| Subcribe via RSS

After Porn Ends av J

september 19th, 2017 | Postad i Dokumentär

After Porn EndsAfter Porn Ends är en dokumentär där en handfull ex-porrstjärnor och personer involverade i porrbranschen blir intervjuade där de berättar hur de tog sig in i branschen, hur de upplevde den, hur de tog sig ur den och vart de stod när dokumentären spelades in.

Jag skulle säga att det här är en ganska intressant dokumentär. Det är intressant att höra vad de som varit involverade i branschen har att säga och personligen kan jag tycka att såna här dokumentärer skulle behövas uppmärksammas mer. Anledningen till att jag tycker så är för att det är väldigt, väldigt många som har en riktigt vidrig människosyn gentemot dem som involverar sig i porrbranschen. Det bästa exemplet var nog när Bree Olson talade ut i pressen om hennes liv efter porren, hur hon blev nekad jobb och frystes ut på grund av hennes val att medverka i pornografi. Intervjun laddades upp på youtube och många andra sidor och väldigt många av kommentarerna som jag orkade läsa mig igenom bestod av ”Så går det när man ger sig in i porren, jävla hora” och ”Man kan inte ha respekt för någon som knullat på film, hon kommer få jobba hårt för att tjäna tillbaka sin respekt” och liknande vidriga kommentarer. Jag vet att det troligtvis var många troll som skrev, men å andra sidan var det många trådar där man klart och tydligt kunde utläsa att den som argumenterade för att Bree fick skylla sig själv för hur samhället behandlade henne verkligen menade det denne skrev. Personligen begriper jag inte hur fan man kan ha en sådan syn på en människa.

Hur som helst tycker jag att det var intressant att höra vad dessa ex-porraktörer hade att säga om branschen och hur de har gått vidare, för att inte tala om hur deras liv har påverkats av att de medverkat i pornografiska verk. Det är den här typen av intervjuer och dokumentärer som hade behövts uppmärksammas mer i debatten om porr då den påvisar hur verkligheten ser – eller har sett – ut för vissa människor.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16: Part 3 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16-part-3Skye Rotter (Lauren McKnight) har lagt sitt blodiga förflutna bakom sig och har levt ett tryggt och lugnt liv tillsammans med sin pojkvän Brigg’s (Chris Zylka) föräldrar. Hon ska nu åka till college och efter att ha svarat på en annons på Craigslist ska hon få skjuts av den blivande klasskamraten Sienna (Jillian Rose Reed). På vägen mottar hon ett oväntat samtal ifrån hennes syster Alex (Kirsten Prout) som hon inte hört av på två år. Skye och Sienna bestämmer sig för att åka dit. Väl där får de reda på att det är Alex’s sextonde födelsedag och hon har bjudit in några vänner. Festandet blir emellertid kortvarigt då någon känner till systrarnas blodiga historia – och har blivit inspirerad av den…

Det skulle ta två år innan My Super Psycho Sweet 16: Part 3 kom ut för att avsluta den MTV-producerade slashertrilogin och det skulle även visa sig att vara den svagaste delen av de tre. Filmen är likt dess föregångare välspelad, blodig och på sätt och vis underhållande för vad den är, men är samtidigt sjukt förutsägbar och alla försök till att skapa olika vändningar i filmen faller platt på ansiktet vilket gör filmen mer ointressant än vad den kanske förtjänar.

Men även om filmen misslyckas att överraska så fungerar den bra som en totalt hjärndöd slasherfilm. Det må vara den svagaste delen i trilogin, men det är å andra sidan en bättre film än mycket annat som släppts senaste tio åren i slashergenren. Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer, likt tvåan.

No Comments

Grabbers av J

juli 9th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

GrabbersPolisassistenten Lisa Nolan (Ruth Bradley) anländer till den lilla irländska ön Aran Island från Dublin för att vikariera för en av de lokala polisinspektörerna i två veckor. I samma veva spolas döda valar upp på stranden och kort därefter börjar lokalbefolkningen att försvinna under mystiska omständigheter. Tillsammans med några av ortsbefolkningen och hennes alkoholiserade kollega Ciarán O’Shea (Richard Coyle) upptäcker de att två utomjordiska och blodtörstiga vattenvarelser kraschlandat strax utanför ön – och lokalbefolkningen står på menyn. Med en annalkande storm barrikaderar sig poliserna och lokalbefolkningen inne i den lokala puben då de lyckats luska ut ett säkert försvar mot de blodtörstiga varelserna; höga halter alkohol i blodomloppet.

Grabbers är en brittisk-irländsk samproduktion som följer ungefär samma formel som Tremors. Det blir alltså aldrig direkt läskigt men är å andra sidan skojigt och underhållande under majoriteten av speltiden. Skådespelarna är bra och jag kunde inte hjälpa att tänka på Brad Dourif när jag såg Richard Coyle. En något yngre Brad Dourif alltså. CGI-effekterna i filmen ser förvånansvärt bra ut och i vissa sekvenser påminner de väldigt starkt om praktiska effekter.

Vad mer finns det att säga om Grabbers? Umm… inte mycket tror jag. Den lär knappast bli en klassiker som Tremors är, men den underhåller gott under dess speltid och är absolut värd åtminstone en titt. Rekommenderas.

No Comments

Underworld Awakening av J

maj 6th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Underworld - AwakeningMänskligheten har upptäckt vampyrers och Lycans existens och startar ett krig mot dem för att utrota raserna. När Selene (Kate Beckinsale) möter upp Michael (Scott Speedman) i hamnen i ett försök att fly blir de träffade av en granat och Selene svimmar…

Selene vaknar upp från en kryogen sömn i företaget Antigen’s laboratorium. Hon får snart veta att hon har varit där i tolv år och att hon på något sätt är ihopkopplad med ett annat forskningsexperiment, som hon tror är Michael. Hon följer synerna hon får tack vare kopplingen och möter snart den unga vampyren David (Theo James), som berättar att vampyrer och Lycans nästintill är utrotade. De två hinner snart ikapp det andra forskningsexperimentet och finner en ung och rädd flicka (India Eisley) – som snart kommer spela en stor roll i det fortsatta kriget mellan vampyrer och Lycans…

Underworld Awakening dundrar vidare i Underworld franchisén och är både högljudd, actionpackad och våldsam. Som en fantasyfilm fungerar den inte så värst bra. Som en regelrätt actionfilm med vampyrer och varulvar tuffar den på ganska bra och personligen gillade jag det lite mer ösiga tempot den här fjärde filmen erbjöd. Med det sagt finns det så klart brister i filmen…

Storyn börjar intressant och ger en twist på Underworld berättelsen, men återgår senare till det gamla vanliga temat som genomsyrat de tre tidigare filmerna – vilket troligtvis är det största problemet jag har med filmen. Jag vet att det Underworld filmerna är vampyrer mot varulvar filmer, men jag tycker att de kunde gott ha provat en ny vinkel för att fräscha upp serien. Jag menar, det är trots allt den fjärde filmen. Effektmässigt är filmen en ren CGI-fest och några praktiska effekter kunde jag inte urskilja. Å andra sidan är det skit samma då filmen kräver just CGI för att genomföra de actionscener som förekommer här.

Hur som helst gillar jag den här bristfälliga fjärde filmen i serien. Den är inte perfekt, men den underhåller gott, vilket är anledningen till att jag rekommenderar den.

Läs gärna H’s motsatta åsikt om filmen också.

No Comments

?: A Question Mark av J

januari 15th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

A Question MarkSju mediastudenter har bestämt sig för att spela in en skräckfilm som deras sista projekt innan de tar studenten. De beger sig ut till ett hus ute i skogen för att göra det men märker ganska snart att de inte är ensamma där ute.

?: A Question Mark är en indisk found footage film från 2012 och är en av de tråkigaste filmerna jag har sett från den här subgenren. Den levererade förvisso två, tre jumpscares som fick mig att hoppa till, men det tog lång tid innan någonting överhuvudtaget hände och filmen använde sig till större delen av förutsägbara klyschor som överraskade föga. Kort sagt var filmen till större delen jävligt tråkig. Att den lyckades få mig att hoppa till ett par gånger berodde nog på det höga ljudet de lagt in… eller så höll jag bara på att somna. Vad vet jag.

En lite lustig (och samtidigt jävligt irriterande) grej med filmen var att de har lagt in som två svarta borders i filmen som rörde på sig så fort kameran rörde sig. Varför de gjort så begriper jag verkligen inte men det var smått skrattretande de första minuterna av filmen, sen blev det bara irriterande.

Hur som helst är det här en tråkig nybörjarfilm som man kan skippa med gott samvete.

No Comments

Silent Night av J

december 2nd, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

silent-nightJulen har kommit till den lilla staden Cryer, Wisconsin och julstämningen är på topp – fram tills det att staden får en oönskad gäst i form av en galning iklädd en tomtedräkt som bestämt sig för att bestraffa de som varit stygga. Kommer sheriff Cooper (Malcolm McDowell) och hans biträde Aubrey (Jaime King) kunna stoppa galningen innan han har gått igenom hela sin stygg-lista?

Silent Night från 2012 är en lös remake av 1984 års klassiska tomte-slasher Silent Night, Deadly Night och baseras även på Covina massakern som inträffade under julen 2008 i Los Angeles, Kalifornien. I förberedelse för remaken bestämde jag mig för att klämma mig igenom de fem originalfilmerna på nytt då jag inte hade sett dem på några år och jag tänkte inleda den här recensionen med en snabb resumé av vad jag tycker om just dessa fem filmer.

Silent Night, Deadly Night (vars arbetstitel var Slayride) är en av tungviktarna inom slashergenren, kanske tack vare den kontrovers som inträffade vid dess första release då arga föräldrar gick ur hem och hus för att protestera mot filmen. Filmen drogs efter någon vecka tillbaka av utgivningsbolaget TriStar Pictures tack vare kritiken bolaget fick och släpptes på nytt i Maj året därpå. Jag personligen älskar den här filmen. Den är både välgjord och välspelad, den har en intressant story och en härligt cheesig ton över sig utan att trava in i självparodi. Det är en av de bästa slasherfilmerna som gjorts i min mening.

Silent Night, Deadly Night 2 från 1987 å andra sidan är det totalt motsatta till vad den första filmen är. Den är uselt spelad, skrattretande kass och två tredjedelar av dess speltid är scener tagna direkt ur den första filmen bara för att kavla ut speltiden utan att behöva spendera några pengar. Hade de ansträngt sig och faktiskt spelat in en helt ny film istället för att ha snålat så hade nog den här filmen kunnat bli en cheesig kultklassiker, men icke. Silent Night, Deadly Night 3: Better Watch Out! från 1989 är snäppet bättre än tvåan och har bland annat Bill Moseley i skurkrollen. Dessvärre är det en ganska långtråkig slasherfilm som mestadels går på tomgång och efter fyrtio, fyrtiofem minuter började jag tappa intresset riktigt ordentligt. Okej film skulle jag väl säga, men har man tålamod som en femåring likt mig så kanske man borde se något annat.

Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 från 1990 regisserades av allas våran Brian Yuzna (som även var med och skrev manuset) och lämnar slashergenren bakom sig och kliver istället in i body horror genren. Den är bättre än de två första uppföljarna men känns överlag ganska långtråkig. Den räddas dock av några riktigt snygga (och äckliga) scener i sann Yuzna-anda. Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker från 1991 är Yuzna-producerad (han var även här med och skrev manus) och fortsätter att skippa slashertemat och koncentrerar sig istället här på mördarleksaker. Det är utan tvekan den bästa uppföljaren med några riktigt fräna effekter av Screaming Mad George och jag skulle nog faktiskt säga att den är rent av bra för att vara en direkt-till-video-uppföljare. Nåväl…

Jag hade ingen aning om att en remake hade kommit på Silent Night, Deadly Night i form av Silent Night och fick inte nys om det förrän jag lyssnade på The Hysteria Continues. Skeptikern i mig skrek hejdlöst men nu när jag har sett den så är jag minst sagt förvånad; den var förbannat jävla bra. Den är välspelad, har en lagom dos humor, en handfull referenser till originalet medans den gör någonting eget (och den gör det jävligt bra dessutom) och riktigt brutala mord. Jag gillar dessutom att de valt att ta filmen i en whodunit-riktning (även om den på sätt och vis fuskar lite grann) istället för en karaktärsstudie som i originalet. Absolut inget ont om originalet, men jag föredrar mina slashers som whodunit framför en karaktärsstudie – just sayin’…

Hur som helst tycker jag Silent Night är en riktigt, riktigt bra remake och hamnar i samma liga som My Bloody Valentine remaken (som har fäst sig vid mig mer och mer på senare år); en remake som är jävligt bra, men som inte riktigt når fram till originalet. Jag ger Silent Night två stora tummar upp hur som helst och en solklar rekommendation.

Läs gärna mina åtta (!) år gamla recensioner av Silent Night, Deadly Night 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

The Mule av J

november 11th, 2016 | Postad i Film, Thriller

The MuleDen amerikanska journalisten Sofie Talbert (Sharon Stone) är känd för att hänga ut liberala politiker som kämpar för illegala invandrare, men hennes ståndpunkt blir satt på prov då hennes bror Aaron (Billy Zane), som jobbar för en hjälporganisation som hjälper människor att ta sig över den amerikansk-mexikanska gränsen illegalt, plötsligt försvinner i Mexiko. I väntan på hjälp från polisen inleder hon sin egen efterforskning som i sin tur snabbt leder henne in i en mörk värld av människosmuggling.

The Mule (eller Border Run, som verkar vara en mer vanligt förekommande titel för filmen – däribland i Sverige) är en dussinthriller som berör ett allvarligt tema på ett ganska hyfsat sätt. Filmen är ganska välspelad och blir fläckvis spännande, men känns stundtals väldigt framstressad. Det hade nog inte skadat filmen om den hade fått tjugo minuter extra speltid så de hade kunnat fördjupa karaktärerna något, om vi säger så.

The Mule är en okej thriller hur som helst. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att få se, men kommer man över den på ett eller annat sätt duger den en slö söndag.

No Comments

Room 237 av J

augusti 2nd, 2016 | Postad i Dokumentär

Room 237Wow. Bara… wow. Dokumentären Room 237 imponerar mig. Och inte på ett bra sätt. I dokumentären intervjuas fem stycken yahoo’s som är i princip fanatiker av Stanley Kubrick’s klassiska skräckfilm The Shining och vi får höra deras tolkningar av vad filmen egentligen handlar om. Till en början tyckte jag att några av teorierna de la fram lät ganska intressanta och att de vidrörde saker jag aldrig tänkt på under mina tittar av The Shining. Men, så, började de lägga fram teorier om att filmen egentligen handlar om förintelsen, de vitas massakrer på indianer och… att Kubrick på ett subtilt sätt ville avslöja sitt medverkande i de fejkade inspelningarna från Apollo 11’s månresa.

Deras analyser av enskilda scener är ungefär lika geniala. En av de intervjuade svamlar om att han kan se en avbildning av Kubrick’s ansikte i molnen någon frame efter att inledningstexten har gått klart. En av de andra mupparna påpekar en scen där en stol syns i bakgrunden som sedan har försvunnit efter två vinkelbyten, vilket i sin tur ska vara någon form av symbolism. Men det slutar inte där! Andra saker som nämns är att hotellchefen har ståfräs, Jack Nicholson läser en porrblaska, en skidposter är i själva verket en bild på Minotauros (ett monster ur den grekiska mytologin) och konservburkar med bakpulver ska vara placerade för att vara en form av metafor. Mot slutet av dokumentären spelas även en bit av filmen där de har lagt på filmen när den spelas baklänges för att framkalla en ny nivå av kopplingar, teorier och konspirationer.

Jag är alldeles tagen av den här dokumentären. Hur jävla lite måste man ha att göra om dagarna om man sitter och letar och fantiserar ihop såna här saker? Visst är det en bra film, men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att Kubrick bestämde sig för att precis allting i hela filmen (och alla andra av hans filmer också för den delen) skulle vara symbolism för olika saker och att allting har en mening på ett eller annat sätt. Inget av det som sägs i den här dokumentären har någon som helst faktabaserad grund och är bara personliga åsikter och dravel, vilket i sig är troligtvis mer skrämmande än Kubrick’s vision av Stephen King’s bok…

Det finns mer att säga om det här skräpet men då jag redan har lagt ner cirka två timmar på att se skiten och sedan skriva den här dassiga recensionen känner jag att det får vara nog. Jag plockade upp det här skräpet för en guldpeng på Ginza och jag avråder dig som läser att göra det samma.

No Comments

Static av J

augusti 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

StaticDet gifta paret Jonathan (Milo Ventimiglia) och Addie Dade (Sarah Shahi) kämpar fortfarande med att komma över sorgen efter att deras treårige son dog i en tragisk olycka. När så en natt när de ligger och sover bankar en ung kvinna på dörren och ber om att bli insläppt. Hon presenterar sig som Rachel (Sara Paxton) och berättar att hennes bil har gått sönder och att hon är förföljd av en grupp mystiska män i gasmasker. Ingen annan syns till, men mardrömmen har bara börjat…

Static är en långsamtgående home invasion film och känns lite som You’re Next’s motpol. Istället för gore, blod och våld försöker sig Static på en mer subtil spänning. Och det funkar.. till större delen. Även om jag gillar att de tar en lite annorlunda väg från de flesta andra home invasion filmer så tycker jag att de hade kunnat skruvat upp tempot lite grann ungefär halvvägs. Jag menar, okej att de bygger upp en tät stämning och spänning igenom att ta det långsamt men när det väl brakar loss bör även tempot öka.

Men även om filmen haltar lite mer än vad den egentligen borde ha gjort så tycker jag ändå att det är en okej film. Den är spännande majoriteten av speltiden och har ett slut jag inte alls kunde se skulle komma, vilket är ett stort plus i kanten. En mild rekommendation är väl på sin plats, men räkna inte med en till You’re Next.

No Comments

The Woman In Black (2012) av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black (2012)London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud