Helt Perfekt Glob

The Feed av J

Den väldigt populära realityshowen Ghost Chasers ska påbörja sitt fjärde år på TV och för att fira detta har gänget i Ghost Chasers bestämt sig för att sända deras jubileumsshow live från den beryktade Brenway biografen i Chatham, Pennsylvania – en biograf med ett tragiskt och våldsamt förflutet som sägs vara hemsökt.

Gänget låser in sig i byggnaden, släcker ned ljusen och påbörjar sina paranormala undersökningar, vilket snart visar sig vara ett stort misstag…

The Feed är en skräckfilm med en budget på cirka femtontusen dollar som släpptes 2010 i form av en mockumentär/found footage film. Hela filmen är uppbyggd som ett riktigt spökjägarprogram och har även då och då fejkade reklamavbrott, vilket är en kul idé som gjorts både före och efter den här filmen. Alla lär väl veta att de flesta av dessa program är fejk och billig underhållning, men vad skulle hända om ett riktigt team med spökjägare plötsligt kom ansikte mot ansikte med riktiga, ursinniga andar som vill dem ont? På riktigt? Det är den frågan filmen ställer och idéen bakom den är både intressant och underhållande – till en början.

Ungefär halvvägs igenom dyker en effekt upp som förstörde hela filmen för mig. Jag förstår att de gjorde det bästa de kunde med de pengarna de hade, men var det verkligen nödvändigt att ha med en så pass uppenbar effekt? Den sticker ut som en sårig tumme och gör att hela filmen faceplantar ordentligt för att sedan tappa momentumet fullständigt fram till de sista två minuterna av speltiden (som faktiskt blir ganska creepy). Skådespelarinsatserna kan jag emellertid inte klaga på då de faktiskt var ganska bra för att vara en så pass liten produktion som det faktiskt är.

Överlag skulle jag säga att The Feed är.. eh.. okej, antar jag. Det finns sämre filmer i den här subgenren, även om den här står och vickar på kanten.

30 Days Of Night: Dark Days av J

Nästan ett år har gått sedan den isolerade Alaska staden Barrow’s population blev decimerad av vampyrer under den årligt månadslånga solnedgången. Fylld av sorgen efter hennes mans död, bunden till mardrömmar och tömd på alla känslor bortsett från hat och sorg har Stella Oleson (Kiele Sanchez) spenderat de senaste månaderna med att resa runt i världen för att försöka övertyga människor att vampyrer existerar. Men efter månader av skepticism och hånskratt är hon redo att kasta in handduken, tills det att hon blir kontaktad av en grupp förtappade själar som erbjuder henne ett otroligt tillfälle; chansen att utkräva hämnd på Lilith (Mia Kirshner), vampyrdrottningen som låg bakom attacken mot Barrow. Med ingenting kvar att leva för och ingenting att frukta ansluter sig Stella till dem för att hindra ondskan från att slå till igen.

Samma år som 30 Days Of Night släpptes kom även en spin-off miniserie med titeln 30 Days Of Night: Blood Trails. Miniserien behandlade en subplot från källmaterialet som utlämnades i den första filmen och agerade som en prequel till den första filmen. Året därpå, 2008, släpptes ytterligare en spin-off miniserie med titeln 30 Days Of Night: Dust To Dust som utspelade sig en månad efter händelserna i den första filmen. Bägge miniserierna släpptes på FEARnet.com och FEARnet on Demand, som var en amerikansk kabel TV kanal, hemsida och video on demand service ägda av Comcast Corporation – ett av de största amerikanska betal-TV bolagen som existerar. FEARnet släpptes till Cox Communications den 13 Juni 2014 och stängdes ner den 30 July 2014, klockan 23.59. Två år efter att den andra miniserien hade släppts dök en direkt uppföljare till 30 Days Of Night upp på video – 30 Days Of Night: Dark Days, som tydligen ska vara baserad på den uppföljande serien med samma namn. Med allt det sagt så funderar jag på om inte den här franchisén var (eller kanske är?) ganska stor borta i staterna…

30 Days Of Night: Dark Days är hur som helst en ganska onödig film och känns överlag mest som en cash-in på den första filmen. Den är inte direkt dålig, men den håller ungefär samma nivå som så många andra direkt-till-video filmer och den lyckas väl således aldrig direkt imponera. Med generiska karaktärer, ett förutsägbart manus och inte speciellt jätteengagerande actionscener trillar den in i facket för filmer som man troligtvis kommer att ha glömt bort ett par dagar efter att man har sett dem.

The Drawn Together Movie: The Movie! av J

De åtta tecknade figurerna i Drawn Together huset har insett någonting fruktansvärt; deras serie har blivit avslutad. De bestämmer sig för att bege sig ut för att se till att deras serie blir återupptagen, vilket kommer bli allt annat än lätt då TV-nätverkets chef (Vernon Well’s röst) har ett personligt vendetta med figurerna och har skickat ut roboten Intelligent Smart Robotic Animated Eraser Lady (Seth MacFarlane’s röst) – eller I.S.R.A.E.L – efter dem för att utplåna dem en gång för alla.

Två år efter att den tredje och sista säsongen av Drawn Together hade gått klart kom direkt-till-dvd-filmen ingen egentligen hade bett om och det märks rätt väl att den är riktad till fans av TV-serien. Filmen är rå, äcklig, snuskig, vulgär, hysterisk och over the top hela vägen igenom och jag garvade väldigt gott åt den. Det är tecknat för vuxna med snuskig humor och jag är en av dem.. I guess.

Hur som helst tycker jag att The Drawn Together Movie: The Movie! är en väldigt rolig film och det är rekommenderat från min sida att se TV-serien före man ser den här filmen så att man vet på ett ungefär vad som väntar. Filmen är gjord för fansen av TV-serien uppenbarligen och går man in blind i filmen finns det nog stor risk att man får ut mer avsmak än gapskratt ur den. Så, jag rekommenderar filmen till fansen av serien, ni andra kan gå och göra något annat. Typ diska.

Die av J

Sex för varandra främmande människor vaknar inlåsta i ett cellkomplex, utan en aning om vem som fört dem dit eller varför. Snett efter att de vaknat dyker en mystisk man upp som under hot tvingar dem att delta i ett experiment han kallar ”rättegångarna”. En efter en måste deltagarna slå en tärning för att avgöra ödet för en annan medfånge; ett turligt kast innebär frihet, ett olyckligt slutet. Allt medan dödsångesten sprider sig börjar ett dunkelt motiv att uppenbara sig…

När jag handlade hem film från Ginza sist slängde jag med filmen Die, en kanadensisk-italiensk samproduktion från 2010 som har tagit sin idé direkt ifrån Saw-filmerna men som har exkluderat allt blod och gore. Det Die gör istället är att ta konceptet med att bygga upp en story som till en början inte verkar vara sammanhängande överhuvudtaget men som allt eftersom filmen rullar börjar lägga alla pusselbitar på plats. Filmen gav mig inga direkta wow-vibbar men den gjorde det den skulle och i slutändan tyckte jag att det var en okej film. Skådespelarna är bra och jag kunde inte räkna ut slutet fem minuter in, vilket i sig är väl ett rätt bra betyg för en sådan här film.

Die är ingenting man behöver springa benen av sig för att få tag på, men med tanke på att jag betalade en guldpeng för den hos Ginza så kan man väl i alla fall säga att filmen var värd pengarna jag la ut på den.

Frozen av J

Barndomsvännerna Joe (Shawn Ashmore) och Dan (Kevin Zegers) är vid Mount Holliston tillsammans med Dan’s flickvän Parker (Emma Bell) under en helg för att åka skidor och snowboard men har inte tillräckligt med pengar för att köpa liftbiljetter. De lyckas i alla fall muta en av liftoperatörerna så de ändå kan ta liften upp i backen.

En stund innan stängningsdags för skidanläggningen bestämmer sig trion för att de ska åka en sista gång i backen och beger sig upp i liften en sista gång – tror de i alla fall. Nära toppen av berget stannar plötsligt liften av och de inser snart att personalen vid anläggningen inte vet om att de är i liften. När ljusen i anläggningen dessutom stängs av kommer trion till den fasansfulla insikten att de har blivit lämnade då personalen är på väg hem och att de bara har två val; att lämna skidliften eller att frysa ihjäl.

När man säger filmtiteln Frozen tänker de flesta på 2013 års Disney film Frozen. I det här fallet är det verkligen inte den filmen det handlar om, utan om Adam Green’s thriller från 2010.

Till att börja med tänker jag säga att jag fucking älskar Adam Green’s Hatchet trilogi. Det är tre riktigt råa, brutala och underhållande slasherfilmer med Kane Hodder (som även gör en kort cameo i den här filmen) i spetsen som den odödliga mördarmaskinen Victor Crowley. Men ställer man Hatchet filmerna och Frozen bredvid varandra blir man nästan förvånad över att de är skrivna och regisserade av en och samma snubbe. Medan Hatchet är rena slaktfilmer ger sig Frozen på en mer nagelbitande och spännande berättelse om vad som på sätt och vis faktiskt kan inträffa… i alla fall om det finns några personer som är såna totala idioter som trion vi får följa i deras kamp om överlevnad i den här filmen. Med det sagt så är Frozen inte dålig, nej, men de val karaktärerna gör i filmen är förvånansvärt korkade. Å andra sidan hade nog inte filmen varit speciellt spännande om karaktärerna tänkte logiskt heller, så glöm det jag precis skrev.

Hur som helst så är filmen som sagt en nagelbitare och jag blev faktiskt lite förvånad över hur mycket den lyckades fånga mitt intresse trots dess enkla handling (och korkade karaktärer). Bara man lyckas traggla sig igenom de första ganska ointressanta tjugo minuterna så börjar det hela röra på sig och filmen håller sig till större delen spännande under den resterande speltiden fram till det något förutsägbara slutet.

Frozen är en bra film, men jag skulle inte säga att det är något man behöver leta ihjäl sig för att hitta. Skulle man snava över den hos exempelvis Hemmakväll för en billig peng tycker jag emellertid att man absolut ska plocka upp den. En halvstor tumme upp får den från mig.

Prowl av J

Amber (Courtney Hope) drömmer om att flytta ifrån den lilla hålan Farmfield och övertalar sina vänner att göra henne sällskap när hon ska resa till Chicago för att hyra en lägenhet där. På väg dit går deras bil sönder mitt ute i ingenstans och när lastbilschaffisen Bernard (Bruce Payne) stannar till med sin långtradare lyckas gruppen övertala honom om att få åka med i släpet då han ändå ska till Chicago. Men när Bernard vägrar att stanna och de upptäcker att lasten består av hundratals lådor med blod får de panik, vilket snabbt övergår i ren terror då lastbilen plötsligt stannar och släpper ut dem i en mörk och övergiven lagerlokal – men gruppen är inte ensamma där inne.

Den amerikansk-brittisk-bulgariska samproduktionen Prowl är sisådär. Den är ganska välgjord effektmässigt och skådisarna gör ett ganska bra jobb med det de har att jobba med, men filmens handling är inte speciellt spännande eller engagerande och kameraarbetet är under all kritik. I varenda actionscen i Prowl skakas kameran hejvilt och i flera scener såg jag knappt vad som hände tack vare det. När fan ska filmskapare lära sig att skakiga kameror INTE gör filmer mer spännande utan är bara jävligt irriterande?

Hade det inte varit för det genomusla kameraarbetet hade jag nog kunnat ursäkta det ganska generiska manuset och kallat filmen för medioker, men när jag nästan blir åksjuk av kameraarbetet så sjunker filmens värde för en återtitt långt ner på botten. Om du har någonting annat att titta på så skulle jag råda att se det istället.

The Tortured av J

Det välbärgade paret Craig (Jesse Metcalfe) och Elise Landry (Erika Christensen) får sina liv förstörda när deras enda barn kidnappas och mördas av den sjuka enstöringen John Kozlowski (Bill Moseley). När Kozlowski får ett betydligt lindrigare straff än vad han förtjänar bestämmer sig Craig och Elise för att kidnappa honom och själva skipa rättvisa…

The Tortured är en amerikansk-kanadensisk samproduktion som blev producerad av flera personer som var involverad i Saw-serien på olika sätt; Oren Koules, Chad Cole, Mark Burg, Troy Begnaud och Jessie Rusu. Med det i vetskap kombinerat med titeln är det ganska enkelt att räkna ut vad för typ av film The Tortured är. Just det, torture porn. En seg sådan.

Det tar närmare fyrtio minuter innan filmen faktiskt kommer igång och med tanke på dess speltid på ganska precis sjuttiofem minuter (utan sluttexter inräknade) så är det lite för lite, ganska försent. Givetvis begriper jag att de försöker bygga upp storyn i filmen och parets motiv till deras handlingar, men gör då filmen längre för guds skull. Filmen hinner knappt komma igång ordentligt innan den är slut, vilket gör att den egentligen aldrig blir nämnvärt spännande trots att de har försökt lägga upp det hela på ungefär samma vis som en Saw-film – fast utan fällor då.

Metcalfe och Christensen gör hyfsade insatser i sina roller, men deras karaktärer är två av de mest besynnerliga karaktärer jag har sett på väldigt länge. De beter sig som två idioter under större delen av filmen och känns otroligt känslolösa under majoriteten av dess speltid. Om det beror på ett dåligt manus eller bara oengagerade rollprestationer vet jag inte riktigt.

Även om filmen har en hel del problem så tycker jag inte att den är jättedålig. Tortyrscenerna är som förväntat väldigt grafiska och smått smärtsamma att beskåda samtidigt som filmens slut lyfter filmen ganska ordentligt, vilket räddar filmen ganska mycket från ett fullständigt haveri. Jag skulle kalla The Tortured för okej och att den duger absolut att se åtminstone en gång om man är fan av torture porn genren – i alla fall om man kan se förbi alla problem den har och stänga av hjärnan i sjuttiofem minuter. Jag har dock svårt att tro att jag kommer återgå till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.

Primal av J

12 000 år tillbaka i tiden målade en urinvånare en varnande väggmålning vid ingången till en grotta. Antropologiststudenten Dace (Wil Traval) och hans fem vänner ger sig ut i den australiensiska vildmarken för att leta upp det mångtusenåriga mästerverket. Vad de inte vet är att den sedan länge döda konstnären själv blev offer för det vidunder han varnade för och till skillnad från honom lever det än idag, vilket gruppen ganska snart blir varse om…

Hur kommer det sig att i varenda jävla film där karaktärerna riskerar att förvandlas till groteska monster så ska det alltid vara en karaktär som ska bete sig som en komplett idiot? Primal är verkligen inget undantag när det kommer till den punkten och även om jag har börjat irritera mig på den klyschan så fungerar filmen utöver det ganska bra. Skådisarna är bra och det snålas inte nämnvärt på gore och effekter, vilka ser förbannat bra ut – åtminstone fram mot slutet då fruktansvärd CGI används som sticker i ögonen å det grövsta.

Primal är väl egentligen ingenting speciellt men den underhåller ganska gott under de cirka åttio minuter den rullar på under och jag tycker den är ganska bra. Dessutom gillar jag den australiensiska engelskan som talas i filmen, vilket i sig är ett plus i mina ögon. Filmen får en rekommendation hur som helst.

Who Killed Captain Alex? av J

En maffialedares broder blir tillfångatagen under en eldstrid med en militär specialstyrka, vilket driver på en hämndaktion mot militärlägret. Men när truppens ledare, Kapten Alex, blir dödad under maffians angrepp mot lägret eskaleras ett våldsamt krig mellan de två sidorna. Kaptenens bror tar saken i egna händer, medan maffiabossens följeslagare tar sig upp i skyarna för att bomba Kampala.

Jag finner inte ord som kan beskriva filmen (vilket jag använder väldigt löst här) Who Killed Captain Alex?. Nog fan finns det en hel del ambition bakom projektet och idéerna må vara klyschiga, men hade Nabwana I.G.G. haft mer kunskap, bättre resurser och en betydligt större budget än de knappa 200 dollar som gick till filmens produktion hade han kanske kunnat göra en halvdan actionfilm… vem vet? Skaparglädjen finns då i alla fall där och Nabwana med crew hade säkerligen jävligt roligt när de spelade in den här… filmen. Med det sagt och med de begränsningar Nabwana hade i åtanke tänker jag bara säga så här; Who Killed Captain Alex? är bedrövlig. Det spelar ingen som helst roll hur mycket skaparglädje som finns bakom filmen, det gör den inte bra bara för det.

Men samtidigt som filmen tar första platsen som den sämsta filmen jag någonsin har sett så hade jag ändå jävligt kul medan jag tittade på den. Den var så pass usel att den faktiskt blev underhållande (på grund av fel orsaker givetvis). Effekterna är skrattretande. Att se fullvuxna karlar springa runt med trävapen och helikoptrar som ser ut att ha blivit ritade i Microsoft Paint komponerat tillsammans med usla skådespelarinsatser och en gapande VJ (Video Joker) som gormar helt orelevant skit fick mig att kikna av gapskratt. Det är otroligt svårt att ta hela filmen på något som helst allvar och även om jag tror att Nabwana gjorde filmen med en viss glimt i ögat kan jag inte låta bli att garva åt flera av de som står framför kameran som agerar som att de skulle vara med i en blockbuster film från Hollywood.

Who Killed Captain Alex? är en bedrövlig film, men har samtidigt en viss charm. Det är inte en bra film, men man har samtidigt inte tråkigt när man tittar på den heller (även om jag kan tro att det inte var riktigt menat att tittaren ska sitta och skratta sig harmynt under den strax över timme långa speltiden).

För dig som är nyfiken på den här filmen trots min bittra text här ovanför kan du faktiskt finna hela filmen på youtube, där Nabwana I.G.G. har lagt upp den. Du finner den här nedanför.

Haunted Changi av J

Januari, 2010. En grupp lokala dokumentärfilmare har bestämt sig för att göra en dokumentär om Old Changi Hospital, som sägs vara den mest hemsökta platsen i hela Singapore. Projektet tar emellertid en hemsk och tragisk vändning då de snart inser att det kanske låg mer i ryktena om platsen än vad de till en början trodde…

Haunted Changi är mer eller mindre Singapore’s svar på The Blair Witch Project. Filmen är inspelad på ett liknande sätt som Blair Witch och konceptet påminner ganska mycket om den filmen också (fast, istället för en skog utspelar det hela sig i ett gammalt övergivet sjukhus här). Det hela funkar rätt hyfsat, även om filmen i sig är ganska långsam och emellanåt väldigt händelselös. Hade de skurit ner på alla tagningar av den gamla nedgångna/härjade byggnaden och slängt in lite mer läskigheter mot slutet hade nog filmen blivit mer intressant. Med det sagt; filmen har sina stunder då den är ganska obehaglig och vid två tillfällen hoppade jag till ganska ordentligt. Filmen har atmosfär (på sina ställen) och stämningen mot slutet av filmen är ganska tät, fram till det sedvanliga found footage slutet som jag inte riktigt gillade. Det hela kändes ganska billigt om jag ska vara ärlig.

Haunted Changi är bättre än mycket annat i found footage sub-genren, men den hade samtidigt kunnat varit så mycket mer intressant och läskig än vad den är. Det är en okej film skulle jag vilja påstå, men råkar du ha något mer intressant att se så ta det istället.