| Subcribe via RSS

Empire State av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Efter att ha misslyckats att komma in på polishögskolan, söker Chris Potamitis (Liam Hemsworth) jobbet som säkerhetsvakt för Empire State Armored Truck Company. Chris gör misstaget att nämna företagets slappa säkerhet för sin bästa vän, Eddie (Michael Angarano), och blir snart mot sin vilja indragen i en utarbetad plan att råna stället på de rikliga mängder kontanter som lagras där – vilket resulterar i det största kontant rånet i USA’s historia.

Empire State är en thriller från 2013, baserad på verkliga händelser som inträffade i början av 1980-talet. En av filmens producenter (och finansiärer) var verklighetens Chris Potamitis. Utöver Hemsworth och Angarano finner vi även Dwayne Johnson i en viktig roll som polisen som är de bägge huvudkaraktärerna i hälarna. Varför jag överhuvudtaget nämner detta begriper jag inte riktigt själv då karln syns klart och tydligt på omslaget bredvid här. Nåväl…

Jag gillade Empire State. Den var välspelad, spännande på sina ställen och fungerar bra en slö fredagskväll, med det lilla undantaget som är Angarano’s karaktär Eddie. Missförstå mig inte nu, Angarano gjorde rollen bra, men karaktären (och troligtvis verklighetens) Eddie var den typiska glappkäften som aldrig kan hålla truten om något eller någon och var just den typen av person jag högst personligen inte tål på något som helst plan, vilket i sin tur blev ett irritationsmoment i filmen för min del.

Bortsett från karaktären Eddie gillade jag i alla fall filmen. Jag tycker dock det är lite märkligt att filmen fick en direkt till video release istället för att gå upp på stora duken då skådespelet och manuset här är bra, för att inte tala om att filmen faktiskt hade en rätt ordentlig budget bakom sig. Hmm.. nåja. Jag ger Empire State en rekommendation hur som helst.

No Comments

Pain & Gain av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Miami, 1994. Den ambitiösa kroppsbyggaren Daniel Lugo (Mark Wahlberg) jobbar som personlig tränare vid ett gym och drömmer om att leva den amerikanska drömmen, full av pengar och kvinnor. Efter att ha gått på en föreläsning om att hur man blir en ”handlingsmänniska” får han den briljanta idéen om hur han äntligen ska kunna uppfylla sin drömmar. Tillsammans med medkroppsbyggarna Adrian Doorbal (Anthony Mackie), som är impotent tack vare steroider, och ex-fången Paul Doyle (Dwayne Johnson), som är kristen och beroende av kokain, kidnappar de den colombianske entreprenören Victor Kershaw (Tony Shalhoub) för att klämma ur honom hans förmögenhet. Deras plan går dock inte riktigt som de har tänkt sig, mestadels på grund av deras egen dumhet och misstag…

Jag såg Pain & Gain på TV förra året när jag var hem till min mor för att fira jul, men det blev aldrig att jag skrev någon recension av den då. Vad jag minns att jag tyckte vid min första titt var att den var bra, vilket kanske inte är så överraskande då jag efter årsskiftet beställde hem den på bluray. Hur som så har jag nu sett om den på just bluray och jag gillar den. Det är en svart komedi baserad på verkliga händelser som verkar vara för otroliga för att vara sanna, vilket är något de påpekar flera gånger under filmens gång. Frågan är dock hur mycket frihet de tagit med materialet…

Hur som helst gillar jag den som sagt. Den levererar en hel del sköna garv men känns samtidigt aldrig flamsig utan har en underliggande seriös ton igenom sig, från början till slut. Wahlberg, Mackie och Johnson är suveräna i sina rollsättningar (speciellt Johnson som troligtvis är den roligaste karaktären här) och är underhållande att titta på medan de fumlar runt som en trio idioter. Har du missat filmen tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

Alan Partridge: Alpha Papa av J

maj 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi

Den lilla radiostationen North Norfolk Digital i Norwich har köpts upp av en multinationell konglomerat. Rykten om varsel når de anställda, men DJen Alan Partridge (Steve Coogan) är inte bekymmrad. Hans DJ kollega, Pat Farrell (Colm Meaney), är emellertid det och ber Alan att övertyga ledningen att inte sparka honom. Alan får hur som helst reda på att det står mellan att ge honom eller Pat sparken, vilket givetvis gör att han gör det totalt motsatta. Pat får således sparken, men tar inte det hela speciellt bra…

Under en företagsfest stövlar Pat in på stationen beväpnad med ett hagelgevär, tar alla som gisslan och kräver att Alan ska agera förhandlare mellan honom och polisen. Alan kliver in som förhandlare mellan de två parterna och en från början absurd situation utvecklar sig snabbt till det sämre.

Har du någonsin fått en film i julklapp som du inte har en aning om vad det är för något? Nå, Alan Partridge: Alpha Papa är just en sån film för mig. Jag fick den för några år sedan i julklapp och den har stått i filmhyllan – till nu. Ska jag vara helt ärlig hade den nog faktiskt kunnat stå kvar där i hyllan ett tag till utan att jag hade lidit av det. Filmen är rolig och levererar ganska många bra gapskratt, men ungefär halvvägs igenom började jag tappa intresset tack vare att det kändes som att de körde samma typ av skämt om och om igen och att filmen stannade av. Det blev helt enkelt tröttsamt och under de sista tjugo minuterna satt jag mest och väntade (med undantag för ett och annat garv) på att sluttexterna skulle börja rulla – vilket är synd i mina ögon då jag älskar brittisk humor.

Överlag är det en okej film och den kanske gör sig bättre i gott sällskap, men det är ingenting jag kommer ha någon brådska att se om i alla fall.

No Comments

Under The Skin av J

februari 8th, 2018 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Thriller

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber‘s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

No Comments

Haunter av J

januari 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag var tveksam till att se den här filmen överhuvudtaget efter att jag läste H’s recension i början på 2014. Ett par år senare hittade jag den för en struntsumma hos Ginza och slängde med den i ett av mina stora filmpaket på tio till femton filmer som jag brukade göra då och då ifrån deras ”realåda”. Jag brukar ofta hålla med H i hans tycke om filmer men är tvungen att gå åt motsatt riktning när det gäller Haunter. Jag gillade den riktigt mycket.

Jag saxar H’s beskrivning av filmens story – mest för att jag är lat och att jag inte kommer på en bättre beskrivning: Lisa (Abigail Breslin) har en taskig dag. Om och om igen. Likt ”Måndag hela veckan” tvingas hon genomlida en vanlig, tråkig dag hemma. Ute är det tjock dimma så kan inte ta sig någonstans. Det är alltid macaroni & cheese till lunch och det är samma avsnitt av ”Mord och inga visor” på tv. Plötsligt börjar saker ändra på sig, och hon hör röster och ser figurer. Hon tror att det kanske är spöken, men kommer snart fram till att det är tvärtom…

Jag vet inte varför men jag gillar när de tar konceptet ifrån Groundhog Day/Måndag Hela Veckan och stoppar in det i en skräck- eller actionfilm – likt Happy Death Day eller Edge Of Tomorrow – och Haunter är inget undantag. Ja, det är en slow burn och ja, filmen är inte ett dugg läskig på något som helst sätt men mysteriedelen av filmens berättelse var fängslande och även om jag kunde förutse vissa saker en halvtimme innan de avslöjades så höll filmen upp mitt intresse rakt igenom.

Haunter har sina brister och är knappast felfri, men jag gillar som sagt konceptet och hur de tagit ”hemsökt hus”-genren och vänt på den. Hur som helst får den en rekommendation från mig.

No Comments

Escape From Tomorrow av J

januari 16th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Jim (Roy Abramsohn) är en otillfredsställd medelåldersman som är på semester tillsammans med sin familj i Disney World. Medan hans familj strosar runt och tar in alla syner och intryck som parken har att erbjuda finner sig Jim oförklarligt besatt av två franska tonårsflickor. Snart börjar den familjevänliga parken att förändras inför Jim’s ögon till någonting betydligt mer hotfullt allt eftersom han uppdagar dess hemligheter.

Escape From Tomorrow är en av de märkligaste filmerna jag någonsin har sett tror jag. Hela filmen är som att beskåda någons totala snedtripp på LSD och ska jag vara helt ärlig satt jag i stort sett bara och kliade mig i huvudet under majoriteten av speltiden. Slutet förklarar i stort sett ingenting och för att begripa vad filmen överhuvudtaget egentligen gick ut på vart jag tvungen att prata med honom jag såg den med, som inte heller var helt säker på vad filmen egentligen ville säga.

Hur som helst så behöver inte alltid märkliga filmer vara bra heller och Escape From Tomorrow lutar väl lite grann åt det hållet för min del. Den är hyfsat välgjord för att vara en guerilla-inspelad independentfilm med hyfsade skådespelarinsatser och så, men tack vare den totala bristen på förklaringar och ett manus som är fullkomligen befriat från logik tappade jag intresset och blev uttråkad timmen in i filmen och slutade i stort sett att bry mig de sista tio minuterna av speltiden – dels för att jag inte begrep något av filmen och dels för att de valt att fylla ut speltiden med en hel del onödiga utfyllnadsscener där karaktärerna bara vandrar runt i parken, äter mat, tittar på föreställning eller åker attraktioner. Hade istället filmen gått den vägen jag och min polare trodde att den skulle gå – att animatronikerna i parken skulle börja jaga Jim eller dylikt – hade nog filmen kunnat hålla intresset uppe bättre.

Escape From Tomorrow är inte en tripp jag kommer ta igen och om du inte diggar mindfuck filmer avråder jag dig att se den här.

No Comments

Self Storage av J

november 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jake (Tom DeNucci) är nattvakt på ett hyrlager med extra hög säkerhetsbevakning nära Rhode Island. Efter att ha hört hans chef Walter (Eric Roberts) och hans överordnad Trevor (Michael Berryman) pratat om att stänga igen lagret för gott ser han det hela som den perfekta chansen att dra till med en ordentlig fest då hans kompisar står med både sprit och gräs, men ingenstans att vara för att festa. Det som skulle bli en oförglömlig fest blir istället en oförglömlig mardröm då de inte är ensamma i området och utan deras vetskap väntar en mörk hemlighet på dem bland de låsta lagren.

Jag tycker det är synd att skådespelare som Eric Roberts och Michael Berryman tvingas ta jobb i skitfilmer som Self Storage. De gör bra insatser bägge två och hade det inte varit för dem hade jag troligtvis stängt av skiten. Alla karaktärer bortsett från Roberts och Berryman är irriterande idioter, manuset är lövtunt och sömnframkallande, speltiden på strax över nittio minuter är på tok för lång och slutet är något av det sämsta jag har sett på väldigt länge. Ingenting förklaras eller knyts ihop och man sitter bara och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla.

Det finns absolut ingen anledning att titta på den här filmen. Vill man se Roberts och Berryman har de medverkat i betydligt bättre filmer som faktiskt är värda att lägga sin tid på. Skippa.

No Comments

Sharknado av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

SharknadoEn lugn dag på en av Los Angeles stränder får ett abrupt slut när en plötslig cyklon, som dragit upp hajar ur vattnet, slår till. Pubägaren och surfaren Fin (Ian Ziering) bestämmer sig för att bege sig iväg tillsammans med sina vänner Baz (Jason Simmons) och Nova (Cassandra Scerbo) för att rädda hans ex-fru April (Tara Reid), hans dotter Claudia (Aubrey Peeples) och hans son Matt (Charles Hittinger) efter att hans strandpub och strandpromenaden blivit totalförstörda. Det hela är emellertid lättare sagt än gjort då cyklonen inte bara översvämmat stora delar av Los Angeles utan den har även slungat in stora mängder hungriga hajar in i staden också.

När det kommer till SyFy och The Asylum filmer är det inte många som står ut ur mängden. Jag menar, majoriteten av de filmer som produceras av dessa bolag är ren dynga. Sharknado är knappast något undantag men står ändå ut från resten av deras skit då den på något mycket underligt sätt blivit en sorts hit och fått fyra uppföljare, en mockumentär (Sharknado: Heart Of Sharkness) och en dokumentär (Sharknado: Feeding Frenzy) som kom i samma veva som film nummer tre.

Produktionsvärdet ligger på ungefär samma nivå som en kopp kaffe och en påse muffins som vanligt när det kommer till SyFy och The Asylum. Vissa sekvenser används flera gånger i flera oliker scener och en handfull av dem används upprepade gånger i samma scen. Den replik som används mest i hela filmen är ”Are you okay?”, som används ett tiotal gånger under hela filmens speltid. Idéen bakom filmen är skitlöjlig men står samtidigt ut från alla andra sharksploitation filmer som strömmat ut de senaste tjugo åren – vilket kanske förklarar dess framgång. Men bara för att något står ut betyder det inte att det är bra och Sharknado är verkligen inte bra.

Skådespelarna gör förvisso ett hyfsat jobb överlag och jag gillar att karaktärerna ändå är seriöst skrivna och att filmen inte försöker göra parodi på sig själv, vilket det väldigt lätt kan bli när en film har en så urbotat jävla dum idé som Sharknado har. Men bra skådespel räcker inte långt när precis allt annat är bottenskrap. Förvisso garvade jag till några gånger här och där men jag kände mig aldrig direkt underhållen. Det blev mest en kamp med mig själv över att inte stänga av filmen.

Det finns betydligt ”bättre” dåliga filmer där ute än Sharknado. Dessvärre är Sharknado en sån där film som folk kommer komma ihåg tack vare att de inte är vana vid att titta på kultfilm och filmer som egentligen inte är bra, men som har ett högt underhållningsvärde just tack vare det.

No Comments

Gangster Squad av J

oktober 2nd, 2017 | Postad i Action, Drama, Film

gangster-squadÅret är 1949. Platsen, Los Angeles. Gangstern Mickey Cohen (Sean Penn) har ett järngrepp om staden och har för avsikt att kontrollera all kriminell aktivitet i delstaten. Han har köpt både lokala domare och poliser och ingen är villig att varken tjalla på honom eller vittna mot honom – alla förutom polisassistent John O’Mara (Josh Brolin), en före detta Andra Världskriget soldat vars mål är att slå sig ned med sin familj i ett lugnt Los Angeles. Polischefen William Parker (Nick Nolte) bestämmer sig för att sätta ihop en specialstyrka vars uppdrag kommer att bli att störta Cohen och väljer således O’Mara att leda styrkan.

Gangster Squad skulle egentligen haft premiär den 7 September 2012, men efter bioskjutningen i Aurora, Colorado den 20 Juli 2012, då tolv personer dödades och över sjuttio personer skadades under premiären av The Dark Knight Rises, flyttades premiären av Gangster Squad fram till den 11 Januari 2013 då filmen hade en scen där fyra gangsters sköt med maskingevär igenom en bioduk in i en fullsatt biosalong. Filmen kallades tillbaka för omskrivningar av manus och omtagningar. Med det sagt…

Gangster Squad är en film jag har haft ett ganska bra tag men som jag inte haft någon lust att se av någon anledning. Nu när jag äntligen har sett den så inser jag vilken total idiot jag har varit då filmen visade sig falla precis i min smak. Gangster Squad är en våldsam actionfilm – med stora drag av drama – inspirerad av tidningsartiklar om verkliga händelser. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och väldigt underhållande, vilket jag blev lite förvånad över då gangsterfilmer överlag inte riktigt tilltalar mig personligen.

Hur som, Gangster Squad är en bra film överlag och jag gillar den skarpt. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud