| Subcribe via RSS

Scream 4 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det har gått tio år sedan Sidney Prescott (Neve Campbell) tog itu med sitt förflutnas demoner en gång för alla och har sedan dess blivit en framgångsrik författarinna. Hon återvänder hem till Woodsboro som det sista stoppet på hennes bokturné, där hon tar upp kontakten med sheriff Dewey (David Arquette) och Gale (Courteney Cox) – som nu mer är gifta – och hennes kusin Jill (Emma Roberts) och moster Kate (Mary McDonnell). Men i samband med Sidney’s besök i Woodsboro dyker även ett välbekant, och oönskat, maskerat ansikte upp igen – som den här gången har satt sitt sikte på de som står henne närmast…

Jag skulle tro att Scream 4 var den filmen ingen förväntade sig skulle komma – eller ens bad om. Ändå spelades den in 2011 och blev Wes Craven‘s svansång som regissör. Kevin Williamson återvände för att skriva manus och det märks. Scream 4 är vad Scream 3 borde ha varit (fast anpassad till den tidsperioden givetvis); fartfylld, kul, våldsam och energisk – och ett motiv bakom allt som händer som är så idiotiskt att man kan inte låta bli att skratta åt det.

Det här var min första titt av Scream 4 och ska jag vara ärlig blev jag faktiskt förvånad över hur mycket jag gillade den, då jag tidigare hört att filmen skulle vara rätt usel. Jag vet inte vad alla andra förväntade sig av Scream 4, men jag personligen förväntade jag mig en uppdatering på de tre originalfilmernas koncept – vilket var i stort sett det jag fick. Problemet med Scream 4, som jag tror i alla fall, är att den kom ut försent. Hypen kring Scream filmerna var död sedan länge och den andra vågen av slasherfilmer lika så. Slasherfilmer var (och är på sätt och vis fortfarande) inte populära längre. Hade Scream 4 kommit något år efter Scream 3 hade den troligtvis fått ett bättre välkomnande än vad den fick. Hur som helst gillade jag Scream 4 väldigt mycket och jag kan nu i efterhand tycka att jag varit en idiot som inte sett den förrän nu, då den föll mig helt i smaken.

Utöver de återkommande skådisarna från de tre tidigare filmerna (Campbell, Arquette och Cox) dök det till större delen upp nyare – och för mig till större delen okända – ansikten, så när som på några namn jag sett i andra produktioner; Anna Paquin, Kristen Bell, Anthony Anderson och Marley Shelton. Hur som är filmen välspelad, även om jag kan tycka att de likt i Scream 3 använt sig av Neve Campbell på tok för lite även här.

Jag var skeptisk till att se Scream 4 och mina förväntningar var allt annat än höga, vilket visade sig vara helt obefogat. Scream 4 förde inte speciellt mycket nytt till franchisén och återupprepade konceptet i ett nytt årtionde (med några mindre justeringar/förändringar här och där), vilket säkerligen en del folk hakade upp sig på. Personligen älskade jag det. Jag menar; det är fjärde filmen i en slasherserie, vad förväntade sig folk mer än att få se i stort sett samma sak för en fjärde gång?

Hur som helst; Scream 4 är inte fullt lika bra som de två första filmerna i serien, men den ligger inte långt efter. Så länge man inte förväntar sig en nyskapande slasherfilm så är Scream 4 en underhållande stund i all sin idioti framför TVn – det är alltså God Underhållning. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Volver a morir av J

november 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Clarissa (Andrea Montenegro) vaknar upp naken i ett främmande hus utan att minnas hur hon hamnade där. Tätt intill henne ligger Dorian (Luis Fernando Bohórquez) – en till ytan perfekt man, men vars rätta jag avslöjas när de två faller ner i sängen igen för att återupprepa nattens bravader men som snabbt övergår till mord då Dorian börjar strypa Clarissa för att slutligen få orgasm samtidigt som hon tar sitt sista andetag. Sekunderna efter vaknar Clarissa upp igen, i samma hus, med samma man. Det är morgon igen och Clarissa börjar sakta men säkert inse att hon är inlåst med en psykopatisk mördare i ett helvete så kvalfullt att inte ens döden är en utväg.

Volver a morir – eller Wake Up And Die som den heter i Sverige – är en colombiansk skräckfilm från 2011. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen egentligen. Å ena sidan gillar jag konceptet (som använts både före och efter), men samtidigt blir filmen extremt seg fläckvis och man sitter i stort sett bara och väntar på att något ska hända. Upplösningen var föga förvånande och slutscenen kändes mest som ett stort ”Jaha?”.

Jag är inte fullt lika kritisk till Volver a morir som H var i sin spoilerrika ”recension”, men jag tycker samtidigt inte att det är ett mästerverk. Den trillar in någonstans i mitten skulle jag säga; den har sina stunder då den skiner, men den har samtidigt så pass många scener där man bara sitter och väntar att jag började titta på telefonen istället för att jag koncentrerade mig på filmen. Det är en okej engångstitt för mig, jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid – och isåfall för att vila ögonen på den vackra Andrea Montenegro.

No Comments

Dreams Of A Life av J

augusti 13th, 2017 | Postad i Dokumentär

Dreams Of A LifeVem var Joyce Vincent? Antagligen ställde sig den brittiska filmskaparen Carol Morley sig den frågan då hon spårade upp och intervjuade ex-pojkvänner, ex-kollegor och vänner till Joyce för att försöka kartlägga och pussla ihop hennes liv fram till hennes död i December 2003. I Dreams Of A Life är det just intervjuerna och dramaturgiska ”rekonstruktioner” av händelser i Vincent’s liv vi får beskåda.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag slog igång den här dokumentären. Jag tror jag hade hoppats på att det skulle pratas mer om hennes död och efterföljderna (exempelvis utredningen om hennes död) än om hennes liv och vem hon var. Hur som helst väckte inte dokumentären något större intresse hos mig. Det är inte en dålig dokumentär, det är bara det att jag finner hennes död betydligt mer intressant (och kuslig) än hennes liv. Varför? Jo, det som gör fallet med Joyce Vincent så speciellt är det faktum att hennes kvarlevor inte hittades förrän den 25 Januari, 2006 – med TVn fortfarande påslagen och med inslagna julklappar spridda runt henne…

Man brukar ju säga att det alltid finns anhöriga som bryr sig om en person – jag skulle säga att Joyce Vincent är ett bevis på motsatsen, oavsett om det var medvetet eller ej.

Vill du läsa mer om Joyce Vincent kan du klicka här.

No Comments

388 Arletta Avenue av J

april 30th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

388 Arletta AvenueDet äkta paret James (Nick Stahl) och Amy (Mia Kirshner) bor tillsammans i ett mysigt radhus ovetandes om att någon iakttar dem med kameror som riggats överallt; i hemmet, i bilen, på deras arbetsplatser. En dag kommer James hem till ett tomt hus och en kryptisk lapp signerad hans fru, men han vägrar tro att hon är den verkliga avsändaren tack vare underligheter som inträffat dagarna innan…

Jag gick in i 388 Arletta Avenue utan att veta någonting som helst om den och blev överraskad att det var en found footage film. Att jag dessutom kände igen två skådespelare i den – Nick Stahl och Devon Sawa (Final Destination) – gjorde mig ännu mer förvånad. Hur som helst visade sig filmen vara helt okej. Det är en slow burn film som håller ett lågt tempo filmen igenom och även om slutet var briljant så ökade inte min puls nämnvärt under filmens ca åttiofem minuters speltid. Det är väl egentligen det enda jag har att klaga på när det gäller filmen; det finns inte riktigt något att bli exalterad över som gör filmen spännande, även om den är välskriven och bra skådespelad.

Nåja. Jag har sett betydligt sämre filmer i den här subgenren så mina klagomål är ganska små. Jag kommer inte springa benen av mig för att se om 388 Arletta Avenue, men det var en okej engångstitt i alla fall.

No Comments

The Mechanic av J

oktober 3rd, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

the-mechanicArthur Bishop (Jason Statham) är en ‘mekaniker’; en elitlönnmördare med en strikt kod och en unik talang för att eliminera sina mål på ett renligt sätt. Det är ett jobb som kräver professionell perfektion och en total likgiltighet och Bishop är den bäste i branschen. När hans mentor och vän Harry McKenna (Donald Sutherland) blir utpekad av byrån Bishop jobbar för för att ha sålt ut dem – vilket har resulterat i flera agenters död – blir han Bishop’s nästa måltavla. Bishop genomför uppdraget och får det hela att se ut som en bilkapning som gått snett.

I sin förtvivlan över sin fars bortgång beger sig Harry’s son, Steve (Ben Foster), ut för att ge sig på varenda bilkapare han kan få tag på. Det dröjer inte länge innan han tar sig vatten över huvudet, varpå Bishop räddar honom och bestämmer sig för att ta honom under sin vinge som sin lärling. Det går dessutom snart upp för Bishop att informationen kring det beställda mordet på Harry inte var helt sanningsenlig…

The Mechanic från 2011 med Jason Statham i huvudrollen är en remake av 1972 års Charles Bronson film med samma titel. Jag har inte sett originalet och har inga planer på att göra det heller. Ska sanningen fram hade jag inga planer på att se den här filmen heller men då några polare skulle se den kunde jag lika gärna göra det också.

Filmen är allt annat än oförutsägbar och har man sett valfri actionfilm från senaste trettio åren kan man lätt räkna ut vart allting kommer barka iväg, men det är inte heller något större problem för den här typen av film heller. Det är i runda slängar nittio minuter God Underhållning, även om jag kan tycka att den sackar ner lite här och där i tempot (vilket gjorde att den påminde mig om The Transporter filmerna). Mer än så behöver man väl egentligen inte veta om The Mechanic. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Gå och se den nu. Nuuu.

No Comments

Blood Runs Cold av J

september 5th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Blood Runs ColdWinona (Hanna Oldenburg) har bestämt sig för att ta en välbehövd semester ifrån sin stressiga livsstil och beger sig således mitt i vintern till hennes hemstad där hon har hyrt en stuga. Efter att hon har stött på sitt ex Richard (Patrick Saxe), hans vän Carl (Andreas Rylander) och dennes flickvän Liz (Elin Hugoson) bestämmer sig gruppen för att festa vidare i Winona’s stuga, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert beslut då en maskerad galning går lös och har för avsikt att inte lämna några överlevande.

Blood Runs Cold är en svensk slasherfilm från 2011 av grabbarna Tommy Wiklund, Sonny Laguna och David Liljeblad, som låg bakom skräckfilmen Vittra (recenserad här) från 2012 och verkar inte ha fått en svensk release utan har exporterats och fått releaser i England och USA istället. Varför förstår jag inte då det är en hyfsad slasherfilm om man ska se till vad för annan dynga som finns att tillgå i den subgenren i det här landet.

Alla talar engelska och det är inte den knaggliga svenne-engelskan (som i exempelvis Camp Slaughter eller The House Of Orphans) heller. Det låter skapligt och skådespelarna är överlag rätt hyfsade, så när som på en och annan scen där deras agerande blir smått styltigt. Jag tror dock att en viss dubbning var involverad (i alla fall på ett par ställen) under filmens produktion då det låter som att karaktärerna pratar i en burk i ett par scener. Effekterna är inte av någon världsklass direkt och påminner mer om karamellfärgat vatten än scenblod, men det är en sån där sak man får ursäkta med den här typen av film. Manuset hade kanske kunnat varit lite mer exalterande än vad det är och ett par scener mot slutet hade kunnat kortats ned lite grann.

Blood Runs Cold är knappast någon Halloween eller Friday The 13th, men för att vara en svenskproducerad slasherfilm håller den ett hyfsat mått och jag skulle faktiskt kalla den helt okej. Det är absolut inget mästerverk, men det är ett sällsynt fall då faktiskt svensk skräckfilm duger att titta på.

No Comments

Choose av J

augusti 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

ChooseSheriffen Tom Wagner (Kevin Pollak) har fått ett mycket märkligt fall på sitt bord involverande mordet på en välkänd advokat. Mördad av sin egen tonårsdotter. Det hela låter inte märkligare än något annat fall av samma typ bortsett från en detalj; hon blev tvingad av en okänd man att välja vilken av hennes föräldrar som skulle dö, annars skulle hela familjen utplånas. Inte långt efter mordet blir Tom’s dotter Fiona (Katheryn Winnick), som snart ska ta examen i journalistik, kontaktad av samma galning under kodnamnet ISO_17 med flera kryptiska meddelanden. Vad vill han Fiona? Och varför är han så intresserad av Fiona’s moders självmord tre år tidigare?

Efter att ha läst runt lite kring Choose märkte jag att många jämför den med Saw filmerna. Visst lånar den några element ifrån de filmerna men att säga att det är en sämre kopia av Saw är bara att göra en orättvis bedömning av filmen. Jag gillade hur som helst Choose. Den är långt ifrån felfri och den har vissa problem, ja, men överlag tycker jag att det är en ganska spännande och intressant film. Enda riktiga problemet jag har med filmen egentligen är att mot slutet börjar den fisa ur sig lite grann och slutet känns bara som ett meh. Slutkonfrontationen hade kunnat varit bättre och mer spännande än vad den är, men tack vare att resten av filmen är hyfsat stark så kan jag ursäkta det hyfsat platta slutet.

Hur som, Choose är en hyfsat spännande, intressant och underhållande film som får en mild rekommendation.

No Comments

Scream Of The Banshee av J

juni 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Scream Of The BansheeCollege professorn Isla Whelan (Lauren Holly) och hennes två assistenter Janie (Leanne Cochran) och Otto (Todd Haberkorn) håller på att dokumentera och märka upp historiska artefakter i källaren på universitet där hon jobbar när de hittar en irländsk riddarhandske från 1100-talet och en karta. Isla’s bångstyriga dotter Shayla (Marcelle Baer), som dyker upp strax efter deras upptäckt, hittar ett gömt rum bakom en av väggarna av en ren slump. Gruppen finner en märklig låda i det undangömda rummet och efter att ha undersökt den lyckas de öppna den – vilket de inte borde ha gjort. Kort efter att de öppnat lådan hör de ett fasansfullt skrik. De tänker inte mer på det förrän skriket på märkliga sätt börjar att hemsöka dem och när flera mystiska dödsfall börjar inträffa runt om dem inser de att de har släppt lös någonting uråldrigt och övernaturligt. Deras enda hopp verkar vara att hitta den före detta professorn Broderick Duncan (Lance Henriksen), vars expertis ligger i irländsk mytologi.

Scream Of The Banshee är en skräckfilm gjord för TV från 2011 – och det märks. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget när jag slog igång filmen, men den lyckades ändå överraska mig; den var sämre än vad jag trodde att den skulle vara.

Filmen är ungefär lika spännande som ett avsnitt av Teletubbies, vilket är en ganska bra beskrivning på produktionsvärdet av filmen också. De uppenbara CGI-effekterna (som är det mest påvisande om att filmen är gjord för TV) står ut som såriga tummar i ögonen och den skrattretande makeupen ser bedrövlig ut och kostade troligtvis en kopp kaffe och en muffins att göra. Karaktärerna är ointressanta, ganska irriterande och gör en hel del dumma och ologiska saker. Exempelvis verkar de inte tvätta öronen efter att blod har runnit ut ur deras öron och verkligen ingen ifrågasätter varför de har blod i öronen heller, även om det syns klart och tydligt.

Skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Laura Holly har samma ansiktsuttryck i 90 minuter, Lance Henriksen är underanvänd och dyker upp i de sista 10 minuterna (varav han är med i cirka 5), Marcelle Baer känns väldigt träig och inte speciellt övertygande och Todd Haberkorn gör väl en av de bättre prestationerna här – trots att han mestadels sysslat med röstskådespel. Det måste förresten vara den första gången jag har sett Lance Henriksen med ölkagge.

Nej, Scream Of The Banshee är en riktig skitfilm som man verkligen inte behöver ödsla någon tid på – så som jag har gjort nu. Skippa.

No Comments

Husk av J

maj 22nd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

HuskEn grupp vänner tvingas överge sin bil efter att ha krockat med en flock kråkor på en enslig väg någonstans i Nebraska. De hittar en övergiven gård inte långt ifrån där de kraschade där de hoppas kunna få skydd från nattens intrång. Men väl där inser de snart att någonting väntar på dem ute i det omkringliggande majsfältet – någonting ondskefullt.

2005 spelade Brett Simmons in en kortfilm på strax under trettio minuter kallad Husk. 2009 spelade han in en remake av sin egen kortfilm med samma titel, filmen blev emellertid inte släppt förrän 2011 och det är den filmen jag har sett här. Tittar man i filmens kopplingar på IMDB står det bara att det är en remake av just den kortfilmen, men tar man sig en titt på Wikipedia står det att Husk är en remake av filmen Scarecrows från 1988. Vad som är rätt eller fel har jag ingen aning om och bryr mig inte så noga heller egentligen. Nåväl…

Husk är definitivt en dussinskräckis. Den bjuder inte på några direkta överraskningar och så värst spännande är den inte heller. Skådisarna är helt okej även om deras karaktärer är idioter, effekterna (de man får se i alla fall) ser okej ut och speltiden är hyfsat kort (strax under åttio minuter) så filmen pågår inte speciellt mycket längre än vad den behöver.

Har man ingenting bättre att titta på duger Husk att titta på. Har man något mer intressant i filmhyllan att se tycker jag att man kan ta en titt på det istället.

Tags: , ,
No Comments

The Task av J

maj 9th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The TaskSex ungdomar har blivit uttagna för att medverka i den nya reality showen ”The Task”. Syftet med ”The Task” är att de sex deltagarna som ska medverka i programmet är att de ska spendera en natt i ett beryktat fängelse som sägs vara hemsökt och där genomföra olika skrämmande uppgifter för att slutligen, om de klarar sig igenom natten, vinna 20 000 dollar vardera. Saker och ting tar emellertid en skrämmande vändning då programmets producent, Connie (Alexandra Staden), tillsammans med hennes team upptäcker att någon mer än deltagarna är inne i byggnaden – någon som inte ska vara där…

Filmer som har en långsam build-up och där ingenting direkt händer förrän mot slutet brukar jag i regel avsky. The Task är just en sån film, men jag avskyr den inte. Ska sanningen fram tycker jag att den fungerar bättre under den första timmen då det inte händer speciellt mycket mot när de slänger allting i ansiktet på tittaren under de sista trettio – åtminstone fram till slutscenerna som jag inte alls var beredd på (och då menar jag inte det allra sista som händer i filmen). Build-upen är bitvis nagelbitande och riktigt spännande samtidigt som idéen bakom filmen är riktigt bra (även om den använts förr), som tyvärr rinner ut i sanden mot slutet av filmen.

Jag skulle säga att The Task är en halvbra film. Hade de hållit den subtila stilen genom hela filmen utan att börja kasta en massa saker i ansiktet på tittaren hade jag troligtvis rekommenderat den. De ska dock ha cred för upplösningen, som jag inte alls var beredd på.

Tags: , ,
No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud