Då har vi avverkat de 26 Wallander-filmerna som gjorts med Krister Henriksson i huvudrollen. Överlag måste jag säga att jag föredrar Wallander före Beck-filmerna. Mysterierna är lite bättre, och framför allt mer i förgrunden, medan Beck-filmerna sällan handlar om mer än att grannen ska säga “stänkare” och Gunvald ska vräka ur sig en elak harang. De återkommande karaktärerna i Wallander väcker klart mer känslor hos mig som tittare också – när brydde du dig en jävla sekund om nånting Peter Haber tagit sig för?
Inte för att jag sitter här och säger att Wallander är nåt fantastiskt, det är det ju inte. Det är en räcka habila tv-deckare som ger dig 90 minuter okej tidsfördriv. Men det är bra underligt hur få personer i Skåne som talar skånska.
Soundtracket till säsong 2 gjordes av Fläskkvartetten, och det är ett bra drag. Jag skulle kunna tänka mig att ha det att lyssna på. Undrar om det finns att köpa.
En sista grej: Varje gång någon i serien säger “Kurt” så kan jag inte låta bli att tänka på en gammal sketch som gick i P3 under 90-talet – jag tror det var i Glädjetåget. Jag har nedan transkriberat den bäst jag minns. Mycket nöje.
—
Kyrkorgel spelar livligt. En helbrägdagörare och hans två kvinnliga medhjälpare prisar herren.
-Halleluja! Jesus är god! Guds kraft är underbar!
Mannen vänder sig till publiken och frågar:
-Är det någon i publiken som behöver hjälp?
-Ja, jag….
-Vad heter du?
-Kurt… jag kan inte gå utan kryckor.
-Han kan inte gå utan kryckor! Jesus ska hela dig! Är det någon mer i publiken som behöver hjälp?
-Jag, jag…
-Vad heter du?
-Andejs. Jag kan inte pjata ordentligt.
-Han kan inte pjata ordentligt! Du ska bli helad! Gå bakom skynket här!
De båda männen går bakom skynket. Helbrägdagöraren och kvinnorna sänker tonen och ber tyst till Gud om hjälp. Sedan höjer mannen rösten igen:
-Kurt! Släng dina kryckor!
Ett skramlande hörs.
-Anders! Säg någonting!
-…Kurt haj jamlat.
Duncan ska ta livet av sig. Hans senaste fem flickvänner har fått honom att inse att livet är värdelöst, och om möjligt vill han förstöra deras liv också med skuldkänslor. Vi spolar tillbaka till början och får följa Duncan i hans fem förhållanden via nån sorts drömlik nöjespark där varje flickvän representeras av en åktur. Mycket skruvade koncept och annan påhittighet, men i slutändan är det oerhört svårt att sympatisera med Duncan helt enkelt för att han bara haft fem helt vanliga förhållanden egentligen. Inga direkta katastrofer, utan bara det som i vanliga fall händer när folk envisas med att bli ihop med första bästa som visar lite intresse. Kanske passar crowden som tyckte att “500 Days Of Summer” hade en intressant kärlekshistoria (vilken den förstås inte alls hade, och dessutom var så usel att jag inte ens recenserade den). Smått påhittig, kanske lite kul ibland, inget att bry sig om egentligen.
