| Subcribe via RSS

Låt Den Rätte Komma In av J

augusti 11th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Låt Den Rätte Komma InOskar (Kåre Hedebrant) är tolv år, mobbad och drömmer om att hämnas på sina plågoandar. När han får en ny granne i form av Eli (Lina Leandersson) dröjer det inte länge förrän han börjar fatta tycke om henne, men han inser snart att någonting är mycket märkligt med flickan; hon tål inte solen, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum måste hon bli inbjuden. Eli är en vampyr. Oskar ställs således inför ett val och frågan är hur mycket kan kärlek förlåta?

Oh boy… Låt Den Rätte Komma In är en av alla svenska filmer jag trodde att jag aldrig någonsin skulle se, men som jag nu har sett. Den har legat på min att-se-lista i över ett år och största anledningen till att den ens legat på den listan var tack vare en hel del positiva omdömen i en Facebook grupp, där jag har varit aktiv i några år. Jag har inte läst boken filmen är baserad på och har inga planer på att göra det heller.

I alla fall så gillade jag filmen. Den är knappast läskig men den är å andra sidan välspelad och välgjord. Men även om jag gillade filmen kan jag inte skaka av mig känslan att någonting fattas. Vad jag kunde se knöts alla trådar ihop filmen igenom, men av någon anledning känns det som att en hel del av boken har blivit utelämnad eller nedskuren tack vare budget och antagligen speltid. Jag kan så klart ha fel men det är den känslan jag fick när sluttexterna började rulla…

Utöver Hedebrant och Leandersson ser vi även Per Ragnar, som jag minns bäst som Sten Frisk i den svenska såpoperan Tre Kronor som gick mellan 1994 och 1999, och Ika Nord som troligtvis är mest känd för 80-talets barnprogram Ika I Rutan. Jag såg något enstaka avsnitt av Ika I Rutan under någon repris under 90-talet, men jag minns henne bäst från Pettson & Findus-julkalendern Tomtemaskinen, som visades julen 1993 där hon spelade mot Ingvar Hirdwall (Grannen i Beck filmerna) som Findus – som 1997 släpptes på VHS och som 1998 visades i repris på SVT2, vilket var troligtvis då jag såg den. Hur som helst…..

Svensk film överlag brukar vara ren dynga som allt som oftast upprepar samma skit om och om igen, Låt Den Rätte Komma In är ett av undantagen. Jag skulle inte kalla den för perfekt, men det är en bra film överlag och om du som mig missat den tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas.

År 2010 släpptes den obligatoriska remaken av filmen – under titeln Let Me In – i ett samarbete mellan brittiska och amerikanska filmbolag, däribland det brittiska bolaget Hammer Films (som troligtvis är mest kända för deras reboots och serier av Dracula, Frankenstein och The Mummy under 50-, 60- och 70-talet). Hammer Films verkar dessutom ha pressat ur sig en serie på tretton delar som ska släppas i år under den direktöversatta titeln – Let The Right One In.

Läs gärna också H’s jämförelse – och mer ingående recension – mellan boken och filmen, som ni finner här.

No Comments

Lake Mungo av J

juni 18th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Lake MungoJulen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slowburn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Eden Lake av J

december 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

eden-lakeFörskolefröken Jenny (Kelly Reilly) och hennes pojkvän Steve (Michael Fassbender) har bestämt sig för att åka iväg för att tillbringa en romantisk helg tillsammans. Steve, som planerar att fria, har hittat en idyllisk plats; en avsides belagd sjö omringad av skog och som tillsynes är övergiven. Deras lugna och sköna helg tar ett abrupt slut när ett gäng irriterande ungar börjar omringa deras campingplats. Genom att roa sig med att provocera paret stjäl gänget deras tillhörigheter och deras bil, vilket lämnar dem helt strandade. När Steve slutligen konfronterar dem tappar han besinningen, vilket leder till oanade konsekvenser…

Eden Lake är en sån där film som undkommit mig i flera år även om jag hört från flera håll att det är en sevärd skräckfilm. Nu när jag slutligen har sett den så är jag halvnöjd med titten. Filmen i sig är välspelad och har några riktigt nagelbitande stunder (för att inte tala om våldsamma), men filmen är ganska förutsägbart och när den börjar närma sig slutet är det extremt uppenbart vart det hela är på väg så den sista chocken filmen försöker leverera faller platt. Jag tycker inte filmen är dålig, men den känns överlag ganska medioker och mest som en axelryckning.

Jag kan ge Eden Lake en svag rekommendation hur som helst. När den väl är bra så är den bra, när den är förutsägbar och medioker så är den väldigt mycket det.

No Comments

Generation Kill av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Drama, Krig, TV

Generation KillGeneration Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright‘s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

No Comments

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

juli 28th, 2016 | Postad i Komedi, Tecknat/CGI, TV

Drawn TogetherDrawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

No Comments

Marley & Me av J

juli 2nd, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

Marley & MeEfter att ha gift sig flyttar journalisterna John (Owen Wilson) och Jennifer Grogan (Jennifer Aniston) till Florida där de får jobb på varsin tidning. I ett försök att skjuta upp Jennifer’s ”biologiska klocka” ger John henne en valp, som de döper till Marley. Men även om Marley växer och blir äldre tappar han knappast sin valpenergi och oregerlighet samtidigt som han inte lär sig någon form av självbehärskning. Marley’s upptåg ger i sin tur John, som har fått jobb som krönikör, rikt med material att skriva om i hans spalt i tidningen han jobbar för.

Marley & Me (eller Marley & Jag som den hette i Sverige) är ett varmhjärtat drama med en handfull komiska scener som är baserad på den verkliga John Grogan‘s bok med samma titel. Owen Wilson och Jennifer Aniston är lysande och berättelsen om den stökiga labrador retrievern Marley är kanske inte fängslande men är åtminstone underhållande och bjuder på en hel del fina skratt och avrundas i slutet med ett ganska sorgligt – om än oundvikligt – slut. Jag gillar den hur som helst och har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans.

Uppföljaren Marley & Me: The Puppy Years finns, uppföljaren ignoreras. Åtminstone just nu.

No Comments

Rovdyr av J

juni 12th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

RovdyrSommaren 1974. En grupp ungdomar har planerat en avkopplande helg ute i skogen tillsammans och plockar upp en liftare vid en avlägset belagd sylta. Alldeles för sent inser de att hon är på flykt från något fasansfullt. Här, långt bort från civilisationen, finns nämligen män som ägnar sig åt ett brutalt helgnöje; att jaga, stympa och slakta människor som försvarslösa djur. Efter att gruppen blivit överfallna vaknar de upp långt ute i skogen och hör snart ett jakthorn ljuda. Jakten är igång.

Jag hade hört en del bra grejer om den norska Rovdyr och när jag kom över den på bluray för en tjuga handlade jag hem den. Man kan väl säga som så att den var värd pengarna i alla fall, men nog har Norge gjort bättre ifrån sig än så här (Trolljegeren, Død snø och Fritt vilt filmerna exempelvis). Karaktärerna var ganska irriterande och det blev aldrig nämnvärt spännande, men filmen bjuder åtminstone på ganska gott om gore och då filmens speltid ligger på knappa 75 minuter blir den aldrig speciellt långdragen.

Rovdyr ligger i lä med Fritt vilt filmerna, men fungerar ganska hyfsat som en hillbilly slasher alá The Texas Chainsaw Massacre – fast ute i skogen. Gillar man slashers så går den nog hem, gillar man inte såna filmer bör man nog se någonting annat.

No Comments

Kemper av J

mars 18th, 2016 | Postad i Film, Thriller

Kemper1En amerikansk småstad skakas av en seriemördares framfart. Offren är alla unga kvinnor, men utförandet skiljer sig åt i samtliga fall och mordutredaren Tom Harris (Christopher Stapleton) har börjat ana att det troligtvis rör sig om två olika gärningsmän. I hemlighet får han hjälp av Ed Kemper (Robert Sisko), en hyperintelligent enstöring med ett sjätte sinne för en mördares sätt att tänka. Hans instinkter leder utredningen framåt, men Kemper har ett mörkt förflutet och frågan är om inte Tom i själv verket använder ett monster för att fånga ett annat…

Jag läste igenom de recensioner som finns att läsa på IMDB för den här filmen och nästan allihop sågar den. Flera av dessa recensioner klagar på att filmen inte är trogen de verkliga händelserna som inträffade mellan 1964 och 1973 i Santa Cruz, Kalifornien, då seriemördaren och nekrofilen Edmund Kemper härjade. Det alla dessa personer verkar ha missat är att filmen är inte baserad på de verkliga händelserna utan inspirerad av dem (vilket står klart och tydligt i inledningen av filmen), vilket gör att skaparna bakom filmen kunde göra en egen fiktiv vision av Kemper – vilket var precis vad de gjorde också.

I det stora hela är Kemper en halvdan thriller som börjar ganska intressant med en Dexter-aktig touch, men som kring tjugofem minuter in tvärvänder och börjar följa Standard Protokoll 125A för thriller-filmer. Det är ungefär här filmen fiser ur sig all potential och blir otroligt medelmåttig och emellanåt rent av tråkig. Det svajande skådespelet av många framför kameran hjälper inte heller och den enda som egentligen är riktigt sevärd är Robert Sisko i hans gestaltning av Kemper (även om den är otroligt löst baserad på honom).

Jag tycker inte Kemper är dålig, men den är samtidigt väldigt förutsägbar och utdragen. Vi tittare vet precis vad som kommer hända och det hela blir mer en kamp om att försöka hålla sig fokuserad på filmen än någonting annat. Hade de hållit sig till hur filmen inledes åtminstone halvvägs in hade filmen troligtvis blivit betydligt mer intressant och givande än vad den i slutändan blev.

Tags: , ,
No Comments

Home Movie av J

februari 5th, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Home MovieClare Poe (Cady McClain) är en psykiatriker och är gift med prästen David (Adrian Pasdar). Paret bor tillsammans med deras två tvillingbarn, Jack (Austin Williams) och Emily (Amber Joy Williams), i en avsides skog någonstans i den norra delen av New York. Clare har nyligen skaffat sig en videokamera för att dokumentera sitt arbete, men David är den som använder den mestadels för att spela in en hemmavideo. Men efter Jack’s och Emily’s tionde födelsedag börjar barnen att bete sig underligt. Till en början är det småsaker, men allt eftersom börjar det hela eskalera och det står snart klart för Clare och David att någonting är väldigt, väldigt fel på deras tvillingbarn…

Home Movie är en found footage film i form av en hemmavideo. Mer eller mindre. Tråkig är den också. Så tråkig att jag tappade fokuset på den flertalet gånger och fick lov att spola tillbaka när det väl inträffade något. Det som händer i filmen är långt ifrån intressant och även om skådespelarna är ganska bra så är deras karaktärer rakt igenom stendumma. Jag menar, hade jag varit en av föräldrarna hade jag reagerat betydligt mer än vad de här två spånhuvudena gjorde redan efter första saken satungarna hittade på. Istället lallar de på ungefär som om ingenting hänt. Jag förstår att karaktärerna fick lov att göra som de gjorde (annars hade det troligtvis inte blivit någon film överhuvudtaget), men det hela känns bara som en urdum ursäkt för att göra ytterligare en i raden av snarkiga found footage filmer där det läskiga ska ligga i att tittaren ska fantisera ihop en massa saker själv.

Jag skiter fullständigt i vad folk säger; skräckfilmer där det inte händer ett jävla skit och du som tittare är menad att sitta och fantisera ihop något eget är ren jävla skit. Jag tittar väl på film för att SE saker? Om jag vill fantisera läser jag väl för helvete en bok? Argumentet att man ska sitta och fantisera ihop själv är bara ett uselt försök att backa upp usla och händelselösa ”skräckfilmer”.

Med det sagt; Home Movie är en stentrist dynga som du bör undvika.

No Comments

Joy Ride 2: Dead Ahead av J

januari 14th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Joy Ride 2 - Dead AheadMedan de är på väg till Las Vegas för att genomföra svensexan och möhippan kombinerat för hennes syster Melissa (Nicki Aycox) och hennes fästman Bobby (Nick Zano) stannar Kayla (Laura Jordan) deras bil vid en bensinmack för att möta upp hennes date, Nik (Kyle Schmid), en snubbe hon har träffat på internet. Nik lyckas övertala de andra att de ska ta en avsides väg för att ta sig till Las Vegas snabbare, men det dröjer inte länge innan de får motorhaveri. De börjar gå och finner till slut ett hus mitt ute i ingenstans och bestämmer sig för att ta bilen som står parkerad i ladan som ligger intill huset till närmsta stad och sedan återvända med en hyrbil och betala för skadorna de orsakat på huset. Melissa lämnar sitt nummer så att ägaren ska kunna kontakta dem utan att behöva blanda in polisen. Det visar sig dock ganska snart att ägaren är en sadistisk lastbilschaffis som kallar sig för Rusty Nail (Mark Gibbon) och han tänker utkräva ett högt pris för vad de har gjort…

Joy Ride 2: Dead Ahead (vars releasetitel i Sverige är minst sagt underlig; Roadkill 2 – Joy Ride 2) är en direkt-till-dvd uppföljare till Paul Walker filmen från 2001 och fortsätter löst på karaktären Rusty Nail. Joy Ride 2: Dead Ahead är vad man kan förvänta sig av en sådan här uppföljare och bjuder inte på några större överraskningar. Den försöker att gå i föregående films fotspår och göra smarta twistar här och där och det funkar väl till en viss del, samtidigt som filmen drar sig lite mer åt skräck än thriller – vilket är på både gott och ont. Å ena sidan är det bra att de gjorde någonting nytt istället för att bara göra samma sak en gång till, å andra sidan saknar jag lite av den hyfsat täta thrillerkänslan som den första filmen hade som här har blivit till större delen utbytt till ett mer skräckorienterat tema. Filmens allra svagaste sida är emellertid offerkaraktärerna. Det är fyra totala idioter vi ska hålla på och följa igenom hela filmen och det dröjde inte speciellt länge innan jag började hålla på Rusty Nail istället för de där ärthjärnorna.

Med det sagt; filmen var överraskande bra för att vara en direkt-till-dvd uppföljare. Den är inte perfekt och är hyfsat trashig, men jag gillar den. Den gör det den ska och tempot igenom större delen av filmen är ganska högt. Dessutom gillar jag karaktären Rusty Nail sedan den första filmen. Man behöver egentligen inte direkt ha sett den första filmen för att begripa den här andra delen i serien, men det kanske är en fördel om man har gjort det. Om inte annat så för att se två bra filmer. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud