| Subcribe via RSS

A Dirty Shame av J

april 23rd, 2011 | Postad i Film, Komedi

Medelålderskvinnan Sylvia Stickles (Tracey Ullman) har det inte lätt. Hennes man Vaughn (Chris Isaak) är en riktig kåtbock och hennes dotter Caprice (Selma Blair) är en överdrivet storbystad nymfoman som brukar strippa på den lokala bikerklubben, medans hon själv är helt emot sex och vägrar tillfredställa varken sin man eller någon annan. Men när Sylvia blir av misstag slagen i huvudet av en gräsklippare som hänger utanför en förbipasserande pick up förändras hennes sexuella beteende helt – hon går från att avsky sex till att bli en fullblodad nymfoman och när hon möter den sexberoende sex-healern Ray Ray Perkins (Johnny Knoxville) blir hon involverad i hans sexsekt då de hävdar att hon är den som kommit för att uppfinna en ny sexställning.

Jag hade inte sett A Dirty Shame sen den kom 2004 och nu när jag såg om den så.. mjae. Den första timmen av filmen är rätt skojig och bjuder på många garv tack vare en del riktigt fräcka skämten, medans den sista halvtimmen bara känns som utfyllnad för att kunna göra en 1½ timme lång film. Det blir helt enkelt bara en massa upprepningar av tidigare skämt och karaktärerna i filmen blir mest tjatiga sista trettio minuterna av filmen. De få effekter som finns med i filmen ser gräsliga ut och påminner om något en första års elev på mediaprogrammet på gymnasiet skulle kunna åstadkomma med mycket hjälp ifrån dess lärare.

Den första timmen av filmen går att se, medans de sista trettio minutrarna går att snabbspola sig förbi. Spana gärna också in H’s 5 år (!) gamla recension av filmen här.

Tags: , ,
No Comments

Banlieue 13 av J

april 22nd, 2011 | Postad i Action, Film

År 2010 får den franska regeringen nog av situationerna i förorterna kring Paris och bygger stora murar kring dem och den värst drabbade förorten är Banlieue 13 (Distrikt 13) – B13. När en neutronbomb, med en automatisk timer, blir stulen ifrån en specialtransport av maffialedaren Taha’s (Bibi Naceri) män skickas undercoversnuten Damien Tomaso (Cyril Raffaelli) in i B13 för att leta reda på bomben och desarmera den innan Taha lyckas sälja iväg den. Allt medans tiden börjar rinna ut måste Damien tillsammans med Leïto (David Belle) – en ung rättskaffens man som försöker störta Taha och rädda sin lillasyster Lola (Dany Verissimo) – försöka hitta och stoppa bomben. Dock är inte allt vad det verkar vara.

Fransk action brukar väldigt ofta vara underhållande och Banlieue 13 är inget undantag. Det är mycket skjutande, många slagsmål, snygg koregrafi och högt tempo igenom större delen av filmen och dötiden är ganska liten. Den typiskt franska action-komiken skymtar förbi här och där och filmen bjuder dessutom på några fina fnissningar och garv, även om man inte bör klassa filmen som en action/komedi. Men vad förväntar man sig av en fransk actionfilm där Luc Besson har haft fingrarna med i manusskrivandet?

Jag har inte så mycket mer att skriva om den här filmen än så. Det är en God Underhållning helt enkelt och jag rekommenderar den definitivt till de som gillar action. Uppföljare kom 2009 (recenserad här av H) och remake under titeln Brick Mansion kommer i år.

No Comments

Scrubs – Season 1 – 9 av J

april 5th, 2011 | Postad i Komedi, TV

Jag är verkligen inte på humör för att skriva någonting längre, så det här blir en kort en… och dessutom, vem fan i helvete har INTE sett Scrubs?

Serien är så klart bra och bjuder på många fina gapskratt men runt säsong 8 tyckte jag att serien började gå utför och säsong 9 kändes mest som waste of time då de flesta av originalkaraktärerna var mer som bikaraktärer och de nya karaktärerna var bara irriterande, usla, dumma och jobbiga att titta på. John C. McGinley som Dr. Cox var iaf anledningen till att jag faktiskt orkade mig igenom hela 9 säsonger av serien. De övriga skådisarna (så som Zach Braff, Donald Faison, Ken Jenkins och Sarah Chalke) gjorde också serien sevärd, men.. mjae.. McGinley snor större delen av showen i mitt tycke.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att Braff’s agerande som J.D. bara känns så… så… ursäkta uttrycket… bögigt (och barnsligt) – och oftast är det inte ens kul utan bara irriterande. Han beter sig verkligen som en jävla kärring och… ehrm… det stör mig. Förresten så hatar jag sångnumrena i serien också. Speciellt det där jävla avsnittet då en kärring hör alla sjunga istället för att prata… jag undrar vad för något hon smackade i sig egentligen.

Men.. allt det här vet ju alla redan, för alla har ju sett Scrubs. Alla 9 säsongerna. Eller hur? Så varför fortsätter jag skriva? Ingen aning – så jag sätter punkt där.

2 Comments

Resident Evil: Apocalypse av J

mars 23rd, 2011 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Resumé av Resident Evil nummer 2 nu då:

En av de två som överlevde och tog sig ut ur Kupan – Alice (Milla Jovovich) – vaknar upp på en av Umbrella-koncernens forskningscenter i Raccoon City och upptäcker snabbt att hennes värsta fasor har inträffat; personal ifrån Umbrella har öppnat dörren till Kupan och har släppt ut T-viruset och de vandrande döda som fanns där inne, med resultatet att hela staden har blivit övertagen av de odöda. Hela staden har blivit satt i karantän och det verkar vara helt omöjligt att ta sig ut ur staden.. eller?

Alice slår sig ihop med snuten Jill Valentine (Sienna Guillory) och Umbrella soldaten Carlos Oliveira (Oded Fehr) för att försöka leta reda på dottern till Dr. Ashford (Jared Harris), som verkar sitta på information om hur de kan ta sig ut ur staden innan Umbrella förintar alla spår av deras experiment. Som om inte de inte hade nog med problem ställs gruppen även inför en större, starkare och farligare fiende än de tidigare stött på…

Ska jag vara ärlig så tycker jag faktiskt att Resident Evil: Apocalypse är lite bättre än den första filmen, mycket tack vare att det är ett lite högre tempo och lite mer action. Det händer lite mer och filmen rör på sig lite mer än den första som känns lite halvsölig i början – dessutom är det fler zombies och fler som blir tuggade på! YAY!

Effekterna är lite, lite bättre (inte mycket), men känns fortfarande rätt utdaterade. Skådisarna gör bra insatser. Jovovich är fortfarande het och visar tuttarna på slutet av filmen, medans Guillory är nästan (i min mening) hetare. Ehrm, nåja. Storyn är rätt klichée och tillför inget speciellt i zombie-genren.. vi har sett det hela så många gånger att det inte räcker till med tio fingrar och tår att räkna på helt enkelt.

Visst, filmen är fan inte felfri – verkligen inte – men jag gillar den. Det är lite högre tempo, mer zombies, mer action och två snygga brudar i huvudrollerna. Vad mer kan man begära av en sån här typ av film? Nästa.

1 Comment

Dawn Of The Dead 2004 (Blu-ray) av H

januari 28th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En gammal recension av ”Night of the Living Dead”-remaken från 1990 börjar med meningen: ”Better by far than it has any right to be”, och nog stämmer det utmärkt även på remaken av ”Dawn of the Dead”. Regissören Zack Snyders debutfilm kickstartade den moderna zombiefilmen med i princip en väsentlig ändring – som delade zombiefansen mitt itu – nämligen den att dessa zombies springer.

Filmen gör vad en remake ska, och bibehåller i princip bara originalets grundpremiss. En zombieepidemi bryter ut och ett antal människor barrikaderar sig i ett köpcentrum. I övrigt finns det inte mycket som är detsamma, och det är en bra sak.

Vad som gör filmen bra är att den undviker flera klyschor som de flesta andra filmmakare skulle fjantat runt med. Säkerhetsvakten CJ verkar först vara den maktgalna muppen som kommer att offra andra för att rädda sig själv, men lyckligtvis sker detta aldrig och det finns egentligen inga karaktärer som uppför sig som idioter. Det är ju annars standard i skräckfilmer, och där en konstant källa till irritation.

Dessutom rör filmen på sig hela tiden och sällan stagnerar den till scener som inte för handlingen vidare. När jag såg den igår kväll var jag egentligen trött och ville gå och sova, men jag ville bara se lite till… och lite till..

Ving Rhames kör med en fin Marcellus Wallace-röst, Matt Frewer gör en kort men mycket stabil insats i den klassiska ”han som blivit biten och kommer att dö men ska säga adjö till sin dotter innan han skjuts”-rollen, manusförfattaren James Gunn gick vidare att skriva höjdaren ”Slither” och regissören själv har ju fortsatt med ”Watchmen” som var toppen.

Blu-rayen som givits ut av Nordisk Film är befriad från extramaterial (nej, trailers för andra filmer räknas fortfarande inte) men filmen presenteras i den helt ocensurerade förlängda versionen, och ljudet är toppen men bilden får bara betyget ”bra” då det finns en lätt grynighet och vissa mer skitiga sekvenser, och den hårt kontrast- och färgprocessade bilden inte kan ge något riktigt imponerande djup. Men så betalade jag bara 44 kr för den på El-Giganten, så jag tänker inte klaga.

Läs gärna också J:s recension av filmen här.

1 Comment

Xin jing cha gu shi (aka New Police Story) av J

januari 22nd, 2011 | Postad i Action, Drama, Film, Martial Arts/Kung-Fu

Den nedsupne polisen Chan Kwok-Wing (Jackie Chan) snavar ut ifrån puben, spyr, ramlar omkull i spyorna och somnar där. Anledningen till hans supande är att ett år tidigare ledde hans övermod till att hela hans team blivit dödade under ett tillslag mot ett gäng rikemansbarn som har för mycket pengar och för mycket fritid. Hans förhållande med flickvännen Sun Ho Yee (Charlie Yeung) går inte speciellt bra och i tjänst har han inte varit på länge. Men när den minst sagt underlige Zheng Xiaofeng (Nicholas Tse) dyker upp och hjälper Wing på fötter igen verkar en chans till att utkräva hämnd på ungjävlarna dyka upp.

New Police Story är ett stycke Mycket God Underhållning. Actiondelarna är stenhårda och har den där Chan-komiken på sina ställen som får en att garva till, samtidigt som Chan’s prestation som den nedbrutne Wing är klockren – han ser helt förstörd ut större delen av filmen och ger en intrycket att han faktiskt har en stor ångest över att han klantat sig under operationen i början av filmen.

Spänning, explosioner och skottlossning är det ganska gott om filmen igenom, som varvas lite då och då med drama-stycken som, jag personligen, tycker blir lite långdragna men som samtidigt är behövliga för att berätta filmens story på ett bra sätt.

Nåja. New Police Story är en schysst actionrulle som är lite udda mot Chan’s övriga filmer som han medverkat i. En rekommendation är solklar från min sida iaf. Läs också H’s recension av samtliga Police Story filmer här.

No Comments

Tremors 4: The Legend Begins av J

december 24th, 2010 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är en varm vår, år 1889, i den lilla ökenstaden Rejection, Nevada, och arbetet är i full gång i den intilliggande silvergruvan – tills nu. När flera gruvarbetare dör under mystiska omständigheter stängs gruvan ner och Rejection blir mer eller mindre tömt på folk, bortsett ifrån en handfull människor. Nu när gruvan inte genererar några pengar dyker dess ägare – Hiram Gummer (Michael Gross) (Burt Gummer’s gammelfarfar) – upp för att undersöka vad som egentligen är i görningen. Det han och de andra byborna finner skulle inte ens existera i deras vildaste fantasier…

Tremors 4: The Legend Begins – som inte är en uppföljare, utan en prequel till den första filmen från 1990 – är ett klart uppåtsving från den bra, men ändock sämre tredje filmen i serien. Gapskratten byter av varandra och Michael Gross gör en toppen insats som Burt’s förfader. Effekterna är återigen snygga och ser rätt animatroniska ut återigen – bortsett från någon enstaka uppenbar CGI-effekt. Storyn är välskriven och filmens koncept känns… gammalt, men samtidigt fräscht på något sätt. Öhum…

Avrundningen blir att prequelen är riktigt bra och jag klassar den som God Underhållning (åtminstone för oss som är fans till de tidigare filmerna), men den är samtidigt sämre än de två första filmerna – men bättre än den tredje filmen.

No Comments

Two And A Half Men – Season 1 – 7 av J

oktober 21st, 2010 | Postad i Komedi, TV

För de som inte har någon som helst koll på vad som går på TV kommer här en snabb resumé av vad Two And A Half Men handlar om: Kvinnokarlen/playern, reklamkompositören och festprissen Charlie Harper (Charlie Sheen) lever ett fritt och bekymmersfritt liv…. fram tills det att hans bror Alan (Jon Cryer) plötsligt dyker upp vid hans ytterdörr och berättar att hans fru Judith (Marin Hinkle) har sparkat ut honom efter 12 års äktenskap. Som om det inte vore nog med att Charlie måste stå ut med sin irriterande bror, han måste även stå ut med Alan’s son Jake (Angus T. Jones). Och vi som tittare får följa deras liv igenom serien där de blir insyltade i diverse olika situationer.

Jag kommer inte att kartlägga vartenda avsnitt i serien, utan kommer handplocka ett par olika händelser i varje säsong och sedan skriva en kommentar kring varje säsong. Vi fortsätter till säsongerna…

Säsong 1: Inte nog med att Alan blivit utsparkad ur huset, han ska enligt Judith betala underhåll för Jake och mer eller mindre alla räkningar hon drar på sig – samtidigt som hon berättar för honom att hon tror att hon är gay. Senare i säsongen råkar Jake se en kvinnlig surfares bakdel som är prydd av en tatuering av en fjäril, vilket eskalerar till ett jätteproblem – samtidigt som Charlie blir Judith’s nya vän. Ännu senare stöter Alan och Charlie på en kvinna med både juridiska, men också psykiska, problem – som Alan dessvärre blir förälskad i. Som om inte det vore nog ligger även Charlie med Alan’s försvarsadvokat, vilket får oanade konsekvenser.

I säsong 1 blir vi introducerade till huvudpersonerna i serien (Sheen, Cryer, Jones), men också bipersoner som är minst lika viktiga, så som Charlie’s hushållerska Berta (Conchata Ferrell), Charlie’s och Alan’s moder Evelyn (Holland Taylor) och Charlie’s stalker Rose (Melanie Lynskey). Vi ser även Jenna Elfman som kvinnan med de juridiska och psykiska problemen – Frankie – som är OTROLIGT JÄVLA SKITDRYG och INTE ETT JÄVLA DUGG ROLIG. Jävla apa. Hrm. Sedan ser vi även Chris O’Donnell som en gammal flamma med ny veke, Heather Locklear som försvarsadvokaten, Jane Lynch som Jake’s psykolog (som dessutom syns till då och då igenom seriens olika säsonger) och Megan Fox som Berta’s unga och sexiga barnbarn.

Säsong 1 – omdöme: Den första säsongen i Two And A Half Men är riktigt kul och framkallar många gapskratt – iaf de första 10 gångerna man ser säsongen. Sheen är skön som vanligt, Cryer känns emellanåt som en jävla kärring (och ibland irriterar jag mig på honom rätt rejält, detta fenomen har hängt med under hela seriens gång dessutom), Jones är skojig som snorisen Jake och Hinkle är oftast bara irriterande och för mina tankar till håriga feminister. Huggah!

En småskojig referens till en gammal sci-fi-rulle från 50-talet – The Day The Earth Stood Still (som fick en remake 2008) – levereras av Cryer i slutet av säsongen – orden ”klatuu, barada, nikto”. Samma ord användes även i Evil Dead filmerna. Bla bla bla. Säsong 1 är iaf underhållande och det är en schysst start på en bra serie (även om jag personligen har sett sönder säsongen, tyvärr). Moving on.

Säsong 2: Efter att Jake har gett sin lärare, Miss Pasternak (Missi Pyle) fingret och blivit upptäckt blir han straffad av Alan och Judith, samtidigt som Charlie raggar upp Miss Pasternak – som i sin tur så småningom börjar inbilla sig att det är Gud som har fört dem tillsammans. Senare i säsongen börjar saker och ting gå lite för långt för Alan då han möter en okänd kvinna i affären som han strax därpå inleder en relation med. Det är nu upp till Charlie att försöka prata förstånd med Alan, samtidigt som han försöker hålla det hela hemligt för Judith och Jake. Ett par avsnitt senare hamnar Charlie i trubbel då någon har laggt upp en hemsida vid namn charlieharpersucks.com, där alla hans knep och raggningsrepliker finns att läsa, vilket ger horribla resultat för Charlie. Samtidigt råkar Alan höra något han egentligen inte borde ha hört över Jake’s webcam. Senare får vi se hur det går när Alan lånar pengar av Evelyn till att köpa en Porsche och upptäcker att livet inte blir speciellt mycket glansingare bara för att man har en dyr bil.

Säsong 2 – omdöme: Gapskratten fortsätter flöda och serien är fortfarande underhållande även om inte några direkta vändningar eller förändringar inträffar. Några nya fasta karaktärer dyker inte upp (om vi bortser ifrån en, som blir en fast karaktär senare i serien), men en hel del bikaraktärer som kommer och går, typ. Nåväl. Bra säsong (även om jag sett sönder den här också). Nästa.

Säsong 3: Efter att Alan ramlat ner från taket då han skulle fixa till TV-antennen måste Charlie passa Jake, som börjar bli mer och mer rastlös och börjar gå Charlie mer och mer på nerverna. Senare i säsongen klantar sig Charlie då han super sig full och ligger med Rose på hennes födelsedag. Rose själv säger att det inte är något att snacka om, men kort därpå dyker hennes far Harvey (spelad av Charlie Sheen’s egen farsa, Martin Sheen) upp med antagandet att de två har dejtat i två år. I avsnittet efter dyker en ny viktig karaktär upp för serien, Mia (spelad av Emmanuelle Vaugier). När Charlie får nobben av Mia letar han reda på henne och upptäcker att hon är en balettlärare. Så, för att kunna ragga upp henne lyckas han övertala Jake till att börja dansa balett hos Mia. Senare i säsongen har Charlie och Mia inlett ett förhållande som inte riktigt faller Charlie i smaken då han måste ge upp flera av sina ovanor för Mia’s skull, samtidigt inleder Alan ett förhållande med en av Charlie’s mest nyliga ragg – den heta men hjärndöda Kandi (April Bowlby) – vilket senare leder till problem för Alan i form av att hans ex-hustru, Judith, lyckas vända Kandi emot honom. I slutet av säsongen dyker Mia (efter att Charlie och hon har brytit upp tack vare olika anledningar) upp igen och ber om Charlie’s sperma. Charlie i sin tur går med på det hela, men får en plötslig släng av faderskänslor och friar till Mia – varpå de börjar planera bröllopet, som inte riktigt blir som de hade tänkt sig…

Säsong 3 – omdöme: Säsong 3 är nog en av mina favoriter i serien – mycket tack vare Bowlby’s underhållande gestaltning av den totalt hjärndöda Kandi, som är en mer eller mindre definition av ”ett spån”. Säsong 3 erbjuder en och annan vändning (speciellt mot slutet av säsongen) och för vidare storyn på ett snyggt sätt med en sjukt irriterande (när säsongen kom alltså) cliffhanger. Det enda jag skulle kunna tänka mig att gnälla över är Vaugier’s karaktär som påminner mig om Hinkle’s karaktär (Judith), vilket mestadels bara irriterar. Säsongen i övrigt är kul och gapskratten staplas som oftast på hög. Så atte… bra säsong. Nästa.

Säsong 4: Säsong 4 tar vid ett par månader efter säsong 3 (spoilervarning); Kandi har slängt ut Alan från deras gemensamma lägenhet och vill ha skiljsmässa, varpå Alan och Jake måste börja bo hos Charlie igen – som precis har börjat vänja sig vid sitt gamla liv igen. Senare berättar Judith för Alan att hon ska gifta om sig med Jake’s barnläkare, Dr. Herb Melnick (Ryan Stiles). Men när Herb börjar visa tecken på kalla fötter måste Alan och Charlie övertyga honom om att han gör det rätta beslutet att gifta sig med Judith – mest för att Alan ska slippa betala underhåll till Judith. När juletider börjar nalkas har Charlie planer på att få ligga, men när alla ”nära och kära” plötsligt dyker upp börjar han inse att planerna kan gå åt skogen – även om detta egentligen är hans minsta problem. Senare provar Alan på online-dating och får ett napp ganska snabbt, medans Rose berättar för Charlie att hon ska flytta till London – vilket han har svårt att tro på. Alan börjar senare känna att hans faderskap över Jake har börjat sina tack vare att denne har börjat växa upp, varpå han börjar begrunda sin framtid tillsammans med Kandi – som i sin tur försöker att slå sig in i en ny karriär. Härnäst inbillar sig Alan att han skriver under den sista underhållslappen till Judith, men Herb’s syster, Myra (Judy Greer), kan försätta giftermålet i fara. Saker och ting blir givetvis bara värre när Charlie plötsligt börjar dejta henne. Avslutningsvis försöker Evelyn’s nya karl, Teddy Leopold (Robert Wagner), att binda en bekantskap med Charlie och Alan genom att ta med dem på en resa till Las Vegas.

Säsong 4 – omdöme: Säsong 4 börjar starkt, men fiser ur sig ungefär halvvägs och det var väl ungefär här serien började på att gå ner sig och bli rätt tjatig. Ett par karaktärer försvinner från serien (så som Rose och Kandi), men vi får istället tillbaka Herb – som vi såg för första gången i säsong 2 – och Teddy som blir en hyfsat fast karaktär i serien under säsong 5. En intressant grej som bör tilläggas är att Ryan Stiles jobbade tillsammans med Sheen och Cryer i Hot Shots! och med Sheen i Hot Shots! Part Deux. Säsong 4 har sina stunder, men har också ett och annat riktigt uselt avsnitt som inte är ett dyft kul, så som avsnitten där Katherine LaNasa dyker upp som en uppblåst fitta som borde ha en smäll. Nåja. Helt okej säsong, moving on.

Säsong 5: Alan driver med Charlie om att börja träffa kvinnor i hans egen ålder istället för hjärndöda bimbos och när Alan erbjuder Charlie om att gå på en blinddate med en vänninna till Alan’s senaste ragg tvekar Charlie till en början, men låter sig sedan följa med. Men när hans blinddate, Linda (Ming-Na), avvisar honom blir han besatt av att träffa henne igen. Senare i säsongen har Charlie lyckats få in en fot i barnsångsscenen och det står klart för honom att han kan tjäna storkovan samtidigt som han kan ragga upp en hel del ensamstående mammor. Dessvärre blir inte hans karriär en dans på rosor då han måste bemöta en fobi han har; att uppträda inför en stor publik. Som om inte det vore nog får Charlie senare en rejäl dunderförkylning och Rose – som blivit utvisad från England – dyker plötsligt upp och börjar kurera Charlie. Men varför blir han inte bättre av hennes kur? Ett par avsnitt senare har Charlie börjat pippa runt mer än vanligt och med hjälp av hans psykolog kommer han fram till att hans ex-fästmö Mia kan vara anledningen till det. Och mot slutet av säsongen gifter Evelyn sig med Teddy (som dök upp i slutet av säsong 4). Men allting går inte riktigt som planerat. Avslutningsvis får vi följa Charlie när han påbörjar en relation med en författarinna som är betydligt äldre än honom själv samtidigt som Jake försöker skriva en bokrecension på en bok han hela tiden slarvar bort.

Säsong 5 – omdöme: Säsong 5 fortsätter i ungefär samma anda som säsong 4 och håller sig kvar på nästan samma plan säsongen igenom. Att det inträffar lite förändringar här och där är bara bra för serien och ger ett litet lyft åt den – även om förändringarna inte är nämnvärt stora. Femte säsongen råkar dessutom vara den hittils kortaste säsongen med ”bara” 19 avsnitt. Öhm. Helt okej säsong igen. Nummer 6 härnäst.

Säsong 6: Säsong 6 öppnar med att Charlie springer in i ett gammalt ex till honom, som dessvärre verkar ha en son som klär sig och beter sig väldigt mycket som honom – varpå Charlie börjar misstänka att han är barnets far. Senare börjar Charlie att dejta Alan’s nya receptionist Melissa (Kelly Stables), vilket inte Alan gillar då han vet att det kommer sluta illa vid den oundvikliga splittringen. Alan blir senare överlycklig då han får reda på att Judith’s och Herb’s giftermål håller på att gå åt skogen – dessvärre får han mer än vad han bad för då han försöker att fejktrösta henne. Samtidigt vänder sig Herb till Charlie för att få hjälp att ragga upp kvinnor. Ännu senare i säsongen upptäcker Alan vilken babe-magnet Charlie’s bil är, samtidigt som Charlie blir lämnad med den nya grannen Jerome ‘Mad Dog’ Burnett (Michael Clarke Duncan) då hans dotter försvinner med Jake. Härnäst börjar Alan att överväga att bli tillsammans med sin receptionist Melissa – fram tills det att han träffar hennes mor. Samtidigt kämpar Charlie och Jake mot varandra om en kvinnas ömhet. I avsnittet därefter försöker Judith att hålla Alan ifrån Herb, då Alan misstänker att han är fadern till Judith’s ofödda barn. Samtidigt försöker Charlie klura ut varför Jake är så lättirriterad. Två avsnitt efter det börjar Charlie, tillsammans med sin flickvän Chelsea (Jennifer Taylor), gå i parrådgivning tack vare Charlie’s stora munn och brist på uppmärksamhet. Saker och ting blir inte bättre i säsongens sista avsnitt då Chelsea blir svartsjuk tack vare att Charlie’s ex-brud, Mia (från säsong 3) ringer honom – kanske rättmättigt också. Samtidigt börjar Judith få värkar, Herb är handlingsförlamad och Alan stöter på sin ex-flickvän och ex-receptionist (efter en incident lite tidigare i säsongen) Melissa på sjukhuset.

Säsong 6 – omdöme: Säsong nummer 6 fortsätter lite i samma spår som tidigare, men utvecklar och förändrar karaktärerna lite och slänger in ett par stycken nya återkommande karaktärer – däribland en karaktär gestaltad av Martin Mull (som är en av mina favoritkaraktärer i hela serien) utöver redan nämnda. Humorn har tagit ett steg uppåt och jag garvar mer än åt de två tidigare säsongerna av serien. Bra säsong, moving on to the next.

Säsong 7: Säsong 7 tar vid precis där säsong 6 slutade; Charlie stöter på Mia, som berättar att hon försöker sig på en sångkarriär och vill att Charlie ska hjälpa henne, men har han fortfarande känslor för henne? Och hur ska han förklara för henne att hon inte har någon sångröst överhuvudtaget? Samtidigt försöker Alan att övertyga Charlie om att låta Melissa flytta in hos dem. Senare ger Alan förslaget till Chelsea att hon ska göra en bröstförminskning för att slippa hennes ryggproblem – vilket inte Charlie gillar och sparkar ut Alan. Ett par avsnitt senare föreslår Chelsea att Charlie och hon ska resa till hennes föräldrar så att han får träffa dem, varpå Charlie ljuger ihop att han ska på en läkarundersökning – närmare bestämt en koloskopi (undersökning av tjocktarmen med fiberoptik) – bara för att komma hem och hitta hennes föräldrar Tom (Stacy Keach) och Martha (Meagen Fay) i hans vardagsrum. I avsnittet därpå hamnar Alan i häktet efter att ha smällt till en snubbe och Charlie är orolig över att Chelsea kan vara intresserad i advokaten som tar ann sig fallet. Senare i säsongen (efter ett par incidenter) har Charlie och Chelsea gjort slut och Charlie – som blivit ett nervvrak – tar den första lössläppta bruttan han stöter på och gifter sig med henne i Las Vegas. Ännu senare i säsongen börjar Alan att dejta morsan till en av Jake’s polare istället för att berätta för henne att Jake och hennes son har varit ute och supit sig störfulla, men Charlie gillar förvånansvärt inte Alan’s handlingar. I nästsista avsnittet av säsong 7 beger sig Jake och Alan iväg till Sacramento för att hämta en värdefull farfars klocka som Alan fått av Judith’s farfar, samtidigt får Charlie marijuana utskrivet för att kunna sova och glömma Chelsea – vilket inte riktigt går som han hade tänkt sig. Säsongen avslutas med att Jake blir Charlie’s privata chaufför efter att hans körkort har blivit indraget, och till Charlie’s förtret planerar Alan att närvara på Chelsea’s födelsedagsfest.

Säsong 7 – omdöme: Säsong 7 brummar på som de tidigare säsongerna och vi introduceras till ytterligare karaktärer som blir viktiga för storylinen – exempelvis Stacy Keach’s karaktär. Humorn ligger på nästan samma nivå som säsong 6 och serien underhåller gott fortfarande.

Sammanfattningen: Mitt personliga tycke om den här serien är att den är bra till större delen, även om den tappar lite grann här och där. Men jag tror också att serien lider av det som många komediserier lider av; ju längre den pågår, desto mer uttjatad och mindre kul blir den då det är lätt att återanvända skämt (exempelvis att Charlie sparkar ut Alan, vilket har inträffat ett antal gånger sen seriens början.. och det börjar bli rätt tjatigt nu). Nåja. Säsong 1 till 7 är bra säsonger även om serien svajar till här och där och börjar bitvis lida av det typiska komedi-syndromet. Nu över till säsong 8…

5 Comments

Taking Lives av H

oktober 20th, 2010 | Postad i Film, Thriller

FBI-agenten Angelina Jolie skickas till franska Kanada för att hjälpa till att profilera en mördare som tar sina offers identitet. (”taking lives”, fattar ni, haha) Mördarens nästa offer ser ut att vara konstnären Ethan Hawke, och tyvärr räknar jag lätt ut att mördaren egentligen är Ethan Hawke själv men det är ändå någorlunda spännande till slutet. Kiefer Sutherland spelar den röda sillen.

No Comments

Murder-Set-Pieces av J

september 18th, 2010 | Postad i Film, Splatter

Den tyske fotografen (Sven Garrett) som vi får följa i den här filmen har, utöver sitt yrke som modefotograf, en alldeles speciell hobby vid sidan av som han roar sig med om nätterna; att våldta, tortera och mörda kvinnor.

Filmen i sig är sisådär. Den börjar rätt hyfsat men allt eftersom bryter den ned sig själv till en osammanhängande smörja som till större delen går ut på att se Garrett springa runt och ha psykotiska utbrott medans han slaktar nakna brudar. Skådespelarnivån ligger mitt emellan och känns bitvis hyfsat stel, men då och då dyker ett välkänt ansikte upp, varpå man vaknar till i 5 minuter till. Vi ser bland annat Tony Todd, Gunnar Hansen och Cerina Vincent bland dessa ansikten som vi sett i andra produktioner som dyker upp i typ 3 minuter vardera filmen igenom. Vi ser även dynghögen Fred Vogel (tönten som tröck ur sig August Underground filmerna), som också medverkade i special effekts teamet för den här filmen. Effekt- och make-up mässigt ser det hela ganska bra ut och det sparas på varken eller. Filmens soundtrack är riktigt schysst dock och det är sån där musik jag går igång rätt bra på. Awesomesauce.

Nåja. Även om filmen inte är så där värst så har den ändå en ganska intressant release-bakgrund. Vid sin release visades den på utvalda biografer med en NC-17 åldersgräns och visades också som en double feature tillsammans med David DeFalco’s Chaos. Murder-Set-Pieces blev uppköpt av Lionsgate, som i sin tur släppte filmen med åldersgränsen R på DVD. I jämförelse med bio versionen och DVD versionen av filmen blev filmen nedklippt med hela 22 (!) minuter. De flesta klippen i filmen gjordes för att få ner åldersgränsen till R och scener där intensivt sexuellt våld och tortyr inträffade strök med. Vissa scener valde regissören, Nick Palumbo, att ta bort själv som han egentligen hade avsikt att ta bort redan innan bioreleasen av filmen, men som han aldrig fick en chans till att göra. Murder-Set-Pieces blev släppt av Universal Pictures i Spanien, The Weinstein Company i Sverige, 20th Century Fox i Frankrike och Anchor Bay Entertainment i Ryssland. Senare släpptes även en director’s cut version av filmen. Director’s cut versionen (som jag har sett) har en speltid på 91 minuter, medans R releasen av filmen endast har 83 minuter speltid. Bio versionen var emellertid längst med 105 minuter speltid.

Filmen var även planerad för en release i UK och skickades till British Board of Film Classification (BBFC), som i sin tur nekade att ge filmen en 18 års åldersgräns och förbjöd filmen att bli släppt i UK. BBFC’s anledning till att förbjuda filmen var tack vare dess sexuella våld och att filmen potentiellt bröt mot UK’s obscenitet lagar. Vilka kärringar…

Nåväl. Om man har fetischer för att plåga sig igenom halvtröga och osammanhängande smörjor med mycket tuttar och ultravåld så – go for it. Om inte så skippa och se någonting annat. Det tänker då jag göra iaf.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud