkligt nog, lyckats producera en till dokumentär samma år som den här, med titeln The Dark Side Of Hollywood – vilken jag kommer undvika då den troligtvis innehåller lika mycket gnäll och QQande som den här. Fy fan…

Terror Firmer av J

Den blinde lågbudget regissören Larry Benjamin (Lloyd Kaufman) har det inte lätt under inspelningen av sin senaste film, Terror Firmer. Som om det inte vore nog med problem att hans team är en bunt kåta, korkade och uppkäftiga idioter som enbart orsakar kaos på inspelningen, det springer dessutom runt en blodtörstig galning på inspelningsplatsen och dödar folk på de mest groteska och våldsamma sätt som kan tänkas. Vem är den mystiske mördaren? Och vad är dennes motiv? Och vad kommer det bli kvar av filmteamet?

Jag såg den här fina Troma filmen året efter den släpptes och älskade den. Ett par år senare (typ 3, 4 år eller så) köpte jag hem den på VHS och kikade på den på nytt och älskade den fortfarande. Nu, 13 år efter dess release och 12 år efter min första titt på den, kan jag säga att jag tycker den är fortfarande lika awesome som första gången jag såg den.

Många gapskratt, en hel del äckel, gore och blod och mycket lättklädd hud erbjuds i Terror Firmer och gillar man Troma-produktioner överlag är det här ett måste. Gillar man inte Troma-produktioner är det nog bäst att man håller sig ifrån den här filmen, den är (som med Poultrygeist: Night Of The Chicken Dead) ett bra exempel på när Troma är som bäst; blodigt, våldsamt, humoristiskt och en rejäl B-filmsproduktion over all.

Avrundningen blir; rekommenderas till goresugna tittare, ni andra kan se någonting annat. Så det så.

Species II av J

Under ett uppdrag till Mars inträffar någonting med besättningen och under 7 minuter tappas all kontakt med dem. Väl tillbaka på Jorden verkar allting vara helt normalt med besättningen, men det dröjer inte länge förrän teamets ledare – Patrick Ross (Justin Lazard) – börjar visa symptomer på att han har blivit smittad av någonting på Mars. Ross börjar sakta men säkert att förändras och blir allt mer inställd på en enda sak; att para sig.

Forskaren Dr. Laura Baker (Marg Helgenberger) och den f.d legosoldaten Press Lenox (Michael Madsen) (från den första filmen) sätts på att hitta Ross och förinta honom och till deras hjälp har de Eve (Natasha Henstridge) – en klon framtagen igenom mänskligt och utomjordiskt DNA (som Sil i den första filmen). Dessvärre går inte riktigt saker och ting som planerat…

Species II såg jag, precis som med den första filmen, vid dess VHS-release runt 98 snåret där någon gång. Iaf så är nummer 2 i serien inte alls lika bra som den första, tack vare flera olika anledningar.

Skådisarna är medelmåttiga. Madsen ser mest ut som att han bara vill ha pröjs för sin insats och sedan dra fort som fan. Helgenberger gör en rätt klyschig insats som forskare och vi har sett karaktären i så sjukt många andra filmer. Det bör tilläggas att karaktären är lite annorlunda i den här filmen mot vad hon var i ettan. Henstridge har rätt dåligt med screentime och när hon faktiskt står framför kameran gör hon inte så där fruktansvärt mycket.. fram till slutet av filmen typ (då hon dessutom visar tuttarna). Effekterna är fortfarande väldigt utdaterade och man kan nog egentligen inte gnälla över dem så där fruktansvärt mycket i dagens läge. De var bra när filmen kom, nu ser de bara förjävliga ut.

Storyn är inte så värst – den är rätt klyschig och vi har sett såna här storys många gånger innan och efter att den här filmen kom. Händelseförloppet är intressant till en början, men efter ett tag blir det hela bara utdraget och det känns mycket som att filmen inte kommer någon vart utan står och stampar på samma ställe fram till 10, 15 minuter innan sluttexten.

Nåväl. Species II är sämre än den första filmen, men den är väl.. hyfsad. Å andra sidan är den viktig för filmseriens kompletta story, då den tredje filmen tar vid snett efter den här andra – vilket gör att man bör kolla igenom även den här om man vill begripa någonting överhuvudtaget efter film nummer 1. Såatte… Species II är lika med hyfsad rulle.

Decampitated av J

Sju stendumma vänner bestämmer sig för att bege sig ut i den ökända DeCamp skogen under en helg för att campa. Dessvärre sullar de så klart till det och pajar bilen och blir strandade mitt ute i ingenstans. I ett försök att hitta en telefon beger de sig längre in i skogen de befinner sig i och råkar stöta på skogens ökände invånare; Myles DeCamp – ett psyko som har en blodad tand för upphackade idioter som inkräktar i hans skog och som gladeligen tar hand om sina besökare på det blodigaste sättet som är möjligt.

Aaaah… återigen en klassiker för min del. Decampitated är en fin splatter-komedi med inslag av slashergenren i sig som släpptes av inga mindre än Troma – hallelujah! Min VHS-release av Decampitated har rullat många, många gånger i diverse olika VHS-spelare och det är en av mina absoluta favoritfilmer ifrån Troma (och den ligger rätt högt upp på listan över Bästa Filmer Ever listan också så klart).

Effekterna är härligt sunkiga och lågbudgetaktiga, men ack så välgjorda för den här typen av film. Blodet skvätter åt alla håll i lagoma mängder och mordoffrena är några av de segaste offren vi troligtvis har och kommer att få skåda i en film – vilket också bidrar en del till komiken i filmen. Filmens humoristiska sida är i rätt typisk Troma-stil och bygger mycket på slapstickhumor alá Army Of Darkness och framkallar en hel del gapskratt. Skådisarna är sjukt bra och framställer verkligen karaktärerna som om de är lobotomerade från födseln, vilket så klart bidrar även det till den komiska sidan.

Nåja. Decampitated är en sjukt underhållande liten film från Troma och är något jag rekommenderar starkt. Se den. Nu. NUUUUU.

Fear And Loathing In Las Vegas av J

Året är 1971 och journalisten Raoul Duke (Johnny Depp) får i uppdrag att bege sig ner till Las Vegas för att skriva en artikel om ett sportevenemang där. Han och hans advokat, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro), får den briljanta idéen att göra det hela till en maxad affärsresa. Det dröjer emellertid inte länge förrän allt vad affärer och artiklar heter har glömts och resan omvandlats till en tripp.

Fear And Loathing In Las Vegas är en sån där film som, vad jag tror iaf, de flesta redan har sett. Så vad finns det egentligen att säga som inte redan sagts om den här filmen? Egentligen inte så mycket. Johnny Depp och Benicio Del Toro snor hela showen och de skådisar som supportar dem – t ex Tobey Maguire, Gary Busey, Christina Ricci, Cameron Diaz och Penn Jillette (Penn i Penn & Teller duon) – får gott ställa sig på sidan och låta dessa två herrar härja lös i närmare 2 timmar. Filmens story är väldigt vriden och filmen i sig blir bitvis något osammanhängande pga olika anledningar. Humorn i filmen är nattsvart och levererar en del fina garv, samtidigt som det finns ett underliggande och allvarligt budskap, om man tänker efter…

Och yeah; jag gillar den här filmen. De största anledningarna till det är Depp och Del Toro, men samtidigt att filmen faktiskt får mig att garva och fnissa större delen igenom – om vi bortser ifrån ett par småsega bitar som inträffar här och där. Rekommenderas.