| Subcribe via RSS

Bigfoot: The Lost Coast Tapes av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sean Reynolds (Drew Rausch) var en högt beaktad undersökande reporter – som trodde starkt på paranormala fenomen – fram tills det att han raserade sin karriär då den mest sedda episoden av hans reality show, som var baserad på paranormala fenomen, visade sig vara en bluff. Men efter att ha sett en nyhetsrapport om en ”Storfotsjägare”, Carl Drybeck (Frank Ashmore), trodde sig Reynolds ha hittat ett guldläge för att återuppliva sin döda karriär; Drybeck utgav sig nämligen för att ha kvarlevorna av en ”Storfot” i sina ägor och Reynolds var övertygad om att gubben var en bluff, vilket passade perfekt till Reynolds’ nya programidé om en show där folks paranormala utsagor avslöjades som bluffar.

Reynolds’ satte ihop sitt gamla team och begav sig iväg till norra Kalifornien’s ”Lost Coast” för att träffa och intervjua Drybeck. Väl där började det sakta men säkert att gå upp för dem att det kanske låg en gnutta sanning i Drybeck’s påstående trots allt…

Jag skulle nog säga att found footage subgenren har börjat dö ut på senare år och det är väl på sätt och vis egentligen lika bra då många av dessa filmer – tyvärr – är ren skit. Bigfoot: The Lost Coast Tapes från 2012 är dock ett undantag och även om den egentligen inte bjuder på någonting nytt varken då eller nu i subgenren så är det ändå en stabil film – även om den är lite av en slow burn. Jag brukar i regel spy galla över slow burn filmer men i det här fallet fungerade det långsamma tempot (antagligen tack vare den täta atmosfären som genomsyrade majoriteten av speltiden). De sista tio, femton sekunderna av filmen fick mig att rycka till och när jag väl insåg vad jag hade beskådat lämnade filmen mig med knottrig hud – vilket inträffar extremt sällan.

Jag gillade Bigfoot: The Lost Coast Tapes kort och gott. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans – speciellt om du gillar found footage skräckisar. Rekommenderas.

No Comments

Slice And Dice: The Slasher Film Forever av J

februari 9th, 2018 | Postad i Dokumentär

Slice & Dice - The Slasher Film ForeverSlice And Dice: The Slasher Film Forever är en cirka sjuttiofem minuter lång dokumentär där personer som varit involverade i subgenren slasherfilm på ett eller annat sätt blir intervjuade. För ett slasherfilmsfan som mig själv fanns det inte jättemycket här att hämta då det mestadels var det gamla vanliga tugget, men det var ändå kul att höra lite mer om vad folk som varit inblandade i den här typen av filmer har för tankar om genren.

Efter att jag hade sett klart dokumentären beslutade jag mig för att ta mig igenom allt extramaterial som följde med på de bägge diskarna som följde med i 88 Films utgåva av dokumentären. Först ut var kommentarspåret för dokumentären med dess regissör, Calum Waddell, och Justin Kerswell från The Hysteria Continues (som även producerat den här dokumentären), vilket troligtvis var det mest intressanta med den första skivan. Waddell, som tillsammans med sin partner spelar in extramaterial för filmbolaget Arrow, hade en del intressanta saker att berätta om och då jag är en riktigt stor fanboy av The Hysteria Continues var det kul att även höra herr Kerswell diskutera och prata med Waddell.

Utöver dokumentären följde det även med en handfull ”outtakes” med några av dem de intervjuat. Dessa ”outtakes” hade jag hellre sett att de inkluderat i den faktiska dokumentären då en del av det som det pratas om var intressant – däribland en förlängd intervju med Kevin Tenney, där han pratar kort om Night Of The Demons filmerna.

Vidare följer det med tre korta klipp från introduktionerna vid tre premiärvisningar av den här dokumentären och ett lite längre klipp med en Q&A med James Moran och Norman J. Warren vid Glasgow Film Theatre, 24 Mars 2013. Alla dessa klipp var föga intressanta. En musikvideo av The Acid Fascists till deras låt All Kinds Of Twisted (Theme From Slice & Dice) och tio stycken trailers följer även med på den första skivan.

Skiva nummer två innehåller en trettiosju minuter lång bonusdokumentär – Don’t Go In The Backwoods. Här pratas det om en av de mest återkommande miljöerna i slasherfilmer; skogen och landsbygden. Det är ungefär samma upplägg som Slice And Dice dokumentären med folk som varit involverade på ett eller annat sätt i subgenren där de pratar kort om deras tankar om slasherfilmer överlag och så. Återigen; inte speciellt givande för ett slasherfilmsfan, men ändå kul att höra vad folk som varit på plats när filmerna spelades in har att säga om dem.

Det sista i den här dubbeldisken som följer med är en ”trailer park” med slasherfilmstitlar från 1960 till 1988 med en totalspeltid på cirka fyrtiofem minuter, som man kan välja att titta på med eller utan kommentarspår av Waddell och Kerswell. Personligen såg jag dem med kommentarspår, because fanboy.

Är man ute efter att lära sig mer och fördjupa sig i slasherfilmsgenren så finns det inte så mycket att hämta här egentligen, men är man inbiten och bara vill ha något att slötitta på utan att behöva använda huvudet så är Slice And Dice en okej dokumentär att spana in, som jag personligen tycker blev bättre med kommentarspåret av Waddell och Kerswell.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

407 Dark Flight 3D av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tio år sedan inträffade en plankrasch med enbart en överlevande, den unga flygvärdinnan New (Marsha Wattanapanich). Under utredningen till varför planet kraschade insisterade New att en hämndlysten ande låg bakom det hela, vilket ledde till att hon fick lov att genomgå psykoterapi.

Det är nu dags för New att börja arbeta som flygvärdinna igen men redan när hon kliver ombord får hon en obehaglig känsla av déjà vu. Flygplanet hon precis klivit på känns bekant och New inser ganska snart att det är samma flygplan som kraschade för tio år sedan, men som har blivit reparerat och omlackat. Inte långt efter att de påbörjat flygningen börjar passagerarna ombord att dö en efter en och det verkar som att andarna från tio år har bestämt sig för att ta med sig New den här gången…

Gode Gud vilken skitfilm 407 Dark Flight 3D är. Asiaterna brukar kunna överlag göra läskiga och underhållande skräckfilmer, men det här är verkligen inte en av dem. Storyn är otroligt virrig, varenda jävel framför kameran spelar över, effekterna är CGI-effekter i stuk med något skit Asylum hade använt i någon av sina filmer och en hel del scener är ren utfyllnad. Det blir aldrig spännande, alla karaktärer beter sig som totala idioter och filmens speltid på en timme och fyrtiofem minuter är på tok för lång. De hade lätt kunnat klippt bort tjugo minuter utan att det hade stört filmens story speciellt mycket. Det hade faktiskt gett filmen ett högre och tightare tempo, även om det troligtvis inte hade gjort filmen speciellt mycket bättre men ändå…

Den thailändska skräckfilmen 407 Dark Flight 3D är kort och gott skit. Skippa.

No Comments

Bloody Homecoming av J

oktober 21st, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bloody HomecomingTre år har gått sedan en tragisk olycka inträffade under hemvändardansen vid Winston High School då en elev omkom i en brand. Dödsfallet avskrevs som en olycka och de ansvariga ungdomarna för olyckan fick aldrig något straff. Det är hur som helst dags att återuppliva hemvändarfesten, vilket någon ser som ett ypperligt tillfälle att ta itu med de ansvariga för dödsolyckan tre år tidigare…

Bloody Homecoming är en underhållande hyllning till 80-talets slasherfilmer och det märks att filmens manusförfattare, Jake Helgren, har en kärlek till de filmerna. Skådespelarna är överlag okej men vissa scener känns smått styltiga (vilket i och för sig tillför till filmens cheesighet). En och annan aktris var rent av irriterande, men deras dödsscen var ack så belönande. Effektmässigt ser filmen väldigt bra och välgjord ut och majoriteten av effekterna verkar vara praktiska istället för usel CGI.

Det är ganska svårt att hitta något att klaga på med Bloody Homecoming då jag gillade den väldigt mycket. Den är långt ifrån felfri och det märks bitvis att det var ett tidigt manus Helgren fick filmat, men jag blev överlag underhållen och det är väl vad jag vill bli när jag sätter mig för att titta på den här typen av film. Rekommenderas.

No Comments

The Sleeper av J

september 25th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Sleeper1981. I samband med att tjejerna vid Alpha Gamma Theta föreningen ska ha fest för att bekanta sig med de senaste ansökande till föreningen börjar de motta underliga samtal, ovetandes att en psykotisk galning har satt siktet på dem som sina nästa offer…

The Sleeper är en slasherfilm från 2012 som är en tydlig hyllning till 80-talets slasherfilmer. Det märks lång väg att personerna bakom filmen är slasherfans (att filmen i stort sett har tagit handlingen från Black Christmas är ett av alla tecken på det) och även om jag inte tycker att den når hela vägen med det den försöker göra så är det ändå en underhållande (och våldsam) slasherfilm.

Effektmässigt brister filmen lite grann och man ser att det knappast fanns några miljonbelopp i budgeten. Bästa exemplet på det är troligtvis ett avhugget huvud som inte ens liknar skådespelerskan som det ska likna (vilket ökar cheese-faktorn på filmen, men ändå). Jaktscenen i slutet på filmen är helt okej, men slutstriden blir ett enda stort antiklimax tack vare att den är över innan man hinner blinka.

Jag har inte så mycket mer att klaga på egentligen när det kommer till The Sleeper. Visst är den bristfällig och den når inte riktigt ända fram till vad den försöker att göra, men jag gillar den ändå. Jag ger den en försiktig rekommendation.

No Comments

After Porn Ends av J

september 19th, 2017 | Postad i Dokumentär

After Porn EndsAfter Porn Ends är en dokumentär där en handfull ex-porrstjärnor och personer involverade i porrbranschen blir intervjuade där de berättar hur de tog sig in i branschen, hur de upplevde den, hur de tog sig ur den och vart de stod när dokumentären spelades in.

Jag skulle säga att det här är en ganska intressant dokumentär. Det är intressant att höra vad de som varit involverade i branschen har att säga och personligen kan jag tycka att såna här dokumentärer skulle behövas uppmärksammas mer. Anledningen till att jag tycker så är för att det är väldigt, väldigt många som har en riktigt vidrig människosyn gentemot dem som involverar sig i porrbranschen. Det bästa exemplet var nog när Bree Olson talade ut i pressen om hennes liv efter porren, hur hon blev nekad jobb och frystes ut på grund av hennes val att medverka i pornografi. Intervjun laddades upp på youtube och många andra sidor och väldigt många av kommentarerna som jag orkade läsa mig igenom bestod av ”Så går det när man ger sig in i porren, jävla hora” och ”Man kan inte ha respekt för någon som knullat på film, hon kommer få jobba hårt för att tjäna tillbaka sin respekt” och liknande vidriga kommentarer. Jag vet att det troligtvis var många troll som skrev, men å andra sidan var det många trådar där man klart och tydligt kunde utläsa att den som argumenterade för att Bree fick skylla sig själv för hur samhället behandlade henne verkligen menade det denne skrev. Personligen begriper jag inte hur fan man kan ha en sådan syn på en människa.

Hur som helst tycker jag att det var intressant att höra vad dessa ex-porraktörer hade att säga om branschen och hur de har gått vidare, för att inte tala om hur deras liv har påverkats av att de medverkat i pornografiska verk. Det är den här typen av intervjuer och dokumentärer som hade behövts uppmärksammas mer i debatten om porr då den påvisar hur verkligheten ser – eller har sett – ut för vissa människor.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16: Part 3 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16-part-3Skye Rotter (Lauren McKnight) har lagt sitt blodiga förflutna bakom sig och har levt ett tryggt och lugnt liv tillsammans med sin pojkvän Brigg’s (Chris Zylka) föräldrar. Hon ska nu åka till college och efter att ha svarat på en annons på Craigslist ska hon få skjuts av den blivande klasskamraten Sienna (Jillian Rose Reed). På vägen mottar hon ett oväntat samtal ifrån hennes syster Alex (Kirsten Prout) som hon inte hört av på två år. Skye och Sienna bestämmer sig för att åka dit. Väl där får de reda på att det är Alex’s sextonde födelsedag och hon har bjudit in några vänner. Festandet blir emellertid kortvarigt då någon känner till systrarnas blodiga historia – och har blivit inspirerad av den…

Det skulle ta två år innan My Super Psycho Sweet 16: Part 3 kom ut för att avsluta den MTV-producerade slashertrilogin och det skulle även visa sig att vara den svagaste delen av de tre. Filmen är likt dess föregångare välspelad, blodig och på sätt och vis underhållande för vad den är, men är samtidigt sjukt förutsägbar och alla försök till att skapa olika vändningar i filmen faller platt på ansiktet vilket gör filmen mer ointressant än vad den kanske förtjänar.

Men även om filmen misslyckas att överraska så fungerar den bra som en totalt hjärndöd slasherfilm. Det må vara den svagaste delen i trilogin, men det är å andra sidan en bättre film än mycket annat som släppts senaste tio åren i slashergenren. Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer, likt tvåan.

No Comments

Grabbers av J

juli 9th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

GrabbersPolisassistenten Lisa Nolan (Ruth Bradley) anländer till den lilla irländska ön Aran Island från Dublin för att vikariera för en av de lokala polisinspektörerna i två veckor. I samma veva spolas döda valar upp på stranden och kort därefter börjar lokalbefolkningen att försvinna under mystiska omständigheter. Tillsammans med några av ortsbefolkningen och hennes alkoholiserade kollega Ciarán O’Shea (Richard Coyle) upptäcker de att två utomjordiska och blodtörstiga vattenvarelser kraschlandat strax utanför ön – och lokalbefolkningen står på menyn. Med en annalkande storm barrikaderar sig poliserna och lokalbefolkningen inne i den lokala puben då de lyckats luska ut ett säkert försvar mot de blodtörstiga varelserna; höga halter alkohol i blodomloppet.

Grabbers är en brittisk-irländsk samproduktion som följer ungefär samma formel som Tremors. Det blir alltså aldrig direkt läskigt men är å andra sidan skojigt och underhållande under majoriteten av speltiden. Skådespelarna är bra och jag kunde inte hjälpa att tänka på Brad Dourif när jag såg Richard Coyle. En något yngre Brad Dourif alltså. CGI-effekterna i filmen ser förvånansvärt bra ut och i vissa sekvenser påminner de väldigt starkt om praktiska effekter.

Vad mer finns det att säga om Grabbers? Umm… inte mycket tror jag. Den lär knappast bli en klassiker som Tremors är, men den underhåller gott under dess speltid och är absolut värd åtminstone en titt. Rekommenderas.

No Comments

Underworld Awakening av J

maj 6th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Underworld - AwakeningMänskligheten har upptäckt vampyrers och Lycans existens och startar ett krig mot dem för att utrota raserna. När Selene (Kate Beckinsale) möter upp Michael (Scott Speedman) i hamnen i ett försök att fly blir de träffade av en granat och Selene svimmar…

Selene vaknar upp från en kryogen sömn i företaget Antigen’s laboratorium. Hon får snart veta att hon har varit där i tolv år och att hon på något sätt är ihopkopplad med ett annat forskningsexperiment, som hon tror är Michael. Hon följer synerna hon får tack vare kopplingen och möter snart den unga vampyren David (Theo James), som berättar att vampyrer och Lycans nästintill är utrotade. De två hinner snart ikapp det andra forskningsexperimentet och finner en ung och rädd flicka (India Eisley) – som snart kommer spela en stor roll i det fortsatta kriget mellan vampyrer och Lycans…

Underworld Awakening dundrar vidare i Underworld franchisén och är både högljudd, actionpackad och våldsam. Som en fantasyfilm fungerar den inte så värst bra. Som en regelrätt actionfilm med vampyrer och varulvar tuffar den på ganska bra och personligen gillade jag det lite mer ösiga tempot den här fjärde filmen erbjöd. Med det sagt finns det så klart brister i filmen…

Storyn börjar intressant och ger en twist på Underworld berättelsen, men återgår senare till det gamla vanliga temat som genomsyrat de tre tidigare filmerna – vilket troligtvis är det största problemet jag har med filmen. Jag vet att det Underworld filmerna är vampyrer mot varulvar filmer, men jag tycker att de kunde gott ha provat en ny vinkel för att fräscha upp serien. Jag menar, det är trots allt den fjärde filmen. Effektmässigt är filmen en ren CGI-fest och några praktiska effekter kunde jag inte urskilja. Å andra sidan är det skit samma då filmen kräver just CGI för att genomföra de actionscener som förekommer här.

Hur som helst gillar jag den här bristfälliga fjärde filmen i serien. Den är inte perfekt, men den underhåller gott, vilket är anledningen till att jag rekommenderar den.

Läs gärna H’s motsatta åsikt om filmen också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud