| Subcribe via RSS

Hide And Seek av J

oktober 19th, 2016 | Postad i Film, Thriller

hide-and-seekEfter att hans fru har begått självmord flyttar psykologen David Callaway (Robert De Niro) och hans dotter Emily (Dakota Fanning) till en villa i en sömnig småstad för att försöka läka såren efter deras tragiska förlust. Det dröjer dock inte länge förrän Emily skapar sig en låtsasvän hon kallar Charlie. Men när underliga saker börjar inträffa runt Emily börjar David sakta att inse att det kanske inte rör sig om ett barns fantasier, utan någonting långt mer skrämmande…

Jag minns hypen kring den amerikansk-tyska filmen Hide And Seek när den kom 2005 och som många andra filmer som fått genomslag i det kommersiella rummet undvek jag den fram till något år efter att den kom. Jag hade inte sett den sedan dess nu när jag satte mig och såg om den och jag tycker ungefär samma sak som jag tyckte då; det är en välgjord och välspelad, om än kanske lite förutsägbar, thriller med en touch av skräckgenren. Filmen står sig väldigt bra trots att den har strax över tio år på nacken och har man inte sett den tidigare bör den vara lite mer effektiv än för mig som redan har sett den en gång. Hur som så är det en bra film som jag ger en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

The Fog (2005) av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Fog (2005)Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

No Comments

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

juli 28th, 2016 | Postad i Komedi, Tecknat/CGI, TV

Drawn TogetherDrawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

No Comments

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

maj 22nd, 2016 | Postad i Film, Thriller

Sin CityBasin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

2 Comments

Urban Legends: Bloody Mary av J

mars 27th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Urban Legends - Bloody MaryMedan Samantha (Kate Mara) och två av hennes vänner har ett pyjamasparty berättar de spökhistorier och vandringssägner för varandra. En av dessa vandringssägner är om en lokal händelse som inträffade 1969 då den 18 åriga Mary Banner (Lillith Fields) försvann spårlöst under balkvällen och återfanns aldrig. Samantha skojar med sina vänner och säger ”Bloody Mary” tre gånger efter att ha hört berättelsen om Mary Banner. Dagen därpå är alla tre spårlöst försvunna.

Efter att ha varit försvunna en dag dyker Samantha och hennes vänner upp igen, skitiga men välbehållna. Samantha och hennes bror David (Robert Vito) misstänker att det är några av footballspelarna på skolan som spelat dem ett elakt spratt för att ge igen på Samantha och hennes vänner för en artikel hon skrev om dem i skolans tidning. Kort efter börjar Samantha få underliga hallucinationer och det dröjer inte länge förrän elever i hennes närhet börjar att dö, på samma sätt som i vandringssägner…

Urban Legends: Bloody Mary var den första Urban Legends filmen jag såg, vilket var 2006 eller 2007. Jag minns inte vad jag tyckte om filmen då, men min åsikt nu är i alla fall att det är en ganska bra om än väldigt förutsägbar övernaturlig slasher, som dessvärre har en del (redan då) förlegade CGI-effekter som nästintill sticker mig som tittare i ögonen. Filmen är långt ifrån ett mästerverk men har några intressanta och fyndiga idéer som fungerar fint, även om den tappar lite grann under den sista halvtimmen.

Kort sagt; för att vara en direkt till video uppföljare fungerar Urban Legends: Bloody Mary ganska bra trots att den brister på en och annan punkt.

No Comments

Snuff-Movie av J

oktober 10th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Snuff Movie30 år har gått sedan skräckfilmsregissören Boris Arkadin’s (Jeroen Krabbé) fru och deras middagsgäster brutalt mördades av ett gäng satanister på hans herrgård. Sedan dess har han hållit sig gömd från omvärlden.. fram till nu. Arkadin har bestämt sig för att göra den mest chockerande och skräckinjagande film han någonsin har gjort och bjuder således in en grupp skådespelare som ska rekonstruera den där tragiska natten för 30 år sedan – i direktsändning på internet. Det dröjer inte länge förrän gränsen mellan fantasi och verklighet börjar att suddas ut och frågan är om inte morden som utspelar sig framför kamerorna som är uppsatta runt om i huset egentligen händer på riktigt?

Snuff-Movie är ytterligare en film jag såg för närmare tio år sedan och som jag knappt mindes något utav. Det lilla jag mindes var att den var ganska konstig, men samtidigt bra. Nu när jag har sett om den och insett att det var ingen mindre än Bernard Rose (mannen bakom Candyman) som stod för manus och regi tycker jag att den är helt okej, även om den är förbannat bisarr och rent av konstig (åtminstone fram till de sista minuterna). Jag skulle nog vilja påstå att det är också filmens starkaste kort egentligen. Det konstiga och bisarra gör att den förblir hyfsat intressant under större delen av speltiden och även om filmen i sig inte är speciellt märkvärdig (när det kommer till exempelvis våldet i filmen) blev jag ändå (återigen) nyfiken på hur den skulle sluta.

Jag tänker inte ge en rekommendation av Snuff-Movie, men kan samtidigt säga att om man gillar knepiga skräckisar kan den vara något att slänga ett öga på. Om inte kan man lika gärna se någonting annat.

No Comments

Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous av J

maj 17th, 2015 | Postad i Action, Film, Komedi

Miss Congeniality 2 - Armed And FabulousTack vare uppmärksamheten hon fick efter uppdraget i Miss United States skönhetstävlingen är Gracie Hart’s (Sandra Bullock) karriär som undercover FBI agent över. Hon får erbjudandet att bli FBI’s nya ansikte utåt och då hon inte har speciellt många andra alternativ tar hon det.

Tio månader senare har Gracie förvandlats till FBI’s nya ansikte utåt med hjälp av en styling assistent och en bok om hennes erfarenheter från Miss United States skönhetstävlingen. Den nya Gracie är den totala motsatsen till agent Sam Fuller (Regina King), en nyligen förflyttad FBI agent som har djupa vredesproblem. Gracie och Sam kommer verkligen inte överens, men det hindrar inte deras chef från att sätta Sam på att vara Gracie’s livvakt. Men när hennes vän, tillika senaste vinnaren i Miss United States skönhetstävlingen, Cheryl Fraiser (Heather Burns) och Miss United States värden Stan Fields (William Shatner) plötsligt blir kidnappade skickas Gracie, tillsammans med Sam, till Las Vegas för att agera som talesperson inför media. Det dröjer dock inte länge förrän Gracie börjar rota i kidnappningsfallet, trots att det inte är hennes uppgift.

Behövde Miss Congeniality en uppföljare? Inte direkt, men Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous är ändå en ganska skojig och underhållande film för det. Den är inte lika rolig eller bra som den första filmen, men den underhåller gott under de nästan två timmarna som den rullar på under även om speltiden kanske är i det längsta laget. De hade kunnat korta ner den med i alla fall en tio, kanske femton minuter utan några större bekymmer. Nåväl…

Miss Congeniality filmerna kanske inte är Oscar filmer, men de är skojiga och underhållande och jag gillar dem. Tvåan kanske är lite för lång för sitt eget bästa, men den underhåller så pass att jag kan rekommendera den.

No Comments

Transporter 2 av J

maj 1st, 2015 | Postad i Action, Film, Thriller

Transporter 2Ex-militären Frank Martin (Jason Statham), som nu mer livnär sig på att vara en ”transportör”, har begett sig ifrån Frankrike till Miami, Florida, för att hoppa in för en vän som chaufför till den rika familjen Billings. Frank’s arbetsuppgift är att köra familjens son Jack (Hunter Clary) till och från skolan och de har under den korta tiden de känt varandra fått starka band emellan varandra. Men när Jack blir kidnappad måste Frank använda sig av sina militära erfarenheter för att rädda pojken och stoppa kidnapparnas planer, som sträcker sig betydligt längre än bara lösensumman för Jack.

Jag gillar nog den här filmen mer än den första faktiskt. Transporter 2 skruvar upp tempot rejält ifrån den första filmen och det är betydligt mer orealistisk action och tempot hålls uppe under en stor del av filmen, vilket jag tackar för. Det känns lite som att de har tagit lite större friheter med den här första uppföljaren och det har gjort filmen betydligt mer actionpackad och underhållande än föregångaren.

Bra film, bra uppföljare. Gillar man den första filmen gillar man säkert den här andra också (man kanske till och med föredrar den, likt mig).

2 Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Tamara av J

december 19th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

TamaraTamara (Jenna Dewan Tatum) är en utstött och mobbad gymnasietjej som har en crush på sin lärare, Mr. Bill Natolly (Matthew Marsden), och har ett intresse för häxkonster. När Mr. Natolly publicerar en artikel i skoltidningen som Tamara har skrivit, angående gymnasiets atleters användande av steroider, för att förbättra hennes självkänsla slår det bakut och vänder flera av skolans populära elever mot henne.

För att sätta henne på plats bestämmer sig tre klasskamrater för att spela henne ett spratt och drar in tre andra ovetande elever i det hela. Sprattet går emellertid snett och resulterar i att Tamara dör. Gruppen bestämmer sig för att sopa igen spåren efter olyckan och inte tala om det hela någonsin igen. Dagen därpå kliver emellertid Tamara in i klassrummet, till synes oskadd…

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva om den här filmen. Å ena sidan är hela filmen en stor klyscha och följer många andra filmer i samma kategori, exempelvis Carrie och I Know What You Did Last Summer. Å andra sidan gör den det på ett sånt sätt att det känns som något eget – och det fängslade mig, riktigt ordentligt faktiskt. Om man kan se förbi alla klyschor och några av de halvusla skådisarna i filmen så är Tamara värd en titt. I annat fall kan man leta efter något annat. Jag rekommenderar den i alla fall, även om jag kanske inte borde…

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud