Helt Perfekt Glob

Ocean’s Thirteen av J

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

Wind Chill av J

I ett försök att ta sig till Delaware över jullovet liftar en college student (Emily Blunt) med en klasskamrat (Ashton Holmes) hon inte känner. De hamnar så småningom på en mindre isolerad väg och kraschar med bilen efter att nästan ha krockat med en mötande bil. Strandade i en allt mer tilltagande snöstorm börjar de inse att kylan inte är deras största bekymmer…

Jag gick in i den amerikansk-brittiska skräckfilmen Wind Chill (som är producerad av bland annat George Clooney) med ljumna förväntningar då jag för några månader sedan fick höra av en bekant att filmen skulle vara sisådär; att det var en film jag gott kunde låta stå kvar i hyllan och samla damm ett tag till. Döm hur som helst av min förvåning när jag faktiskt tyckte det var en riktigt hygglig film. Ja, jag tyckte rent av att den faktiskt var riktigt bra.

Med det sagt betyder det inte att filmen är speciellt nyskapande eller ens oförutsägbar, snarare tvärtom. Det är ganska enkelt att klura ut vad som kommer hända och filmen skjuter väl av en handfull klyschor här och där, men tack vare filmens täta stämning och skådespelarinsatserna lyckades filmen hålla mitt intresse uppe rakt igenom (att Emily Blunt är behaglig att beskåda gjorde ju inte filmupplevelsen sämre heller).

Jag ger hur som helst Wind Chill en rekommendation om man vill ha en mysryslig skräckfilm att kika på så här i juletider.

Backwoods Bloodbath av J

Sex vänner beger sig iväg till ett hus i Oneida County, Wisconsin, som de har hyrt för att umgås och festa. Vad de inte vet är att huset är beläget i ”Black Forest”, en plats som sägs vara jaktmarker för Bovinus Spiritualis – eller Black Hodag – en varelse som livnärt sig på lokalbefolkningen under decennier, som nu har satt sitt sikte på gruppen med vänner som sin nästa måltid…

Gode Gud… vart ska jag börja med Backwoods Bloodbath? Filmen är total jävla dynga. Personerna som står framför kameran har ingen som helst inlevelse i sina roller och står i stort sett och läser direkt ur manus. Styltiga prestationer är att vara mild i sin beskrivning. Karaktärerna är en bunt irriterande idioter som gör idiotiska saker. Exempelvis sitter en karaktär och lyssnar på en fotbollsmatch på radio, gapar och skriker åt de andra karaktärerna att de ska hålla käften för att efter matchen säga att ”I want to die.” efter att hans lag förlorat, varpå jag kände att jag behövde svara och sa ”Jag hoppas du gör det.”.

Något som slog mig under filmens gång var att musiken var överlag ganska bra. Även det förstör de med att antingen fadea ut det snabbt vid scenbyte eller så fort någon öppnar käften. Det kanske inte låter så farligt men efter att det skett tio gånger blir det ganska irriterande. Ljudupptagningen och mixningen måste ha genomförts med en potatis dessutom då en del dialog är svår att höra. Kameraarbetet är även det värdelöst och i stort sett alla mord som inträffar i filmen är offscreen, med den klassiska effekten att de kastar scenblod på en yta som ska visa hur brutalt mordet egentligen var men som vi aldrig får se. Manuset är även det värdelöst och mot slutet har de försökt att stoppa in en twist, som om de försökt att överraska tittaren på ett klyftigt sätt. Detta faller platt på sitt ansikte då tittaren (det vill säga jag) redan har tappat intresset för filmen för länge sen.

Det enda som är något så när okej med det här hopkoket av dynga är effekterna, vilka de inte har sparat på. Jag skulle tro att majoriteten av budgeten lades just på det här, vilket dessvärre visar sig väldigt tydligt i allt annat i filmen.

Backwoods Bloodbath är en irriterande skitfilm som försöker vara oldschool men som misslyckas på i stort sett varenda punkt. Det finns ingen charm, njutning eller underhållning att hämta här. Skippa.

The Hitcher (2007) av J

Det unga paret tillika collegestudenterna Grace (Sophie Bush) och Jim (Zachary Knighton) har bestämt sig för att tillbringa semestern i Grace’s hemstad, Lake Havasu City. Humöret är på topp när de sätter sig i Jim’s gamla Oldsmobile 442 och påbörjar resan över kontinenten.

Under en regnig natt får de med sig en liftare i bilen efter att nästan ha kört över honom. Liftaren presenterar sig som John Ryder (Sean Bean). Efter att ha blivit hotade av Ryder med kniv lyckas paret sparka ut honom bokstavligt talat ur bilen och lämnar honom på den ödsliga vägen bakom dem – vilket snart visar sig bara vara början på deras mardröm…

Fyra år efter att The Hitcher fick en uppföljare ingen bad om kom den ofrånkomliga remaken (som inte bara tar element ifrån den första filmen utan även den andra) ingen ville ha, men till skillnad från majoriteten av remakes är The Hitcher från 2007 en väldigt sevärd film. Sean Bean är fantastisk i sin tolkning av Rutger Hauer’s rollkaraktär i den här nytolkningen om den galne liftaren och även om filmen inte når upp i samma höjder som originalet är det en skön popcornrulle som underhåller gott under sina knappa åttio minuter speltid. Zachary Knighton gör en hyfsad Jim Halsey och jag klagar inte direkt över Sophie Bush’s medverkan i filmen.

Jag har dock två problem med filmen; det första är Dave Meyers och det andra är musikvalet i filmen. Dave Meyers har överlag gjort ett bra jobb med The Hitcher remaken men stundtals märker man av att det är en musikvideoregissör som sitter i registolen för filmen. Inledningen av filmen skriker musikvideo och mitt sällskap jag såg filmen tillsammans med påpekade till och med detta. En annan regissör hade nog varit att föredra, är väl det jag vill komma till. Musikvalet i filmen är överlag okej men i en handfull scener börjar jag undra vad de egentligen tänkte med. I en av de återskapade scenerna från originalet där en hetsig biljakt genomförs börjar plötsligt en låt som inte passar överhuvudtaget in i scenen att spelas. Känslan i låten i kombination med biljakten är helt off och dödar spänningen fullständigt just tack vare musiken. Vad fan tänkte de med?

I alla fall så tycker jag att The Hitcher remaken från 2007 är en underhållande film trots sina brister. Den kommer aldrig bli en klassiker som originalet, men det är å andra sidan åttio minuter God Underhållning. Rekommenderas.

The Poughkeepsie Tapes av J

I September 2001 genomförde polisen i den lilla staden Poughkeepsie, New York en razzia mot en villa i ett försök att sätta stopp för en seriemördare som hade fått benämningen ’The Water Street Butcher’. Väl där inne hittade de över åttahundra videokassetter – samtliga inspelade av mördaren själv.

Jag hörde talas om The Poughkeepsie Tapes igenom slasherfilmspodden The Hysteria Continues då de körde en av sina topp tre listor. Vad ämnet var minns jag inte, men det är inte heller viktigt. Hur som helst har det tagit mig närmare ett år att införskaffa filmen och nu när jag gjort det ångrar jag det verkligen inte.

The Poughkeepsie Tapes är den mest stötande mockumentär/found footage filmen jag någonsin har sett (och kanske till och med en av de mest stötande filmerna överhuvudtaget). Filmen är inte speciellt grafisk, men är å andra sidan väldigt autentisk och det material man får beskåda hade lika gärna kunnat varit riktiga inspelningar – vilket gör hela filmen.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om The Poughkeepsie Tapes utan råder dig som läser det här att söka upp den och se den. Det läskiga med den här filmen är inte om det här har hänt på riktigt, utan att det kan hända…

Rekommenderas.

30 Days Of Night av J

I norra Alaska går solen ned för sista gången innan vintermörkret sänker sig över den lilla staden Barrow i hela trettio dagar. Men denna vinter för inte bara med sig mörker till Barrow – vid stadsgränsen väntar en grupp främlingar som har för avsikt att använda lokalbefolkningen som föda. Främlingarna är vampyrer och till dess att solen går upp igen om trettio dygn kan de härja fritt i den isolerade staden…

30 Days Of Night är en amerikansk-nyzeeländsk samproduktion baserad på en miniserie i tre utgåvor med samma namn (som har fått flertalet uppföljare). Jag såg aldrig den här filmen när det begav sig och vad jag minns så hörde jag aldrig något om den heller. Den kom och gick. När jag för ett tag sedan hittade den för en spottstyver hos Ginza beställde jag så klart hem den tillsammans med en lunta andra filmer och har nu således sett den.

Jag har överlag aldrig varit ett större fan av vampyrfilmer och oftast tyckt att de är tråkiga att titta på. 30 Days Of Night är dock ett av få undantag i den genren för mig; den är blodig, underhållande och fläckvis spännande, den har bra skådespelare och till större delen bra effekter (så när som på några CGI-effekter här och där) i kombination med ett enkelt men effektivt manus. Sen om filmen är bra tack vare källmaterialet eller inte har jag ingen aning om då jag aldrig läst serierna, men vem bryr sig? Filmen är bra, enough said. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

Drawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

Rogue av J

Peter McKell (Michael Vartan) är en amerikansk resejournalist som anländer till Kakadu nationalpark, Australien, för att åka med på en flodtur för turister. När båten är på väg tillbaka ser gruppen en nödraket som skjuts upp. Guiden, Kate (Radha Mitchell), bestämmer att de ska undersöka saken och det dröjer inte länge förrän den idylliska flodturen förvandlas till en mardröm då båten blir attackerad av en gigantisk saltvattenskrokodil. I paniken som uppstår åker de till en liten ö i den undangömda sjön de befinner sig på och upptäcker nästa problem; tidvattnet håller på att stiga och kommer dränka hela ön inom ett par timmar…

Jag gick in i den australisk-amerikansk-engelska samproduktionen Rogue (som hette Territory i Sverige när den kom, men släpptes sedan under titeln Dark Waters på dvd – även om de inte ändrade titeln i filmens förtexter) med inga större förväntningar och blev måttligt förvånad då den visade sig vara en riktig nagelbitare – i alla fall fram till de sista tjugo minuterna då det känns som att filmen fiser ur sig. Skådespelarna är bra, spänningen är bra under den andra tredjedelen av filmen och även om filmen gör ett mindre magplask mot slutet så håller den sig ganska stadigt igenom. Den får definitivt en tumme upp och en rekommendation.

Brotherhood Of Blood av J

När den amerikanska byggnadsrestauratorn Christopher Clayton (Darrin James) söker igenom en gammal kyrka i Brazov, Rumänien, hittar han någonting. Tre veckor senare kontaktar vampyrjägaren Carrie Reiger (Victoria Pratt) hans bror, Tom (William Snow), för att fråga om hans bror. Christopher har börjat utveckla symptomer för vampyrism på sjukhuset han var inlagd på, även om han motvilligt pratar om det. Samtidigt har flera vampyrjägare som är ute och letar efter vampyrnästen börjat hitta en underlig och återkommande symbol som används av vampyrerna av någon anledning. Allt eftersom hon börjar rota i det hela finner Carrie snart att Christopher hittade någonting i den gamla rumänska kyrkan, någonting uråldrigt och ondskefullt som hotar både vampyrer och människor med en enorm kraft i form av Vlad Kossei.

Jag undrar om Ken Foree och Sid Haig hade dåligt med jobb när de tackade ja till att vara med i den amerikansk-tyska samproduktionen Brotherhood Of Blood. Varför undrar jag? Jo, för det här är en riktig skitfilm. Storyn hattar mellan då och nutid och även om det konceptet kan fungera med ett bra, intressant och välskrivet manus så fungerar det inte alls här. Det blir jävligt rörigt väldigt fort då vi som tittare knappt får veta någonting som är viktigt för storyn förrän i den andra halvan av filmen. När man väl börjar få veta bakgrunden till det som händer i filmen så blir det hyfsat intressant och i runt fem minuter tycker jag faktiskt filmen gör ett uppsving – för att sedan störtdyka ner på sitt ansikte under resten av dess speltid fram till det sjukt förutsägbara slutet.

Skådespelarna (bortsett från Foree och Haig) gör träiga insatser och under hela filmen satt jag och irriterade mig på Victoria Pratt. Jag menar, hon ska spela en tuff och erfaren vampyrjägare som vi tittare ska hålla på men tack vare hennes talanglöshet och det knaggligt skrivna manuset blir hon enbart irriterande. En till sak som bör nämnas är att filmen är skriven och regisserad av Michael Roesch och Peter Scheerer, som ligger bakom manuset till flera Uwe Boll filmer så som Alone In The Dark och Far Cry – vilket bör säga en del på vilken nivå filmen ligger…

Brotherhood Of Blood är ren dynga trots att två riktigt bra skådespelare råkar vara framför kameran i varsin mindre biroll. Skippa.

Ghosts Of Goldfield av J

Julie (Marnette Patterson) och fyra av hennes vänner är på väg till den lilla staden Goldfield när deras bil plötsligt slutar att fungera och bestämmer sig för att gå den sista biten. Deras ärende i Goldfield är att försöka spela in material med spöket av Elisabeth Walker (Ashly Margaret Rae), ett hembiträde som blev torterad och mördad i rum 109 i det lokala hotellet som nu mer är ett sorts museum. Väl där börjar Julie få underliga syner som gör att hon upptäcker att ett halsband som hon har fått av sin mormor gör att hon på något sätt blivit kopplad till tragedin och det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar inträffa med gruppen…

Ghosts Of Goldfield var från början menad att vara den fjärde Urban Legends filmen men blev av någon anledning inte det. Så, med andra ord kan den ses som den inofficiella fjärde filmen i Urban Legends serien…. eller kanske inte. Filmen är urusel, så vem bryr sig?

Filmen lider av ett uselt manus, uselt regiarbete, (till större delen) usla skådespelare och usla (för att inte tala om skrattretande) effekter. Filmen är lika spännande som att titta på färg som torkar och mitt intresse dog ungefär 5 minuter in av cirka 90. Jag begriper inte hur de trodde att de skulle kunna rättfärdiga den här filmen som en Urban Legends film då den inte har ett skit med de tidigare filmerna att göra, varken genremässigt eller storymässigt. Istället för en slasher har de valt att skriva en dödstråkig spökhistoria som de sedan på ett riktigt taffligt sätt snickrat ihop till cirka 90 minuter ren skit.

Ghosts Of Goldfield är kort sagt en jävligt dålig film och bör inte ses av någon, speciellt inte fans av Urban Legends filmerna. Skippa.