År 2003, vad har jag att säga om det?
Anger Management: Inte för Adam Sandler, utan för Jack Nicholson.
Bad Boys II: Det var tre filmer med stora jävla biljakter i detta år. Bad Boys II, Matrix Reloaded och Terminator 3. Bad Boys II äger dessa filmer SÅ HÅRT. Grym action, kul humor och bara Mycket God Underhållning.
Bad Santa: Mycket underhållande och svart komedi.
Code 46: Mycket bra scifi-drama om en försäkringsinspektör som blir kär “över gränserna” med en misstänkt dokumentförfalskare.
Dumb & Dumberer: Yeah, I said it – den är skitkul. What? What? That’s what I THOUGHT.
Final Destination 2: För öppningsscenen. Och biten med hissen. Och lite till.
Grand Theft Parsons: Verklighetsbaserat drama med Johnny Knoxville, om hur musikern Gram Parsons kropp stjäls av hans manager (Knoxville) för att de lovat att kremera varandra i en nationalpark.
Kill Bill Vol.1: Ehh… ja. Kill Bill del 1, ni vet.
Lost In Translation: Bill Murray, the comeback. Och vilket soundtrack.
Love Actually: Bara britter kan göra romantisk komedi. Fact.
Mystic River: Clint Eastwood regisserar Sean Penn, Kevin Bacon, Tim Robbins och Laurence Fishburne i ett suveränt drama om tre barndomsvänner.
Nothing: En lågbudgetrulle som knappt släppts, av Vincenzo Natali som gjorde Cube. Knäppig komedi om två killar som hamnar i en mycket annorlunda situation.
Old School: Idiotgarv överallt i denna rulle med Will Ferrell, Luke Wilson och Vince Vaughn.
Ong-Bak: Tony Jaa spöar folk på fantastiska sätt i den här grymma thailändska actionrullen.
Pirates Of The Caribbean: Helt klockren rulle. Glöm uppföljarna.
Scary Movie 3: När man äntligen blev av med Wayans-gänget så kunde David Zucker kliva in och visa var skåpet ska stå. I hörnet. Och i skåpet ska stå Charlie Sheen, Anna Faris och Leslie Nielsen. Scenen i början när Charlie går och pissar får mig att dö av skratt.
Underworld: Snygg varulv/vampyr-action.
Willard: Underskattad svart komedi om en man och hans råttor.
Zatoichi: Nyinspelningen av den japanska standarden om den blinde svärdsmannen, den här gången med Takeshi “Jag Är Med I Allt Japanskt” Kitano, är snygg och lite härligt skev.
Cabin Fever: Eli Roths första film, förstås lika jävla usel som hans andra filmer. Mja, kanske sämre. Den är inte läskig, den är inte nämnvärt blodig och ALLA uppför sig som idioter i hela jävla filmen. Det enda som är bra med filmen är ungjäveln, och den biten hör liksom inte ens ihop med resten av filmen.
Charlie’s Angels: Full Throttle: Gud, jag har inte ens sett filmjäveln, men bara TRAILERN gör mig förbannad. Att Bernie Mac är med gör inte saken bättre.
Freddy vs Jason: Jag minns knappt ingenting av filmen. Typ, Jason rumlar omkring lite och Freddy står i bakljus och säger krystade saker. Vem vann? Vann nån? Minns inte.
House of the Dead: Efter ungefär en kvart med idiotier stängde vi av. Resten ska tydligen vara ännu värre. Vi orkade bara inte.
Identity: Det börjar riktigt bra med ett spännande upplägg. Ett antal personer strandade på ett motell börjar dö en efter en. Vem är mördaren? Jo, det är jag, för jag vill MÖRDA MANUSFÖRFATTAREN. Det visar sig att alla personerna är personligheter i en schizofren hjärna. ÅÅÅÅÅHHHHH
A Man Apart: Vin Diesels första film, som var så usel att man inte skulle släppa den egentligen. Efter framgångarna med The Fast & The Furious drog man dock fram den ur malpåsen. Under filmens första minuter så fångar polisen Diesel en storskurk, som åker i finkan och svär att hämnas. I nästa scen ser vi hur Diesel och hans fru är superlyckliga ihop och att hon dessutom är gravid. Där räknade jag ut filmens hela handling och stängde av.
Matrix Reloaded/Matrix Revolutions: Fy fan, alltså.
School Of Rock: Jack Black går på tomgång i en värdelös familjerulle som följer standardmall 1a. Inte rolig någonstans. Inte en enda sekund.
Stuck On You: Hur man misslyckas med den här idén är oförståeligt. Bröderna Farrelly – kända för vågade skämt – är så PK och tråkiga att det är otroligt. Jag skrattade inte en enda gång.
Det tror jag nog var allt. Jag glömde en film på år 2000, men den kommer i en egen samlingspost på slutet sen. Next stop: 2004.
August Underground nummer 2 följer samma koncept som den första “filmen”; simulerad snuff film. “Filmen” har den där verklighetstrogna känslan över sig från den första “filmen” så att vi som tittare ska tro att vi sitter och tittar på en snuff film – som den här gången inte bara involverar våld, utan även nekrofili.
