| Subcribe via RSS

The Poughkeepsie Tapes av J

januari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

the-poughkeepsie-tapesI September 2001 genomförde polisen i den lilla staden Poughkeepsie, New York en razzia mot en villa i ett försök att sätta stopp för en seriemördare som hade fått benämningen ‘The Water Street Butcher’. Väl där inne hittade de över åttahundra videokassetter – samtliga inspelade av mördaren själv.

Jag hörde talas om The Poughkeepsie Tapes igenom slasherfilmspodden The Hysteria Continues då de körde en av sina topp tre listor. Vad ämnet var minns jag inte, men det är inte heller viktigt. Hur som helst har det tagit mig närmare ett år att införskaffa filmen och nu när jag gjort det ångrar jag det verkligen inte.

The Poughkeepsie Tapes är den mest stötande mockumentär/found footage filmen jag någonsin har sett (och kanske till och med en av de mest stötande filmerna överhuvudtaget). Filmen är inte speciellt grafisk, men är å andra sidan väldigt autentisk och det material man får beskåda hade lika gärna kunnat varit riktiga inspelningar – vilket gör hela filmen.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om The Poughkeepsie Tapes utan råder dig som läser det här att söka upp den och se den. Det läskiga med den här filmen är inte om det här har hänt på riktigt, utan att det kan hända…

Rekommenderas.

No Comments

30 Days Of Night av J

september 10th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

30 Days Of NightI norra Alaska går solen ned för sista gången innan vintermörkret sänker sig över den lilla staden Barrow i hela trettio dagar. Men denna vinter för inte bara med sig mörker till Barrow – vid stadsgränsen väntar en grupp främlingar som har för avsikt att använda lokalbefolkningen som föda. Främlingarna är vampyrer och till dess att solen går upp igen om trettio dygn kan de härja fritt i den isolerade staden…

30 Days Of Night är en amerikansk-nyzeeländsk samproduktion baserad på en miniserie i tre utgåvor med samma namn (som har fått flertalet uppföljare). Jag såg aldrig den här filmen när det begav sig och vad jag minns så hörde jag aldrig något om den heller. Den kom och gick. När jag för ett tag sedan hittade den för en spottstyver hos Ginza beställde jag så klart hem den tillsammans med en lunta andra filmer och har nu således sett den.

Jag har överlag aldrig varit ett större fan av vampyrfilmer och oftast tyckt att de är tråkiga att titta på. 30 Days Of Night är dock ett av få undantag i den genren för mig; den är blodig, underhållande och fläckvis spännande, den har bra skådespelare och till större delen bra effekter (så när som på några CGI-effekter här och där) i kombination med ett enkelt men effektivt manus. Sen om filmen är bra tack vare källmaterialet eller inte har jag ingen aning om då jag aldrig läst serierna, men vem bryr sig? Filmen är bra, enough said. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

juli 28th, 2016 | Postad i Komedi, Tecknat/CGI, TV

Drawn TogetherDrawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

No Comments

Rogue av J

juli 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

RoguePeter McKell (Michael Vartan) är en amerikansk resejournalist som anländer till Kakadu nationalpark, Australien, för att åka med på en flodtur för turister. När båten är på väg tillbaka ser gruppen en nödraket som skjuts upp. Guiden, Kate (Radha Mitchell), bestämmer att de ska undersöka saken och det dröjer inte länge förrän den idylliska flodturen förvandlas till en mardröm då båten blir attackerad av en gigantisk saltvattenskrokodil. I paniken som uppstår åker de till en liten ö i den undangömda sjön de befinner sig på och upptäcker nästa problem; tidvattnet håller på att stiga och kommer dränka hela ön inom ett par timmar…

Jag gick in i den australisk-amerikansk-engelska samproduktionen Rogue (som hette Territory i Sverige när den kom, men släpptes sedan under titeln Dark Waters på dvd – även om de inte ändrade titeln i filmens förtexter) med inga större förväntningar och blev måttligt förvånad då den visade sig vara en riktig nagelbitare – i alla fall fram till de sista tjugo minuterna då det känns som att filmen fiser ur sig. Skådespelarna är bra, spänningen är bra under den andra tredjedelen av filmen och även om filmen gör ett mindre magplask mot slutet så håller den sig ganska stadigt igenom. Den får definitivt en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Brotherhood Of Blood av J

maj 5th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Brotherhood Of BloodNär den amerikanska byggnadsrestauratorn Christopher Clayton (Darrin James) söker igenom en gammal kyrka i Brazov, Rumänien, hittar han någonting. Tre veckor senare kontaktar vampyrjägaren Carrie Reiger (Victoria Pratt) hans bror, Tom (William Snow), för att fråga om hans bror. Christopher har börjat utveckla symptomer för vampyrism på sjukhuset han var inlagd på, även om han motvilligt pratar om det. Samtidigt har flera vampyrjägare som är ute och letar efter vampyrnästen börjat hitta en underlig och återkommande symbol som används av vampyrerna av någon anledning. Allt eftersom hon börjar rota i det hela finner Carrie snart att Christopher hittade någonting i den gamla rumänska kyrkan, någonting uråldrigt och ondskefullt som hotar både vampyrer och människor med en enorm kraft i form av Vlad Kossei.

Jag undrar om Ken Foree och Sid Haig hade dåligt med jobb när de tackade ja till att vara med i den amerikansk-tyska samproduktionen Brotherhood Of Blood. Varför undrar jag? Jo, för det här är en riktig skitfilm. Storyn hattar mellan då och nutid och även om det konceptet kan fungera med ett bra, intressant och välskrivet manus så fungerar det inte alls här. Det blir jävligt rörigt väldigt fort då vi som tittare knappt får veta någonting som är viktigt för storyn förrän i den andra halvan av filmen. När man väl börjar få veta bakgrunden till det som händer i filmen så blir det hyfsat intressant och i runt fem minuter tycker jag faktiskt filmen gör ett uppsving – för att sedan störtdyka ner på sitt ansikte under resten av dess speltid fram till det sjukt förutsägbara slutet.

Skådespelarna (bortsett från Foree och Haig) gör träiga insatser och under hela filmen satt jag och irriterade mig på Victoria Pratt. Jag menar, hon ska spela en tuff och erfaren vampyrjägare som vi tittare ska hålla på men tack vare hennes talanglöshet och det knaggligt skrivna manuset blir hon enbart irriterande. En till sak som bör nämnas är att filmen är skriven och regisserad av Michael Roesch och Peter Scheerer, som ligger bakom manuset till flera Uwe Boll filmer så som Alone In The Dark och Far Cry – vilket bör säga en del på vilken nivå filmen ligger…

Brotherhood Of Blood är ren dynga trots att två riktigt bra skådespelare råkar vara framför kameran i varsin mindre biroll. Skippa.

No Comments

Ghosts Of Goldfield av J

mars 27th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ghosts Of GoldfieldJulie (Marnette Patterson) och fyra av hennes vänner är på väg till den lilla staden Goldfield när deras bil plötsligt slutar att fungera och bestämmer sig för att gå den sista biten. Deras ärende i Goldfield är att försöka spela in material med spöket av Elisabeth Walker (Ashly Margaret Rae), ett hembiträde som blev torterad och mördad i rum 109 i det lokala hotellet som nu mer är ett sorts museum. Väl där börjar Julie få underliga syner som gör att hon upptäcker att ett halsband som hon har fått av sin mormor gör att hon på något sätt blivit kopplad till tragedin och det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar inträffa med gruppen…

Ghosts Of Goldfield var från början menad att vara den fjärde Urban Legends filmen men blev av någon anledning inte det. Så, med andra ord kan den ses som den inofficiella fjärde filmen i Urban Legends serien…. eller kanske inte. Filmen är urusel, så vem bryr sig?

Filmen lider av ett uselt manus, uselt regiarbete, (till större delen) usla skådespelare och usla (för att inte tala om skrattretande) effekter. Filmen är lika spännande som att titta på färg som torkar och mitt intresse dog ungefär 5 minuter in av cirka 90. Jag begriper inte hur de trodde att de skulle kunna rättfärdiga den här filmen som en Urban Legends film då den inte har ett skit med de tidigare filmerna att göra, varken genremässigt eller storymässigt. Istället för en slasher har de valt att skriva en dödstråkig spökhistoria som de sedan på ett riktigt taffligt sätt snickrat ihop till cirka 90 minuter ren skit.

Ghosts Of Goldfield är kort sagt en jävligt dålig film och bör inte ses av någon, speciellt inte fans av Urban Legends filmerna. Skippa.

No Comments

28 Weeks Later av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

28 Weeks LaterSju månader har gått sedan ”vredes-viruset” infekterade och utplånade större delen av Storbritannien’s befolkning. Den amerikanska armén har förklarat landet som säkert från infektion och har börjat återbefolka en del av London med brittiska flyktingar för att påbörja arbetet med att återuppbygga landet. Saker och ting går emellertid inte som planerat när en överlevande och bärare av ”vredes-viruset” hittas strax utanför den avspärrade säkra zonen och kort efter hennes ankomst bryter smittan ut på nytt…

Oh boy. Första gången jag såg 28 Weeks Later 2007 ville jag skjuta idioterna som låg bakom filmen. Precis allting var piss med hela filmen. Jag hatade filmen helt enkelt. Nu när jag har sett om den för första gången på nästan tio år tycker jag att den inte var så dålig som jag ville minnas att den var. Kameraarbetet är under all kritik förvisso. Jag kan inte komma på någon annan film (som inte är found footage) där kameran slängs så pass mycket som i den här filmen. Jag menar, så fort någonting spännande ska hända börjar kameran slängas åt alla möjliga håll så att vi som tittare inte ska begripa vad som pågår på skärmen vi tittar på. Skådespelarinsatserna är emellertid helt okej och manuset är det egentligen ingenting fel på heller, det är kameraarbetet som är skurken här (och de CGI-effekter som man lyckas uppfatta då och då).

28 Weeks Later är i grund och botten inte en dålig film, men tack vare att de verkar ha haft en kameraman som var aspackad under hela inspelningstiden så dras betyget ner väldigt, väldigt mycket. Blir man lätt åksjuk av att titta på film borde man verkligen inte titta på den här filmen, mot slutet lär man ha spytt ett par tre gånger i annat fall. Helt okej film om man kan se förbi det totalt värdelösa kameraarbetet.

No Comments

The Hills Have Eyes II (2007) av J

november 29th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Hills Have Eyes 2 (2007)För två år sedan tog familjen Carter en vad de trodde genväg genom New Mexicos öken för att ta sig till Kalifornien snabbare och hamnade mitt i ett militärt område kallat Sektor 16, där militären provskjutit kärnvapen tidigare. Nästa dag hade halva familjen slaktats. De följande veckorna utförde armén ett sök- och förintelseuppdrag i området. Nyligen, av icke-avslöjande skäl, installerades elektronisk övervakning.

En grupp aspiranter i Nationalgardet stannar till vid installationsplatsen för att lämna av utrustning till gruppen som blivit stationerad där men finner ingen vid lägret. När de plötsligt hör en otydlig röst över komradion som ber om hjälp beordrar aspiranternas sergeant att de ska genomföra ett räddningsförsök och större delen av gruppen beger sig upp bland klipporna intill lägret. De blir dock snart varse om varför ingen var vid lägret…

The Hills Have Eyes II från 2007 är inte en remake av filmen från 1984, utan är en direkt uppföljare till remaken från 2006 med en helt ny story, nya karaktärer och nya idéer. Wes Craven var även här involverad i både produceringen och manusförfattandet av filmen. Alexandre Aja blev utbytt som regissör till Martin Weisz, som året innan gjorde Rohtenburg (eller Grimm Love som den också är känd som). Då The Hills Have Eyes remaken fick ett bra mottagande och drog in en hel del slantar skyndade sig givetvis produktionsbolaget, Craven-Maddalena Films, med att få ut en uppföljare året därpå – vilket också blev bolagets sista film.

Jag har lite blandade känslor inför den här filmen. Å ena sidan gillar jag den, å andra sidan tycker jag att den har en del problem. Till exempel känns hela filmen ganska oinspirerad; de kör samma grej för fjärde gången (om man räknar in originalfilmerna) och några större överraskningar existerar inte. Men samtidigt är konceptet med att sätta militärer i en sådan här situation ganska underhållande trots att karaktärerna är ganska stereotypiska och inte nämnvärt intressanta. Blev man dessutom besviken på goret och våldet i de tidigare filmerna (som ändå var hyfsat högt) så lär man inte bli det här. De har vridit upp ganska ordentligt och vi som tittare får beskåda några riktigt slafsiga scener under de knappa 85 minuter som filmen rullar på under.

Nåja. The Hills Have Eyes II behövdes väl egentligen inte, utan var en ren cash-cow åt Craven och kompani. Jag gillar den dock på sätt och vis, men tycker som sagt samtidigt att den har en del problem – vilket märks väl när man ser de bägge filmerna back-to-back.

No Comments

The Rage av J

april 20th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The RageDoktor Vasilienko (Andrew Divoff) har lyckats framställa ett nytt virus som han kallar för The Rage; ett virus som förvandlar bäraren av det till en blodtörstig galning som attackerar alla denne kommer i kontakt med. Syftet med viruset är att pressa den amerikanska regeringen till att erkänna hans briljans och att berätta om hans fynd, som inte bara skulle kunna bota en tidigare obotlig sjukdom utan den skulle även slå hårt mot medicinbolagen.

Dessvärre lyckas hans första försöksobjekt som överlevt den medicinska tortyren att fly. Det dröjer emellertid inte länge förrän försöksobjektet självdör och blir snabbt lunch åt en flock hungriga gamar, vilket resulterar i att viruset muterar. Samtidigt är en grupp ungdomar på väg ifrån en skogsfest och lyckas under ett gräl att krascha bilen inte långt ifrån Vasilienko’s laboratorium…

Jag har stor respekt för Robert Kurtzman… som specialeffektsmakare och makeupartist. Han har medverkat som både och i många klassiska skräck- och actionfilmer från 80- och 90-talet (t ex Evil Dead filmerna), vilket kanske är det han borde hålla sig till. Eller åtminstone börja välja bättre filmprojekt att agera regissör för. The Rage är en lågbudgetzombietrashfilm som bjuder på CGI-effekter som troligtvis kostade lika mycket som en kopp kaffe och en muffins och skådespelare som bland annat medverkat i mjukporr (Erin Brown under namnet Misty Mundae), vilket borde säga en del om vilken nivå skådespeleriet ligger på.

Det finns egentligen bara två anledningar till att se The Rage; Andrew Divoff och gore/makeupen. Resten är fantastiskt dåligt. Så pass dåligt att det till en viss del blir rent av bra. Det går inte att ta varken filmen i sig eller produktionen på särskilt stort allvar och när CGI-fåglarna börjar hagla in framför kameran sitter man mest och fnissar över hur löjligt det ser ut. Man kan ju börja undra vad de cirka 2 miljoner dollarna de hade i budget användes till egentligen…

På sätt och vis gillar jag stilen på filmen, men samtidigt kan jag inte säga att den är bra. Hade de valt att använda någonting annat än uppenbara CGI-effekter och andra (kompetenta) skådespelare (utöver Divoff) hade jag kanske rent av kunnat rekommendera den.

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud