| Subcribe via RSS

The Ouija Experiment av J

april 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Ouija ExperimentFem vänner filmar ett experiment under en seans med en ouija-bräda för att skapa en video som ska göra dem berömda världen över. Men tack vare problem inom gruppen tappar de snabbt fokus på seansen och de regler som måste följas, vilket gör att de lämnar dörren öppen för någonting ondskefullt…

Jag hade ingen aning om att The Ouija Experiment var en found footage film förrän jag tryckte igång den och som den sucker jag är för den typen av filmer blev jag så klart glatt överraskad… fram tills det att jag upptäckte hur irriterande och totalt stendumma karaktärerna jag skulle få lov att följa i cirka 90 minuter var. Hur som helst försökte jag ignorera det faktum att samtliga karaktärer som syntes i filmen verkade ha vakuum mellan öronen och koncentrerade mig på filmens berättelse, som snabbt visade sig vara en enda röra av klyschor och billiga jumpscares. Filmen bjuder knappast på någonting nytt och att majoriteten av filmen går åt till en massa fullständigt ointressant drama mellan karaktärerna gör inte filmen mer sevärd direkt. Jag har dessutom troligtvis aldrig sett en found footage film med så många jumpcuts som den här. Istället för långa tagningar utan pauser klipps det hej vilt i varenda scen i filmen, vilket tar bort en stor del av känslan av att materialet man tittar på är verkliga inspelningar (speciellt slutet som måste vara ett av de mest absurda slut jag någonsin har sett).

Även om filmen är skräp så måste jag ändå ge de som ligger bakom den cred för de uppenbara CGI-effekterna som dyker upp mot slutet. För att ha haft en budget på cirka 1200 dollar så ser de faktiskt helt okej ut.

The Ouija Experiment är en skräpfilm kort och gott. Hade de lagt mer krut på att göra välskrivna karaktärer och en kusligare film överlag utan allt onödigt drama hade den kanske fungerat bättre. Det lilla som väger upp filmen är på tok för lite och hela filmen faller platt på sitt ansikte väldigt snabbt. Fyra år efter dess release släpptes en uppföljare. Uppföljare ignoreras.

No Comments

Cheerleader Massacre 2 av J

mars 17th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Cheerleader Massacre 2Inför min titt av Cheerleader Massacre 2 bestämde jag mig för att ta en återtitt på dess föregångare; The Slumber Party Massacre filmerna och Cheerleader Massacre. När jag sedan läste mina recensioner från 2008 av de filmerna blev jag ganska förvånad över hur mycket min smak av den här typen av filmer som har ändrat på sig. Medan mina åsikter varierade för de fyra filmerna då så tycker jag att de tre första står sig fint idag, men att den fjärde filmen borde grävas ner på en ödslig plats där ingen någonsin sätter sin fot. Kort sagt; dynga. Vilket leder oss raka vägen in till Cheerleader Massacre 2…

Den årliga cheerleader-tävlingen ska till att gå av stapeln och de tävlande grupperna anländer till lägret där tävlingen ska hållas. Det de inte vet är att någon har lyckats bryta sig in i ett topphemligt laboratorium och stulit högteknologiska vapen, med avsikt att använda dem på de som närvarar vid lägret.

Sa jag att Cheerleader Massacre var dynga? Okej, stryk det. Cheerleader Massacre 2 är the real deal. Jag saknar ord för att beskriva hur genomrutten den här jävla ”filmen” är. Effekterna är skrattretande till den grad att det inte ens är kul. Nästintill allting är gjort i CGI och det ser hemskt ut. Jag menar, emellanåt ser det ut som om de använt sig av Microsoft Paint och sedan animerat det med något annat program. Skådespelarinsatserna (om man nu kan kalla dem det) är under all kritik. Alla känns som vandrande sågbockar och någon större inlevelse existerar inte. Något jag dessutom undrar över är om de inte spelade in ”filmen” utan ljud och la på dubbning i efterhand då ljudet emellanåt var helt otroligt osynkat mot hur personernas läppar rörde sig…

Det finns filmer som är så dåliga att de är bra – Cheerleader Massacre 2 är inte en av dem. Det gjorde nästan fysiskt ont att titta igenom den här dyngan och jag förstår verkligen inte hur i helvete de lyckades få den här smörjan släppt. Jag förstår varför Jim Wynorski tackade nej till att regissera den här skiten, vilket nog säger en del om hur uselt det här skräpet är. Skippa.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina gamla recensioner på The Slumber Party Massacre, Slumber Party Massacre II, Slumber Party Massacre III, Cheerleader Massacre och Slumber Party Massacre Returns (som är en fan-edit på Cheerleader Massacre).

No Comments

Skew av J

januari 29th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

SkewNär Simon (Rob Scattergood), Richard (Richard Olak) och Eva (Amber Lewis) ska till att åka ut på en efterlängtad biltur tar de med sig en videokamera för att spela in deras resa. Det som började som en bekymmerslös resa börjar sakta att bli en nedstigning i det olycksbådande allt eftersom oförklarliga händelser hotar att splittra balansen mellan de tre nära vännerna. Var och en av dem måste kämpa med personliga demoner och paranoia allt eftersom vänskaperna testas och fasansfulla verkligheter börjar uppenbaras… och spelas in.

Jag fick nys om 2011 års Skew när jag (ungefär som med filmen F) lyssnade på The Hysteria Continues. Det nämndes att filmen var en typ av found footage film och då jag är en riktig sucker för såna filmer (hur usla de än kan vara) så gav jag mig ut på jakt efter filmen, som jag efter lite letande hittade.

Skew visade sig vara en otroligt långdragen film. Jag menar, många partier pågår i en evighet utan att någonting egentligen händer och man sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut. Flera andra scener var istället korta, men tillförde absolut ingenting av något som helst värde till filmens story. Hade de kortat ner filmen från alla utfyllnadsscener hade filmen troligtvis snavat ner under sextio minuter.

Filmen är långdragen på sina ställen och är överlag rätt tråkig (så när som på några rätt okej jumpscares), men dess slut är väl egentligen det som gör hela filmen. Jag tänker inte spoila det, men jag kan i alla fall säga att filmen inte är en regelrätt found footage film…

Gillar du långsamma rysare så kan den här filmen falla dig i smaken, annars skippa.

No Comments

You’re Next av J

december 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

You're NextAubrey (Barbara Crampton) och Paul Davison (Rob Moran) har bestämt sig för att föra samman familjen på deras bröllopsdag i deras semesterhus. Deras söner och döttrar dyker upp med respektive partner och samlingen sätter sig för att äta middag.. vilken blir abrupt avbruten då en av gästerna plötsligt får en pil igenom huvudet varpå kaos utbryter. De inser snart att de är under belägring av tre maskerade mördare som verkar vara fast beslutna att utplåna familjen. De hade emellertid inte räknat med Erin (Sharni Vinson); en av sönernas flickvän som verkar besitta förmågan att slå tillbaka…

Jag hade hört en hel del delade åsikter om You’re Next innan jag såg den. En del gillade den, en del ogillade den. You’re Next är en regelrätt home invasion film med influenser ifrån slashergenren och jag kan förstå till en viss del varför en del har svårt för den. Filmen i sig är klyschig, förutsägbar och inte nämnvärt spännande, men då jag har en viss fetisch för både home invasion filmer och slashers så var det här en gåva från gudarna för mig. Filmen i sig är inget märkvärdigt egentligen, men korsningen mellan de två genrerna är perfekt för min del.

Skådespelarna och effekterna är bra, filmen bjuder på en hel del blod och våld och även om manuset är halvtunt levererar filmen. You’re Next är God Underhållning helt enkelt och får en rekommendation från mig.

No Comments

Batman: Year One av J

augusti 5th, 2015 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Batman - Year OneBruce Wayne (Ben McKenzie‘s röst) återvänder till Gotham City efter att ha varit borta i tolv år och James ”Jim” Gordon (Bryan Cranston‘s röst) har nyligen blivit förflyttad till Gotham City då han var en allt för ärlig polis bland fel folk i en annan stad. Efter att bägge dessa män lärt sig den smärtfyllda vägen hur stadens korruption frodas på dess gator och bland poliser bestämmer de sig för att slå tillbaka på deras egna sätt. Det dröjer inte länge förrän den mystiske Batman börjar att terrorisera den undre världen och den lika heroiske Gordon blir tilldelad uppdraget att gripa honom av de kollegor som både hatar och räds honom.

Det är mörkt, det är mer vuxet och jag gillar det. Batman: Year One är en riktigt bra filmatisering av serien med samma namn och de enda problemen jag har med film är att den är lite väl kort (60 minuter och 38 sekunder) och det andra är att den återupprepar en och annan grej vi har sett/läst miljontals gånger när det kommer till Batman; hur Bruce Wayne’s föräldrar dog. Utöver det är det en underhållande och ganska spännande (om än kort) film. Rekommenderas.

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret (bok) av J

december 1st, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2033 Universum - Resan Till MörkretDet har gått en månad sedan den ökände stalkern Taran och hans nu mer adopterade styvson Gleb begav sig iväg med en tungt beväpnad trupp av stalkrar till marinbasen Kronstadt, en bit utanför Sankt Petersburg, för att undersöka mystiska ljussignaler som hade observerats. Taran och Gleb upptäckte att ett helt orört område från atombombskriget fortfarande existerade i den Finska viken, kallat Mosjnyj.

Men när en atombomb detonerar i Mosjnyj överlever en handfull sjömän som befinner sig på fartyget Babylon. Sjömännen tar sin tillflykt till en övergiven station i utkanten av metron och anklagar metroinvånarna för att ligga bakom attentatet och hotar att utplåna allt liv på stationerna. Taran får uppdraget att finna de skyldiga och dra dem inför rätta. Då försvinner Gleb spårlöst från deras bunker…

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret är inte bara den andra boken i spin-off serien till Metro 2033, utan är också den andra boken i Andrej Djakov’s trilogi om stalkern Taran och hans styvson Gleb. Den första boken är Resan Till Ljuset och den tredje boken, som ännu inte har släppts i Sverige, vars titel kan översättas till Över Horisonten.

Resan Till Mörkret är likt sin föregångare uppdelad i tre delar men är betydligt längre än den, vilket dessvärre märks fläckvis. Den första och tredje delen är bäst av boken, då det oftast är spännande och det händer nästintill hela tiden någonting. Den andra delen (som troligtvis är den längsta av dem) är den svagaste delen av boken. Även om det nästan hela tiden händer något fastnar jag inte för händelseförloppet. Jag tycker det inte är speciellt spännande utan mest tradigt och långdraget, så när som på något enstaka kapitel.

Medan Resan Till Ljuset hade en mer head-on och action orienterad stil rakt igenom har Resan Till Mörkret en mer delad stil. Bitvis är det mycket action och fart, för att i nästa stund bli långsammare och mer… gaggig. Det är inget fel med ett lägre tempo, men när flera kapitel i rad går ut på att samma sak inträffar på olika platser så tappar jag ganska snabbt intresset.

Boken börjar starkt och avslutas starkt, men mittenpartiet känns väldigt svagt för att vara en Metro 2033 bok och jag hoppas att nästa installation (om nu den släpps i Sverige) återgår till att vara mer actionfylld, likt den första boken i trilogin. Med det sagt; Resan Till Mörkret är inte en uselt skriven bok. Problemet jag har med den är att jag hade andra förhoppningar på den än vad den gav mig. Trots att jag blev lite smått besviken på boken vill jag ändå ge den en lite svagare rekommendation, för den är välskriven och trots att den har sina söliga partier så finns det fortfarande en del läsvärde i den – om man har läst Resan Till Ljuset alltså.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033, Metro 2034 och Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset också.

No Comments

Jag saknar dig av J

oktober 28th, 2013 | Postad i Drama, Film

Jag Saknar DigTina (Erika Midfjäll) och Cilla (Hanna Midfjäll) är två enäggstvillingar i tonåren som bor tillsammans med sina föräldrar i en liten håla intill Piteå. Även om de är lika till utseendet så skiljer sig deras personligheter; Tina går på fester och dejtar killar till höger och vänster, medan Cilla ägnar sin tid åt teater istället. Men saker och ting förändras för alltid morgonen då deras mor fyller år. På vägen till skolbussen blir Cilla påkörd av deras gemensamma kompis Martin (Mikael Ersson) och avlider av sina skador.

Jag saknar dig är utan tvivel en av de sämsta filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte heller. Att sitta och titta på folk som spelar över från början till slut och som har karaktärer som beter sig som hjärndöda idioter blir i längden jävligt drygt, speciellt med tanke på att filmjäveln är 2 timmar (!) lång. Jag har helt enkelt svårt att tycka synd om/ha medlidande för personer jag tycker är totalt dumma i huvudet. Manuset i sig är det väl egentligen inget större fel på så, bara det att framförandet är så jävla uselt att jag hade god lust att slita av mig håret jag har på huvudet. De känslomässiga scenerna är skrattretande och hela filmen känns som ett tåg på väg över en bergskant.

Det enda som är direkt bra med den här filmen är att den i alla fall inte utger sig för att vara en komedi, utan är ett regelrätt drama (även om hela jävla filmen känns mer som ett haveri än någonting annat). Svensk film är och förblir skit, åtminstone i det stora hela med några få undantag.

No Comments

Wake Up And Die (Volver A Morir) av H

oktober 12th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare

wakedie1[1]Blev rekommenderad en film av en kompis. Här är vår Facebook-konversation efter att jag såg den. Spoilers följer.

H: Wake up and die. Vilken skitfilm.

R: Nej. Inom kort kommer en recension som bevisar att du har fel.

H: Innehåller den texten ”den otroligt långsamma filmen får min psoriasis att blossa upp” eller ”vad handlar filmen om?”
Bara för att den är lite våldsam ibland så ursäktar inte det att resten av filmen är ren skit. och för den delen så är filmen uppenbarligen bara gjord just för att få göra lite våld. när det blir lite blodigt så verkar folk glömma hur tråkigt de hade fram till dess. se: Hostel 1 & 2.
Du kan omöjligen ge filmen ett betyg högre än 5 av 10.
Jag betygsätter den med 2.
Groundhog day-grejen har ju inget speciellt mål. hon lär sig att döda, jaha? och jag har redan sett Psycho.
Dynga.
Och de där jävla återspolningarna varje gång hon dör, blandat med repliker som kommer? wtf liksom.. artsy fartsy skit.

R: Återspolningarna är det enda dåliga. 7/10 blir det. Välspelat och otäckt.

H: En bajskorv i någons ansikte kan vara välspelat och otäckt. Det är fortfarande skit.

No Comments

Big Mommas: Like Father, Like Son av J

augusti 23rd, 2013 | Postad i Film, Komedi

Big Mommas - Like Father, Like SonUnder ett möte mellan FBI agenten Malcolm Turner’s (Martin Lawrence) tjallare och en rysk maffiaboss går någonting snett. Tjallaren blir påkommen och mördad, vilket bevittnas av Trent (Brandon T. Jackson), Malcolm’s styvson, som i sin tur blir den nya måltavlan. Nyckeln till fallet – ett usb-minne med information som kan sätta bossen bakom lås och bom för resten av hans liv – har blivit undangömt på en flickskola av tjallaren. Malcolm och Trent bestämmer sig för att gå undercover som Malcolm’s gamla alias Big Momma och ”hennes” ”barnbarnsbarn” Charmaine för att försöka få tag i usb-minnet.

Jag hade ingen aning om att de gjort Big Mommas: Like Father, Like Son förrän jag bestämde mig för att se de två andra filmerna igen och.. jag vet inte riktigt. Den har sina stunder och levererar en del sköna garv, men har samtidigt flera sångnummer och sånt fjanteri som sunkar ner filmen. Martin Lawrence har dessutom inte en så stor roll i den här tredje filmen heller, utan storyn koncenterar sig mer på Brandon T. Jackson’s karaktär istället.. vilken var ganska irriterande bitvis.

Nåja. Den tredje filmen i serien är inte genomusel och har sina stunder, men den känns på sätt och vis rätt onödig samtidigt som den är ganska klyschig och inte speciellt överaskande (som om en film av den här typen skulle någonsin vara det iofs). Hyfsad film, men inget måste att se.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud