Julen har kommit till den lilla staden Cryer, Wisconsin och julstämningen är på topp – fram tills det att staden får en oönskad gäst i form av en galning iklädd en tomtedräkt som bestämt sig för att bestraffa de som varit stygga. Kommer sheriff Cooper (Malcolm McDowell) och hans biträde Aubrey (Jaime King) kunna stoppa galningen innan han har gått igenom hela sin stygg-lista?
Silent Night från 2012 är en lös remake av 1984 års klassiska tomte-slasher Silent Night, Deadly Night och baseras även på Covina massakern som inträffade under julen 2008 i Los Angeles, Kalifornien. I förberedelse för remaken bestämde jag mig för att klämma mig igenom de fem originalfilmerna på nytt då jag inte hade sett dem på några år och jag tänkte inleda den här recensionen med en snabb resumé av vad jag tycker om just dessa fem filmer.
Silent Night, Deadly Night (vars arbetstitel var Slayride) är en av tungviktarna inom slashergenren, kanske tack vare den kontrovers som inträffade vid dess första release då arga föräldrar gick ur hem och hus för att protestera mot filmen. Filmen drogs efter någon vecka tillbaka av utgivningsbolaget TriStar Pictures tack vare kritiken bolaget fick och släpptes på nytt i Maj året därpå. Jag personligen älskar den här filmen. Den är både välgjord och välspelad, den har en intressant story och en härligt cheesig ton över sig utan att trava in i självparodi. Det är en av de bästa slasherfilmerna som gjorts i min mening.
Silent Night, Deadly Night 2 från 1987 å andra sidan är det totalt motsatta till vad den första filmen är. Den är uselt spelad, skrattretande kass och två tredjedelar av dess speltid är scener tagna direkt ur den första filmen bara för att kavla ut speltiden utan att behöva spendera några pengar. Hade de ansträngt sig och faktiskt spelat in en helt ny film istället för att ha snålat så hade nog den här filmen kunnat bli en cheesig kultklassiker, men icke. Silent Night, Deadly Night 3: Better Watch Out! från 1989 är snäppet bättre än tvåan och har bland annat Bill Moseley i skurkrollen. Dessvärre är det en ganska långtråkig slasherfilm som mestadels går på tomgång och efter fyrtio, fyrtiofem minuter började jag tappa intresset riktigt ordentligt. Okej film skulle jag väl säga, men har man tålamod som en femåring likt mig så kanske man borde se något annat.
Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 från 1990 regisserades av allas våran Brian Yuzna (som även var med och skrev manuset) och lämnar slashergenren bakom sig och kliver istället in i body horror genren. Den är bättre än de två första uppföljarna men känns överlag ganska långtråkig. Den räddas dock av några riktigt snygga (och äckliga) scener i sann Yuzna-anda. Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker från 1991 är Yuzna-producerad (han var även här med och skrev manus) och fortsätter att skippa slashertemat och koncentrerar sig istället här på mördarleksaker. Det är utan tvekan den bästa uppföljaren med några riktigt fräna effekter av Screaming Mad George och jag skulle nog faktiskt säga att den är rent av bra för att vara en direkt-till-video-uppföljare. Nåväl…
Jag hade ingen aning om att en remake hade kommit på Silent Night, Deadly Night i form av Silent Night och fick inte nys om det förrän jag lyssnade på The Hysteria Continues. Skeptikern i mig skrek hejdlöst men nu när jag har sett den så är jag minst sagt förvånad; den var förbannat jävla bra. Den är välspelad, har en lagom dos humor, en handfull referenser till originalet medans den gör någonting eget (och den gör det jävligt bra dessutom) och riktigt brutala mord. Jag gillar dessutom att de valt att ta filmen i en whodunit-riktning (även om den på sätt och vis fuskar lite grann) istället för en karaktärsstudie som i originalet. Absolut inget ont om originalet, men jag föredrar mina slashers som whodunit framför en karaktärsstudie – just sayin’…
Hur som helst tycker jag Silent Night är en riktigt, riktigt bra remake och hamnar i samma liga som My Bloody Valentine remaken (som har fäst sig vid mig mer och mer på senare år); en remake som är jävligt bra, men som inte riktigt når fram till originalet. Jag ger Silent Night två stora tummar upp hur som helst och en solklar rekommendation.
Läs gärna mina åtta (!) år gamla recensioner av Silent Night, Deadly Night 1, 2, 3, 4 och 5 också.