| Subcribe via RSS

Jaws In Japan av J

juli 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

College studenterna Miki (Nonami Takizawa) och Mai (Airi Nakajima) anländer till en tropisk ö för en välförtjänt semester. Efter att ha checkat in på hotellet där de bokat sitt rum börjar de filma varandra med en videokamera som de fått låna av hotellet. Miki upptäcker snart material på kameran som filmats av tidigare besökare och finner snart att någonting är väldigt fel med platsen…

Jaws In Japan (eller Psycho Shark som den också är känd som) är en av de mest bedrövliga filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte det minsta. Majoriteten av filmen går ut på att vi får se en massa damer i bikinis som fjollar runt utan att någonting av värde överhuvudtaget händer förrän under de fem eller så sista minuterna. Att filmen är en skamlös cash-in på Jaws-namnet förstår jag, men hur filmen fick en release övergår emellertid mitt förstånd.

Den här skiten får The Asylum och Syfy produktioner att se ut som något New Line, Blumhouse eller Warner Bros. skulle ha producerat och släppt. Den enda behållningen den här dyngan har är att den knappt är över timmen lång – så det är väl alltid något. Skippa.

No Comments

Exam av J

februari 4th, 2019 | Postad i Film, Thriller

Åtta kandidater är på det sista steget för att bli en chefsassistent på ett läkemedelsföretag och har blivit insläppta i ett rum för det sista testet. En ”skrivvakt” kommer in i rummet och förklarar för dem att de har tre regler att följa, annars blir de diskvalificerade; de får inte försöka att ta kontakt med honom eller den beväpnade vakten som finns i rummet, de får inte förstöra pappret de har blivit tilldelade och de får inte gå ut ur rummet. De har åttio minuter på sig att besvara frågan som finns framför dem, men när så kandidaterna vänder på pappret står det ingenting på det…

I och med att jag var och såg Escape Room på bio tidigare ikväll vart jag sugen på att se något mer ur samma smala subgenre och en av mina vänner jag hade med mig på bion rekommenderade Exam från 2009 – som jag sedan tidigare hade hört lite, lite grann om. Sagt och gjort fick det bli att se den och.. jag gillade den. Det är en hyfsat intensiv och väldigt välspelad thriller som inte bjuder på så mycket våld, men som å andra sidan bjuder på ett spännande och intressant händelseförlopp.

Gillar man den här smala subgenren precis som mig så är det här en film värd att spana in. Rekommenderas.

No Comments

The Loved Ones av J

februari 2nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

Deadly Little Christmas av J

december 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På Juldagen blir en ung pojke inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha uppenbarligen mördat sin far och hushållerskan medan de hade sex. Femton år senare lyckas den nu vuxna pojken att rymma, samtidigt som en mystisk figur i en röd mask börjar att genomföra tillsynes slumpartade mord i pojkens och hans familjs närhet.

Jag har ingen som helst lust att lägga ner speciellt mycket mer tid än vad jag redan gjort på Deadly Little Christmas så här kommer det; filmen är ren dynga. Manuset är skrivet av Captain Obvious och har man inte bott under en sten de senaste fyrtio åren är det löjligt enkelt att luska ut vem som är mördaren tio minuter in – synd bara att filmen är åttio minuter. Skådespelet är bedrövligt och effekterna (som man knappt ser röken av) är inte speciellt mycket mer att hänga i julgranen… pun intended.

Jag kan hantera uselt skådespel, usla effekter och ett uselt manus, men jag kan verkligen inte hantera tristess när jag sitter och tittar på film – i synnerhet inte lågbudgetfilmer. Deadly Little Christmas tillhör den sistnämnda skaran och är ren skit. Se något annat.

No Comments

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida de inte gick på TVn då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

Melancholie der Engel av J

juni 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Melancholie der EngelDe två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

No Comments

Jennifer’s Body av J

maj 28th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Den nördiga, reserverade Needy (Amanda Seyfried) och den arroganta, egenkära Jennifer (Megan Fox) är bästa vänner sedan sandlådan, trots att de har väldigt lite gemensamt. Men de får ännu mindre gemensamt med varandra efter att den lokala puben har brunnit ner då Jennifer plötsligt verkar ha utvecklat en stor aptit för mänskligt blod. Allt eftersom deras manliga klasskamrater faller offer för Jennifer’s blodtörst måste Needy ta reda på hemligheten bakom hennes väninnas förvandling och finna en väg att stoppa hennes blodiga framfart innan den drabbar Needy’s pojkvän Chip (Johnny Simmons).

Jennifer’s Body är en ganska typisk higschool skräck-komedi från 2009, vars största dragplåster troligtvis är Megan Fox. Jag gillade den här filmen. Varför den floppade på bio när den kom förstår jag inte riktigt då den är välspelad, kul och underhållande. Visst, den bjuder inte på speciellt mycket nytt egentligen men den är å andra sidan en ganska skön popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer.

Har du missat Jennifer’s Body och är sugen på en bra och lättsam (om än blodig) skräck-komedi är det ett bra val till filmkvällen. Rekommenderas.

No Comments

Amer av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Tre nyckelmoment, alla sensuella, definierar Ana’s liv. Hennes sinnliga sökan svajar mellan verklighet och färgade fantasier vilken blir mer och mer tryckande. En svartbeklädd hand hindrar henne från att skrika. Vinden lyfter hennes klänning och smeker hennes lår. Ett rakblad stryker längs hennes hud. Var kommer denna kaotiska och karnivoriska resa att lämna henne?

Har du varit med om någon gång att du tittat på en film som inte engagerar dig speciellt mycket, varpå du plockar fram telefonen för att kolla exempelvis Facebook eller något liknande lite kort under filmens gång? Den fransk-belgiska filmen Amer var just en sån film för mig. Skillnaden var dock att jag kunde inte slita ögonen från telefonen och fortsätta koncentrera mig på filmen runt tio minuter in.

Amer är något av den sämsta skiten jag någonsin har lagt mina ögon på. Hela filmen är ett misch-masch av starka färger, underlig klippning, underliga filmade vinklar, inget som helst manus att följa, minimal dialog, femhundra inzoomningar på ögon, trehundra inzoomningar på andra orelevanta saker och så vidare. Det hela blir väldigt gammalt, väldigt snabbt och det är överhuvudtaget inte intressant på något som helst vis. Att jag överhuvudtaget bestämde mig för att se filmen var på grund av att den följde med som en bonusfilm på Njutafilms dvd release av L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tears.

Hur som helst så tänker jag inte lägga ner mer tid på den här dyngan än vad jag redan har gjort. Jävla arthousesmörja.

No Comments

Cropsey av J

augusti 10th, 2017 | Postad i Dokumentär

CropseyVem är Cropsey? En bättre fråga är; vad är Cropsey? Cropsey är en gammal vandringssägen som ofta berättas kring lägereldarna på sommarlägren kring New York området, vilken också har varit inspirationskällan till slasherfilmer som Madman och The Burning. Som vilken annan vandringssägen har även den om Cropsey förändrats och utvecklats genom åren. En av versionerna berättar om en patient som lyckats fly från ett mentalsjukhus i New York och som sägs vandra runt i skogarna utanför, beväpnad med en sylvass yxa.. eller en krok.

En annan version berättar om två bröder vars föräldrar går bort, varpå den äldste fängslar sin yngre bror i källaren för att kunna ärva gården deras föräldrar lämnade efter sig ensam. Några år går och den yngre brodern drivs till vansinne och lyckas så småningom ha ihjäl sin äldre bror och ta sig fri, för att sedan hacka upp honom med en stor yxa. Medan han vandrade runt i skogarna kring gården fann han ett sommarläger för pojkar och snart började lägerdeltagarna att försvinna, en efter en…

Personligen älskar jag vandringssägner och har alltid varit fascinerad av dem. Dels för att de kan vara ganska ruskiga, men även att det kanske kan finnas en gnutta sanning bakom dem – vilket i sig är hårresande i vissa fall. Dokumentären Cropsey som släpptes 2009 handlar hur som helst inte om vandringssägnen Cropsey, utan om Andre Rand – en man som blivit utpekad och dömd för två kidnappningar på Staten Island, New York. Han tros även ha varit involverad i tre andra försvinnanden av barn och ungdomar under 70- och 80-talet. Dokumentärens titel anspelar på att Andre Rand – född Frank Rushan – är Staten Island’s verkliga Cropsey.

Ärligt talat trodde jag att Cropsey skulle handla om just den vandringssägnen och blev småpaff när jag insåg att så var inte fallet. Det visade sig dock vara en väldigt intressant dokumentär trots att den handlade om något helt annat (till större delen i alla fall) än vad jag trodde att den skulle göra. Mycket mer än så finns väl inte att säga egentligen – bortsett från att jag tycker att rättssystemet i USA verkar väldigt märkligt då det tydligen går att bli fälld för något enbart baserat på vittnesmål utan några som helst fysiska bevis, men det har ju ingenting med dokumentären i sig att göra…

Hur som helst, kommer du över Cropsey på ett eller annat sätt (exempelvis på deras hemsida som du finner här) tycker jag att du ska ta dig en kik. Rekommenderas.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16Den bortskämda Madison Penrose (Julianna Guill) har övertalat sina föräldrar att renovera den igenbommade rullskridskorinken Rollerdome för att arrangera hennes 16 års födelsedag – hennes Sweet 16. Rollerdome stängdes igen efter att en rad bestialiska mord inträffade där tio år tidigare av Charlie Rotter (Alex Van), en av de anställda som höll i födelsedagsfesterna där. Men samtidigt som festen planeras har Madison’s ex, Brigg (Chris Zylka), börjat flörta med en av skolans utstötta, Charlie’s dotter Skye (Lauren McKnight) – vilket inte är något Madison gillar då hon vill ha tillbaka Brigg. När så dörrarna till Rollerdome öppnas och festen är igång börjar festbesökarna att minska i antal då någon har bestämt sig för att se till att staden aldrig kommer glömma den här Sweet 16 festen…

My Super Psycho Sweet 16 är en slasherfilm från 2009 och är en MTV-producerad film. Det kanske inte låter speciellt lockande, men i det här fallet skulle jag nog säga att du som är ett fan av den här typen av film borde ge den en chans. Hela filmen är en hyllning till 80-talets cheesiga slasherfilmer och det märks att de som ligger bakom den är fans av den typen av film. Med det sagt menar jag givetvis inte att filmen är precis som en 80-talsslasher utan att det märks att filmerna från den eran har influerat skaparna bakom den här filmen väldigt mycket. Filmen är förvånansvärt välspelad och underhållande, med både blodiga mordscener och en skopa cheesig humor inslängd. En och annan scen blir cringeaktig och påminner tittaren om att det faktiskt är en semi-modern (filmen har åtta år på nacken i skrivande stund) skräckfilm denne tittar på, vilket för mig är det enda problemet filmen egentligen har. Det är dock något jag kan ta då resten av filmen är så pass underhållande som den är.

My Super Psycho Sweet 16 kommer knappast höja intelligensen hos någon, men är å andra sidan en underhållande semi-modern slasherfilm som jag kommer se om fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud