| Subcribe via RSS

Carrie (2002) av J

februari 23rd, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Carrie (2002)Carrie White (Angela Bettis) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Kandyse McClure) att tycka synd om henne och får Tommy (Tobias Mehler), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Emilie de Ravin), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 2002 är inte en remake, utan en alternativ version av samma bok som filmen från 76. Som jag har förstått det så är den här TV-filmen mer trogen Stephen King’s bok än vad filmatiseringen ifrån 1976 var och inkluderar en hel del saker som hände i boken, men som aldrig hände i filmen – med ett alternativt och mer ”happy” slut, eller hur man ska säga. Filmen är dessutom i runda slängar en halvtimme längre och med tanke på vilken nivå på produktionen TV-filmer brukar ha så är det inte så svårt att lista ut hur den här filmen är…

Effekterna är inte speciellt imponerande och ser rätt risiga ut och är väl vad man kan förvänta sig av en TV-produktion, men skådisarna är åtminstone bra (exempelvis får vi se Katharine Isabelle som en av mobbarna) och gör ett bra jobb. I övrigt är filmen sådär. Det är samma story som de andra Carrie filmatiseringarna så har man sett någon av de andra blir man inte direkt förvånad, även om det är nytt material inslängt. Tempot är likt de andra filmerna och det är mest en massa babbel fram till sista halvtimmen då det börjar röra på sig, men inte ens under berättelsens klimax blir det speciellt spännande (även om de inkluderat en grej som inte inträffar i 76ans årgång).

Överlag gillade jag inte den här versionen av Carrie speciellt, men samtidigt kan jag tycka att det är bra att de försökte följa boken lite bättre än de andra filmerna och inkluderade saker som hände i boken men som inte tidigare (eller senare) var inkluderade. Största problemet jag hade med filmen är att det hela känns som en lång jävla transportsträcka under hela filmen och med tanke på speltiden kan man ju tycka att de borde ha haft med några lite mer spännande händelser även under förbabblet… eller nåt.

No Comments

Rose Red av J

oktober 28th, 2013 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Rose RedDr. Joyce Reardon (Nancy Travis), en professor som lär ut om parapsykologi, har satt ihop en grupp medium för att göra ett besök vid den ökända Rose Red herrgården, som sägs vara hemsökt, för att ta sig ett steg vidare i sin forskning om det paranormala och övernaturliga. Det visar sig ganska snart efter deras ankomst att besöket vid Rose Red var ett stort misstag…

När Rose Red kom brydde jag mig aldrig i att se den. Alla runt mig sa att det var en suverän miniserie och att jag bara måste se den. Nu när jag har sett den (11 år försent, men vad fan) så tycker jag att den är.. hyfsad. Effekterna är bitvis utdaterade, men imponerar på andra ställen samtidigt som tempot i serien känns halvgaggig till och från – det är lite många stunder då man mest sitter och väntar på att något intressant ska hända. Slutklämmen (sista avsnittet, sista timmen) är väl höjdpunkten i serien skulle jag vilja påstå, då de vräker på rätt hyfsat med effekter och läbbiga grejer (som inte är speciellt läskiga, men ändå). Skådespelarna är dock jävligt bra och storyn är det väl inget direkt fel på heller egentligen, bara det att.. ja, tempot. Mm.

Rose Red ligger på 250 minuter (!) i runda slängar och är inget man bör se rakt av (vilket jag idiotiskt nog gjorde), mest tack vare för risken att somna eller tappa intresset helt. I det stora hela är miniserien helt okej i alla fall, även om jag kanske kan tycka att vissa grejer inte var så där värst.

No Comments

3 x Quentin Dupieux: Nonfilm, Nonfilm 2 & Steak av H

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Komedi

Säga vad man vill om Quentin Dupieux, men han gör rätt egna filmer. Ni hörde säkert talas om förra årets ”Rubber” där han tog metafilmen till nya nivåer. Filmens publik var liksom med i filmen och kommenterade det som hände, och när skaparna av filmen i filmen tröttnade försökte de ta ihjäl publiken för att slippa fortsätta. Ja, och så var det ett däck som rullade runt och hade ihjäl folk. Många tyckte inte särskilt om filmen, och en del kunde inte uppskatta metahumorn. Själv tyckte jag att det var en bra film, om än för lång.

Föga visste jag att Dupieux tidigare regisserat film. 2002 kom ”Nonfilm” och ”Nonfilm 2” (som inte ens finns på IMDb). Under den totala speltiden av en timme får vi följa en grupp personer som spelar in en film. Den filmens manus verkar handla om en grupp personer som spelar in en film. Huvudrollsinnehavaren förstår inte riktigt vad han ska göra, och regissören gör underliga tagningar hela tiden. Dialog som verkar vara kallprat mellan tagningarna, visar sig vara tagningar. En skådis råkar skjuta ihjäl filmteamet, så man beslutar att fortsätta spela in filmen, fast utan utrustning. Och så vidare.

Det är verkligen en ”icke-film” som titeln anger, och jag tror inte heller att filmen har nåt egentligt budskap. Det är ett experiment, eller så gick de bara ut och filmade lite. Jag vet inte, men samtidigt som det är tämligen meningslöst så är det på nåt sätt intressant att se ändå. Trots att det är handhållet och närgånget filmat så är ljudet uppenbarligen professionellt upptaget och mixat, så det ligger ändå en del arbete bakom. Även om man kan undra om filmen faktiskt har ett manus, så tror jag att den faktiskt har ett detaljerat sådant. Förutom möjligen slutet i ”Nonfilm 2”. Nåväl. Det är en udda film och om du var intresserad av formexperiementet i ”Rubber” så kanske detta kan vara nåt för dig.

Dupieux själv säger om ”Nonfilm”:

”NONFILM is unwatchable.
NONFILM is my first attempt to make a movie (failed).
NONFILM is the essence of the ‘NO REASON’.
NONFILM is RUBBER’s handicapped brother.
NONFILM is a wild animal.
NONFILM contains only ONE joke.
NONFILM has been shot with Flat Eric’s money.
NONFILM is great if you know how to watch it. TRY.”

Steak” är en ”vanlig” film från 2007, fast manuset är förstås lite vrickat. Jag har för övrigt ingen aning om varför filmen heter det den heter. Vi får följa Georges, en mobbad kille som hittar ett automatvapen och skjuter sina mobbare. Hans kompis Blaise lånar vapnet, just när polisen kommer och letar efter mördaren. Blaise åker in på mentalsjukhus i sju år, och när han kommer ut är världen inte sig lik.

Tuffa gänget Chivers gör det som alla hårda killar gör: dricker mjölk. Alla gör dessutom plastikoperationer för att bli ännu häftigare. När Georges hämtar Blaise vid utsläppet från psykhuset har han bandage över hela huvudet, och Blaise har uppenbarligen blivit ganska galen. Georges vill bli medlem av Chivers, och kan inte bli sedd med knäppisen Blaise, men Blaise vill också bli medlem och tar till en häftpistol.

Trots att ”Steak” har en regelrätt handling och ska föreställa en normal komedi, så kan dialogen vara så pass knepig att jag tror medel-Svensson bara sitter och kliar sig i huvudet. Humorn funkar sådär, och det faktum att världen är förvrängd har egentligen ingen bäring på storyn utan tjänar bara som en vrickad miljö. Det hjälper visserligen filmens ton, men inte tillräckligt. ”Steak” kan du se på om du vill se nåt annorlunda, men jag hade lika gärna kunnat stå över.

I båda filmerna, samt deras soundtrack, finner du dessutom musikern, skådespelaren och Eurovision-deltagaren Sébastien Tellier. Och det säger ju sig självt att soundtracken innehåller musik även från Mr. Oizo eftersom Dupieux är denne. Musiken varierar från toppen till superknepig, som sig bör.

Uppenbart är att Dupieux inte tänker som vi andra. De förvrängningar han skapar av den typiska filmvärlden, och för den delen hans musik och musikvideos, är experimentellt och annorlunda utan att vara svårt eller tråkigt. Jag ser fram emot Dupieux nya filmer ”Wrong” och ”Wrong Cops”.

Kolla på ”Nonfilm” och andra grejer på Quentin Dupieux’ sida på Vimeo.

1 Comment

Derailed av J

februari 5th, 2012 | Postad i Action, Film, Thriller

Bio-vapen experten och agenten Jacques Kristoff (Jean-Claude Van Damme) får uppgiften att få ut den professionella tjuven Galina Konstantin (Laura Harring), som sitter på viktig information, ifrån Slovakien. Planen är att duon ska kliva ombord på tåg nummer 681 och ta sig över gränsen på så vis.

Efter att med nöd och näppe tagit sig ombord på tåget står det klart för dem att saker och ting är mer komplicerade än vad de till en början trodde då ett gäng terrorister plötsligt kapar tåget, i jakt på Konstantin. Kristoff tar upp kampen med terroristerna för att slutföra sitt uppdrag – och för att rädda alla ombord.

Jag har inte speciellt mycket att säga om Derailed från 2002 (som inte bör bli misstagen för Derailed från 2005, med Clive Owen och Jennifer Aniston). Det är en regelrätt B-action rulle med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen som bitvis är sjukt underhållande, men som också bitvis blir pinsamt uselt – tack vare uppenbara greenscreens i bakgrunden och CGI-effekter som ser ut som något en 13 åring suttit och gjort i 3D Studio Max, fast vad kan man vänta sig egentligen av en regissör som gjort en film som Shark Attack? Filmens actionscener är underhållande och filmen håller ett hyfsat högt tempo, men tack vare ovannämnda problem mynnar filmen ut i direkt-till-dvd träsket och blir en film i mängden.

Derailed är en sån där film man hyr hos den lokala videobutiken för att man inte hittar någonting vettigare i filmhyllorna och inser efteråt att man spenderat 90 minuter framför någonting som inte är högklassigt, men samtidigt hyfsat underhållande på en B-filmsnivå. Ingenting man absolut bör se, men helt okej actionunderhållning om man kan stå ut med de usla CGI-effekterna och de löjligt uppenbara greenscreensen i bakgrunden.

No Comments

Spin City – Season 1 – 6 av J

januari 29th, 2012 | Postad i Komedi, TV

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

No Comments

Firefly / Serenity / Browncoats av H

september 26th, 2011 | Postad i Action, Drama, Film, Komedi, Sci-Fi, TV, Western, Äventyr/Fantasy

Det tog ett tag, men nu har jag slutligen sett om ”Firefly” och ”Serenity”, nu från bluray. Jag har nämnt denna tv-serie tidigare. Medan Joss Whedon och Tim Minnear ägde varje genrefan med de parallellt löpande serierna ”Buffy the Vampire Slayer” och ”Angel” drog de igång en ny serie på sidan om. TV-kanalen Fox misshandlade serien bäst de kunde, och visade avsnitten i total oordning och på olika sändningstider nästan varje vecka. Sen klagade de på att ingen följde serien, fast även de mest inbitna fansen hade svårt att hålla rätt på den, och lade ner allt utan att ens visa alla inspelade avsnitt.

Vi får följa kapten Malcolm Reynolds och hans besättning och passagerare som far runt i skeppet Serenity som är av firefly-typ, därav namnet förstås. Malcolm försöker tjäna pengar på diverse transporter, ibland olaglig smuggling, och hamnar i diverse knipor. Ett par av passagerarna, syskonparet Simon och River, är på flykt undan en speciellt elak del av rättvisan vilket komplicerar saken.

Ja, de åker runt i rymdskepp, men här finns inga robotar och laserpistoler. Faktum är att själva rymd- och scifi-elementet är ganska sekundärt, detta kan bättre beskrivas som en westernserie. Det är roligt och spännande med engagerande karaktärer, och i bästa Joss Whedon-stil kan det plötsligt bli riktigt känslosamt.

Det är svårt att i text riktigt framhäva hur bra det här är. Att den svenska visningen av serien är begränsad till en halvdold sväng på TV400 för fem år sen är patetiskt. Jag kan bara reservationslöst rekommendera serien till precis alla.

Skådisarna var då ganska okända, men flera av dem har efteråt gått vidare till andra stordåd. Kaptenen spelas av Nathan Fillion som vi sett i ”Buffy” (säsong 7), ”Dr. Horrible’s Sing-along-blog”, ”Desperate housewives” och numer i sin egen tv-serie ”Castle”. Summer Glau dök upp som en terminator i ”Sarah Connor Chronicles”, och Alan Tudyk var med i en av årets bästa filmer, ”Tucker & Dale vs Evil”.

När ”Firefly” sen släpptes på DVD blev den stor succé, och var länge den bäst säljande TV-DVD:n någonsin. Detta gav skaparna chansen att få göra biofilmen ”Serenity”, som blev en medelmåttig framgång. Idag har vi i princip ingen chans att se en filmad fortsättning även om många fans fortsätter att kämpa för det. Det finns böcker och serietidningar med fler historier, men sånt ger mig ingenting.

Fans har även gjort sin egen film, ”Browncoats”, vilket är namnet på den sida av ett gammalt krig som hjältarna stod på. Den var hysteriskt dålig så jag stängde av efter tio minuter.

No Comments

Spun av J

augusti 26th, 2011 | Postad i Drama, Film, Komedi

Efter att inte ha fått någonting av sin langare Spider Mike (John Leguizamo) kommer pundaren Ross (Jason Schwartzman) i kontakt med ”Kocken” (Mickey Rourke) – mannen som förser Spider med metamfetamin – med hjälp av Nikki (Brittany Murphy). Därefter blir Ross involverad i en rad märkliga händelser där Spider Mike, ”Kocken” och Nikki är inblandade under en 3 dagars vaka.

Emellanåt snavar man över filmer som varken är bra eller dåliga, utan mest underliga och märkliga. Ibland är de här underliga och märkliga filmerna såna där filmer som har ett visst budskap under allt det underliga och märkliga – men ofta måste man ha varit i kontakt med det här budskapet för att begripa sig på det.

Spun är just en sån film. Den porträterar ett gäng pundare och deras vardag på ett hyfsat realistiskt sätt och jag skulle tro att om man själv suttit fast i amfetaminträsket att man faktiskt uppskattar filmen. Har man aldrig varit i kontakt med pundare och droger (i det här fallet amfetamin) så kan man nog ha ganska svårt att uppskatta filmen – för att inte tala om att avsky den.

Jag själv kliar mig mest i huvudet och undrar vad jag egentligen tycker om filmen. Den är underlig och märklig, men inte på det roliga sättet även om den är kategoriserad som en komedi, utan känns mest som ett drama med svagt komiska situationer som inträffar här och där filmen igenom. Det enda som fick mig att garva under filmens gång var Peter Stormare‘s korrupta och galna poliskaraktär.

Spun är inte en film för alla och jag har svårt att tro att någon svensson skulle uppskatta den här filmens innehåll – även om den har en bunt riktigt bra skådisar. Jag tänker varken rekommendera den eller såga den, utan säger bara att det är en underlig och märklig film.

No Comments

Serving Sara av J

augusti 19th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Efter att Sara (Elizabeth Hurley) fått papper om skiljsmässa ifrån delgivningsmannen Joe (Matthew Perry) medans hon är i New York blir hon helt ställd. Men hon tänker inte låta förmögenheten hennes självupptagne make Gordon (Bruce Campbell) har i sina ägor gå rakt mellan hennes fingrar, utan gör upp en plan tillsammans med Joe om hur de ska lyckas råffa åt sig hälften av Gordon’s förmögenhet – vilket visar sig vara enklare sagt än gjort…

Jag satt och zappade runt lite på TVn för ett par veckor sedan och råkade av en ren slump se ungefär de första 20 minutrarna av Serving Sara och jag utbröt i ett par riktigt sköna garv. När jag upptäckte att Bruce Campbell dessutom dykte upp i en viktig (men ändå ganska liten) roll bestämde jag mig för att tanka ner filmen och se den lite senare.

Sagt och gjort. Nu när jag har sett filmen så måste jag säga att jag är mer än nöjd. Serving Sara är visserligen en rätt typisk romantisk komedi, men den bjuder på många sköna gapskratt och jag blev rätt förvånad över vissa saker som inträffar i filmen som inte riktigt.. hör hemma i en romantisk komedi (bland annat en scen involverande en tjur som inte är sugen på kor, så att säga).

Serving Sara är iaf en rolig komedi som står ut lite grann ifrån alla andra romantiska komedier som kommit de sista 10 åren, även om slutet är en ren klichée när det kommer till den här typen av filmer. Meneee… den rekommenderas iaf.

No Comments

Sniper 2 av J

juni 26th, 2011 | Postad i Action, Film

Strax efter dess VHS- och DVD-release fick jag nys om Sniper 2 och jag blev rätt förvånad. Varför? Enkelt; första filmen kom 1993 och den andra kom 2002. Det tog dem alltså 9 år att klämma ur sig den första uppföljaren till en riktigt suverän action/thriller. Här följer filmens story:

Thomas Beckett (Tom Berenger) har fått lov att gå i pension som krypskytt och har svårt att anpassa sig till ”vanliga” arbeten och har den senaste tiden bara jobbat med ströjobb lite här och där. Men CIA vill återinställa honom i tjänst för ett viktigt uppdrag; att eliminera General Valstoria (Peter Linka), en serbisk general som är ansvarig för etniska urrensningar. Beckett’s nya partner blir Cole (Bokeem Woodbine), som suttit i dödscell för att ha mördat en man och som blivit erbjuden att bli frisläppt om han medverkar i uppdraget. Det till synes enkla uppdraget visar sig dock vara mer komplicerat än vad Beckett trodde att det var från början…

Den första uppföljaren till den suveräna filmen ifrån 1993 är hyfsat okej. Filmen innehåller lite plottwistar, en del action och så rör det en del på sig filmen igenom, men inte på samma sätt som i den första filmen. Exempelvis blir det aldrig riktigt spännande och händelseförloppet blir ganska förutsägbart (såvida man aldrig har sett en actionfilm förr). Samtidigt så känns samspelet mellan Berenger och Woodbine inte lika starkt som det var mellan Berenger och Zane i den första filmen – karaktärerna känns nästan försumbara och man skiter egentligen i om de dör eller inte.

Tom Berenger må vara en riktigt bra skådis, men även om han gör bra ifrån sig i Sniper 2 så lyfter det inte filmen något vidare. Hyfsat okej hjärndöd action (med lite dödtid här och där), men ingenting man måste springa benen av sig för att få tag i och titta på.

No Comments

Scrubs – Season 1 – 9 av J

april 5th, 2011 | Postad i Komedi, TV

Jag är verkligen inte på humör för att skriva någonting längre, så det här blir en kort en… och dessutom, vem fan i helvete har INTE sett Scrubs?

Serien är så klart bra och bjuder på många fina gapskratt men runt säsong 8 tyckte jag att serien började gå utför och säsong 9 kändes mest som waste of time då de flesta av originalkaraktärerna var mer som bikaraktärer och de nya karaktärerna var bara irriterande, usla, dumma och jobbiga att titta på. John C. McGinley som Dr. Cox var iaf anledningen till att jag faktiskt orkade mig igenom hela 9 säsonger av serien. De övriga skådisarna (så som Zach Braff, Donald Faison, Ken Jenkins och Sarah Chalke) gjorde också serien sevärd, men.. mjae.. McGinley snor större delen av showen i mitt tycke.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att Braff’s agerande som J.D. bara känns så… så… ursäkta uttrycket… bögigt (och barnsligt) – och oftast är det inte ens kul utan bara irriterande. Han beter sig verkligen som en jävla kärring och… ehrm… det stör mig. Förresten så hatar jag sångnumrena i serien också. Speciellt det där jävla avsnittet då en kärring hör alla sjunga istället för att prata… jag undrar vad för något hon smackade i sig egentligen.

Men.. allt det här vet ju alla redan, för alla har ju sett Scrubs. Alla 9 säsongerna. Eller hur? Så varför fortsätter jag skriva? Ingen aning – så jag sätter punkt där.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud