| Subcribe via RSS

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

mars 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och FörsvannDen gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Jag och min mor skulle gå och se Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann på den lokala bion under premiärveckan i slutet på December 2013. När vi väl kom till biografen insåg vi att det var ovanligt mycket folk där och när vi kom fram till entrén sa personalen inne i biografen att filmen var fullsatt. Jag hade aldrig varit med om en sådan sak häromkring och har inte varit med om det sedan dess heller.

Hur som helst har jag (och min mor) nu alltså sett filmen (bättre sent än aldrig, right?) och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

No Comments

The Bell Witch Haunting av J

januari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

the-bell-witch-hauntingFamiljen Sawyer har nyligen flyttat in i sitt nya hem i Tennessee. Det dröjer dock inte länge förrän underligheter börjar inträffa i och kring deras nya hem. Sonen i familjen får snart veta av en bekant till honom att det kan handla om att de är hemsökta av ‘The Bell Witch’, ett beryktat väsen som sägs ha hemsökt marken intill där familjen Sawyer’s villa står på. Han bestämmer sig således för att sätta upp kameror i huset för att se om han kan fånga något på film. Det här är deras berättelse…

The Bell Witch Haunting är en found footage film från 2013 och är en produktion av skräpbolaget The Asylum, vilket i sig borde säga precis vad det här är för dynga.

Hela filmen är ett enda stort clusterfuck. Dels har de försökt göra en spin på den amerikanska folksägnen om The Bell Witch samtidigt som de gjort en film som i stort sett är en ripoff på Paranormal Activity filmerna. Inte nog med det har de även försökt få in element av både The Amityville Horror och The Exorcist här också. En salig röra med andra ord – och inte fan är det bra. Inte alls. Inte på något som helst sätt.

Filmen har så många hål i sitt händelseförlopp att det är fantastiskt. Det bästa exemplet är att sonen i familjen som sagt väljer att sätta upp kameror runt om i huset för att han ska spela in och titta på materialet dagen efter om det har hänt något, vilket aldrig följs upp igen. Det är ungefär som att han har glömt att han har satt upp kamerorna. Varför samma polisman skickas ut för att undersöka samtliga oroligheter som rapporteras ska hända kring huset förstår jag inte heller. Dessutom, vem fan är det som ringer in dem? Ingen av karaktärerna verkar speciellt bekymrade om att kroppar börjar dyka upp lite varstans kring huset heller för den delen. Inte ens när familjemedlemmarna börjar bete sig underligt verkar de begripa att de borde ta sig ifrån huset utan lallar på ungefär som att ingenting hänt.

En av de mest meningslösa sakerna som inträffar i hela filmen måste nog vara när morsan i familjen ringer larmnumret tre gånger och slänger på luren varenda gång, utan någon som helst anledning överhuvudtaget. Jag menar.. va? Och varje gång det ska till och hända något hör man ett dovt mullrande sekunderna innan, vilket fick mig att undra om det skulle störta in ett godståg framför kameran vilken sekund som helst.

Skådespelarinsatserna är bedrövliga och de flesta i filmen ser ut som att de undrar vad fan de gör där. Effekterna består till stor del av usla kameraeffekter där bilden flimrar, uppenbara CGI-grejer och bilder som sticks in för att emulera jumpscares (som givetvis faller platt på sitt ansikte varje gång). Produktionsvärdet ligger, i sedvanlig ordning när det kommer till Asylum filmer, i samma priskategori som en kopp kaffe och bulle vid valfri bensinstation.

Jag vet inte om jag gick in i den här filmen med fel förväntningar, kanske hade jag uppskattat den mer som en pilsnerfilm än som en seriös skräckfilm? Kanske hade jag kunnat få ut några sköna gapflabb ur den om jag sett den i gott sällskap? Vem vet, jag hade kanske kunnat acceptera den för vad den är; en sunkig skitfilm som försöker vara mer seriös än vad den egentligen är. Svaren på alla dessa frågor lär jag emellertid aldrig få svar på då jag aldrig kommer återvända till det här skräpet. Skippa.

No Comments

Delivery av J

januari 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

deliveryRachel (Laurel Vail) och Kyle Massy (Danny Barclay) väntar sitt första barn och har bestämt sig för att ställa upp i en reality show inriktad på blivande föräldrar. Men efter att deras barn mirakulöst återhämtar sig efter ett tillsynes missfall börjar underliga saker att inträffa kring paret, vilket får Rachel att tro att hennes ofödda barn har blivit besatt av den ondskefulla demonen Alastor. Eller har det…?

Delivery (eller Delivery: The Beast Within, som den verkar vara släppt som) är en mockumentär med influenser från found footage subgenren som släpptes 2013. Det är inte en regelrätt found footage film men den har så pass mycket influenser från den genren att jag gott stoppar in den där. Hur som helst är det en otroligt långsam och händelselös film. Ärligt talat händer det inte något speciellt förrän i slutet då filmen levererar ett ordentligt ”wtf”-moment som jag inte alls var beredd på. På sätt och vis gillar jag idéen bakom filmen, men tack vare att den släpar så pass mycket som den gör händelsemässigt känns det som att de åttiofem minuterna speltiden ligger på snarare är trehundrasextio minuter.

Jag skulle inte kalla filmen för dålig, men inte heller okej eller bra. Man skulle kunna säga att den faller mellan stolarna. Hade de ansträngt sig lite mer med manuset och faktiskt försökt göra filmen läskig (eller åtminstone gjort den mer händelsefull) så hade jag troligen kunnat acceptera det långsammare tempot den har, men som den är så icke. Skippa den här filmen och se något annat.

No Comments

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-night-the-homecomingWilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

No Comments

Pacific Rim av J

augusti 2nd, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Pacific RimNär Jorden blev invaderad från djupet av Stilla havet genom en portal mellan dimensioner av gigantiska monster kallade Kaijus insåg världens regeringar att bara monster skulle kunna förinta dem. Mänskligheten byggde de ultimata maskinerna kallade Jaegers, gigantiska robotar neuralt kontrollerade av två kompatibla piloter som har sina sinnen sammankopplade.

Men efter år av stridande har Kaijus börjat anpassa sig och snart kan inte ens Jaeger-robotarna stoppa dem. Jordens ledare bestämmer sig således att prova andra taktiker och överge Jaeger-programmet. Stacker Pentecost (Idris Elba), den främst ansvarige för Jaeger-programmet, bestämmer sig emellertid att fortsätta med programmet. Han lyckas återrekrytera Raleigh Becket (Charlie Hunnam), en före detta Jaeger-pilot som lämnade programmet efter att hans bror dog under en strid fem år tidigare. Raleigh får i uppgift att prova de kandidater som blivit utvalda till att få en chans att bli hans andrepilot och det visar sig att Pentecost’s assistent, Mako Mori (Rinko Kikuchi), är den bäst lämpade för uppgiften. Som mänsklighetens sista hopp sätter de igång Pentecost’s plan att stänga portalen och tillintetgöra hotet en gång för alla, vilket kommer bli betydligt enklare sagt än gjort.

Pacific Rim kom, gick och jag är tre år sen till festen. Men det skiter jag i. Bättre sent än aldrig, right?

Jag har aldrig varit (och lär aldrig bli) ett större fan av gigantiska-monster-filmer. Jag har ingenting emot dem och jag tycker att det kan vara kul att se dem lite då och då, men jag är knappast en person som står i timtal för att se den senaste Godzilla-filmen om vi säger så. Det är troligtvis mest därför jag aldrig brydde mig i Pacific Rim när den kom. Jag visste att det handlade om gigantiska monster av något slag och det tilltalade mig helt enkelt inte. När jag lyckades plocka upp filmen för en skitsumma tyckte jag att det var dags att ge den en chans och ett par månader senare (det vill säga nu) såg jag den.

Jag har hört en del om att folk inte gillar Pacific Rim av olika anledningar och ärligt talat förstår jag inte varför. Pacific Rim är en bombastisk blockbusterfilm om gigantiska monster, vad mer kan man begära? Skådespelarna är bra, effekterna ser fantastiska ut och även om filmen är samma gamla klyschiga story så stör det mig inte. Jag förväntade mig action och jag fick action. Guillermo del Toro bevisar här, återigen, att han är en kompetent regissör när det kommer till actionfilm. Och då jag är lite av en fanboy till både Charlie Hunnam och Ron Perlman (som inte har tillräckligt med screen time här, enligt mig) är det toppen att se dessa två herrar i samma produktion igen (den andra produktionen jag syftar på är att bägge två var med i en av mina favoritserier, Sons Of Anarchy).

Hur som, Pacific Rim kanske inte uppfyller varenda blöt dröm för alla som älskar den här typen av film, men jag gillar den och ser fram emot uppföljaren som verkar vara under produktion och som beräknas släppas (i skrivande stund) nästnästa år. Har du inte sett den och vill ha ett bombastiskt effektspektakel tycker jag att du borde ta och se den. Tummen upp, rekommenderas.

No Comments

Savaged av J

juli 2nd, 2016 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

SavagedDen dövstumma Zoe (Amanda Adrienne Smith) har hämtat sin fars muskelbil som han har lämnat kvar efter sig vid sin död och är på väg till sin fästman Dane (Marc Anthony Samuel). När hon åker igenom en öken blir hon överfallen av en grupp bondlurkar som våldför sig på henne för att slutligen mörda henne. Saker och ting tar emellertid en blodig vändning då den lokala indian schamanen hittar hennes livlösa kropp och genomför en ceremoni för att försöka rädda hennes liv, men genom att göra det besätter även själen av en stupad apache krigare hennes kropp varpå hon beger sig efter de ansvariga för hennes död…

Savaged är på sätt och vis I Spit On Your Grave fast med övernaturliga inslag. Det är blodigt, brutalt och faktiskt ganska underhållande för vad det är. Skådisarna är hyfsade, de praktiska effekterna ser helt okej ut och gillar man rape-revenge filmer bör man inte bli speciellt besviken här – såvida man inte får hjärntumörer av att titta på usel CGI, som förekommer ett par, tre gånger eller så. Jag skulle kalla den här filmen för helt okej; det är ingenting som kommer gå till världshistorien, men den passerar åtminstone utan några större bekymmer. Gillar man rape-revenge filmer tycker jag att man kan ge den en titt.

No Comments

The Green Inferno av J

juni 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

The Green InfernoCollegestudenten Justine (Lorenza Izzo) åker med en aktivistgrupp till Amazonas för att protestera mot regnskogsskövlingen som pågår där. De har stora planer om att kunna rädda de folkslag som riskerar att förlora sina hem. Men efter en lyckad aktion kraschar deras plan mitt i djungeln, där de snabbt får stifta bekantskap med urbefolkningen – vilket snabbt grusar deras fredliga föreställningar. De hälsas inte som frälsare utan tas om hand som jakttroféer… som byten… som stammens nästa festmåltid…

Som vanligt är jag sen till festen. Den amerikansk-chilensk-kanadensiska samproduktionen The Green Inferno var på tapeten förra året och jag såg att många skrev om den bland annat på Facebook. En del hyllade den, en del avskydde den. Filmen (som blev inspelad redan 2013 men fick ingen release förrän 2015) är ett kärleksbrev till 70- och 80-talets våg av kannibalfilmer (som även nämns i filmens sluttexter) och det märks väldigt väl att regissören Eli Roth har en viss kärlek till den subgenren av filmer. Själv tycker jag att The Green Inferno är bra, men att den samtidigt har vissa brister.

För det första tar det lång tid innan det faktiskt börjar hända något och för det andra är många av karaktärerna så stendumma (eller rövhåliga) att det är svårt att hålla på dem. Men filmen bjuder samtidigt på blod och gore med en del snygga praktiska effekter (även om några av dem slängs ut genom fönstret tack vare skakig kamera), vilket lyfter filmen – i alla fall för mig. Jag satte mig för att se en blodig kannibalfilm och jag fick en blodig kannibalfilm. Förväntar man sig att få någonting annat lär filmen sjunka ganska snabbt i värde för den tittaren.

Skådespelarinsatserna är bra och flera av de som står framför kameran var även med i Eli Roth-samproduktionen Aftershock (recenserad här). Dessa var Ariel Levy, Nicolás Martínez, Matías López, Ramón Llao, Lorenza Izzo och Ignacia Allamand (varav de två sistnämnda även var med i Eli Roth’s Knock Knock – recenserad här).

Hur som helst gillade jag The Green Inferno. Det är inget mästerverk men den gjorde det den hade utlovat och jag är nöjd över min titt. Gillar man kannibalfilmerna från 70- och 80-talet tycker jag att man absolut ska ta sig en titt. Annars inte. Rekommenderas hur som helst.

No Comments

Snitch av J

maj 21st, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

Snitch_Quad_AW2.inddByggnadsföretagsägaren John Matthews (Dwayne Johnson) får ett chockartat samtal från sin ex-fru; deras son Jason (Rafi Gavron) har blivit arresterad för narkotikalangning. Ståendes inför ett orättvist fängelsestraff för en förstagångsförbrytelse tillmötesgående de tvingade minimum strafflagarna har Jason ingenting att erbjuda i utbyte mot ett lindrigare straff. Desperat lyckas John övertyga DEA och den opportunistiska distriktsåklagaren Joanne Keeghan (Susan Sarandon) att låta honom gå undercover för att se till DEA kan göra ett tillräckligt stort tillslag i utbyte mot att Jason blir frigiven. Med den omedvetna hjälpen från en av hans anställda, Daniel (Jon Bernthal), som tidigare har varit involverad i smuggling av narkotika börjar John att infiltrera den undre världen.

Jag hittade filmen Snitch för trettio spänn när jag var och rotade runt i en filmlåda på Dollarstore och med tanke på att Dwayne Johnson’s namn stod med stora röda bokstäver på fodralet så fick den gott följa med hem. Filmen är inspirerad av ett avsnitt i dokumentärserien Frontline, framtagen av det amerikanska televisionsbolaget Public Broadcasting Service (PBS), där de gick in på hur ändringar i de amerikanska narkotikalagarna har gjort så att överenskommelser om ett minimistraff kan utdelas till den åtalade om denne tjallar på dennes medbrottslingar. I de verkliga händelserna hjälpte James Settembrino åklagarna genom att ge dem information om andra narkotikalangare för att hans son skulle få ett reducerat straff. Du kan läsa en intervju med James här.

Förväntar man sig att Dwayne Johnson ska spänna musklerna och använda stora skjutvapen får man gott ursäkta den här filmen. Tempot är långsamt och filmen är mer storydriven än actionpackad. Johnson’s karaktär känns mer som en familjeman som försöker lösa en problematisk situation än en hårdnackad jävel som skjuter först och ställer frågor när alla i rummet är döda. Filmen är ganska lågmäld och involverar mer dialog än action. Med det sagt är inte filmen dålig, den håller intresset uppe under hela filmen och Johnson gör nog en av sina mer minnesvärda roller här.

Snitch är en bra thriller med en nypa action inslängt på sina ställen men räkna inte med kötthuvudaction som Johnson oftast brukar vara med i, för det är det inte. Rekommenderas.

No Comments

All Cheerleaders Die (2013) av J

maj 21st, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

All Cheerleaders Die (2013)Tre månader har gått sedan en olycka kostade en av Blackfoot High Cheerleading Squad’s hejarklacksledare livet. Den rebelliska outsidern Mäddy (Caitlin Stasey) har bestämt sig för att gå med i hejarklacksgruppen och ta den lediga platsen, men har helt klart baktankar med det hela och har fäst sin blick på skolans fotbollskapten Terry (Tom Williamson). En sen festkväll tar dock allt en oväntad vändning när en övernaturlig kraft lägger sig i hennes planer. Dagen därpå har alla tjejerna i hejarklacksgruppen en ny agenda, ett helt nytt begär… och en något ovanlig aptit.

Okej, here we go. Jag brukar väldigt, väldigt ofta klaga på remakes och säga att remakes är överlag skräp. Det är filmer som är gjorda för att dra in pengar på en redan existerande idé och koncept som bara återanvänds. Jag menar, emellanåt börjar man undra om de ens försöker när det gäller remakes. Halloween remaken är ett väldigt bra exempel, där Rob Zombie tog en av de största, mest klassiska och ikoniska skräckfilmerna som någonsin har gjorts och sket ner över hela namnet. Jag kan förstå om det finns de som tycker att remaken är bättre än originalet och de får ha den åsikten givetvis, men de har fel. Sen finns det så klart remakes som faktiskt är bra men som i min mening inte lyckas överträffa originalet. I mina ögon är exempelvis Friday The 13th och Dawn Of The Dead sådana remakes; de är bra och kan stå på egna ben trots att de är byggda på redan ruggigt bra och ikoniska filmer. Sen har vi så klart remakes som faktiskt slår originalfilmen på fingrarna, exempelvis John Carpenter’s ikoniska The Thing… och All Cheerleaders Die från 2013.

Tolv år efter att Lucky McKee och Chris Sivertson skapade lågbudgettrashfilmen All Cheerleaders Die släppte de äntligen en remake med samma titel. Filmen lånar lite grann från originalet storymässigt, men bjuder till större delen på nya saker och det fungerar så in i helvete bra. Ärligt talat så var jag inte uttråkad alls igenom hela filmen och jag ville inte att filmen skulle ta slut. Skådespelarna, effekterna, manuset – rubbet är hundra gånger bättre än deras originaltappning på återvändande hejarklacksledare. Inte ens den halvtaskiga/uppenbara CGIn som använts på ett par ställen i filmen störde mig (vilket borde säga en del med tanke på att det är något som brukar sticka i mina ögon rätt ordentligt).

All Cheerleaders Die remaken får en stor tumme upp från mig och en klar rekommendation. Det blir definitivt att återkomma till den här filmen fler gånger – och jag hoppas att de så småningom gör en uppföljare av något slag.

No Comments

Återträffen av J

maj 18th, 2016 | Postad i Drama, Film

Återträffen20 år har gått sedan eleverna i klass 9c slutade grundskolan och gick skilda vägar och nu skall de ses igen. Men feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts.

Hade det inte varit för att man kunde se Återträffen gratis på SVT Play hade jag troligtvis aldrig ens tänkt tanken att se den. Skeptisk tröck jag på play-knappen och nu i efterhand måste jag säga att jag är förvånad; filmen var ju faktiskt genuint bra. En svensk film som är bra. Låt de orden sjunka in.

Den är välspelad och har ett intressant koncept där fiktion och verklighet blandas samman. Under den första halvan av filmen får vi se en iscensättning av hur konstnären Anna Odell‘s klassåterträff hade kanske kunnat se ut (på ett smått överdrivet sätt på sina ställen), medan vi får se rekonstruktioner av samtal hon hade med sina gamla klasskamrater (tillika mobbare) i den andra halvan av filmen. Jag vet att det inte låter speciellt intressant (jag var trots allt grymt skeptisk själv innan jag faktiskt hade sett filmen), men det hela fungerar förvånansvärt bra. Till större delen i alla fall. Filmen växlar ner och tappar en del av det momentum den har byggt upp under den första halvan ungefär halvvägs och de sista 45 minuterna är även de välgjorda, men inte helt felfria och inte fullt lika intressanta som de första 45.

Om du har missat Återträffen tycker jag att du ska ta dig en titt på den. Inte nog med att det är en svensk produktion, det är en genuint bra film som är tänkvärd och även om den inte är helt felfri så ger jag den en tumme upp och rekommenderar den.

Om du vill ha en mer ingående recension där filmens problem tas upp i lite mer detalj (med en viss komisk touch) kan du spana in Felix Recenserar’s recension av filmen här nedanför:

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud