| Subcribe via RSS

Gin gwai (aka The Eye) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwaiWong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

No Comments

My Little Eye av J

november 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-little-eyeFem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slowburn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

No Comments

Den Osynlige av J

maj 14th, 2016 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den OsynligeNicklas (Gustaf Skarsgård) är en intelligent kille med lysande framtidsutsikter. Men hans överbeskyddande mor Kerstin (Li Brådhe) har dock redan planerat hela hans framtid, karriär och liv helt på egen hand vilket i sin tur går stick i stäv med hans egna drömmar. Hans liv tar en abrupt vändning när han en dag hamnar i bråk med Annelie (Tuva Novotny), en av skolans kriminella rötägg, och blir efter att hon blivit gripen för ett inbrott oskyldigt utpekad som tjallare och grovt misshandlad. Dagen därpå verkar allt vara som vanligt igen. Nästan. Han märker snabbt att ingen ser honom, ingen hör honom och det verkar helt enkelt som att Nicklas har blivit osynlig…

Den Osynlige från 2002 är baserad på en bok med samma titel av Mats Wahl som gavs ut år 2000. Fem år senare, 2007, kom det givetvis en remake av filmen ifrån USA under titeln The Invisible. Jag har varken läst boken eller sett remaken och jag har inga som helst planer på att göra det heller. Än i alla fall.

Den Osynlige såg jag för första gången sent en kväll på TV1000 något år efter att den hade släppts och tack vare att jag redan då hade svårt för svensk film hade jag inga större förhoppningar på att den skulle vara något vidare. Jag minns dock hur förvånad jag blev över hur bra jag tyckte att den var när sluttexterna började rulla upp på TVn. Filmen har hängt med mig ända sedan dess och jag har haft i tankarna att se om den här filmen många, många gånger men aldrig kommit till skott med det.

Nu när jag äntligen har fått ut fingrarna ur röven och faktiskt sett om den tycker jag att den ganska välgjord för att vara en svenskproducerad film. Skådespelarna är bra och manuset är välskrivet och fläckvis småspännande (huruvida detta beror på källmaterialet låter jag vara osagt). Enda ”problemet” jag har med filmen är att jag redan visste vad som skulle hända och hur den skulle sluta, vilket drog ner på spänningen under den här titten. Givetvis är inte det filmens fel, men det får mig att undra om inte filmen är en sån där film man egentligen bara behöver se en gång…

Nåja. Den Osynlige är en av de bättre svenska produktionerna som finns att tillgå och den får en tumme upp från mig. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans, även om den kan vara svår att få tag på idag.

No Comments

28 Days Later… av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

28 Days LaterNär en grupp djurskyddsaktivister bryter sig in i ett topphemligt laboratorium i Storbritannien lyckas de släppa lös ett virus som förvandlar de infekterade till blodtörstiga galningar inom några sekunder efter infektion. Tjugoåtta dagar senare vaknar cykelbudet Jim (Cillian Murphy) upp ur ett koma efter att ha blivit påkörd av en bil. Till hans förvåning är sjukhuset övergivet varpå han beger sig ut på de tomma och härjade gatorna i London. Han slår sig ihop med några andra överlevande han stöter på och de bestämmer sig för att bege sig iväg till utkanten av Manchester, där det ska finnas en fristad med överlevande soldater. De har emellertid ingen aning om vad de ger sig in på…

Jag såg 28 Days Later… snett efter att den kom på video 2002 och tyckte det var en rätt bra zombieaktig film. Jag såg sedan om den ett par gånger innan dess uppföljare, 28 Weeks Later, dök upp i 2007 och jag har väl alltid haft samma åsikt om filmen sedan min första titt. Nu när jag såg den för första gången på nära tio år så tycker jag att den första halvan av filmen är ganska solid. Bilderna av de tomma gatorna i London är perfekt gjorda och rent av kusliga. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar den dala lite grann och den sista akten känns inte lika solid som den första halvan av filmen.

Jag tycker fortfarande 28 Days Later… är en ganska bra zombieaktig film som första gången jag såg den. Den har några dippar här och där, men överlag är det en ganska välgjord och bra film och gav genren ny luft (som orsakade en lavin av zombiefilmer). Jag gillar den, absolut, men är det den bästa zombiefilmen som någonsin har gjorts? Knappast. Men en rekommendation är väl antagligen på sin plats även om den svajar till här och där. Fast, jag antar att alla redan har sett den så vem bryr sig?

No Comments

Ghost Ship av J

augusti 8th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ghost ShipBärgningskaptenen Sean Murphy (Gabriel Byrne) tillsammans med sin besättning firar sin senaste framgång då de blir kontaktade av den kanadensiska vädertjänst piloten Jack Ferriman (Desmond Harrington) och berättar för dem att han har sett ett mystiskt skepp i Berings hav som han försökt få kontakt med utan att lyckas. Då båten är i internationella vatten kan vem som helst lägga beslag på den, förutsatt att den är övergiven. Besättningen bestämmer sig för att ta sig ann uppdraget och beger sig iväg tillsammans med Ferriman.

När de hittar båten upptäcker de att det är det italienska lyxfartyget Antonia Graza, som försvann under mystiska omständigheter den 21 Maj, 1962. Väl ombord på skeppet börjar underliga saker att hända och det dröjer inte länge förrän Murphy och hans besättning inser att någon, eller något, fortfarande finns kvar på båten…

Jag såg Ghost Ship (vars arbetstitel var Chimera) när den var hyfsat ny på VHS och DVD när den hade släppts i Sverige. Vad jag kan minnas halvslumrade jag igenom större delen av filmen då och efteråt orkade jag inte se om den. Nu när jag äntligen har sett om den igen så tycker jag att den är riktigt bra. Den är inget speciellt egentligen och vi har sett konceptet bra många gånger tidigare, men filmen håller en småruggig (om än inte ett dugg läskig) atmosfär över sig från början till slut och har en och annan överraskning för tittaren på lager (även om flera av dem är otroligt förutsägbara). Filmen envisas dessutom inte med att tönta sig med att dra ut på allt som alla nya, moderna spökfilmer gör, tack och lov. Effekterna ser riktigt bra ut och skådespelarna är suveräna.. finns inte så mycket mer att tillägga där.

Om du nu av någon anledning missade den här 2003 (filmen kom inte förrän den 28 Mars, 2003, till Sverige) tycker jag att du ska ta dig en titt på den. Rekommenderas.

No Comments

The Transporter av J

maj 1st, 2015 | Postad i Action, Film, Thriller

The TransporterFrank Martin (Jason Statham) är en ex-militär som nu mer lever ett tillsynes lugnt och tyst liv intill den franska kusten. Han hyr ut sig själv som en ”transportör”, som transportör av varor – lagliga som olagliga. Inga frågor ställda. Han arbetar under tre strikta regler som han aldrig bryter; ändra aldrig avtalet, inga namn och titta aldrig efter vad paketet innehåller.

Frank’s senaste transport verkar inte skilja sig från någon av hans tidigare transporter till en början, men när han upptäcker att paketet rör på sig bryter han mot sin egen regel och tittar i det, vilket resulterar i rejäla komplikationer.

Med en fjärde film (som ska vara en reboot av serien, samtidigt som det tydligen ska vara en uppföljare) på ingång (där Frank Martin spelas av Ed Skrein istället för Statham) och en femte och sjätte film under produktion samt en TV-serie som började 2012 (med hittils två säsonger, där Chris Vance spelar Frank Martin) tyckte jag att det var dags att äntligen titta på Transporter filmerna.. vilket jag inte har gjort tidigare.

Ärligt talat hade jag fått intrycket att The Transporter skulle vara non-stop action rakt igenom och inbillade mig av någon konstig anledning att den var i samma stuk som Crank filmerna, fast med en mer seriös ton. Men, nä. The Transporter må ha några rätt bra actionscener och biljakter, men överlag var det inget direkt märkvärdigt. Filmen är bra, men inte så pass bra som jag trodde att den skulle vara. Hade tempot varit lite högre hade jag troligtvis gillat den mer än vad jag gjorde.

No Comments

Irréversible av J

juli 15th, 2014 | Postad i Drama, Film

IrréversibleFör ett tag sedan satt jag och tittade på en live stream på Twitch varpå de i chatten kom in på ämnet film. En av tittarna nämnde den franska filmen Irréversible och sa att det var en riktigt hemsk film och som den lite udde filmtittaren jag är bestämde jag mig för att ge mig i kast med den så klart.

Irréversible är lite speciell. Filmen spelas upp baklänges; vi får alltså se filmen bakifrån och fram, från sluttexterna till inledningen på filmen i en omvänd kronologisk följd. Filmen handlar om hur en kvinna i Paris blir brutalt våldtagen och misshandlad på vägen hem från en fest, varpå hennes pojkvän och hennes ex beger sig ut i Paris för att leta reda på förövaren och utkräva hämnd. Men vi får alltså se hela händelseförloppet baklänges…

Konceptet är till en början jäkligt konstigt då man är van vid att se allt från början till slut och inte slut till början. Men när allt börjar ramla på plats inser man rätt snabbt hur mycket den här filmen följer standardmallarna för en typisk hämndfilm. Det som skiljer den här filmen från andra (bortsett ifrån baklänges grejen) är väl att våldtäktsscenen är ganska utdragen och hela scenen hamnar väl på runt 10 minuter, vilket kanske kan väcka en del avsky för känsliga tittare.. eller feminister. Vad vet jag.

Skådespelarna är bra och så, men det räddar inte resten av filmen från total undergång. Hade det inte varit för baklänges grejen hade den här filmen varit en dussinfilm som inte en jävel hade brytt sig i att se eller ens tala om. Största problemet med filmen är hur de använt sig av kameran. I början (slutet?) skakar kameran fram och tillbaka. Den används som en form av jojo och kastas fram och tillbaka, fram och tillbaka och i flera scener hinner jag inte ens med att se vad som händer. Mot slutet (början?) av filmen är den emellertid mer stilla och stabil. Varför? Jag förstår inte riktigt poängen, då filmen blir totalt ointressant under den sista (första?) halvtimmen av filmen.

Irréversible är en dussinfilm med ett unikt koncept och en ganska brutal våldtäktsscen som har fått på tok för mycket uppmärksamhet. Skippa det här skräpet.

2 Comments

Carrie (2002) av J

februari 23rd, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Carrie (2002)Carrie White (Angela Bettis) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Kandyse McClure) att tycka synd om henne och får Tommy (Tobias Mehler), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Emilie de Ravin), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 2002 är inte en remake, utan en alternativ version av samma bok som filmen från 76. Som jag har förstått det så är den här TV-filmen mer trogen Stephen King’s bok än vad filmatiseringen ifrån 1976 var och inkluderar en hel del saker som hände i boken, men som aldrig hände i filmen – med ett alternativt och mer ”happy” slut, eller hur man ska säga. Filmen är dessutom i runda slängar en halvtimme längre och med tanke på vilken nivå på produktionen TV-filmer brukar ha så är det inte så svårt att lista ut hur den här filmen är…

Effekterna är inte speciellt imponerande och ser rätt risiga ut och är väl vad man kan förvänta sig av en TV-produktion, men skådisarna är åtminstone bra (exempelvis får vi se Katharine Isabelle som en av mobbarna) och gör ett bra jobb. I övrigt är filmen sådär. Det är samma story som de andra Carrie filmatiseringarna så har man sett någon av de andra blir man inte direkt förvånad, även om det är nytt material inslängt. Tempot är likt de andra filmerna och det är mest en massa babbel fram till sista halvtimmen då det börjar röra på sig, men inte ens under berättelsens klimax blir det speciellt spännande (även om de inkluderat en grej som inte inträffar i 76ans årgång).

Överlag gillade jag inte den här versionen av Carrie speciellt, men samtidigt kan jag tycka att det är bra att de försökte följa boken lite bättre än de andra filmerna och inkluderade saker som hände i boken men som inte tidigare (eller senare) var inkluderade. Största problemet jag hade med filmen är att det hela känns som en lång jävla transportsträcka under hela filmen och med tanke på speltiden kan man ju tycka att de borde ha haft med några lite mer spännande händelser även under förbabblet… eller nåt.

No Comments

Rose Red av J

oktober 28th, 2013 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Rose RedDr. Joyce Reardon (Nancy Travis), en professor som lär ut om parapsykologi, har satt ihop en grupp medium för att göra ett besök vid den ökända Rose Red herrgården, som sägs vara hemsökt, för att ta sig ett steg vidare i sin forskning om det paranormala och övernaturliga. Det visar sig ganska snart efter deras ankomst att besöket vid Rose Red var ett stort misstag…

När Rose Red kom brydde jag mig aldrig i att se den. Alla runt mig sa att det var en suverän miniserie och att jag bara måste se den. Nu när jag har sett den (11 år försent, men vad fan) så tycker jag att den är.. hyfsad. Effekterna är bitvis utdaterade, men imponerar på andra ställen samtidigt som tempot i serien känns halvgaggig till och från – det är lite många stunder då man mest sitter och väntar på att något intressant ska hända. Slutklämmen (sista avsnittet, sista timmen) är väl höjdpunkten i serien skulle jag vilja påstå, då de vräker på rätt hyfsat med effekter och läbbiga grejer (som inte är speciellt läskiga, men ändå). Skådespelarna är dock jävligt bra och storyn är det väl inget direkt fel på heller egentligen, bara det att.. ja, tempot. Mm.

Rose Red ligger på 250 minuter (!) i runda slängar och är inget man bör se rakt av (vilket jag idiotiskt nog gjorde), mest tack vare för risken att somna eller tappa intresset helt. I det stora hela är miniserien helt okej i alla fall, även om jag kanske kan tycka att vissa grejer inte var så där värst.

No Comments

3 x Quentin Dupieux: Nonfilm, Nonfilm 2 & Steak av H

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Komedi

Säga vad man vill om Quentin Dupieux, men han gör rätt egna filmer. Ni hörde säkert talas om förra årets ”Rubber” där han tog metafilmen till nya nivåer. Filmens publik var liksom med i filmen och kommenterade det som hände, och när skaparna av filmen i filmen tröttnade försökte de ta ihjäl publiken för att slippa fortsätta. Ja, och så var det ett däck som rullade runt och hade ihjäl folk. Många tyckte inte särskilt om filmen, och en del kunde inte uppskatta metahumorn. Själv tyckte jag att det var en bra film, om än för lång.

Föga visste jag att Dupieux tidigare regisserat film. 2002 kom ”Nonfilm” och ”Nonfilm 2” (som inte ens finns på IMDb). Under den totala speltiden av en timme får vi följa en grupp personer som spelar in en film. Den filmens manus verkar handla om en grupp personer som spelar in en film. Huvudrollsinnehavaren förstår inte riktigt vad han ska göra, och regissören gör underliga tagningar hela tiden. Dialog som verkar vara kallprat mellan tagningarna, visar sig vara tagningar. En skådis råkar skjuta ihjäl filmteamet, så man beslutar att fortsätta spela in filmen, fast utan utrustning. Och så vidare.

Det är verkligen en ”icke-film” som titeln anger, och jag tror inte heller att filmen har nåt egentligt budskap. Det är ett experiment, eller så gick de bara ut och filmade lite. Jag vet inte, men samtidigt som det är tämligen meningslöst så är det på nåt sätt intressant att se ändå. Trots att det är handhållet och närgånget filmat så är ljudet uppenbarligen professionellt upptaget och mixat, så det ligger ändå en del arbete bakom. Även om man kan undra om filmen faktiskt har ett manus, så tror jag att den faktiskt har ett detaljerat sådant. Förutom möjligen slutet i ”Nonfilm 2”. Nåväl. Det är en udda film och om du var intresserad av formexperiementet i ”Rubber” så kanske detta kan vara nåt för dig.

Dupieux själv säger om ”Nonfilm”:

”NONFILM is unwatchable.
NONFILM is my first attempt to make a movie (failed).
NONFILM is the essence of the ‘NO REASON’.
NONFILM is RUBBER’s handicapped brother.
NONFILM is a wild animal.
NONFILM contains only ONE joke.
NONFILM has been shot with Flat Eric’s money.
NONFILM is great if you know how to watch it. TRY.”

Steak” är en ”vanlig” film från 2007, fast manuset är förstås lite vrickat. Jag har för övrigt ingen aning om varför filmen heter det den heter. Vi får följa Georges, en mobbad kille som hittar ett automatvapen och skjuter sina mobbare. Hans kompis Blaise lånar vapnet, just när polisen kommer och letar efter mördaren. Blaise åker in på mentalsjukhus i sju år, och när han kommer ut är världen inte sig lik.

Tuffa gänget Chivers gör det som alla hårda killar gör: dricker mjölk. Alla gör dessutom plastikoperationer för att bli ännu häftigare. När Georges hämtar Blaise vid utsläppet från psykhuset har han bandage över hela huvudet, och Blaise har uppenbarligen blivit ganska galen. Georges vill bli medlem av Chivers, och kan inte bli sedd med knäppisen Blaise, men Blaise vill också bli medlem och tar till en häftpistol.

Trots att ”Steak” har en regelrätt handling och ska föreställa en normal komedi, så kan dialogen vara så pass knepig att jag tror medel-Svensson bara sitter och kliar sig i huvudet. Humorn funkar sådär, och det faktum att världen är förvrängd har egentligen ingen bäring på storyn utan tjänar bara som en vrickad miljö. Det hjälper visserligen filmens ton, men inte tillräckligt. ”Steak” kan du se på om du vill se nåt annorlunda, men jag hade lika gärna kunnat stå över.

I båda filmerna, samt deras soundtrack, finner du dessutom musikern, skådespelaren och Eurovision-deltagaren Sébastien Tellier. Och det säger ju sig självt att soundtracken innehåller musik även från Mr. Oizo eftersom Dupieux är denne. Musiken varierar från toppen till superknepig, som sig bör.

Uppenbart är att Dupieux inte tänker som vi andra. De förvrängningar han skapar av den typiska filmvärlden, och för den delen hans musik och musikvideos, är experimentellt och annorlunda utan att vara svårt eller tråkigt. Jag ser fram emot Dupieux nya filmer ”Wrong” och ”Wrong Cops”.

Kolla på ”Nonfilm” och andra grejer på Quentin Dupieux’ sida på Vimeo.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud