| Subcribe via RSS

A Tale Of Two Sisters av H

april 3rd, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Koreansk rysare som har några riktigt creepy scener, men som i sedvanlig asiatisk stil har ett slut som pågår i tre miljoner år. Dock en okej rulle av regissören av ”The Good, The Bad, The Weird” och ”I Saw The Devil”. Remaken ”The Uninvited” finns för den som tycker bäst om folk som pratar engelska.

No Comments

S.W.A.T. av J

mars 25th, 2012 | Postad i Action, Film

Under ett rån slår de två S.W.A.T.-medlemmarna Jim Street (Colin Farrell) och Brian Gamble (Jeremy Renner) ut två av rånarna men lyckas i processen även skjuta en i gisslan, allt medans de bryter mot en direkt order. Street blir nedgraderad till att vara i vapenförrådet, medans Gamble får sparken från kåren. Sex månader senare anländer den härdade och erfarne Dan ”Hondo” Harrelson (Samuel L. Jackson) till S.W.A.T. för att sätta ihop och träna ett nytt S.W.A.T. team. Hondo handplockar ett gäng hårdfarne snutar, däribland Street, och sätter dem i en intensiv träning.

Samtidigt blir den sedan länge efterlyste Alex Montel (Olivier Martinez) gripen – efter att, ironiskt nog, ha blivit stoppad för ett trasigt bakljus. Inför reportrar erbjuder han en belöning på 100 000 dollar till den som fritar honom ur häktet – och givetvis finns det många som är sugna på en sådan belöning…

Jag såg den här filmen någon vecka efter att den kommit på vhs och dvd för en sisådär 9 år sedan och jag mindes verkligen inte ett skit om den – bortsett från typ en sekvens, som inte ens stämde överens med vad jag mindes. Nåja. Hur som helst satte jag mig framför filmen och kikade på den och, well, den var betydligt mycket bättre än vad jag mindes att jag tyckte att den var när jag såg den första gången – för 9 år sedan. Vad det kan bero på eller inte bero på vet jag inte riktigt. Hur som helst är S.W.A.T. en bra film, med bra skådespelare, action och ett hyfsat högt tempo som förnöjer.

Något jag inte visste om S.W.A.T. är att det är någon form av remake av en 70-talsserie kallad, just det, S.W.A.T – som i sin tur var en spin-off av serien The Rookies, som började 1972 och som lades ner 1976, samma år som S.W.A.T. TV-serien lades ner efter 2 säsonger.

S.W.A.T. filmen från 2003 är hur som helst en bra rulle att fördriva runt 2 timmar framför. Rekommenderas.

No Comments

The Actors av H

mars 6th, 2012 | Postad i Film, Komedi

Michael Caine och Dylan Moran (”Shaun of the Dead”, ”Black Books”) är två skådespelare som jobbar på den sämsta teatern nånsin. De vill tjäna pengar och dessutom skådespela bättre, så Caine kläcker en plan. Han har hört att en gubbe på den lokala puben är skyldig pengar till en maffiasnubbe som han aldrig träffat personligen. Moran får i uppdrag att klä ut sig och gå dit och inkassera pengarna. Givetvis blir allt lite mer invecklat än väntat.

Ganska rolig typiskt brittisk komedi med en stabil Moran och en busig Caine samt Lena Headey (”Sarah Connor Chronicles”). Bra myskomedi för en söndagseftermiddag.

No Comments

The School Of Rock av J

oktober 27th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Musik

Efter att rockaren Dewey Finn (Jack Black) blivit utsparkad ur bandet han spelade i – som han dessutom grundade – står han inför rejäla problem. Han är skyldig sin vän Ned Schneebly (Mike White) en större summa pengar då han inte betalat sin del av hyran och riskerar därmed att hamna på gatan då Ned’s flickvän, Patty (Sarah Silverman), hela tiden tjatar på Ned om att slänga ut Dewey.

Han ser emellertid chansen att tjäna snabba och lätta pengar då han tar ett telefonsamtal ämnat för Ned – som är lärarvikarie – och tackar ja till ett vikariat som lärare på en strikt privatskola. Men det han trodde skulle bli ett bekvämt ”slapp-jobb” visar sig bli någonting helt annat då han upptäcker att den fjärdeklassen han ska ”undervisa” besitter en hel del musikaliska begåvningar. Dewey ser nu sin chans att sätta ihop ett band för att delta i ”Battle Of The Bands”-tävlingen och inte bara kamma hem storvinsten, utan även reda upp sina ekonomiska svårigheter och hitta en väg tillbaka till rampljuset.

Klyschig, inte speciellt kul, på tok för lång och en Jack Black som spelar över som aldrig förr – skulle jag vilja sammanfatta The School Of Rock. Den bränner av troligtvis varenda klyscha som finns i komedi-genren och den gör det inte på ett roligt sätt. Det är otroligt långt mellan garven och Jack Black’s beteende är mer pinsamt och långdraget än kul. Att filmjäveln är närmare 2 timmar gör inte saken speciellt mycket bättre heller då det blir mest att filmen står och trampar vatten och inte kommer någonvart.

Har man inte sett The School Of Rock behöver man inte heller se den, man missar inte direkt någonting – mer än att man kastar bort närmare 2 timmar av sitt liv på ingenting. Skippa.

No Comments

Yeogo goedam 1 – 5 av J

oktober 2nd, 2011 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Yeogo goedam – eller Whispering Corridors (bland annat) – är en av de där typiskt asiatiska filmserierna där titlarna har gjorts om helt när de skulle distributeras utanför produktionslandet (i det här fallet Sydkorea). Istället för att dela upp de fem filmerna på fem recensioner packar jag ihop allihop till en enda recension.. mest för att underlätta för mig själv. Här följer filmerna iaf:

Det är skolstart på en skola för enbart flickor och det kunde inte ha börjat sämre; innan lektionerna har börjat hittar flera flickor en av lärarna, Mrs. Park, hängandes ifrån en av byggnaderna på skolgården. Den elake och aggressive Mr. Oh – eller Mad Dog som eleverna kallar honom – sätter Mrs. Park’s elever på plats för att mörka rykten om självmord och blir, dessvärre, även hennes ersättare.

I samband med skolstarten anländer en ny lärare Miss Hur (Mi-yeon Lee) till skolan, som dessutom varit elev där. Hon plågas fortfarande av händelsen som inträffade för 9 år sedan då hennes bästa vän, Jin-ju, dog på skolan. Hennes dödsfall publicerades som självmord och bildsalen, där tragedin inträffade, blev igenbommad och sägs vara hemsökt av Jin-ju. Efter händelsen med Mrs. Park börjar Miss Hur rota i det förflutna och en mörk hemlighet börjar sakta men säkert att komma fram…

Yeogo goedam – eller High School Girl’s Ghost Story internationellt och Whispering Corridors i UK – är en halvdan rysare från 1998. Det händer inte så där fruktansvärt mycket och läskig är den absolut inte, vilket gör att filmen känns mer som ett drama med rysar-influenser än någonting annat. Skådisarna är inte så där värst heller. Till och från märker jag på flera skådisar att det ser ut som att de läser direkt ur manus tack vare deras tonfall och att de knappt använder något som helst kroppsspråk, vilket gör att vissa scener blir smått outhärdliga. Slutet kunde ha varit mycket bättre också, då det känns otroligt billigt och snabbt överstökat.

Det som räddar filmen från total undergång är stämningen i den. Hade inte den funnits där så hade jag troligtvis börjat fippla med någonting annat, struntat i filmen och låtit den gå i bakgrunden – eller rent av stängt av den bara.

En intressant grej med Yeogo goedam är dock att vid dess release 1998 ville den regeringsägda censuren i Sydkorea stoppa och förbjuda filmen, troligtvis tack vare rädsla av skildringen av de brutala lärarna och den dystra, kvävande gestaltningen av utbildningssystemet. Men filmen släpptes ändå och blev en stor succé i hemlandet.

Nåja. Yeogo goedam är sisådär. Varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan.. fast sydkoreanerna måste ju ha tyckt att den var bra då det pressats ut 4 uppföljare med jämna mellanrum. Moving on to the second one.

Studenten Min-ah (Gyu-ri Kim) hittar en underlig dagbok som tillhör två av hennes skolkamrater, Hyo-shin (Yeh-jin Park) och Shi-eun (Young-jin Lee) – som verkar ha ett ovanligt starkt band mellan sig. Men när Hyo-shin plötsligt tar sitt eget liv utan att lämna någon som helst förklaring till det hela försätts skolan i en chock. Min-ah börjar emellertid att känna sig underlig, nästan som om hon blivit besatt av den döda flickans själ…

Jag personligen har rätt svårt att begripa väldigt ofta hur folk kan tycka att asiatisk skräckfilm är bra och Yeogo goedam II är ett bra exempel på just en sån asiatisk skräckfilm. Yeogo goedam II (som är mer känd som Memento Mori internationellt, men också som Jokôkaidan – Ni-banme no monogatari eller Shôjo-tachi no yuigon i Japan, Memento Mori: Remember the Dead i Fillipinerna (engelska titeln för filmen), Príbeh z dívcí strední u i Tjetjenien och Whispering Corridors 2, som märkligt nog är odefinierad enligt IMDB) är en riktig skitbomb. Det händer absolut ingenting i runt 36 minuter mer än att en massa sydkoreanska skolflickor springer runt och skriker, flamsar och fjantar sig – sedan dör ovannämnda brutta. Lite då och då efter de där 36 minutrarna händer det lite grejer, men det är så pass ointressant och oläskigt att intresset för filmen snabbt och säkert försvinner för min del.

Skådisarna är irriterande och deras karaktärer är ännu värre. Filmen är helt befriad ifrån spänning, läskigheter och (enligt IMDB) så ville korkskallarna Tae-Yong Kim och Kyu-Dong Min – filmens regissörer – göra en film med en övernaturlig berättelse utan spöken och läskigheter, men filmens producent sänkte deras idé och de fick lov att lägga in scener med spöken – som syns till i typ 3 minuter i slutet av filmen eller nåt och vart läskigheterna tog vägen är ju en annan fråga. Filmen stinker sliskigt asiatiskt drama med små, små referenser till rysargenren. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig satt igång filmen. Tack och lov såg jag bara 97 minuters versionen, istället för den helvetiskt mycket längre director’s cut versionen på 186 minuter – vilken jag troligtvis hade stängt av.

Yeogo goedam II kan ta sig i brasan – vilken jävla skit. Ärligt talat begriper jag inte hur den här skiten kan ha fått så högt betyg på IMDB som den har fått – det händer ju för fan ingenting i den.. iaf inte förrän en evighet in i den och inte ens då blir det ju intressant. Idioter.

I en koreansk flickskola finns en sägen om att trappan upp till elevhemmet bara har 28 trappsteg, men att det emellanåt kan dyka upp ett 29de trappsteg. Den som beträder det 29de trappsteget får önska sig något, som sedan går i uppfyllelse.

Den lesbiska ballet studenten Kim So-hie (Han-byeol Park) är djupt förrälskad i sin klasskamrat Yun Ji-seong (Ji-hyo Song). Men när det blir en plats ledig på en känd balletskola i Ryssland uppstår en tävling bland eleverna och Ji-seong finner det 29de trappsteget och önskar sig att slå So-hie, som ligger bäst till bland eleverna till att få platsen på den ryska skolan. Det Ji-seong inte vet är att ett högt pris måste betalas för att få sin önskan uppfylld och konsekvensen blir den att So-hie råkar ut för en olycka, för att senare dö. Samtidigt saknar den överviktiga studenten Eom Hye-ju (An Jo) – som blir plågad av sin klasskamrat Han Yun-ji (Ji-Yeon Park) – So-hie. När hon också finner det 29de trappsteget önskar hon att So-hie ska återvända, med tragiska konsekvenser som följd…

Den tredje filmen i Yeogo goedam serien – Yeogo goedam 3: Yeowoo gyedan – är snäppet bättre än den urusla tvåan. Händelseförloppet är mycket mer intressant och även om det inte händer så där fruktansvärt mycket de första 40 minutrarna så finner jag ändå filmen rätt hyfsat intressant. Fast det säger ju inte speciellt mycket om filmen i det stora hela..

Filmen må vara bättre än tvåan, men det är fortfarande inte en bra film. Visst håller den uppe intresset rätt hyfsat, men titt som tätt tappar jag intresset för filmen och börjar pilla med annat. Det är helt enkelt på tok för mycket drama och på tok för lite rysarrelaterade saker som inträffar i filmen. En väldigt stor del av filmen är rent drama, medans rysarpartierna inte dyker upp förrän efter 1 timme ungefär.

Skådisarna är rätt bra och de få effekter som förekommer ser helt okej ut. Storyn är intressant och hade faktiskt potential, men det hela mynnar (som jag redan tjatat om ca 20 gånger) ut i ett långdraget drama med få rysarsekvenser. Nåväl. Dne tredje filmen är klart mycket bättre än den andra filmen i serien iaf, men det är absolut ingenting jag tänker rekommendera.

Även den tredje filmen har en massa aka-titlar och de är som följer: Jokôkaidan san-banme no monogatari: Kitsune kaidan eller bara Kitsune kaidan i Japan, Ta skalopatia tou thanatou heter den grekiska DVD releasen av filmen och den internationella titeln är Whispering Corridors 3: Wishing Stairs. I, bland annat, Finland kan filmen dessutom bara heta Wishing Stairs.

Medans hon tränar i musiksalen på flickskolan hon går på inträffar någonting skrämmande med den unga aspirerande sångerskan Young-eon (Ok-bin Kim). Dagen därpå vaknar hon upp i musiksalen och tror sig ha haft en mardröm, men blir snart varse om att det inte är så. Young-eon är död och hennes kropp är spårlöst försvunnen och hon är nu mer en ande som är fängslad i skolans lokaler. Ingen kan se eller höra henne, utom hennes bästa vän Seon-min (Ji-hye Seo) – som sänder en radio på skolan under luncherna.

Tillsammans med den lite udda Cho-ah (Ye-ryeon Cha) börjar Sun-min att rota i det hela, varpå en gammal händelse på skolan kommer till deras kännedom. Samtidigt börjar Young-eon minnas saker ur sitt liv som kan ha kopplingar till hennes död…

Jag gruvade mig lite för att se vidare på den här filmserien när jag slängde igång fjärde filmen, men fick mig en smärre chock; den var faktiskt sevärd. Helt jävla otroligt, om man frågar mig. Filmen i sig är inte ett dugg läskig, men den har en bra stämning och bygger upp storyn på ett sånt sätt att den faktiskt håller intresset uppe nästan rakt igenom, här och där förekommer det så klart onödiga scener som bara är ren jävla utfyllnad – men det är ju standard i asiatisk skräckfilm, inte sant? Skådisarna är riktigt bra och jag kände att jag inte tappade intresset för dem efter 5 minuter, utan höll ögonen (till större delen iaf) på skärmen. Filmens effekter är utdaterade och inte speciellt imponerande.. fast det spelar ju inte speciellt stor roll då effekterna egentligen inte står i fokus.

Utöver de där utfyllnadsscenerna som jag skrev här ovanför så störde jag mig på en till sak i filmen. Upplösningen, då man får allting förklarat, var otroligt jävla luddig. Antingen så var det jag som var för dum för att begripa vad som egentligen hänt eller så var det så sulligt framfört att själva förklaringen drunknade i allt sull. Eller nåt. Vad vet jag.

Om man kan ursäkta de utdaterade och inte speciellt imponerande effekterna, de söliga partierna i filmen och den luddiga upplösningen så är Yeogo gwae-dam 4: Moksori en bra drama/rysare som passerar utan några större svårigheter. Klart sevärd film.

Precis som de tre tidigare filmerna har den fjärde filmen så klart också aka-titlar. Det finns två internationella titlar på filmen, ena är Voice och den alternativa titeln för den internationella releasen är Ghost Voice. I USA hette filmen Girl’s High School Horror: Voice och i UK hette den Whispering Corridors 4: The Voice. Titeln, Yeogo gwae-dam 4: Moksori betyder (enligt IMDB) High School Girl’s Ghost Story 4: Voice Letter. Mja. Så äre. Nästa.

Eun-yeong (Min-jeong Song) har bestämt med sin syster, Eon-ju (Kyeong-ah Jang), att de ska mötas upp utanför den flickskola de båda går på och väntar otåligt på henne. Hon hör plötsligt någonting en bit bort och när hon går närmare för att undersöka saken finner hon sin syster döende på backen, efter att hon har hoppat från skolans tak. Rykten om varför Eon-ju tog sitt liv blossar upp snabbt. Det finns dock tre stycken elever som vet vad som hände, varav en av dem var Eon-ju’s bästa vän, Soy (Eun-seo Son).

De fyra flickorna träffades i ett intilliggande kapell och skrev under en självmordspakt – som gick ut på att de skulle dö tillsammans. Saker och ting gick inte som planerat och Eon-ju var den enda som dog. De kvarvarande flickorna bestämmer sig för att ta deras hemlighet om pakten i graven – vilken är närmare än vad de tror. Då flickorna brutit pakten börjar de bli hemsökta av Eon-ju’s ande, som uppenbarligen inte är nöjd med att det bara var hon som strök med…

För att få lite mer kött på benen angående Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal kollade jag runt lite på olika recensioner av filmen, då det knappt står någonting om filmen på IMDB (i skrivande stund). I de recensioner jag fann beskrevs den här femte installationen av serien som ett drama med mystik och ganska få rysarelement i sig. Min reaktion blev ”Aaaah, crap!”.

Men efter att ha sett filmen så måste jag säga att folk måste bli födda med gödsel i huvudet ibland – eller så kan de helt enkelt inte kategorisera en filmjävel riktigt. Hur svårt ska det vara? Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en rysare med drama element i sig och ingenting annat – även om filmen inte är ett dugg läskig. Filmens händelseförlopp är rätt klichée när det kommer till asiatiska skräckisar/rysare och ingenting överaskar direkt, utan de gamla vanliga klichéerna om en svart- och långhåriga flicka som återvänder från de döda återanvänds även här.

Effekter och make-up ser riktigt bra ut, så när som på någon enstaka irriterande CGI-grej som svischar förbi. Skådisarna är helt okej, även om jag har jävligt svårt att hålla reda på vem som är vem (vilket är ett vanligt förekommande problem för mig). Och även om storyn i filmen är en enda stor klichéebomb med upprepningar både från de tidigare filmerna i serien, samt andra asiatiska skräckisar/rysare, så håller sig faktiskt den här filmen i sig ganska bra igenom. Det är bara på ett fåtal ställen jag börjar sucka, stånka och stöna över hur utdraget och utfyllt det hela känns, men då filmen har knappt 90 minuter speltid skyndar den på sig lite grann vilket dödar en stor del av utdragna utfyllnadsscener – tack och lov.

Hur som helst; Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en bra film, även om den är väldigt klyschig. Istället för att gå den långa, krångliga och tråkiga vägen går den rakt på sak och skippar en stor del av allt kackel som ack så ofta brukar förekomma i asiatiska filmer av den här typen. Klart sevärd film.

Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal har lite färre aka-titlar än de andra filmerna i serien (i skrivande stund). Den internationella titeln är A Blood Pledge och i Sydkorea (enligt IMDB) heter den, utöver sin originaltitel, Whispering Corridors 5: Suicide Pact också. Så äre.

Den obligatoriska, men ändå ganska meningslösa sammanfattningen:
Den här filmserien är ganska varierande i kvalité måste jag säga. Den första filmen var varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan – vad fan nu det kan vara för något. Den andra filmen är något av det trögaste, mest värdelösa asiatiska skiten jag någonsin har sett. Idioterna som gjort den bör brännas på bål med en påle i röven. Den tredje filmen var, som sagt, snäppet bättre än tvåan, men istället för att göra en rysare med en bra och intressant story så valde de att göra ett trögt och utdraget drama med några få rysarsekvenser element i sig. Den fjärde filmen är – tillsammans med den femte – en av de bästa i serien. Även om den fjärde filmen också hade utfyllnadsscener så höll den uppe intresset – den var helt enkelt sevärd. Den femte filmen var troligtvis den jag gillade mest av de här fem. Det var rätt lite dödtid och istället för att kackla i 75 000 år så hände det faktiskt någonting, vilket höll mitt intresse uppe och höll dampandet på avstånd. En bra film helt enkelt som är klart sevärd – även om jag inte riktigt kan rekommendera den fullt ut.

Så. Ettan går att se om man inte har något bättre för sig. Tvåan SKA man avstå, man behöver inte ens lägga en tanke på om man ska se den dyngan eller inte. Man ska det inte helt enkelt. Trean var inte heller speciellt mycket att hänga i granen, avstå. Fjärde och femte filmerna kan man dock se och faktiskt tycka vara bra – så, de kan man ju alltid se om man vill. Eller så. Yeogo-goedam filmerna känns dock som filmer man ska se om man är ett die hard fan av asiatiska filmer – vi andra som faktiskt gillar filmer som är underhållande på en viss nivå ska hålla oss ifrån de här (iaf de tre första filmerna).

No Comments

Wonderful Days av H

juni 5th, 2011 | Postad i Anime, Film, Sci-Fi

Koreansk anime (inga hårklyverier nu) som jag stängde av efter en kvart. Krystad story med för mycket voiceovers till snyggt animerad scenografi. En annan dag kanske jag orkar engagera mig i den, tills dess får den stå kvar i DVD-hyllan.

No Comments

Scrubs – Season 1 – 9 av J

april 5th, 2011 | Postad i Komedi, TV

Jag är verkligen inte på humör för att skriva någonting längre, så det här blir en kort en… och dessutom, vem fan i helvete har INTE sett Scrubs?

Serien är så klart bra och bjuder på många fina gapskratt men runt säsong 8 tyckte jag att serien började gå utför och säsong 9 kändes mest som waste of time då de flesta av originalkaraktärerna var mer som bikaraktärer och de nya karaktärerna var bara irriterande, usla, dumma och jobbiga att titta på. John C. McGinley som Dr. Cox var iaf anledningen till att jag faktiskt orkade mig igenom hela 9 säsonger av serien. De övriga skådisarna (så som Zach Braff, Donald Faison, Ken Jenkins och Sarah Chalke) gjorde också serien sevärd, men.. mjae.. McGinley snor större delen av showen i mitt tycke.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att Braff’s agerande som J.D. bara känns så… så… ursäkta uttrycket… bögigt (och barnsligt) – och oftast är det inte ens kul utan bara irriterande. Han beter sig verkligen som en jävla kärring och… ehrm… det stör mig. Förresten så hatar jag sångnumrena i serien också. Speciellt det där jävla avsnittet då en kärring hör alla sjunga istället för att prata… jag undrar vad för något hon smackade i sig egentligen.

Men.. allt det här vet ju alla redan, för alla har ju sett Scrubs. Alla 9 säsongerna. Eller hur? Så varför fortsätter jag skriva? Ingen aning – så jag sätter punkt där.

2 Comments

Huset vid vägens ände av H

mars 22nd, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag vet, jag gnäller jämt om svensk film och nyligen avlossade jag en lång tirad om svensk skräckfilm. Skit alltihop. Men så läser jag att ”Huset vid vägens ände” ändå ska vara en bra och läskig film. Om du vill kan du sluta läsa efter den här meningen: Det är den inte.

Tre killar och en tjej åker ut till ett hus de hyrt för att jobba på sina konstprojekt. Huset ligger förstås mitt ut i fucking ingenstans och redan när de kommer så börjar konstiga saker hända. Det blir nästan lite läskigt en stund i början, men så möler det bara på och blir tråkigare och dummare allt eftersom. Jag ljuger inte när jag säger att filmens sista tio minuter består av en kille som går. Och går. Och går. Och går. Sen drar man till men en dum twist som är ologisk, dum och förhoppningen är väl att publiken ska bli förvirrad och tro att de sett något jätteläskigt eftersom de inte fattar vad som hände.

Och det läskiga ansiktet på omslaget? Not in the movie.

1 Comment

George Of The Jungle 2 av J

februari 16th, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi

Fem år har gått sedan Ursula Stanhope (den här gången spelad av Julie Benz) lämnade civilisationen och gifte sig med George (den här gången spelad av Christopher Showerman) – den älskvärde men klantskallige Kungen av Djungeln. Dessvärre är inte allting frid och fröjd för George då han både måste väga upp sin plikt som konung av djungeln och sin roll som fader till George Junior (Angus T. Jones) och make till Ursula. Som om inte det vore nog har Ursula’s moder Beatrice (den här gången spelad av Christina Pickles) slagit sig ihop med Ursula’s f.d fästman Lyle (Thomas Haden Church) för att ta allt som George håller kärt ifrån honom.

Jag vet ärligt talat inte vart jag ska börja med George Of The Jungle 2. Helt ärligt, jag vet inte vart jag ska börja. Hela filmen är fel. F-E-L. FEL. Showerman (vilket jävla efternamn) ser mest efterbliven ut och är helt fantastiskt töntig, med noll charm som Brendan Fraser hade i första filmen. Benz gör en av sina sämsta prestationer och ger tittaren en rejäl avsmak av någonting.. slibbigt. T. Jones är knappt med någonting, men vad i helsike han gör i något sånt här skräp förstår jag inte riktigt. Pickles är helt värdelös och är filmens klichéekärring, hela vägen ut. Haden Church spelar över något fruktansvärt och är inte alls lika småkomisk som i den första filmen.

Michael Clarke Duncan och John Kassir (tydligen) lånar ut sina röster till två korta roller och.. Clarke Duncan gör väl sin vanliga prestation – mörk och brummande röst – och Kassir, vet jag inte.. jag vet inte ens vilken karaktär han spelade. Så pass mycket koncentrerade jag mig på filmen. Nåja. Utöver Haden Church återvänder även John Cleese, som lånar ut sin röst till En Apa Kallad ”Apa” (som bara heter Ape i den här filmen), och Keith Scott, som Berättaren. Cleese gör en hyfsad prestation (bortsett ifrån ett sjukt stelt och ointressant ”sång””uppträdande”) och Scott låter mest desperat efter att få någon att skratta åt de torra och sönderanvända klichéeskämten som de prackat på honom.

Storyn är klichée rakt igenom och om man nu inte blivit lobotomerad så bör man kunna räkna ut precis vad som ska hända och hur skiten kommer att sluta. Effekterna är vedervärdigt gräsliga och ser ut som att de pröjsat en första års elev på mediagymnasiet för att fixa de helt graciöst usla CGI-effekterna.

”Skämten” och ”humorn” i filmen är, som jag redan påpekat, inte ett dugg kul. Skämten går mestadels ut på att försöka återskapa de roliga elementen ifrån den första filmen och det blir ren efterapning av den första filmen. Senare i filmen försöker de sig istället på att parodisera andra, större, filmer (så som King Kong, Indiana Jones etc). Detta failar givetvis stenhårt och för varje ”skämt” som dyker upp suckar jag tungt och skakar på huvudet. Filmens titel berättar faktiskt hur många roliga skämt som är med i filmen; två stycken – och båda är relaterade till Brendan Fraser, i den första filmen.

Okej. Visserligen förstår jag att de gjorde George Of The Jungle 2 enbart för att försöka suga ur några fler korvören ur klantig-djungelman-svingar-in-i-träd-konceptet, men för i helvete.. de kunde väl ha ansträngt sig LITE JÄVLA MER ÄN SÅ HÄR?! Nä. Gillar du ettan? Bra. Se om den igen då. Skippa den här. Har du inte sett ettan? Bra. Då har du en bra film att se – stå över den här, för guds skull!

No Comments

House Of The Dead av J

januari 21st, 2011 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

En grupp ungdomar har planerat att åka ut till en ö för att medverka på århundradets ravefest, men lyckas missa båten som skulle åka ut dit. Efter att ha lyckats övertala kapten Kirk (Jürgen Prochnow) och hans medhjälpare Salish (Clint Howard) beger de sig ut mot ön. Men vid deras ankomst upptäcker de att festen är ödelagd och börjar leta efter de andra festdeltagarna. Det visar sig snart att ön har blivit övertagen av zombies och gruppen måste nu utkämpa en kamp på liv och död.

Ooooh… the horror. The, horror. När jag först hörde talas om att en filmatisering (av den, då för mig, okände Uwe Boll) av det störtsköna arkad-skjuta-döingar-liret House Of The Dead skulle komma till var jag alldeles exalterad. Första gången jag såg filmen var på en flimrig och uselt rippad version jag hittade på internet, som dessutom saknade slutet på filmen. Nåt år senare hittade jag filmen på original dvd och inhandlade den direkt. Och, well… House Of The Dead filmen är skräp – kort och gott. Den är inte bra någonstans; karaktärerna är korkade, handlingen är usel och förutsägbar, effekterna är sisådär men är oftast skrattretande och irriterande klipp ur House Of The Dead spelen dyker upp lite här och där filmen igenom.

Kopplingar till spelet finns knappt, mer än klippen ifrån spelen och att de är i en kåk i typ 10 minuter i hela filmen – plus två personer som dyker upp i slutsekvenserna som, vi som tittare, tydligen ska kunna koppla ihop med det första House Of The Dead spelet – då den här filmen (enligt IMDB) ska vara en prequel till första spelet.

Samtidigt som jag vill spy galla över filmen så vill jag också säga det här; man tittar inte på House Of The Dead för att bli rädd, utan för att få sig ett gott skratt. Filmen är så pass dålig att den blir bra i mina ögon och jag slänger i den här rullen i dvdspelaren när som! Men har man inte sett filmen behöver man inte se den heller – såvida man inte är lika masochistiskt lagd som jag är.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud