| Subcribe via RSS

Stitches av J

september 12th, 2015 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

StitchesAvtrubbade Richard ”Stitches” Grindle (Ross Noble) är den sjaskigaste clownen i branschen, vars jobb är att underhålla på barnkalas runtom på Irland. Till ett av dessa firanden anländer han lite för sent, hans timing är helt borta och de bortskämda ungarna är en total mardröm som driver med honom och hans enfaldiga nummer. Men deras hån av Grindle leder till att han faller baklänges rakt på en sylvass kökskniv och dör strax därpå.

Sex år senare är det återigen dags för en födelsedagsfest för den blivande sextonåringen Tom (Tommy Knight), som inte haft någon fest sedan sin tioårsdag då den olyckliga olyckan inträffade som dessutom har satt djupa spår i honom. Dessvärre för Tom och hans kompisar har en ondskefull clownkult genomfört en ceremoni vilket gör att Stitches återuppstår från de döda för att söka hämnd på alla de som är ansvariga för hans död.

När jag gjorde en raid på Ginza under deras utförsäljning av skräckfilm kom jag bland annat över Stitches för en tio, femton kronor någonting och då jag är lite av en sucker för clown-skräckisar slängde jag med den i paketet. Ärligt talat hade jag inga som helst förväntningar på den här filmen. Clown-subgenren inom skräck brukar oftast vara ganska sunkig eller löjlig, men Stitches lyckas till större delen hålla sig ifrån fallgroparna och är överlag en väldigt underhållande skräck/komedi. Filmen har ganska gott om blod och slafs kombinerat med några sköna gapskratt (som till större delen levereras av standup-komikern Ross Noble i rollen som Stitches).

Stitches är inget mästerverk, men den är samtidigt en underhållande film som smiter förbi utan några större bekymmer (om man står ut med flera irriterande karaktärer that is). Jag gillar den hur som helst och ger den en rekommendation.

1 Comment

Bait av J

augusti 18th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BaitEn helt vanlig dag vid kusten i Queensland, Australien, byts ut mot en mardröm då en plötslig tsunami drar in och ödelägger allt i sin väg. En grupp människor som lyckats överleva tsunamin finner sig instängda i ett raserat snabbköp – och de är inte ensamma. I den översvämmade butiken och i dess parkeringshus simmar det nämligen två stycken tolv fot långa vithajar.. och de är hungriga.

Majoriteten av skräck- och actionfilmer som involverar någon form av haj brukar oftast vara ren dynga och jag tror ärligt talat att jag inte sett en enda bra hajfilm efter Jaws – fram till nu. Bait lär knappast gå till världshistorien som en klassiker eller mästerverk likt Jaws, men det är faktiskt en påkostad, välspelad och fläckvis rent av spännande film. Den bygger upp sig sakta men säkert likt Jaws och det börjar egentligen inte hända så mycket förrän halvvägs. Oftast brukar jag kräka galla över såna filmer, men det fungerar nästan lika bra som det gjorde i Jaws, otroligt nog. Vi vet att hajarna är där, men vi får egentligen bara se små glimtar (till ungefär 50 minuter in i filmen) av dem, vilket gör det hela betydligt ruggigare än att titta på usel och uppenbar CGI (som vi dessvärre får genomlida under den sista akten av filmen) som syns i bild hela tiden.

Kan man förbise den usla CGIn (vilket jag högst skulle rekommendera) och att Bait flertalet gånger fläskar på med 3D grejer som slungas mot skärmen (som bara ser löjligt ut i 2D) så är det faktiskt en bra film. Den är lagom långsam och när det väl händer något så är det hyfsat spännande och intressant. Bait är utan tvekan en av de bättre hajfilmerna som kommit, åtminstone om man ska jämföra med 99% av all skit som släppts i den här subgenren.

No Comments

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 & Part 2 av J

augusti 5th, 2015 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Batman - The Dark Knight Returns Part 1Det har gått tio år sedan Bruce Wayne (Peter Weller’s röst) bestämde sig för att pensionera Batman och aldrig mer ta på sig masken. Men när nu ett nytt kriminellt gäng kallat The Mutants börjat terrorisera Gotham City tvingas den nu mer 55 år gamle Bruce att ta på sig masken återigen. Men har han fortfarande vad som krävs för att slå tillbaka kriminaliteten i en ny tidsålder?

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 är den första filmen av två som är baserad på serietidningen (som kom i 4 nummer) med samma namn och efter den här första titten kan jag säga att det här är the shit. Jag har inte läst serietidningen så jag vet inte hur trogen filmen är grundmaterialet den är baserad på, men den här filmen är betydligt mörkare än tidigare animerade Batman filmer och serier jag har sett och känns lite mer riktad mot en mer mogen publik. Filmen bjuder på både action och våld (även om våldet aldrig når någon högre grad finns den där) och en lite udda twist på Batman universumet. Istället för den sedvanliga medelålders-Batman vi alltid är så vana vid får vi här en äldre variant av honom, vilket gör det hela lite mer intressant.

Animationerna, handlingen, röstskådespelarna, allting är riktigt bra i den här filmen och den levererar den riktiga Batman känslan rakt igenom, ända fram till cliffhangern som avslutar den första delen…

Batman - The Dark Knight Returns Part 2Tre månader har gått sedan Bruce Wayne (Peter Weller’s röst) återupptog sitt alter ego Batman och besegrade The Mutants ledare. Debatten rasar mellan de som förespråkar Batman’s existens och de som ser honom som ett direkt hot mot samhället, då han ”föder” psykopater och kriminella tack vare hans handlingar. Gotham City’s myndigheter tillhör den andra gruppen och vill se honom bakom lås och bom och sätter därför in alla polisenheter som finns tillgängliga för att gripa honom. Samtidigt planerar Batman’s ärkefiende, The Joker (Michael Emerson’s röst), för sin stora comeback – och den slutgiltiga striden mellan honom och Batman…

Batman: The Dark Knight Returns, Part 2 fortsätter att leverera och personligen gillade jag nog faktiskt den här andra halvan av filmen (det här är en fortsättning på Part 1 och inte en uppföljare) bättre än den första, även om den också var sjukt bra. Den andra halvan av filmen är sjukt actionorienterad och tyckte man att det inte var tillräckligt med våld i den första halvan lär man inte bli besviken här. Det är våldsamt, mörkt och mer vuxet än tidigare animerade Batman filmer. Hade dessutom alla Batman filmer varit så här hade jag sett varenda en av dem…

Batman: The Dark Knight Returns är en suverän film (även om den är uppdelad på två delar) och är man ett troget Batman-fan lär man knappast bli besviken här. En klar rekommendation.

No Comments

Sinister av J

mars 1st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

SinisterTrue crime författaren Ellison Oswalt’s (Ethan Hawke) karriär har svalnat av rejält och har inte haft en hit sedan sin första bok. Han och hans familj flyttar till ett nytt hus där ett horribelt brott inträffat tidigare, utan hans familjs vetskap. Han börjar att rota i fallet för att försöka skriva en ny bok på det och för att försöka rädda sin allt mer nedåtgående karriär. Till sin hjälp tar han en bunt snuff liknande 8mm filmer som han hittar på vinden i huset, men förstår snart att han har snavat över någonting betydligt större än vad han till en början trodde…

Sinister från 2012 är en välspelad rysare som inte ger tittaren ett jävla skit. Hela filmen är helt ointressant och under 80% av filmen smyger huvudkaraktären runt och vi som tittare ser saker som händer bakom honom, som hinner försvinna innan han vänder sig om – varenda jävla gång. Det är ett otroligt billigt sätt att ”skrämmas” på och det blir gammalt jävligt fort. Utöver det är det ungefär 5 jumpscares som vilken idiot som helst kan förutse flera timmar innan de händer.

Skådespelarna är dock bra och trovärdiga, även om jag gärna hade sluppit se och höra morsan i familjen som springer och gapar och gnäller på huvudkaraktären i nästan varje scen efter öppningsscenen. Effektmässigt är det jävligt snålt. Några ungar har lite makeup på sig och någon enstaka CGI-grej svischar förbi skärmen någonstans i mitten av filmen, annars är det inte speciellt mycket mer att tala om. Soundtracket (om man nu kan kalla det för det) är något av det mesta irriterande och dryga jag har hört i en film på bra jävla länge. Oftast hör man en 4 sekunder lång loop som går om och om och om igen under en flera minuter lång scen. Det hela blir rent av magsårsframkallande.

Sinister är en ointressant dynga som klampar rakt ner i alla klyschor som redan finns bland alla spökrysare där ute och levererar ingenting som helst nytt överhuvudtaget. Filmen är på tok för jävla lång och det blir bara jävligt tråkigt att sitta och titta på filmen. Dynga. Undvik.

Uppföljare släpps i höst, vilket är för mig förvånande med tanke på hur usel den här första filmen är…

No Comments

End Of Watch av J

januari 24th, 2015 | Postad i Drama, Film, Thriller

End Of WatchDe två Los Angeles poliserna Brian (Jake Gyllenhaal) och Mike (Michael Peña) är partners i South Central distriktet och är inte bara ”bröder”, utan även två våghalsiga cowboys som gör allt för att upprätthålla lag och ordning under ett maktspel mellan ett latinamerikanskt gäng och ett afroamerikanskt gäng. Brian och Mike lyckas träffa jackpot några gånger vilket resulterar i ett par stora knark- och människohandelsrazzior, vilket snabbt börjar irritera en mexikansk kartell som i sin tur vill se de två poliserna döda.

Jag minns inte vart jag såg titeln för End Of Watch men jag bestämde mig i alla fall för ett tag sedan att införskaffa den och se den. Nu har jag gjort det och jag är väl inte direkt besviken, även om den var lite annorlunda mot vad jag hade förväntat mig att den skulle vara.

Innan jag såg End Of Watch fick jag veta av någon på Facebook att det skulle vara en found footage film och med tanke på att jag gillar genren överlag blev jag lite nyfiken på hur en film där vi får följa poliser i deras arbete skulle bli i form av en found footage film (found footage är ju i regel skräckfilmer, vilket inte det här är). När jag väl satte mig och såg filmen insåg jag snabbt att filmen var en regelrätt spelfilm, med found footage bitar inbakat i den. Det blev så klart en mindre besvikelse, men filmen i sig är absolut inte dålig. Nej, End Of Watch är en bra film som levererar en intressant story med hyfsat intressanta karaktärer och bra skådespelare, även om filmen i sig inte är helt spännande hela tiden. Då och då blir det ganska segt och det känns lite som transportsträckor mellan händelserna helt enkelt. Med det sagt; End Of Watch är överlag en riktigt bra film, men förväntar man sig blytung action från början till slut lär man bli rätt besviken. Jag gillade den hur som helst och ger den en rekommendation.

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Django Unchained av J

december 15th, 2014 | Postad i Film, Western

Django UnchainedJag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

3 Comments

Down The Road (Nobody Gets Out Alive aka Punishment) av J

september 28th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Down The Road (aka Nobody Gets Out Alive)En grupp ungdomar bestämmer sig för att fara ut i skogen för att campa och festa tillsammans över en helg. Skogen de valt har dessvärre ett dystert rykte om sig. För lite mer än tio år sedan inträffade en tragisk trafikolycka längs vägen in till skogen, involverande en grupp alkoholpåverkade ungdomar och ett barn som omkom. Fadern till barnet, Hunter Isth (Brian Gallagher), blev förkrossad över sin förlust och försvann spårlöst. Det sägs att de som beträder skogen kommer möta Hunter Isth och aldrig komma ut levande. Gruppen med ungdomar avvisar ryktet som en myt, men inser ganska snart att det kan finnas en viss sanning i det.

Down The Road – som fick den nya titeln Nobody Gets Out Alive efter dess release och har aka titeln Punishment – är en riktig dyngfilm. För att vara en throwback till 80-talets slashers så misslyckas filmen totalt. Det är inte nämnvärt spännande eller intressant, utan mest oinspirerat och tråkigt större delen av filmen med korkade karaktärer och halvusla skådisar. Effekterna såg rätt hyfsade ut, men killsen som inträffade i filmen var inte speciellt märkvärdiga och mer gäsp-framkallande än skrämmande.

Det som förvånar mig mest med hur jävla usel den är, är att Victor Miller, manusförfattaren till Friday The 13th originalet, gav förslag till filmens regissör/manusförfattare Jason Christopher under skrivandet och var även hans mentor. Man kan ju tycka att manuset borde ha varit bättre med tanke på att Miller var involverad, men tydligen inte…

Nåja. Det fanns åtminstone en sak jag tyckte var bra med filmen och det var att de spelade CKY’s 96 Quite Bitter Beings i en scen tidigt i filmen, i övrigt var den gräslig. Tack och lov ligger speltiden bara på 75 minuter i runda slängar, så de drar åtminstone inte ut på lidande allt för länge. Skippa.

No Comments

Night Of The Living Dead 3D: Re-animation av J

juli 24th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Night Of The Living Dead 3D - Re-animationBegravningsentreprenören Gerald Tovar, Jr. (Andrew Divoff) har ärvt sin fars begravningsbyrå och mer eller mindre allt fadern ägde när han var i livet. Gerald har emellertid ett problem; han är pyrofobisk och de lik som ska kremeras blir således liggandes inne i krematoriet. Saker och ting blir knappast bättre när en liksäck med en mystisk sörja i börjar läcka inne i krematoriet, vilket resulterar i att de döda börjar vakna till liv. Som om inte allt detta vore nog dyker Gerald’s yngre broder, Harold (Jeffrey Combs), upp och behöver pengar – mycket pengar – och kräver att få ta något ifrån arvet han blivit snuvad på av deras far.

Night Of The Living Dead 3D: Re-animation är regisserad, skriven och producerad av samma idiot som regisserade och producerade 2006 års Night Of The Living Dead 3D (recenserad här); Jeff Broadstreet. Resultatet är ungefär det samma.. det vill säga skit. Effekterna ser horribla ut, green screensen är uppenbara varje gång någon form av action inträffar och filmen i sig är rätt händelselös egentligen. Filmen hade dessutom kunnat heta någonting helt annat än Night Of The Living Dead då den inte har ett piss med den filmen att göra, mer än att Night Of The Living Dead från 1968, Dawn Of The Dead från 1978, Day Of The Dead från 1985 och remaken av Night från 1990 nämns i en ganska komisk dialog mellan Divoff och Combs, där de filmerna målas upp som ”riktiga händelser” som har ”blivit nedtystade” (likt skämtet i Return Of The Living Dead).

Enda anledningen till att se det här skräpet är Divoff och Combs, de gör båda suveräna prestationer även om de har ett manus i hand som är så uselt att det är mer skrämmande än vad filmen i sig är. Vill man å andra sidan se bra filmer med Divoff och Combs kan man lika gärna kika på de två första Wishmaster filmerna och Re-Animator filmerna istället för den här dyngan.

No Comments

Night Of The Living Dead: Resurrection av J

juli 24th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Night Of The Living Dead - ResurrectionÅret är 2012 och de döda har börjat kliva ur sina gravar med endast ett syfte; att äta de levande. Medan akademiker spekulerar kring de vetenskapliga orsakerna kring fenomenet pekar teologer på Armageddon som är förutspådd i Uppenbarelseboken. Medan städer faller och civilisationen sakta men säkert rasar samman tar en familj skydd från den odöda armén i ett isolerat hus i västra Wales. Det största hotet finns emellertid redan bland dem.

Om man ska göra en adoption av en klassiker och göra en egen variant på samma story, så se till att göra den bra. Night Of The Living Dead: Resurrection är så långt ifrån bra det bara går. Effekterna kan jag ursäkta med tanke på att det är en lågbudgetfilm och skådespelarna i filmen är det egentligen inget större fel på så. De lär knappast få en Oscar, men de får jobbet gjort. Nej, det som är ruttet och uselt med filmen är manuset, rakt igenom.

Till skillnad från originalet är Night Of The Living Dead: Resurrection ett riktigt sömnpiller. Även om det händer saker lite här och där filmen igenom är det så ointressant att känslan av att vilja sova utbreder sig snabbt. Speciellt mycket zombie-action inträffar inte och det lilla som faktiskt inträffar är över så pass snabbt att om man sitter och gör någonting annat missar man det.

Se om originalet eller remaken från 1990 igen istället, här finns ingenting att hämta.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud