Helt Perfekt Glob

Babysitter Massacre av J

En grupp unga kvinnor slog sig ihop under deras tonår för att driva en barnvaktsklubb tillsammans, men när en av dem plötsligt dog föll gruppen isär. Nu, flera år senare, är de på väg att gå separata vägar för att gå på college, men på Halloween börjar någon att tortera och mörda alla medlemmar i den gamla klubben en efter en…

När jag satte mig för att titta på Babysitter Massacre från 2013 så var mina förväntningar lagomt ljumna. Jag visste att filmen skulle vara dålig, men jag förväntade mig i alla fall att filmen skulle leverera billigt våld och antagligen tonvis med tuttar (vilket är typ det enda låg/nollbudget slashers från de senaste femton, tjugo åren brukar ha att erbjuda). Döm då av min förvåning då den var helt tuttlös och hade minimalt on-screen våld. Jag kliade mig i huvudet och undrade vad poängen med filmen isåfall var. När jag sedan satte mig för att skriva den här recensionen av filmen kom jag på någonting; versionen av filmen jag tittat på låg på youtube och låg på sjuttioen minuter, medan IMDB sa att dess totala speltid skulle ligga på sjuttioåtta minuter. Vart fan hade de där sju minuterna tagit vägen egentligen?

Jag bestämde mig således att avvakta med att skriva den här recensionen och begav mig ut på internet och hittade filmen på en fulstream där speltiden var sjuttioåtta minuter. Jag slog igång den och insåg till min fasa att versionen jag tittat på på youtube var en totalt sönderklippt och redigerad version av filmen. Då jag delvis är en idiot och delvis inte känner att jag kan ge ett rättvist omdöme av en film om jag inte har sett hela filmen så satte jag mig för att se den oklippta versionen av den.

Men nä, filmen vart inte nämnvärt bättre av filmens on-screen våld eller de tutt- och full frontal scener som saknades i youtube versionen. Hade jag fortfarande varit en hormonstinn fjortonåring hade säkert filmen klingat bättre för mig, men när det enda filmen har att erbjuda är usla effekter, halv- och helnakna brudar (som en form av stand-in för ett uselt manus) och en massa gap och skrik checkar jag ut mentalt. Skådespelet ligger på en lägre nivå än vad den brukar göra vanligtvis i de flesta porrfilmer och även om jag eventuellt hade kunnat tyckt att filmen har en trashig charm så kunde jag inte komma ifrån att jag höll på att få en hjärnblödning så fort någon öppnade truten.

Så efter att ha sett Babysitter Massacre två gånger kan jag med gott samvete säga att den inte är värd att se överhuvudtaget, oavsett om man ser den klippt eller inte. Det här är bedrövligt skräp som absolut ingen behöver titta på.

The Last Of Us Fan Film, Sequel & Part 3 av J

Jag minns inte exakt när jag snavade över vad jag trodde var en kortfilm på sextio minuter baserad på det första The Last Of Us spelet, men det måste ha varit något år efter spelets initiala släpp i alla fall. Min tanke var att se den här kortfilmen nära inpå när jag hade klarat ut spelet för första (och hittills enda) gången, vilket så klart aldrig blev av.

Nu när jag har sett klart första säsongen av HBO’s adoption av The Last Of Us så tänkte jag att det äntligen var dags att ta itu med den där kortfilmen – som jag upptäckte vid en närmare titt var i själva verket tre kortfilmer; The Last Of Us Fan Film, The Last Of Us Fan Film Sequel och The Last Of Us Fan Film Part 3. Editen jag sett (och som du kan se längre ner) är gjord av youtubern JPOTT Gaming, men själva kortfilmerna är producerade av youtubekanalen Iron Horse Cinema. Det enda som editen egentligen gör är att samla ihop de tre kortfilmerna och göra en något så när ihophängande berättelse (delvis) baserad på scener ur spelet. Här nedanför följer en kort sammanfattning vad de tre kortfilmerna handlar om i en löpande text.

Efter att ha stött på en grupp fientliga överlevare och infekterade måste Joel (Jeff Moffitt) och Ellie (Kate McLeod) försöka hitta en säker väg framåt och fortsätta deras resa till rebellgruppen Fireflies. I ett försök att göra just det letar de efter Joel’s gamla bekant, Bill (Gary Marachek), för att få tag i en bil och lämna staden. Ett halvår senare – efter många påfrestningar som skapat ett band mellan dem – anländer Joel och Ellie äntligen till rebellerna i Fireflies.

Tar man de här kortfilmerna för vad de är (gjorda av fans på en microbudget) så är de ganska imponerande. Effektmässigt är det en del uppenbar CGI, men makeupen ser förvånansvärt bra ut bitvis. Det är så klart inte studiokvalité, men med tanke på vad de antagligen hade att röra sig med rent budgetmässigt så är det helt okej. Skådespelet varierar en aning. Vissa gör helt okej prestationer medan andra borde inte ha varit med alls framför kameran. Men den som gör den bästa prestationen här är utan tvekan Gary Marachek, som gör en helt briljant tolkning av karaktären Bill.

Hur som helst är de här tre kortfilmerna helt okej för vad de är. Att jämföra dem (eller någon annan kortfilm för den delen) med HBO’s adoption av The Last Of Us vore inte bara orättvist, utan också rent av korkat. Något jag dock känner efter att ha sett klart den första säsongen av HBO’s adoption är att jag borde ha sett de här kortfilmerna/den här editen redan när jag initialt hade tänkt göra det – jag tror att jag kanske hade uppskattat de ännu mer då än vad jag gjorde nu.

All Hallows’ Eve av J

Sarah (Katie Maguire) sitter barnvakt under Halloween för ungarna Tia (Sydney Freihofer) och Timmy (Cole Mathewson). När Timmy häller ur sin ”bus eller godis”-påse trillar en VHS-kassett ut ur den. Kassetten visar sig innehålla tre korta skräckfilmer, alla sammanlänkade av den mordlystne clownen Art The Clown (Mike Giannelli). Allt medan kvällen fortgår börjar underligheter att inträffa i huset och Sarah inser snart att hon och barnen inte är ensamma…

All Hallows’ Eve är en riktig skitfilm. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb och effekterna ser överlag ganska bra ut för en lågbudgetfilm. Det filmen fullständigt havererar på är dess manus. Berättelserna i filmen är tydligen bland annat två av regissören och manusförfattaren Damien Leone’s tidigare kortfilmer, The 9th Circle och Terrifier (som senare fick en långfilmsversion med samma titel). Alla tre är hur som helst fullständigt ointressanta och har minimal sammanhängning, likt den röda tråd Leone har försökt få in i filmen med Art The Clown. Filmens största (och en av få behållningar) är nog scenen i Terrifier kortfilmen där ett bensinmacksbiträde skäller ut Art The Clown för att ha pissat och skitit ner hela mackens toalett, vilket fick mig att fnissa lite grann.

Jag hade i stort sett inga förväntningar alls på All Hallows’ Eve, men den lyckades ändå göra mig besviken. Skräp.

O’Hellige Jul! av J

De tre omaka vännerna Eline (Eline Aasheim), Magne (Magne Steinsvoll) och Per-Ingvar (Per-Ingvar Tomren) förbereder sig för julfirandet och gör allt man brukar göra; klä granen, koka glögg bestående av femton olika spritsorter och supa sig dyngfulla på den hemmagjorda glöggen. Samtidigt håller en psykotisk galning (Tormod Lien) på att avsluta de sista förberedelserna innan han ska slå till mot trion och genomföra det här årets julslakt.

Jag minns inte hur jag kom över O’Hellige Jul! (eller Christmas Cruelty! som den även är känd som) mer än att jag fick lov att bege mig ut på Google för att hitta på filmen – varpå jag beställde den direkt från skaparna, om jag inte misstar mig helt. Det här var hur som helst någon gång förra hösten men det har tagit mig ända till nu innan jag stoppade in den i dvdspelaren och.. ja.. vad finns det egentligen att säga om filmen?

O’Hellige Jul! är inte en regelrätt slasherfilm, utan mer en underlig hybrid mellan home invasion, slasher och torture porn med en del grafiska och riktigt våldsamma scener. Filmen är hyfsat välspelad och produktionen i sig är ganska bra med tanke på deras budget (det förekommer inget CGI överhuvudtaget här utan enbart praktiska effekter, vilket är tacksamt). Det jag störde mig på var att det egentligen inte fanns något direkt manus att tala om här, vilket jag nu i efterhand efter att ha läst lite grann om filmen har förstått det som att det var en del av skaparnas vision – att göra en film med ett ofullständigt manus under produktionen. Deras idéer bakom projektet är intressanta, men att exempelvis inte ha ett fullständigt manus medan man spelar in en film brukar resultera i katastrofala resultat i nio av tio fall – vilket tyvärr syns lite grann här mellan prologen och fram tills dess att mördaren kommer igång i den sista halvtimmen av filmen.

Som en lågbudget skräckfilm fungerar O’Hellige Jul! rätt okej, men jag har svårt att tro att jag kommer återbesöka den nästa jul då det finns betydligt mer lättsinta och mer underhållande julskräckfilmer där ute.

Empire State av J

Efter att ha misslyckats att komma in på polishögskolan, söker Chris Potamitis (Liam Hemsworth) jobbet som säkerhetsvakt för Empire State Armored Truck Company. Chris gör misstaget att nämna företagets slappa säkerhet för sin bästa vän, Eddie (Michael Angarano), och blir snart mot sin vilja indragen i en utarbetad plan att råna stället på de rikliga mängder kontanter som lagras där – vilket resulterar i det största kontant rånet i USA’s historia.

Empire State är en thriller från 2013, baserad på verkliga händelser som inträffade i början av 1980-talet. En av filmens producenter (och finansiärer) var verklighetens Chris Potamitis. Utöver Hemsworth och Angarano finner vi även Dwayne Johnson i en viktig roll som polisen som är de bägge huvudkaraktärerna i hälarna. Varför jag överhuvudtaget nämner detta begriper jag inte riktigt själv då karln syns klart och tydligt på omslaget bredvid här. Nåväl…

Jag gillade Empire State. Den var välspelad, spännande på sina ställen och fungerar bra en slö fredagskväll, med det lilla undantaget som är Angarano’s karaktär Eddie. Missförstå mig inte nu, Angarano gjorde rollen bra, men karaktären (och troligtvis verklighetens) Eddie var den typiska glappkäften som aldrig kan hålla truten om något eller någon och var just den typen av person jag högst personligen inte tål på något som helst plan, vilket i sin tur blev ett irritationsmoment i filmen för min del.

Bortsett från karaktären Eddie gillade jag i alla fall filmen. Jag tycker dock det är lite märkligt att filmen fick en direkt till video release istället för att gå upp på stora duken då skådespelet och manuset här är bra, för att inte tala om att filmen faktiskt hade en rätt ordentlig budget bakom sig. Hmm.. nåja. Jag ger Empire State en rekommendation hur som helst.

Pain & Gain av J

Miami, 1994. Den ambitiösa kroppsbyggaren Daniel Lugo (Mark Wahlberg) jobbar som personlig tränare vid ett gym och drömmer om att leva den amerikanska drömmen, full av pengar och kvinnor. Efter att ha gått på en föreläsning om att hur man blir en ”handlingsmänniska” får han den briljanta idéen om hur han äntligen ska kunna uppfylla sin drömmar. Tillsammans med medkroppsbyggarna Adrian Doorbal (Anthony Mackie), som är impotent tack vare steroider, och ex-fången Paul Doyle (Dwayne Johnson), som är kristen och beroende av kokain, kidnappar de den colombianske entreprenören Victor Kershaw (Tony Shalhoub) för att klämma ur honom hans förmögenhet. Deras plan går dock inte riktigt som de har tänkt sig, mestadels på grund av deras egen dumhet och misstag…

Jag såg Pain & Gain på TV förra året när jag var hem till min mor för att fira jul, men det blev aldrig att jag skrev någon recension av den då. Vad jag minns att jag tyckte vid min första titt var att den var bra, vilket kanske inte är så överraskande då jag efter årsskiftet beställde hem den på bluray. Hur som så har jag nu sett om den på just bluray och jag gillar den. Det är en svart komedi baserad på verkliga händelser som verkar vara för otroliga för att vara sanna, vilket är något de påpekar flera gånger under filmens gång. Frågan är dock hur mycket frihet de tagit med materialet…

Hur som helst gillar jag den som sagt. Den levererar en hel del sköna garv men känns samtidigt aldrig flamsig utan har en underliggande seriös ton igenom sig, från början till slut. Wahlberg, Mackie och Johnson är suveräna i sina rollsättningar (speciellt Johnson som troligtvis är den roligaste karaktären här) och är underhållande att titta på medan de fumlar runt som en trio idioter. Har du missat filmen tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

Alan Partridge: Alpha Papa av J

Den lilla radiostationen North Norfolk Digital i Norwich har köpts upp av en multinationell konglomerat. Rykten om varsel når de anställda, men DJen Alan Partridge (Steve Coogan) är inte bekymmrad. Hans DJ kollega, Pat Farrell (Colm Meaney), är emellertid det och ber Alan att övertyga ledningen att inte sparka honom. Alan får hur som helst reda på att det står mellan att ge honom eller Pat sparken, vilket givetvis gör att han gör det totalt motsatta. Pat får således sparken, men tar inte det hela speciellt bra…

Under en företagsfest stövlar Pat in på stationen beväpnad med ett hagelgevär, tar alla som gisslan och kräver att Alan ska agera förhandlare mellan honom och polisen. Alan kliver in som förhandlare mellan de två parterna och en från början absurd situation utvecklar sig snabbt till det sämre.

Har du någonsin fått en film i julklapp som du inte har en aning om vad det är för något? Nå, Alan Partridge: Alpha Papa är just en sån film för mig. Jag fick den för några år sedan i julklapp och den har stått i filmhyllan – till nu. Ska jag vara helt ärlig hade den nog faktiskt kunnat stå kvar där i hyllan ett tag till utan att jag hade lidit av det. Filmen är rolig och levererar ganska många bra gapskratt, men ungefär halvvägs igenom började jag tappa intresset tack vare att det kändes som att de körde samma typ av skämt om och om igen och att filmen stannade av. Det blev helt enkelt tröttsamt och under de sista tjugo minuterna satt jag mest och väntade (med undantag för ett och annat garv) på att sluttexterna skulle börja rulla – vilket är synd i mina ögon då jag älskar brittisk humor.

Överlag är det en okej film och den kanske gör sig bättre i gott sällskap, men det är ingenting jag kommer ha någon brådska att se om i alla fall.

Under The Skin av J

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber’s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

Haunter av J

Jag var tveksam till att se den här filmen överhuvudtaget efter att jag läste H’s recension i början på 2014. Ett par år senare hittade jag den för en struntsumma hos Ginza och slängde med den i ett av mina stora filmpaket på tio till femton filmer som jag brukade göra då och då ifrån deras ”realåda”. Jag brukar ofta hålla med H i hans tycke om filmer men är tvungen att gå åt motsatt riktning när det gäller Haunter. Jag gillade den riktigt mycket.

Jag saxar H’s beskrivning av filmens story – mest för att jag är lat och att jag inte kommer på en bättre beskrivning: Lisa (Abigail Breslin) har en taskig dag. Om och om igen. Likt ”Måndag hela veckan” tvingas hon genomlida en vanlig, tråkig dag hemma. Ute är det tjock dimma så kan inte ta sig någonstans. Det är alltid macaroni & cheese till lunch och det är samma avsnitt av ”Mord och inga visor” på tv. Plötsligt börjar saker ändra på sig, och hon hör röster och ser figurer. Hon tror att det kanske är spöken, men kommer snart fram till att det är tvärtom…

Jag vet inte varför men jag gillar när de tar konceptet ifrån Groundhog Day/Måndag Hela Veckan och stoppar in det i en skräck- eller actionfilm – likt Happy Death Day eller Edge Of Tomorrow – och Haunter är inget undantag. Ja, det är en slow burn och ja, filmen är inte ett dugg läskig på något som helst sätt men mysteriedelen av filmens berättelse var fängslande och även om jag kunde förutse vissa saker en halvtimme innan de avslöjades så höll filmen upp mitt intresse rakt igenom.

Haunter har sina brister och är knappast felfri, men jag gillar som sagt konceptet och hur de tagit ”hemsökt hus”-genren och vänt på den. Hur som helst får den en rekommendation från mig.