Helt Perfekt Glob

Chugyeokja av J

Joong-ho (Kim Yoon-seok), en ex-snut som nu mer jobbar som hallick, sitter i en ekonomisk knipa då flera av hans tjejer plötsligt försvunnit. När han börjar leta efter dem finner han att allihop vart uppringda av samma klient, som han precis har skickat ytterligare en tjej till…

Jag vart rekommenderad Chugyeokja – eller The Chaser – av en vän för flera år sedan som tyckte att jag borde ge den en chans. Rekommendationen försvann så småningom ur mitt minne, men nu när jag gick igenom min lista över filmer jag har att se fastnade mina ögon på den här sydkoreanska thrillern – och nog levererade den.

Min vän var helt korrekt i sin tro att The Chaser skulle falla mig på läppen då det både är en spännande och våldsam berättelse med en handfull vändningar som fick mig att höja på ögonbrynen något. Det enda problemet jag hade med filmen (som med många asiatiska filmer) var att den var en aning för lång. Den kunde gott ha kortats ned med en tio, femton minuter i alla fall för att tighta till händelseförloppet något.

Även om filmen är något för lång så är den ändå bra och när den väl är spännande (för att inte tala om våldsam) så är den det. Tumme upp, rekommenderas.

Rambo av J

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har dragit sig tillbaka och lever nu mer ett stillsamt liv i Thailand. En grupp missionärer tar kontakt med honom för att få hjälp att ta sig in i grannlandet Burma – som är en krigszon – med medicin och sprituell hjälp. Efter att först ha nekat dem går han med på deras förfrågan och tar dem in i det krigshärjade landet.

Han blir några dagar senare kontaktad av missionärernas uppdragsgivare och får då veta att gruppen har blivit tillfångatagna av militära styrkor i Burma och blir ombedd att ta en grupp legosoldater in i landet för att frita dem.

Den fjärde Rambo filmen är – för mig – den andra bästa Rambo filmen. Den är extremt grafisk och påvisar sådant våld som skulle sätta morgonkaffet i halsen på censuren under 80-talet i Sverige. Folk skjuts i småbitar, kroppsdelar flyger åt alla möjliga håll och det blir gigantiska hål i de som skjuts. Filmens action är så långt ifrån nedtonad det bara går att komma och slår nog faktiskt andra actionfilmer med extremt våld lite grann på fingrarna än idag.

Rambo från 2008 är en jävligt bra och jävligt våldsam actionfilm – som också, i allt våld, doppade tårna lite grann i verkligheten. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar om filmen också.

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

B.T.K. av J

B.T.K. är ett direkt-till-video drama (med en handfull scener som kan associeras till skräckgenren) från 2008 som är löst baserat på BTK-mördaren; Dennis Lynn Rader (här porträtterad av Kane Hodder). Huruvida filmen är trogen de verkliga händelserna eller inte har jag ingen aning om och kommer därför inte försöka mig på att dra några paralleller mellan verklighet och film. Vad jag däremot kommer göra är att döma filmen utifrån hur den är. Så, here we go…

B.T.K. är inte en bra film. Ljudet i filmen måste ha spelats in med en potatis då man stundtals inte hör ett skit av vad som sägs, manuset är överlag ganska ointressant och de spännande bitarna faller platt tack vare manusförfattaren tillika regissören Michael Feifer’s inkompetens. Filmens enda försonande kvalité är Kane Hodder, som här gör en väldigt bra prestation trots ett manus som knappt är värt att använda som dasspapper. Övriga prestationer varierar mellan dåliga och bedrövliga. Behöver jag säga att Kane är den enda som står ut som någon som vet hur man skådespelar?

Jag har inte varit så här oengagerad i en film på länge om jag ska vara ärlig. Jag gillar att Kane gjort lite udda roller mot vad han brukar göra – jag tycker dock det är synd att en av dem råkade vara i den här filmen. Skippa.

The Strangers av J

Efter att ha kommit tillbaka till deras sommarställe från ett bröllop finner sig paret James (Scott Speedman) och Kristen (Liv Tyler) på väg att separera efter att Kristen sagt nej till James’ frieri. Det kommer emellertid visa sig vara deras minsta problem denna natten. Strax efter klockan fyra på morgonen knackar en kvinna på deras dörr och frågar om ’Tamara är där?’ för att sedan säga att de kommer att ”ses senare”. Vad James och Kristen inte vet är att detta är startskottet på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på deras sommarställe med ett enda syfte; att döda dem…

The Strangers är en home invasion skräck-thriller från 2008. Jag har vetat om vad det här är för film sedan dess release, men det har aldrig varit något som lockat mig om sanningen ska fram. Men efter en del påtryckningar från en god vän satte jag mig och såg den tillsammans med honom. Vi kan väl säga som så att han gillade filmen mer än vad jag gjorde…

Personligen tycker jag att The Strangers är för långsam för sitt eget bästa. Majoriteten av alla jumpscares går att förutse timtal innan de inträffar och stundtals känns det som att den långsamma uppbyggnaden av filmen stannar av helt och filmen bara står och trampar på samma ställe. Filmens stora problem är dess tempo helt enkelt och jag hade inte haft något emot om de klippt ner filmen med en tio, femton minuter eller så.

Med det sagt så lär jag tillägga att filmen är välgjord, välspelad och att den stundtals skiner med en handfull scener som får huden att knottra sig (speciellt filmens avslutning som är en av de mörkaste avslutningarna jag har sett i en home invasion film), men när jag halvvägs igenom börjar tappa koncentrationen och engagemanget i filmen tack vare dess söliga tempo så är det en garanti för att jag inte kommer att se om den – och då spelar det ingen roll hur mycket filmen är inspirerad av verkliga händelser, i alla fall enligt filmens regissör och manusförfattare Bryan Bertino.

Gillar man home invasion och slow burn filmer så bör man absolut spana in The Strangers om man inte har gjort det, annars skulle jag rekommendera att återse You’re Next eller The Purge istället. En uppföljare – The Strangers: Prey At Night – är beräknad att släppas i Mars i år – vilken jag kommer ta mig en titt på vid lämpligt tillfälle.

Låt Den Rätte Komma In av J

Oskar (Kåre Hedebrant) är tolv år, mobbad och drömmer om att hämnas på sina plågoandar. När han får en ny granne i form av Eli (Lina Leandersson) dröjer det inte länge förrän han börjar fatta tycke om henne, men han inser snart att någonting är mycket märkligt med flickan; hon tål inte solen, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum måste hon bli inbjuden. Eli är en vampyr. Oskar ställs således inför ett val och frågan är hur mycket kan kärlek förlåta?

Oh boy… Låt Den Rätte Komma In är en av alla svenska filmer jag trodde att jag aldrig någonsin skulle se, men som jag nu har sett. Den har legat på min att-se-lista i över ett år och största anledningen till att den ens legat på den listan var tack vare en hel del positiva omdömen i en Facebook grupp, där jag har varit aktiv i några år. Jag har inte läst boken filmen är baserad på och har inga planer på att göra det heller.

I alla fall så gillade jag filmen. Den är knappast läskig men den är å andra sidan välspelad och välgjord. Men även om jag gillade filmen kan jag inte skaka av mig känslan att någonting fattas. Vad jag kunde se knöts alla trådar ihop filmen igenom, men av någon anledning känns det som att en hel del av boken har blivit utelämnad eller nedskuren tack vare budget och antagligen speltid. Jag kan så klart ha fel men det är den känslan jag fick när sluttexterna började rulla…

Utöver Hedebrant och Leandersson ser vi även Per Ragnar, som jag minns bäst som Sten Frisk i den svenska såpoperan Tre Kronor som gick mellan 1994 och 1999, och Ika Nord som troligtvis är mest känd för 80-talets barnprogram Ika I Rutan. Jag såg något enstaka avsnitt av Ika I Rutan under någon repris under 90-talet, men jag minns henne bäst från Pettson & Findus-julkalendern Tomtemaskinen, som visades julen 1993 där hon spelade mot Ingvar Hirdwall (Grannen i Beck filmerna) som Findus – som 1997 släpptes på VHS och som 1998 visades i repris på SVT2, vilket var troligtvis då jag såg den. Hur som helst…..

Svensk film överlag brukar vara ren dynga som allt som oftast upprepar samma skit om och om igen, Låt Den Rätte Komma In är ett av undantagen. Jag skulle inte kalla den för perfekt, men det är en bra film överlag och om du som mig missat den tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas.

År 2010 släpptes den obligatoriska remaken av filmen – under titeln Let Me In – i ett samarbete mellan brittiska och amerikanska filmbolag, däribland det brittiska bolaget Hammer Films (som troligtvis är mest kända för deras reboots och serier av Dracula, Frankenstein och The Mummy under 50-, 60- och 70-talet). Hammer Films verkar dessutom ha pressat ur sig en serie på tretton delar som ska släppas i år under den direktöversatta titeln – Let The Right One In.

Läs gärna också H’s jämförelse – och mer ingående recension – mellan boken och filmen, som ni finner här.

Lake Mungo av J

Julen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slow burn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

Eden Lake av J

Förskolefröken Jenny (Kelly Reilly) och hennes pojkvän Steve (Michael Fassbender) har bestämt sig för att åka iväg för att tillbringa en romantisk helg tillsammans. Steve, som planerar att fria, har hittat en idyllisk plats; en avsides belagd sjö omringad av skog och som tillsynes är övergiven. Deras lugna och sköna helg tar ett abrupt slut när ett gäng irriterande ungar börjar omringa deras campingplats. Genom att roa sig med att provocera paret stjäl gänget deras tillhörigheter och deras bil, vilket lämnar dem helt strandade. När Steve slutligen konfronterar dem tappar han besinningen, vilket leder till oanade konsekvenser…

Eden Lake är en sån där film som undkommit mig i flera år även om jag hört från flera håll att det är en sevärd skräckfilm. Nu när jag slutligen har sett den så är jag halvnöjd med titten. Filmen i sig är välspelad och har några riktigt nagelbitande stunder (för att inte tala om våldsamma), men filmen är ganska förutsägbart och när den börjar närma sig slutet är det extremt uppenbart vart det hela är på väg så den sista chocken filmen försöker leverera faller platt. Jag tycker inte filmen är dålig, men den känns överlag ganska medioker och mest som en axelryckning.

Jag kan ge Eden Lake en svag rekommendation hur som helst. När den väl är bra så är den bra, när den är förutsägbar och medioker så är den väldigt mycket det.

Generation Kill av J

Generation Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright’s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

Drawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.