| Subcribe via RSS

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Tamara av J

december 19th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

TamaraTamara (Jenna Dewan Tatum) är en utstött och mobbad gymnasietjej som har en crush på sin lärare, Mr. Bill Natolly (Matthew Marsden), och har ett intresse för häxkonster. När Mr. Natolly publicerar en artikel i skoltidningen som Tamara har skrivit, angående gymnasiets atleters användande av steroider, för att förbättra hennes självkänsla slår det bakut och vänder flera av skolans populära elever mot henne.

För att sätta henne på plats bestämmer sig tre klasskamrater för att spela henne ett spratt och drar in tre andra ovetande elever i det hela. Sprattet går emellertid snett och resulterar i att Tamara dör. Gruppen bestämmer sig för att sopa igen spåren efter olyckan och inte tala om det hela någonsin igen. Dagen därpå kliver emellertid Tamara in i klassrummet, till synes oskadd…

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva om den här filmen. Å ena sidan är hela filmen en stor klyscha och följer många andra filmer i samma kategori, exempelvis Carrie och I Know What You Did Last Summer. Å andra sidan gör den det på ett sånt sätt att det känns som något eget – och det fängslade mig, riktigt ordentligt faktiskt. Om man kan se förbi alla klyschor och några av de halvusla skådisarna i filmen så är Tamara värd en titt. I annat fall kan man leta efter något annat. Jag rekommenderar den i alla fall, även om jag kanske inte borde…

No Comments

Wild Things: Diamonds In The Rough av J

augusti 9th, 2014 | Postad i Film, Thriller

Wild Things - Diamonds In The RoughDen rika och snobbiga Marie (Serah D’Laine) har ett problem, trots hennes flotta liv i lyx; hon får inte lägga sina labbar på diamanterna hennes mor har efterlämnat sig som är värda 4 miljoner dollar. Detta då hennes styvfar, Jay (Brad Johnson), har lagt in en överklagan till domstol att hon ska ha rätten till att ha hand om dem tack vare deras värde.

Mitt i twisten om diamanterna blir Jay utpekad att ha våldtagit en av skolans värstingar, Elena (Sandra McCoy), och hamnar bakom lås och bom. Elena’s övervakare, Kristen (Dina Meyer) fattar emellertid misstankar om att det hela bara är en konspiration för att komma åt diamanterna och börjar tillsammans med kriminalaren Morrison (Linden Ashby) att rota i det hela och finner snart att det hela går betydligt djupare än vad de till en början trodde.

Wild Things: Diamonds In The Rough (eller Wild Things 3 som den säkerligen är mer känd som) är samma film som den första. Det är mer eller mindre samma story, fast med andra karaktärer och andra skådespelare. Till skillnad från den första (och den andra) filmen är den här tredje filmen i serien skit. Twistarna som kommer i filmen går att förutse flera mil i förväg och händelseförloppet är inte ett dugg intressant eller spännande, utan blir bara jävligt tradigt att sitta och titta på.

Wild Things behövde knappast en uppföljare och ännu mindre en andra en uppföljare.. vilket visas ganska tydligt här, då manusförfattarna verkade vara ganska idéfattiga med tanke på att de måste mer eller mindre sno den första filmens story och bara göra några få förändringar i den. Uselt. Se de två första filmerna istället.

No Comments

Jarhead av J

november 24th, 2012 | Postad i Drama, Film

När jag var på fest för ett par månader sedan såg jag de tio första minutrarna av filmen Jarhead då den gick på TV och tyckte den påminde lite grann om Full Metal Jacket. I tron om att jag skulle få se en film i samma stuk, där drama och krig blandades med en nypa svart komik, fixade jag hem filmen. Filmen är baserad på en självbiografi från 2003 av ex-marinkårssoldaten Anthony ”Swoff” Swofford (som gestaltas av Jake Gyllenhaal i den här filmen) och berättar om hans upplevelser i träningslägret, under hans vistelse i Saudi Arabien under Operation Desert Shield och under Operation Desert Storm i Kuwait. Och herrejävlar vilken långsam och trög film.

Filmen är i runda slängar 2 timmar lång och under dessa timmar händer det inte nämnvärt mycket intressant överhuvudtaget. Det snackas mest en massa och det hela mynnar ut i ett långdraget drama som i slutändan känns ganska ointressant till större delen, även om filmen har sina stunder här och där som håller intresset uppe sådär. Skådespelarna är emellertid förbannat bra, men får lov att arbeta med ett så jävla tråkigt manus att det hela blir nästan olidligt i slutändan.

Sätter man sig för att se ett krigsdrama blir man, likt mig, troligtvis ganska besviken på Jarhead. Se om Full Metal Jacket istället.

No Comments

SPL av H

juni 26th, 2012 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu

Efter att man sett filmen ”SPL” kanske man ställer sig en fråga. Den frågan är ”Vad i helvete betyder SPL?” för det är inget som filmen berättar. Det är en förkortning för ”Saat po long” som betyder ”Döda den brutna vargen”. Nu vet man ju exakt vad det betyder, men det är en ganska långsökt titel om man ser till filmens handling. Den amerikanska titeln ”Kill Zone” är inte mycket bättre den. Lite eftersökningar visar exakt hur det ligger till: Titeln är en kombination av tre stjärnor i den kinesiska astrologin, vilket på ett ungefär kan översättas till det där med vargen däruppe. Jaja.

Storyn är ett mish-mash av saker man sett förut. Sammo Hung är en gangsterboss och Simon Yam är en polis som vill sätta dit honom. Efter att Hung dödat en undercoverpolis börjar Yam och hans män använda oschyssta metoder, något som ogillas av Donnie Yen som just anlänt till polisteamet. Några schyssta actionscener följer (med ganska överdrivna ljudeffekter) och speciellt gillar jag när Donnie fajtas mot knivkillen Kenji Tanigaki. I övrigt är det kanske inte nåt man minns, men det duger att se för dig som gillar asiatisk action. Regisserad av Wilson Yip som senare gjorde ”Ip Man” 1 och 2.

No Comments

Chaos av J

juni 5th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De två vännerna Emily (Chantal Degroat) och Angelica (Maya Barovich) beger sig iväg för att festa på ett rave ute i skogen. När de anländer till platsen stöter de på den lite underlige Swan (Sage Stallone), som lovar att tjejerna ska få ecstasy bara de följer med honom till stugan där hans polare är – som han lovar ska vara ett gäng ”sköna snubbar”. Gänget de möter är emellertid en grupp sadistiska svin, ledda av den psykotiske Chaos (Kevin Gage), som har planer för tjejerna…

När jag satte mig och glodde på The Last House On The Left från 1972 och remaken från 2009 av samma film för snart 3 år sedan hade jag ingen som helst aning om att det faktiskt fanns ytterligar en remake från 2005 – i form av filmen Chaos. Filmen var från början menad att vara en remake av The Last House On The Left, men ungefär en vecka in i produktionen bestämde sig någon av de korkade producenterna att filmen var ”tillräckligt stark för att stå på egna ben” – vilket är fel, fel, fel. Chaos ÄR en remake av The Last House On The Left, bara det att vissa förändringar finns där och våldet är lite mer påspätt (även om det inte är någonting nämnvärt). Tack vare den här ändringen blev David Hess (som spelade Krug i The Last House On The Left från 72) utbytt mot Kevin Gage och karaktären fick namnet Chaos.

Chaos är hur som helst inte en bra film. Även om Gage gör ett rätt bra jobb som karaktären Chaos så räddar det inte filmen. De flesta av karaktärerna är helt jävla dumma i huvudet och jag kan inte förstå hur manusförfattaren (som också är regissör av filmen) kunde tycka att deras handlande var logiskt. Ett väldigt, väldigt bra exempel är slutet, där karaktärerna handlar på ett sånt jävla korkat sätt att det är rent löjligt. Hur fan tänkte han egentligen?! Jag tror jag aldrig sett så många korkade karaktärer göra så många korkade saker under en och samma scen – iaf i en film som ska vara seriös. Jösses!

Skådespelarna är till större delen skräp (bortsett ifrån Gage som faktiskt gjorde ett rätt bra porträtt av karaktären Chaos) och antingen spelar över eller irriterar (speciellt Maya Barovich som skriker och bölar större delen av hennes scener, jeez). Effekterna ser faktiskt ganska bra ut, men de används på tok för lite. För att vara en film som utger sig för att vara den mest brutala filmen som någonsin gjorts (det är taglinen iaf) så är den väldigt tam, även om den hade EN ganska grotesk scen – som jag antar att de flesta damerna skulle rysa av.

Tack och lov är filmen iaf bara runt 67 minuter lång (det var ungefär 7 minuter eftertext av någon anledning) och den är ganska snabbt överstökad – även om det är helt onödigt att slösa 67 minuter på det här skräpet. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av The Last House On The Left från 1972 och remaken från 2009 också.

No Comments

Flightplan av J

januari 8th, 2012 | Postad i Film, Thriller

Efter att hennes make har dött bestämmer sig flygplansingenjören Kyle Pratt (Jodie Foster) för att flytta ifrån Berlin och hem till USA. Tillsammans med sin dotter Julia (Marlene Lawston), och kistan med hennes döda make, tar de flyget till New York för att starta på ny kula.

Men efter att ha somnat och vaknat efter tre timmars flygning upptäcker Kyle att Julia är spårlöst försvunnen. Kyle börjar söka igenom den stora dubbeldäckaren, men varken passagerarna eller personalen ombord verkar ha sett henne och enligt incheckningslistorna var Julia aldrig med på planet. Håller Kyle på att tappa förståndet? Eller är det någon som har tagit hennes dotter?

Jag såg faktiskt den här filmen när den gick på bio och tyckte den var ruskigt bra då, runt 2005, och jag har haft planer på att se om den bra länge, men det har inte blivit av, förrän nu. Och min åsikt om filmen har inte förändrats speciellt mycket egentligen, mer än att jag har några frågetecken jag inte riktigt fick svar på under filmens gång. Skådisarna är suveräna och manuset är välskrivet (till större delen) och har en viss Hitchcock-känsla över sig under större delen av filmen, vilket kanske säger en del om hur spänningen i filmen är.

Flightplan är en spännande och nervpirrande thriller som jag rekommenderar helt enkelt. Se den. Nu.

No Comments

White Noise av J

oktober 22nd, 2011 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

När hans fru försvinner spårlöst blir arkitekten Jonathan Rivers (Michael Keaton) kontaktad av den paranormala experten Raymond Price (Ian McNeise), som menar på att Jonathan’s fru är död och att han har fått kontakt med henne från ”andra sidan” genom att använda sig av EVP (Electronic Voice Phenomenon). Till en början är han skeptisk till det hela, men när polisen slutligen anländer till hans ytterdörr inser han det faktum att hans fru är död.

Ett halvår senare börjar han få mystiska medelanden som, mot all förmodan, pekar på att Jonathan’s fru faktiskt försöker kommunicera med honom ifrån ”andra sidan”. Jonathan blir besatt av att spela in spöken och att hitta svaret på vad som egentligen hände hans fru. Men i sitt sökande på svar inser han snart att han lyckas spela in personer som inte är döda än – och att någonting ondskefullt lurar på ”andra sidan”…

White Noise är en saktgående rysare som tar tid på sig att bygga upp stämning och utveckla karaktären Jonathan, men allt eftersom filmen rullar på blir det bara dummare och dummare för var minut som går. Läskighetsfaktorn är inte speciellt hög heller, utan mynnar ut i en ganska tam nivå med resultatet att man mest sitter och väntar på att läskigheter ska uppstå, vilket aldrig riktigt uppstår – iaf inte för min del.

White Noise är (till en början) en hyfsad rysare med bra skådisar och snygga effekter, men som dalar allt eftersom den pågår och dess upplösning är ett rent skämt. Förklaringarna är otroligt luddiga och vissa saker verkar manusförfattaren helt ha glömt att trycka in någon förklaring till – eller så sket denne bara i det.

Jag citerar H i hans dubbel-recension av White Noise och White Noise 2: The Light och sätter därmed punkt för den här recensionen: ”Glööööööm den här rullen.

No Comments

Yeogo goedam 1 – 5 av J

oktober 2nd, 2011 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Yeogo goedam – eller Whispering Corridors (bland annat) – är en av de där typiskt asiatiska filmserierna där titlarna har gjorts om helt när de skulle distributeras utanför produktionslandet (i det här fallet Sydkorea). Istället för att dela upp de fem filmerna på fem recensioner packar jag ihop allihop till en enda recension.. mest för att underlätta för mig själv. Här följer filmerna iaf:

Det är skolstart på en skola för enbart flickor och det kunde inte ha börjat sämre; innan lektionerna har börjat hittar flera flickor en av lärarna, Mrs. Park, hängandes ifrån en av byggnaderna på skolgården. Den elake och aggressive Mr. Oh – eller Mad Dog som eleverna kallar honom – sätter Mrs. Park’s elever på plats för att mörka rykten om självmord och blir, dessvärre, även hennes ersättare.

I samband med skolstarten anländer en ny lärare Miss Hur (Mi-yeon Lee) till skolan, som dessutom varit elev där. Hon plågas fortfarande av händelsen som inträffade för 9 år sedan då hennes bästa vän, Jin-ju, dog på skolan. Hennes dödsfall publicerades som självmord och bildsalen, där tragedin inträffade, blev igenbommad och sägs vara hemsökt av Jin-ju. Efter händelsen med Mrs. Park börjar Miss Hur rota i det förflutna och en mörk hemlighet börjar sakta men säkert att komma fram…

Yeogo goedam – eller High School Girl’s Ghost Story internationellt och Whispering Corridors i UK – är en halvdan rysare från 1998. Det händer inte så där fruktansvärt mycket och läskig är den absolut inte, vilket gör att filmen känns mer som ett drama med rysar-influenser än någonting annat. Skådisarna är inte så där värst heller. Till och från märker jag på flera skådisar att det ser ut som att de läser direkt ur manus tack vare deras tonfall och att de knappt använder något som helst kroppsspråk, vilket gör att vissa scener blir smått outhärdliga. Slutet kunde ha varit mycket bättre också, då det känns otroligt billigt och snabbt överstökat.

Det som räddar filmen från total undergång är stämningen i den. Hade inte den funnits där så hade jag troligtvis börjat fippla med någonting annat, struntat i filmen och låtit den gå i bakgrunden – eller rent av stängt av den bara.

En intressant grej med Yeogo goedam är dock att vid dess release 1998 ville den regeringsägda censuren i Sydkorea stoppa och förbjuda filmen, troligtvis tack vare rädsla av skildringen av de brutala lärarna och den dystra, kvävande gestaltningen av utbildningssystemet. Men filmen släpptes ändå och blev en stor succé i hemlandet.

Nåja. Yeogo goedam är sisådär. Varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan.. fast sydkoreanerna måste ju ha tyckt att den var bra då det pressats ut 4 uppföljare med jämna mellanrum. Moving on to the second one.

Studenten Min-ah (Gyu-ri Kim) hittar en underlig dagbok som tillhör två av hennes skolkamrater, Hyo-shin (Yeh-jin Park) och Shi-eun (Young-jin Lee) – som verkar ha ett ovanligt starkt band mellan sig. Men när Hyo-shin plötsligt tar sitt eget liv utan att lämna någon som helst förklaring till det hela försätts skolan i en chock. Min-ah börjar emellertid att känna sig underlig, nästan som om hon blivit besatt av den döda flickans själ…

Jag personligen har rätt svårt att begripa väldigt ofta hur folk kan tycka att asiatisk skräckfilm är bra och Yeogo goedam II är ett bra exempel på just en sån asiatisk skräckfilm. Yeogo goedam II (som är mer känd som Memento Mori internationellt, men också som Jokôkaidan – Ni-banme no monogatari eller Shôjo-tachi no yuigon i Japan, Memento Mori: Remember the Dead i Fillipinerna (engelska titeln för filmen), Príbeh z dívcí strední u i Tjetjenien och Whispering Corridors 2, som märkligt nog är odefinierad enligt IMDB) är en riktig skitbomb. Det händer absolut ingenting i runt 36 minuter mer än att en massa sydkoreanska skolflickor springer runt och skriker, flamsar och fjantar sig – sedan dör ovannämnda brutta. Lite då och då efter de där 36 minutrarna händer det lite grejer, men det är så pass ointressant och oläskigt att intresset för filmen snabbt och säkert försvinner för min del.

Skådisarna är irriterande och deras karaktärer är ännu värre. Filmen är helt befriad ifrån spänning, läskigheter och (enligt IMDB) så ville korkskallarna Tae-Yong Kim och Kyu-Dong Min – filmens regissörer – göra en film med en övernaturlig berättelse utan spöken och läskigheter, men filmens producent sänkte deras idé och de fick lov att lägga in scener med spöken – som syns till i typ 3 minuter i slutet av filmen eller nåt och vart läskigheterna tog vägen är ju en annan fråga. Filmen stinker sliskigt asiatiskt drama med små, små referenser till rysargenren. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig satt igång filmen. Tack och lov såg jag bara 97 minuters versionen, istället för den helvetiskt mycket längre director’s cut versionen på 186 minuter – vilken jag troligtvis hade stängt av.

Yeogo goedam II kan ta sig i brasan – vilken jävla skit. Ärligt talat begriper jag inte hur den här skiten kan ha fått så högt betyg på IMDB som den har fått – det händer ju för fan ingenting i den.. iaf inte förrän en evighet in i den och inte ens då blir det ju intressant. Idioter.

I en koreansk flickskola finns en sägen om att trappan upp till elevhemmet bara har 28 trappsteg, men att det emellanåt kan dyka upp ett 29de trappsteg. Den som beträder det 29de trappsteget får önska sig något, som sedan går i uppfyllelse.

Den lesbiska ballet studenten Kim So-hie (Han-byeol Park) är djupt förrälskad i sin klasskamrat Yun Ji-seong (Ji-hyo Song). Men när det blir en plats ledig på en känd balletskola i Ryssland uppstår en tävling bland eleverna och Ji-seong finner det 29de trappsteget och önskar sig att slå So-hie, som ligger bäst till bland eleverna till att få platsen på den ryska skolan. Det Ji-seong inte vet är att ett högt pris måste betalas för att få sin önskan uppfylld och konsekvensen blir den att So-hie råkar ut för en olycka, för att senare dö. Samtidigt saknar den överviktiga studenten Eom Hye-ju (An Jo) – som blir plågad av sin klasskamrat Han Yun-ji (Ji-Yeon Park) – So-hie. När hon också finner det 29de trappsteget önskar hon att So-hie ska återvända, med tragiska konsekvenser som följd…

Den tredje filmen i Yeogo goedam serien – Yeogo goedam 3: Yeowoo gyedan – är snäppet bättre än den urusla tvåan. Händelseförloppet är mycket mer intressant och även om det inte händer så där fruktansvärt mycket de första 40 minutrarna så finner jag ändå filmen rätt hyfsat intressant. Fast det säger ju inte speciellt mycket om filmen i det stora hela..

Filmen må vara bättre än tvåan, men det är fortfarande inte en bra film. Visst håller den uppe intresset rätt hyfsat, men titt som tätt tappar jag intresset för filmen och börjar pilla med annat. Det är helt enkelt på tok för mycket drama och på tok för lite rysarrelaterade saker som inträffar i filmen. En väldigt stor del av filmen är rent drama, medans rysarpartierna inte dyker upp förrän efter 1 timme ungefär.

Skådisarna är rätt bra och de få effekter som förekommer ser helt okej ut. Storyn är intressant och hade faktiskt potential, men det hela mynnar (som jag redan tjatat om ca 20 gånger) ut i ett långdraget drama med få rysarsekvenser. Nåväl. Dne tredje filmen är klart mycket bättre än den andra filmen i serien iaf, men det är absolut ingenting jag tänker rekommendera.

Även den tredje filmen har en massa aka-titlar och de är som följer: Jokôkaidan san-banme no monogatari: Kitsune kaidan eller bara Kitsune kaidan i Japan, Ta skalopatia tou thanatou heter den grekiska DVD releasen av filmen och den internationella titeln är Whispering Corridors 3: Wishing Stairs. I, bland annat, Finland kan filmen dessutom bara heta Wishing Stairs.

Medans hon tränar i musiksalen på flickskolan hon går på inträffar någonting skrämmande med den unga aspirerande sångerskan Young-eon (Ok-bin Kim). Dagen därpå vaknar hon upp i musiksalen och tror sig ha haft en mardröm, men blir snart varse om att det inte är så. Young-eon är död och hennes kropp är spårlöst försvunnen och hon är nu mer en ande som är fängslad i skolans lokaler. Ingen kan se eller höra henne, utom hennes bästa vän Seon-min (Ji-hye Seo) – som sänder en radio på skolan under luncherna.

Tillsammans med den lite udda Cho-ah (Ye-ryeon Cha) börjar Sun-min att rota i det hela, varpå en gammal händelse på skolan kommer till deras kännedom. Samtidigt börjar Young-eon minnas saker ur sitt liv som kan ha kopplingar till hennes död…

Jag gruvade mig lite för att se vidare på den här filmserien när jag slängde igång fjärde filmen, men fick mig en smärre chock; den var faktiskt sevärd. Helt jävla otroligt, om man frågar mig. Filmen i sig är inte ett dugg läskig, men den har en bra stämning och bygger upp storyn på ett sånt sätt att den faktiskt håller intresset uppe nästan rakt igenom, här och där förekommer det så klart onödiga scener som bara är ren jävla utfyllnad – men det är ju standard i asiatisk skräckfilm, inte sant? Skådisarna är riktigt bra och jag kände att jag inte tappade intresset för dem efter 5 minuter, utan höll ögonen (till större delen iaf) på skärmen. Filmens effekter är utdaterade och inte speciellt imponerande.. fast det spelar ju inte speciellt stor roll då effekterna egentligen inte står i fokus.

Utöver de där utfyllnadsscenerna som jag skrev här ovanför så störde jag mig på en till sak i filmen. Upplösningen, då man får allting förklarat, var otroligt jävla luddig. Antingen så var det jag som var för dum för att begripa vad som egentligen hänt eller så var det så sulligt framfört att själva förklaringen drunknade i allt sull. Eller nåt. Vad vet jag.

Om man kan ursäkta de utdaterade och inte speciellt imponerande effekterna, de söliga partierna i filmen och den luddiga upplösningen så är Yeogo gwae-dam 4: Moksori en bra drama/rysare som passerar utan några större svårigheter. Klart sevärd film.

Precis som de tre tidigare filmerna har den fjärde filmen så klart också aka-titlar. Det finns två internationella titlar på filmen, ena är Voice och den alternativa titeln för den internationella releasen är Ghost Voice. I USA hette filmen Girl’s High School Horror: Voice och i UK hette den Whispering Corridors 4: The Voice. Titeln, Yeogo gwae-dam 4: Moksori betyder (enligt IMDB) High School Girl’s Ghost Story 4: Voice Letter. Mja. Så äre. Nästa.

Eun-yeong (Min-jeong Song) har bestämt med sin syster, Eon-ju (Kyeong-ah Jang), att de ska mötas upp utanför den flickskola de båda går på och väntar otåligt på henne. Hon hör plötsligt någonting en bit bort och när hon går närmare för att undersöka saken finner hon sin syster döende på backen, efter att hon har hoppat från skolans tak. Rykten om varför Eon-ju tog sitt liv blossar upp snabbt. Det finns dock tre stycken elever som vet vad som hände, varav en av dem var Eon-ju’s bästa vän, Soy (Eun-seo Son).

De fyra flickorna träffades i ett intilliggande kapell och skrev under en självmordspakt – som gick ut på att de skulle dö tillsammans. Saker och ting gick inte som planerat och Eon-ju var den enda som dog. De kvarvarande flickorna bestämmer sig för att ta deras hemlighet om pakten i graven – vilken är närmare än vad de tror. Då flickorna brutit pakten börjar de bli hemsökta av Eon-ju’s ande, som uppenbarligen inte är nöjd med att det bara var hon som strök med…

För att få lite mer kött på benen angående Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal kollade jag runt lite på olika recensioner av filmen, då det knappt står någonting om filmen på IMDB (i skrivande stund). I de recensioner jag fann beskrevs den här femte installationen av serien som ett drama med mystik och ganska få rysarelement i sig. Min reaktion blev ”Aaaah, crap!”.

Men efter att ha sett filmen så måste jag säga att folk måste bli födda med gödsel i huvudet ibland – eller så kan de helt enkelt inte kategorisera en filmjävel riktigt. Hur svårt ska det vara? Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en rysare med drama element i sig och ingenting annat – även om filmen inte är ett dugg läskig. Filmens händelseförlopp är rätt klichée när det kommer till asiatiska skräckisar/rysare och ingenting överaskar direkt, utan de gamla vanliga klichéerna om en svart- och långhåriga flicka som återvänder från de döda återanvänds även här.

Effekter och make-up ser riktigt bra ut, så när som på någon enstaka irriterande CGI-grej som svischar förbi. Skådisarna är helt okej, även om jag har jävligt svårt att hålla reda på vem som är vem (vilket är ett vanligt förekommande problem för mig). Och även om storyn i filmen är en enda stor klichéebomb med upprepningar både från de tidigare filmerna i serien, samt andra asiatiska skräckisar/rysare, så håller sig faktiskt den här filmen i sig ganska bra igenom. Det är bara på ett fåtal ställen jag börjar sucka, stånka och stöna över hur utdraget och utfyllt det hela känns, men då filmen har knappt 90 minuter speltid skyndar den på sig lite grann vilket dödar en stor del av utdragna utfyllnadsscener – tack och lov.

Hur som helst; Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en bra film, även om den är väldigt klyschig. Istället för att gå den långa, krångliga och tråkiga vägen går den rakt på sak och skippar en stor del av allt kackel som ack så ofta brukar förekomma i asiatiska filmer av den här typen. Klart sevärd film.

Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal har lite färre aka-titlar än de andra filmerna i serien (i skrivande stund). Den internationella titeln är A Blood Pledge och i Sydkorea (enligt IMDB) heter den, utöver sin originaltitel, Whispering Corridors 5: Suicide Pact också. Så äre.

Den obligatoriska, men ändå ganska meningslösa sammanfattningen:
Den här filmserien är ganska varierande i kvalité måste jag säga. Den första filmen var varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan – vad fan nu det kan vara för något. Den andra filmen är något av det trögaste, mest värdelösa asiatiska skiten jag någonsin har sett. Idioterna som gjort den bör brännas på bål med en påle i röven. Den tredje filmen var, som sagt, snäppet bättre än tvåan, men istället för att göra en rysare med en bra och intressant story så valde de att göra ett trögt och utdraget drama med några få rysarsekvenser element i sig. Den fjärde filmen är – tillsammans med den femte – en av de bästa i serien. Även om den fjärde filmen också hade utfyllnadsscener så höll den uppe intresset – den var helt enkelt sevärd. Den femte filmen var troligtvis den jag gillade mest av de här fem. Det var rätt lite dödtid och istället för att kackla i 75 000 år så hände det faktiskt någonting, vilket höll mitt intresse uppe och höll dampandet på avstånd. En bra film helt enkelt som är klart sevärd – även om jag inte riktigt kan rekommendera den fullt ut.

Så. Ettan går att se om man inte har något bättre för sig. Tvåan SKA man avstå, man behöver inte ens lägga en tanke på om man ska se den dyngan eller inte. Man ska det inte helt enkelt. Trean var inte heller speciellt mycket att hänga i granen, avstå. Fjärde och femte filmerna kan man dock se och faktiskt tycka vara bra – så, de kan man ju alltid se om man vill. Eller så. Yeogo-goedam filmerna känns dock som filmer man ska se om man är ett die hard fan av asiatiska filmer – vi andra som faktiskt gillar filmer som är underhållande på en viss nivå ska hålla oss ifrån de här (iaf de tre första filmerna).

No Comments

Firefly / Serenity / Browncoats av H

september 26th, 2011 | Postad i Action, Drama, Film, Komedi, Sci-Fi, TV, Western, Äventyr/Fantasy

Det tog ett tag, men nu har jag slutligen sett om ”Firefly” och ”Serenity”, nu från bluray. Jag har nämnt denna tv-serie tidigare. Medan Joss Whedon och Tim Minnear ägde varje genrefan med de parallellt löpande serierna ”Buffy the Vampire Slayer” och ”Angel” drog de igång en ny serie på sidan om. TV-kanalen Fox misshandlade serien bäst de kunde, och visade avsnitten i total oordning och på olika sändningstider nästan varje vecka. Sen klagade de på att ingen följde serien, fast även de mest inbitna fansen hade svårt att hålla rätt på den, och lade ner allt utan att ens visa alla inspelade avsnitt.

Vi får följa kapten Malcolm Reynolds och hans besättning och passagerare som far runt i skeppet Serenity som är av firefly-typ, därav namnet förstås. Malcolm försöker tjäna pengar på diverse transporter, ibland olaglig smuggling, och hamnar i diverse knipor. Ett par av passagerarna, syskonparet Simon och River, är på flykt undan en speciellt elak del av rättvisan vilket komplicerar saken.

Ja, de åker runt i rymdskepp, men här finns inga robotar och laserpistoler. Faktum är att själva rymd- och scifi-elementet är ganska sekundärt, detta kan bättre beskrivas som en westernserie. Det är roligt och spännande med engagerande karaktärer, och i bästa Joss Whedon-stil kan det plötsligt bli riktigt känslosamt.

Det är svårt att i text riktigt framhäva hur bra det här är. Att den svenska visningen av serien är begränsad till en halvdold sväng på TV400 för fem år sen är patetiskt. Jag kan bara reservationslöst rekommendera serien till precis alla.

Skådisarna var då ganska okända, men flera av dem har efteråt gått vidare till andra stordåd. Kaptenen spelas av Nathan Fillion som vi sett i ”Buffy” (säsong 7), ”Dr. Horrible’s Sing-along-blog”, ”Desperate housewives” och numer i sin egen tv-serie ”Castle”. Summer Glau dök upp som en terminator i ”Sarah Connor Chronicles”, och Alan Tudyk var med i en av årets bästa filmer, ”Tucker & Dale vs Evil”.

När ”Firefly” sen släpptes på DVD blev den stor succé, och var länge den bäst säljande TV-DVD:n någonsin. Detta gav skaparna chansen att få göra biofilmen ”Serenity”, som blev en medelmåttig framgång. Idag har vi i princip ingen chans att se en filmad fortsättning även om många fans fortsätter att kämpa för det. Det finns böcker och serietidningar med fler historier, men sånt ger mig ingenting.

Fans har även gjort sin egen film, ”Browncoats”, vilket är namnet på den sida av ett gammalt krig som hjältarna stod på. Den var hysteriskt dålig så jag stängde av efter tio minuter.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud