Helt Perfekt Glob

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

The Uninvited av J

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

Nightmares In Red, White And Blue: The Evolution Of The American Horror Film av J

Nightmares in Red, White and Blue: The Evolution of the American Horror Film är en dokumentär från 2009 om just det titeln säger; den amerikanska skräckfilmens evolution, från 1930-talet fram till slutet på 2000-talet.

Flera betydande namn inom skräckgenren intervjuas här och det pratas kort om skräckfilmens olika perioder sedan 1930-talet och tack vare dokumentärens speltid på runt nittio minuter är det knappast några djupdykningar de gör här. Det är väldigt ihoptryckt och dokumentären överlag känns mest för de som egentligen inte har någon större koll på genren i sig.

Är man hyfsat insatt i genren har man inte speciellt mycket att hämta här egentligen. Är man mindre insatt och vill börja någonstans för att lära sig mer utan att behöva sitta och läsa i timtal duger den här dokumentären åtminstone som en fot in i det träsk som är skräckfilmsgenren.

Jaws In Japan av J

College studenterna Miki (Nonami Takizawa) och Mai (Airi Nakajima) anländer till en tropisk ö för en välförtjänt semester. Efter att ha checkat in på hotellet där de bokat sitt rum börjar de filma varandra med en videokamera som de fått låna av hotellet. Miki upptäcker snart material på kameran som filmats av tidigare besökare och finner snart att någonting är väldigt fel med platsen…

Jaws In Japan (eller Psycho Shark som den också är känd som) är en av de mest bedrövliga filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte det minsta. Majoriteten av filmen går ut på att vi får se en massa damer i bikinis som fjollar runt utan att någonting av värde överhuvudtaget händer förrän under de fem eller så sista minuterna. Att filmen är en skamlös cash-in på Jaws-namnet förstår jag, men hur filmen fick en release övergår emellertid mitt förstånd.

Den här skiten får The Asylum och Syfy produktioner att se ut som något New Line, Blumhouse eller Warner Bros. skulle ha producerat och släppt. Den enda behållningen den här dyngan har är att den knappt är över timmen lång – så det är väl alltid något. Skippa.

Exam av J

Åtta kandidater är på det sista steget för att bli en chefsassistent på ett läkemedelsföretag och har blivit insläppta i ett rum för det sista testet. En ”skrivvakt” kommer in i rummet och förklarar för dem att de har tre regler att följa, annars blir de diskvalificerade; de får inte försöka att ta kontakt med honom eller den beväpnade vakten som finns i rummet, de får inte förstöra pappret de har blivit tilldelade och de får inte gå ut ur rummet. De har åttio minuter på sig att besvara frågan som finns framför dem, men när så kandidaterna vänder på pappret står det ingenting på det…

I och med att jag var och såg Escape Room på bio tidigare ikväll vart jag sugen på att se något mer ur samma smala subgenre och en av mina vänner jag hade med mig på bion rekommenderade Exam från 2009 – som jag sedan tidigare hade hört lite, lite grann om. Sagt och gjort fick det bli att se den och.. jag gillade den. Det är en hyfsat intensiv och väldigt välspelad thriller som inte bjuder på så mycket våld, men som å andra sidan bjuder på ett spännande och intressant händelseförlopp.

Gillar man den här smala subgenren precis som mig så är det här en film värd att spana in. Rekommenderas.

The Loved Ones av J

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

Deadly Little Christmas av J

På Juldagen blir en ung pojke inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha uppenbarligen mördat sin far och hushållerskan medan de hade sex. Femton år senare lyckas den nu vuxna pojken att rymma, samtidigt som en mystisk figur i en röd mask börjar att genomföra tillsynes slumpartade mord i pojkens och hans familjs närhet.

Jag har ingen som helst lust att lägga ner speciellt mycket mer tid än vad jag redan gjort på Deadly Little Christmas så här kommer det; filmen är ren dynga. Manuset är skrivet av Captain Obvious och har man inte bott under en sten de senaste fyrtio åren är det löjligt enkelt att luska ut vem som är mördaren tio minuter in – synd bara att filmen är åttio minuter. Skådespelet är bedrövligt och effekterna (som man knappt ser röken av) är inte speciellt mycket mer att hänga i julgranen… pun intended.

Jag kan hantera uselt skådespel, usla effekter och ett uselt manus, men jag kan verkligen inte hantera tristess när jag sitter och tittar på film – i synnerhet inte lågbudgetfilmer. Deadly Little Christmas tillhör den sistnämnda skaran och är ren skit. Se något annat.

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

Melancholie der Engel av J

De två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

Jennifer’s Body av J

Den nördiga, reserverade Needy (Amanda Seyfried) och den arroganta, egenkära Jennifer (Megan Fox) är bästa vänner sedan sandlådan, trots att de har väldigt lite gemensamt. Men de får ännu mindre gemensamt med varandra efter att den lokala puben har brunnit ner då Jennifer plötsligt verkar ha utvecklat en stor aptit för mänskligt blod. Allt eftersom deras manliga klasskamrater faller offer för Jennifer’s blodtörst måste Needy ta reda på hemligheten bakom hennes väninnas förvandling och finna en väg att stoppa hennes blodiga framfart innan den drabbar Needy’s pojkvän Chip (Johnny Simmons).

Jennifer’s Body är en ganska typisk higschool skräck-komedi från 2009, vars största dragplåster troligtvis är Megan Fox. Jag gillade den här filmen. Varför den floppade på bio när den kom förstår jag inte riktigt då den är välspelad, kul och underhållande. Visst, den bjuder inte på speciellt mycket nytt egentligen men den är å andra sidan en ganska skön popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer.

Har du missat Jennifer’s Body och är sugen på en bra och lättsam (om än blodig) skräck-komedi är det ett bra val till filmkvällen. Rekommenderas.