| Subcribe via RSS

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida de inte gick på TVn då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

Melancholie der Engel av J

juni 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Melancholie der EngelDe två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

No Comments

Jennifer’s Body av J

maj 28th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Den nördiga, reserverade Needy (Amanda Seyfried) och den arroganta, egenkära Jennifer (Megan Fox) är bästa vänner sedan sandlådan, trots att de har väldigt lite gemensamt. Men de får ännu mindre gemensamt med varandra efter att den lokala puben har brunnit ner då Jennifer plötsligt verkar ha utvecklat en stor aptit för mänskligt blod. Allt eftersom deras manliga klasskamrater faller offer för Jennifer’s blodtörst måste Needy ta reda på hemligheten bakom hennes väninnas förvandling och finna en väg att stoppa hennes blodiga framfart innan den drabbar Needy’s pojkvän Chip (Johnny Simmons).

Jennifer’s Body är en ganska typisk higschool skräck-komedi från 2009, vars största dragplåster troligtvis är Megan Fox. Jag gillade den här filmen. Varför den floppade på bio när den kom förstår jag inte riktigt då den är välspelad, kul och underhållande. Visst, den bjuder inte på speciellt mycket nytt egentligen men den är å andra sidan en ganska skön popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer.

Har du missat Jennifer’s Body och är sugen på en bra och lättsam (om än blodig) skräck-komedi är det ett bra val till filmkvällen. Rekommenderas.

No Comments

Amer av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Tre nyckelmoment, alla sensuella, definierar Ana’s liv. Hennes sinnliga sökan svajar mellan verklighet och färgade fantasier vilken blir mer och mer tryckande. En svartbeklädd hand hindrar henne från att skrika. Vinden lyfter hennes klänning och smeker hennes lår. Ett rakblad stryker längs hennes hud. Var kommer denna kaotiska och karnivoriska resa att lämna henne?

Har du varit med om någon gång att du tittat på en film som inte engagerar dig speciellt mycket, varpå du plockar fram telefonen för att kolla exempelvis Facebook eller något liknande lite kort under filmens gång? Den fransk-belgiska filmen Amer var just en sån film för mig. Skillnaden var dock att jag kunde inte slita ögonen från telefonen och fortsätta koncentrera mig på filmen runt tio minuter in.

Amer är något av den sämsta skiten jag någonsin har lagt mina ögon på. Hela filmen är ett misch-masch av starka färger, underlig klippning, underliga filmade vinklar, inget som helst manus att följa, minimal dialog, femhundra inzoomningar på ögon, trehundra inzoomningar på andra orelevanta saker och så vidare. Det hela blir väldigt gammalt, väldigt snabbt och det är överhuvudtaget inte intressant på något som helst vis. Att jag överhuvudtaget bestämde mig för att se filmen var på grund av att den följde med som en bonusfilm på Njutafilms dvd release av L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tears.

Hur som helst så tänker jag inte lägga ner mer tid på den här dyngan än vad jag redan har gjort. Jävla arthousesmörja.

No Comments

Cropsey av J

augusti 10th, 2017 | Postad i Dokumentär

CropseyVem är Cropsey? En bättre fråga är; vad är Cropsey? Cropsey är en gammal vandringssägen som ofta berättas kring lägereldarna på sommarlägren kring New York området, vilken också har varit inspirationskällan till slasherfilmer som Madman och The Burning. Som vilken annan vandringssägen har även den om Cropsey förändrats och utvecklats genom åren. En av versionerna berättar om en patient som lyckats fly från ett mentalsjukhus i New York och som sägs vandra runt i skogarna utanför, beväpnad med en sylvass yxa.. eller en krok.

En annan version berättar om två bröder vars föräldrar går bort, varpå den äldste fängslar sin yngre bror i källaren för att kunna ärva gården deras föräldrar lämnade efter sig ensam. Några år går och den yngre brodern drivs till vansinne och lyckas så småningom ha ihjäl sin äldre bror och ta sig fri, för att sedan hacka upp honom med en stor yxa. Medan han vandrade runt i skogarna kring gården fann han ett sommarläger för pojkar och snart började lägerdeltagarna att försvinna, en efter en…

Personligen älskar jag vandringssägner och har alltid varit fascinerad av dem. Dels för att de kan vara ganska ruskiga, men även att det kanske kan finnas en gnutta sanning bakom dem – vilket i sig är hårresande i vissa fall. Dokumentären Cropsey som släpptes 2009 handlar hur som helst inte om vandringssägnen Cropsey, utan om Andre Rand – en man som blivit utpekad och dömd för två kidnappningar på Staten Island, New York. Han tros även ha varit involverad i tre andra försvinnanden av barn och ungdomar under 70- och 80-talet. Dokumentärens titel anspelar på att Andre Rand – född Frank Rushan – är Staten Island’s verkliga Cropsey.

Ärligt talat trodde jag att Cropsey skulle handla om just den vandringssägnen och blev småpaff när jag insåg att så var inte fallet. Det visade sig dock vara en väldigt intressant dokumentär trots att den handlade om något helt annat (till större delen i alla fall) än vad jag trodde att den skulle göra. Mycket mer än så finns väl inte att säga egentligen – bortsett från att jag tycker att rättssystemet i USA verkar väldigt märkligt då det tydligen går att bli fälld för något enbart baserat på vittnesmål utan några som helst fysiska bevis, men det har ju ingenting med dokumentären i sig att göra…

Hur som helst, kommer du över Cropsey på ett eller annat sätt (exempelvis på deras hemsida som du finner här) tycker jag att du ska ta dig en kik. Rekommenderas.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16Den bortskämda Madison Penrose (Julianna Guill) har övertalat sina föräldrar att renovera den igenbommade rullskridskorinken Rollerdome för att arrangera hennes 16 års födelsedag – hennes Sweet 16. Rollerdome stängdes igen efter att en rad bestialiska mord inträffade där tio år tidigare av Charlie Rotter (Alex Van), en av de anställda som höll i födelsedagsfesterna där. Men samtidigt som festen planeras har Madison’s ex, Brigg (Chris Zylka), börjat flörta med en av skolans utstötta, Charlie’s dotter Skye (Lauren McKnight) – vilket inte är något Madison gillar då hon vill ha tillbaka Brigg. När så dörrarna till Rollerdome öppnas och festen är igång börjar festbesökarna att minska i antal då någon har bestämt sig för att se till att staden aldrig kommer glömma den här Sweet 16 festen…

My Super Psycho Sweet 16 är en slasherfilm från 2009 och är en MTV-producerad film. Det kanske inte låter speciellt lockande, men i det här fallet skulle jag nog säga att du som är ett fan av den här typen av film borde ge den en chans. Hela filmen är en hyllning till 80-talets cheesiga slasherfilmer och det märks att de som ligger bakom den är fans av den typen av film. Med det sagt menar jag givetvis inte att filmen är precis som en 80-talsslasher utan att det märks att filmerna från den eran har influerat skaparna bakom den här filmen väldigt mycket. Filmen är förvånansvärt välspelad och underhållande, med både blodiga mordscener och en skopa cheesig humor inslängd. En och annan scen blir cringeaktig och påminner tittaren om att det faktiskt är en semi-modern (filmen har åtta år på nacken i skrivande stund) skräckfilm denne tittar på, vilket för mig är det enda problemet filmen egentligen har. Det är dock något jag kan ta då resten av filmen är så pass underhållande som den är.

My Super Psycho Sweet 16 kommer knappast höja intelligensen hos någon, men är å andra sidan en underhållande semi-modern slasherfilm som jag kommer se om fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

Underworld: Rise Of The Lycans av J

maj 6th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Underworld - Rise Of The LycansNågon gång under den mörka medeltiden föder en varulv en mänsklig son i en cell i en vampyrklans fängelsehålor. En av klanens ledare, Viktor (Bill Nighy), bestämmer sig för att skona varelsens liv och ger honom namnet Lucian. Under hans uppväxt tvingas Lucian att transformera andra människor till en ny ras – Lycans; hälften människor, hälften varulvar. Allt eftersom åren går växer Lucian (Michael Sheen) upp till en modig krigare som har inflytande över de andra Lycans och ses som deras ledare samtidigt som han försvarar de aristokratiska vampyrerna under dagtid från de blodtörstiga och smittosamma varulvarna, som inte kan förvandla sig till människor igen.

Utan hans vetskap har Viktor’s dotter, Sonja (Rhona Mitra), och Lucian inlett en kärleksaffär och träffas i hemlighet då och då – vilket skulle ses som en vedervärdig handling bland de andra vampyrerna. När så Lucian transformerar sig själv till en varulv för att rädda Sonja’s liv i ett slag mot varulvarna fängslas han av Viktor och planeras att bli avrättad. Lucian och Sonja gör upp en plan för att fly tillsammans, vilket snart får oanade konsekvenser för båda blodslinjerna…

I Underworld: Rise Of The Lycans har de alltså tagit flashbackscener ifrån den första Underworld och dragit ut det till cirka nittio minuter film. Och det fungerar ganska bra. Faktiskt. Det är hyfsat spännande, blodigt och berättelsen är ganska fängslande. Bill Nighy som ond vampyr är filmens starkaste kort och varje scen han är med i erövrar han fullständigt. Gubben är helt enkelt suverän. Övriga skådespelare (speciellt Michael Sheen) gör även de bra prestationer.

Filmens största problem är just dess story. Har man sett den första filmen vet man precis vad som kommer hända vilket dödar spänningen ganska ordentligt. Filmens känns lite grann som en filler för del fyra i serien, Underworld Awakening, som kom tre år senare. Effektmässigt fungerar filmen för vad den är. CGI-effekterna ser okej ut men jag hade gärna sett lite praktiska effekter också utöver dem.

Hur som helst blev jag ändå överraskad över hur väl filmen ändå fungerar då den berättar en berättelse vi redan har sett i en flashbackscen i den första filmen. Mitt råd är dock att se den här först innan man ser de två första filmerna i serien då det faktiskt är en bra film. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

No Comments

Porn Shoot Massacre av J

oktober 2nd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Porn Shoot MassacreSju stycken porraktriser har fått erbjudanden om att medverka i regissören Malfini’s (Robert Ambrose) senaste film. Det de inte vet om och kommer snart blir varse om är att de har blivit utvalda att medverka som offer på riktigt i en verklig skräckfilm.

Porn Shoot Massacre är en lågbudget slasher från 2009, regisserad av Corbin Timbrook (som verkar ha lyckats bättre som skådespelare än regissör) och skriven av Antonio Hernandez. Dessa två herrar hade jobbat tillsammans på filmen Blood Ranch tre år tidigare och att döma av recensionerna på IMDB verkar det vara en bättre film än den här stentrista skitfilmen.

Manuset bjöd inte på några som helst överraskningar och när det väl försökte att göra det hade jag tappat intresset för länge sedan. Dialogerna är bedrövligt skrivna och framförda och påminner mer om scener direkt ur en hårdporrfilm, där talang för skådespeleri inte direkt står högt upp på listan över nödvändiga kriterier. Skådespelarna (om man nu kan kalla dem det) består till större delen av personer som inte medverkat i något annat än den här filmen. Enstaka personer som medverkat i andra produktioner före och efter förekommer givetvis i kombination med porrskådisarna J.T., Naomi Cruz och Diana Prince (till vilka troligtvis större delen av den cirka 100 000 dollar stora budgeten gick till). Effekterna är sparsamt använda tack vare att majoriteten av morden som inträffar i filmen är off screen eller är väldigt dolda tack vare olika vinklar.

Filmens enda egentliga behållning är att det, så klart, visas en hel del hud och finner man lättklädda damer som något intressant att titta på finns det åtminstone någonting som håller intresset uppe, även om det inte väger upp allt annat som är fel med filmen på långa vägar. Skippa.

No Comments

The Devil’s Tomb av J

juli 24th, 2016 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

The Devil's TombMystisk seismisk aktivitet drabbar plötsligt en hemlig forskningsstation i öknen någonstans i mellanöstern. En grupp topptränade legosoldater, ledda av krigsveteranen Mack (Cuba Gooding Jr.) blir anlitade av den mystiska CIA agenten Dr. Elissa Cardell (Valerie Cruz) för att ta sig in i bunkern och rädda en av de stationerade forskarna där, Lee Wesley (Ron Perlman). Det dröjer inte länge förrän de inser vad som egentligen hänt där nere och att de måste ut – nu.

Jag köpte hem The Devil’s Tomb från Ginza för en guldpeng för ett tag sedan och nu var det således dags att se den. Jag skulle säga att det är en okej film. Filmen påminner starkt om den första Resident Evil filmadoptionen, fast med en religiös vinkel på det hela. Skådespelarna varierar lite grann. Flera stora namn står framför kameran så som Cuba Gooding Jr., Ron Perlman och Bill Moseley (vars roll jag aldrig lyckades klura ut vilken det var). Vi ser även Zack Ward (som medverkat i en hel del Uwe Boll filmer) i en liten roll. Effektmässigt är filmen rätt hyfsad. Gore-effekterna ser till större delen bra ut och filmen bjussar på en rätt lagom dos med action rakt igenom.

The Devil’s Tomb passerar utan några större bekymmer hur som helst. Det är en okej action-skräckis från B-filmsarkivet med några större namn fäst vid den och är en hyfsat sevärd film. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men skulle den gå på TV duger den gott som en dötitt.

No Comments

Hachi: A Dog’s Tale av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film

Hachi - A Dog's TaleEn dag när Professor Parker Wilson (Richard Gere) kliver av tåget på Bedridge Station när han kommer från jobbet hittar han en övergiven hundvalp av rasen Akita. Han bestämmer sig för att ta med sig hunden hem med avsikt att försöka hitta ägaren. Saker och ting går emellertid inte riktigt som han har tänkt sig och familjen Wilson beslutar sig för att behålla hunden och ger honom namnet Hachi.

Den amerikansk-engelska samproduktionen Hachi: A Dog’s Tale (Hachi – En vän för livet i Sverige), som är regisserad av svensken Lasse Hallström, är en hjärtvärmande och sorglig berättelse löst baserad på de verkliga händelserna som inträffade i Japan år 1924 till och med 1935 vid järnvägsstationen Shibuya. Filmen är väldigt välspelad och det är svårt att hålla ögonen torra halvvägs igenom fram till filmens slut. Det är väldigt gripande, sorgligt och även om man har svårt för att gråta till film så tror jag att majoriteten av dem som ser den här filmen åtminstone blir fuktiga i ögonen.

Hachi: A Dog’s Tale är en väldigt bra och känslosam film som jag ger en rekommendation. Vill du veta mer om de verkliga händelserna filmen är baserad på kan du läsa mer om dem här.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud