| Subcribe via RSS

Atrocious av J

februari 6th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

AtrociousCristian (Cristian Valencia) och hans syster July (Clara Moraleda) åker tillsammans med sin familj iväg till deras gamla semesterhus i Sitges, El Garraf för att spendera den Heliga Veckan där. De får nys om den lokala legenden Melinda; en ung kvinna i röd klänning som sägs ha gått vilse och dött i en närliggande labyrint i början på 1940-talet. Det sägs att de som tappar bort sig i labyrinten nattetid kan få vägledning av Melinda’s vålnad.

När deras fars vän Carlos (Jose Masegosa) dyker upp frågar syskonen honom om Melinda, varpå han berättar om legenden och att det finns flera, olycksbådande versioner av den. Cristian och July beger sig in i labyrinten med varsin kamera för att dokumentera deras efterforskningar kring legenden. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara, vilket syskonen snart blir varse om…

Den spansk-mexikanska samproduktionen Atrocious har en hel del likheter med den mer välkända The Blair Witch Project. Tempot är extremt långsamt och en hel del av speltiden går åt till att karaktärerna bara knallar runt inne i labyrinten utan att någonting vettigt egentligen händer. Även om syftet är att försöka skapa en tät och otäck stämning med bilder av tillsynes oändliga stigar inne i labyrinten blir det hela bara förbannat långdraget och tråkigt. Hade de klippt ut alla scener där syskonen går eller springer runt i labyrinten hade filmen troligen blivit minst en kvart kortare, men det hade även gjort filmen mer tight och kanske mer intressant.

Filmens slut är dock det som räddar alltihop från ett fullständigt haveri. De sista 20 minuterna av filmen är ganska spännande och upplösningen (som för en gångs skull ger en förklaring till vad som hänt i filmen) gör filmen värd att se åtminstone en gång. Hade filmen varit mer händelserik och intressant fram till denna punkt hade jag utan tvekan rekommenderat den, vilket jag inte tänker göra.

No Comments

F av J

januari 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

FEfter att Wittering College läraren Robert Anderson (David Schofield) underkänt en av sina elever blir han attackerad och blir tvingad till att ta ut tre månader semester för att inte bli stämd av elevens föräldrar, i och med att denne slutar då. Robert blir ordentligt påverkad av incidenten och elva månader senare är han ett känslomässigt och alkoholiserat vrak. Han har separerat från sin fru Helen (Juliet Aubrey) och deras dotter Kate (Eliza Bennett) bor med sin mor och har lektioner med Robert, som hon inte respekterar överhuvudtaget. Rektorn vid Wittering College, Sarah Balham (Ruth Gemmell) avskyr Robert och vill egentligen ge honom sparken, men tack vare facket kan hon inte.

När Robert läser om våldsbrott som inträffat i andra skolor skickar han ut ett memo med råd till de övriga anställda på skolan och han blir sedd som paranoid. Men en kväll efter lektionstid, när han gett Kate kvarsittning, smyger en grupp ungdomar in i de öde korridorerna. Med ansiktena gömda i sina huvtröjor har de bestämt sig för att ha ihjäl alla som befinner sig i skolbyggnaden och den enda som verkar ana att någonting är på gång är Robert, som ingen tror på…

Jag hörde om den brittiska slasherfilmen F (eller The Expelled som den hette i USA) på slasher-podcasten The Hysteria Continues (i något av deras första avsnitt) och tyckte att filmen lät intressant. Efter en del letande fann jag slutligen att Ginza sålde den för fem kronor. Nu i efterhand måste jag säga att det är fem av de mest väl spenderade kronorna jag någonsin har gjort mig av med.

Filmen är kort, men tight och spännande när den väl kommer igång. Skådespelarna är riktigt bra, i synnerhet Schofield som gör en ruskigt bra prestation som den nedgångne Robert. Effekterna ser bra ut, men är sparsamt använda (så när som på två, tre scener) och lär göra den blodtörstige besviken. Filmen är mer en atmosfärisk slasher där det ofta klipps bort innan man får se något gore av värde än en bloddrypande sådan. Oftast brukar jag tycka att sådana filmer är mjäkiga och tråkiga att titta på (vem tittar på en slasherfilm för storyn liksom?), men F håller mig underhållen nästintill rakt igenom och även om speltiden kanske hade kunnat varit lite, lite längre så man hade kunnat lära känna karaktärerna lite bättre så tycker jag ändå att filmen lyckas förmedla det den skulle. Slutet var lite sisådär och lämnar det hela väldigt öppet. En uppföljare som tar vid direkt där den här filmen slutar hade kanske inte skadat? Vad vet jag…

Jag gillar F hur som helst. Den är inte perfekt, men den underhåller så pass att jag faktiskt ger den en rekommendation.

No Comments

The Bill Collector av J

augusti 8th, 2015 | Postad i Drama, Film, Komedi

The Bill CollectorFifflaren Lorenzo Adams (Gary Ray Moore) ligger risigt till. Medan han jobbar hos en indrivningsfirma i Norfolk, Virginia, dyker plötsligt Los Angeles lånehajen Frankie Gutierrez (Danny Trejo) upp och vill ha göra upp om en gammal skuld. Med mindre än tre veckor att fixa fram 150 000 dollar och med Frankie’s brorson och torped, Omar (David Krusen), ständigt i hälarna ser det mörkt ut för Lorenzo.. fram tills det att han kommer på den briljanta idéen att blåsa sin chef, Stan Davenport (Tom Ohmer), som är på semester för att rädda sitt förhållande och som har anförtrott Lorenzo som biträdande chef, och en innerstadsmission. Saker och ting går emellertid inte riktigt som Lorenzo har planerat.

När du tittar på omslaget till The Bill Collector, vad tänker du på då? En hårdkokt actionfilm med Danny Trejo i huvudrollen, eller hur? Att filmen råkar vara ett ganska segt drama med en smula komedi inkastad här och där är väl knappast den första tanken som slår en när man ser omslaget, inte sant? Det är tyvärr så det är. På fodralets baksida av min bluray utgåva av filmen står det; ”The Bill Collector” är en helvild brottskomedi med Danny Trejo i huvudrollen.”. Detta är ren lögn. Danny Trejo är med i högst 5 minuter i hela filmen och helvild komedi? Visst hade den några roliga scener i sig, men överlag var den lagd mer åt drama än åt komedi. Det är ungefär som att den som skrivit texten på baksidan sett en helt annan film när han skulle skriva texten.

Nåja. The Bill Collector må vara ett ganska segt drama men den hade några scener som fick mig att gapskratta. Synd bara att filmen var någonting helt annat än vad jag hade förväntat mig.

No Comments

Batman: Under The Red Hood av J

augusti 5th, 2015 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Batman - Under The Red HoodBrottslingarna i Gotham City har någonting nytt att frukta; den mystiske Red Hood (Jensen Ackles’ röst). Dels brottsbekämpare, dels brottsgeni börjar Red Hood att städa upp i Gotham med samma effektivitet som Batman (Bruce Greenwood’s röst), men utan att följa samma moraliska kod – att döda är ett alternativ. Det dröjer dock inte länge förrän Batman lyckas luska ut vem Red Hood är och gamla, begravda sår slits återigen upp…

Batman: Under The Red Hood (som är baserad på serien Batman: Under The Hood) är en av de bästa animerade Batman-filmerna som finns där ute. Filmen är både mörk och actionfylld och känns mer riktad mot en mognare publik än många av de tidigare animerade filmerna som släppts. Animationerna är snygga och röstskådespelarna gör ett bra jobb (även om jag inte tycker att John DiMaggio’s röst passar till Joker överhuvudtaget) och även om man måste vara en komplett idiot för att inte kunna förutse plottwisten som inträffar en 40 minuter in i filmen så gillade jag den. Det här är en klar rekommendation för de som gillar Batman (eller bara animerade actionfilmer överlag).

No Comments

Insidious av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InsidiousLäraren Josh (Patrick Wilson) och hans fru Renai (Rose Byrne) har nyligen flyttat till ett nytt hus tillsammans med sina tre barn. Medan en av pojkarna i familjen, Dalton (Ty Simpkins), undersöker vinden efter att ha hört underliga ljud därifrån ramlar han ner ifrån en stege och slår sig ganska ordentligt. Morgonen därpå har Dalton plötsligt fallit i koma.

Tre månader går och läkarna finner inga som helst förklaringar till Dalton’s tillstånd. Renai börjar uppleva fler och fler mystiska händelser i huset, vilket Josh är skeptisk till. Renai bestämmer sig slutligen för att tillkalla hjälp i form av Elise Rainier (Lin Shaye), ett medium med lång erfarenhet av den här sortens problem, och det visar sig snart att det inte är huset i sig som är hemsökt…

I och med att den tredje filmen nyligen hade premiär på bio bestämde jag mig äntligen för att se Insidious och dess uppföljare. En arbetskompis nämnde under vårt besök av Jurassic World att Insidious var en riktig snarkfilm och jag är beredd att hålla med honom till större delen. Filmen är otroligt långsam och det tar närmare en timme innan det börjar röra på sig ordentligt och det är väl ungefär här det börjar bli bra, men det är samtidigt inte tillräckligt för att jag ska tycka att filmen är bra. Nu händer det förvisso saker under den första timmen av Insidious, men majoriteten av dem är förutsägbara och oläskiga. Detta leder till att Insidious trillar ner i hemsökta-hus-klyschan och återanvänder det trötta gamla konceptet att visa minimalt med grejer förrän mot slutet (vilket också är höjdpunkten i hela filmen). Det finns de som skulle säga att ”det man inte ser är läskigare än det man ser” och att Insidious är således perfekt. Jag köper inte det snacket. Händer det nästintill ingenting igenom en hel film blir jag ointresserad och vill se något annat. Punkt.

Skådisarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer funkar, hade det inte varit för det sega manuset hade jag kanske gillat filmen mer. Idéen bakom filmen är det ju inget större fel på egentligen, utförandet är det stora problemet här (som det oftast är när det kommer till den här typen av filmer). Vilket är synd, då uppföljarna gjorde ett så mycket bättre jobb…

No Comments

Pastor Shepherd av J

maj 31st, 2015 | Postad i Film, Komedi

Pastor SheperdHerr Shepherd (Pastor Shepherd) har det inte lätt. Han hakar sig fram som en dörrförsäljare som säljer frystorkade husdjur och bor fortfarande kvar hemma hos sin sjuka mor (Diane Hruska), som är beroende av både TV-predikanter och receptbelagda mediciner. Ännu värre är att hennes monetära insatser till dessa TV-”pastorer” håller på att ruinera dem.

Då Shepherd’s mor är döende får han ett råd av deras familjeläkare; att hitta på någonting spännande tillsammans med henne innan hon går bort. Efter att han dessutom har fått sparken bestämmer han sig för att bege sig iväg till End Times Revival Event tillsammans med sin mor och deras två grannar, Annamarie-ah (Maria-Elena Laas) och hennes far Phil (Danny Trejo).

Jag köpte hem den här filmen i tron om att få se lite bra Danny Trejo action. Jag menar, vem fan tror att det här är en komedi med halleluja element i sig om man bara går efter fodralet? Nåja. Filmen i sig var ju trots att det inte alls var vad jag hade förväntat mig ganska okej. Den hade några riktigt skojiga scener som fick mig att gapflabba, men hade samtidigt ett par scener som bara kändes jävligt ansträngda och utdragna.. och direkt tråkiga. Skådisarna är dock bra och det är väl egentligen mestadels åt Trejo jag skrattar, medan Shepherd går mig sakta men säkert på nerverna med sitt ständiga flin (jag skojar inte om jag säger att han flinar 98% av filmens speltid).

Även om jag fick någonting helt annat än vad jag hade förväntat mig tyckte jag att Pastor Shepherd var en ganska okej film överlag. Jag tvivlar på att det är någonting jag kommer att se om inom en snar framtid, men den fungerar åtminstone att se en gång i alla fall.

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Wild Things: Foursome av J

augusti 9th, 2014 | Postad i Film, Thriller

Wild Things - FoursomeMiljonärssonen Carson Wheetly (Ashley Parker Angel) lever livet. Han har pengar upp över öronen och kan få vilken tjej han vill. Enda problemet som står i vägen för honom är hans far, Ted Wheetly (Cameron Daddo) – till den dagen då han plötsligt kraschar med sin racingbil och omkommer. Kriminalaren Frank Walker (John Schneider) fattar emellertid misstankar om att olyckan inte alls var en olycka, utan att bilen var riggad för att krascha.

Behövde Wild Things en uppföljare? Inte direkt. Behövde den tre uppföljare? Verkligen inte, med tanke på att den tredje och fjärde filmen är total skit. Wild Things: Foursome är bara tråkig. Jävligt tråkig för att vara mer exakt. Har man sett de tre tidigare filmerna vet man på flera mils avstånd vad som komma skall och twistarna mot slutet faller platt.

Skådespelarna är det inget större fel på så, men manuset är så förutsägbart och tråkigt att hela filmen blir olidlig. Varför de ens gjorde den här filmen övergår mitt förstånd, det är ju inte direkt så Wild Things är en speciellt omtalad filmserie (så vitt jag vet i alla fall). Den här fjärde installationen i serien var sämre än den tredje, vilket säger en del. Skippa.

No Comments

The Pacific av J

juli 21st, 2014 | Postad i Drama, Krig, TV

2010 fick jag höra nyheten om att en uppföljande serie till Band Of Brothers (vilket det senare visade sig inte alls vara) skulle komma, kallad The Pacific. Jag tog hem avsnitten av den nya serien och planerade att se dem ganska omgående… det hände aldrig. Nu, 4 år efter seriens release (och 2 år efter att jag skapade recensionens utkast) har jag äntligen sett serien och jag är långt ifrån imponerad.

Hela serien är så jävla utdragen att det inte är klokt. Flera avsnitt är ren utfyllnad för att nå upp till 10 avsnitt (som jag antar är standard för HBO’s miniserier av den här varianten). De avsnitt som har krigssekvenser i sig är bra och välgjorda, men speltiden för dessa sekvenser är minimal och hela serien spelar mer på sliskigt, tråkigt och snackigt drama än krig.

Miniserien följer hur som helst några soldater i Stilla havet under andra världskriget och deras kamp om överlevnad på de japaninfesterade öarna under några av de värsta striderna under hela kriget. Detta hade kunnat vara en riktigt bra pelare i serien som hade fått mig att fastna på en gång, men när teamet bakom (samma team som låg bakom Band Of Brothers) envisades med att trycka in en massa utdragen och dyngtråkig drama tappade jag intresset ganska snabbt.

The Pacific’s produktionsvärde är det inget fel på. Det är välgjort och välspelat. Problemet jag har med serien är att den är så förbannat tråkig att jag tappade intresset bara nåt avsnitt in och fortsatte titta enbart för att få veta hur allting slutade. Det var helt enkelt inte en serie för mig, även om den (kanske) inte är så jävla dålig egentligen.

Läs gärna min recension av Band Of Brothers också.

1 Comment

Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset (bok) av J

juli 15th, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

2033 Universum - Resan Till LjusetSnett efter att jag hade läst klart Metro 2034 upptäckte jag att i Ryssland är Metro en franchise; det finns en hel serie med böcker och ännu fler korta berättelser och noveller ute på internet, skrivna av fans, som utspelar sig i samma universum som Dmitrij Gluchovskij’s böcker utspelar sig i. Resan Till Ljuset, skriven av Andrej Djakov, är den första boken i serien Metro 2033 Universum som släppts i svensk översättning, vilken jag nu har läst klart.

Året är 2033. Jordens yta har varit obeboelig i 20 år efter atomvapenkriget år 2013 och den ryska populationen har tagit skydd nere i de ryska tunnelbanesystemen. Gleb, en föräldralös pojke boendes på Moskovskaja, blir en dag utplockad av stalkern Taran efter att denne har utfört ett jobb för ledningen på stationen. Tillsammans med sin mästare påbörjar Gleb en hård och utmattande träning inför vad som komma skall…

En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt som ligger på en ö utanför staden. Taran, Gleb och en grupp stalkrar får i uppdrag att bege sig till Kronstadt och undersöka saken. Ett uppdrag som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort…

Resan Till Ljuset är en värdig första bok i Metro 2033 Universum serien. Den är riktigt spännande och har många twistar igenom sig (speciellt i slutet), för att inte tala om cliffhangers i nästan varje kapitel vilket får mig som läsare att vilja fortsätta läsa även om jag kanske borde släcka lampan och lägga mig och sova. Det märks dessutom att det är en annan författare, även om boken utspelar sig i samma universum. Medan Metro 2033 och 2034 hade en mer krypande spänning har Resan Till Ljuset en mer head-on och action orienterad stil.

Gillar man sci-fi och action (i bokform) så är Resan Till Ljuset ett givet val i mitt tycke; det händer nästan hela tiden någonting och jag har stora svårigheter att lägga ifrån mig boken även om jag borde. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033 och Metro 2034 också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud