| Subcribe via RSS

The Last Of Us Fan Film, Sequel & Part 3 av J

augusti 11th, 2023 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Jag minns inte exakt när jag snavade över vad jag trodde var en kortfilm på sextio minuter baserad på det första The Last Of Us spelet, men det måste ha varit något år efter spelets initiala släpp i alla fall. Min tanke var att se den här kortfilmen nära inpå när jag hade klarat ut spelet för första (och hittills enda) gången, vilket så klart aldrig blev av.

Nu när jag har sett klart första säsongen av HBO’s adoption av The Last Of Us så tänkte jag att det äntligen var dags att ta itu med den där kortfilmen – som jag upptäckte vid en närmare titt var i själva verket tre kortfilmer; The Last Of Us Fan Film, The Last Of Us Fan Film Sequel och The Last Of Us Fan Film Part 3. Editen jag sett (och som du kan se längre ner) är gjord av youtubern JPOTT Gaming, men själva kortfilmerna är producerade av youtubekanalen Iron Horse Cinema. Det enda som editen egentligen gör är att samla ihop de tre kortfilmerna och göra en något så när ihophängande berättelse (delvis) baserad på scener ur spelet. Här nedanför följer en kort sammanfattning vad de tre kortfilmerna handlar om i en löpande text.

Efter att ha stött på en grupp fientliga överlevare och infekterade måste Joel (Jeff Moffitt) och Ellie (Kate McLeod) försöka hitta en säker väg framåt och fortsätta deras resa till rebellgruppen Fireflies. I ett försök att göra just det letar de efter Joel’s gamla bekant, Bill (Gary Marachek), för att få tag i en bil och lämna staden. Ett halvår senare – efter många påfrestningar som skapat ett band mellan dem – anländer Joel och Ellie äntligen till rebellerna i Fireflies.

Tar man de här kortfilmerna för vad de är (gjorda av fans på en microbudget) så är de ganska imponerande. Effektmässigt är det en del uppenbar CGI, men makeupen ser förvånansvärt bra ut bitvis. Det är så klart inte studiokvalité, men med tanke på vad de antagligen hade att röra sig med rent budgetmässigt så är det helt okej. Skådespelet varierar en aning. Vissa gör helt okej prestationer medan andra borde inte ha varit med alls framför kameran. Men den som gör den bästa prestationen här är utan tvekan Gary Marachek, som gör en helt briljant tolkning av karaktären Bill.

Hur som helst är de här tre kortfilmerna helt okej för vad de är. Att jämföra dem (eller någon annan kortfilm för den delen) med HBO’s adoption av The Last Of Us vore inte bara orättvist, utan också rent av korkat. Något jag dock känner efter att ha sett klart den första säsongen av HBO’s adoption är att jag borde ha sett de här kortfilmerna/den här editen redan när jag initialt hade tänkt göra det – jag tror att jag kanske hade uppskattat de ännu mer då än vad jag gjorde nu.

No Comments

Critters: Bounty Hunter av J

augusti 3rd, 2023 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

En intergalaktisk prisjägare (Jordan Downey) anländer till ett hus ute i skogen för att ta itu med ett Krite-problem.

Critters: Bounty Hunter är en kortfilm på cirka sju minuter från 2014 som är regisserad, skriven, (delvis) producerad och klippt av ingen mindre än Jordan Downey – som även har den enda rollen i filmen och som ljudmixat den. Om du inte vet vem Jordan Downey är så är det mannen som gav oss ThanksKilling (recenserad här) och ThanksKilling 3 (recenserad här) några år innan han släppte den här kortfilmen. Hur som helst…

Critters: Bounty Hunter är i mångt och mycket en välgjord liten kortis. Den har en och annan referens till originalfilmerna och trots dess korta speltid så skulle jag nog faktiskt säga att det här är det bästa vi har fått i franchisén sedan Critters 2. Tyvärr är det ju som sagt bara en kortfilm, men jag hade inte tackat nej till en långfilm i samma anda – med en mörkare ton och mer gore.

Vill du spana in den här kortfilmen kan du göra det här nedanför.

No Comments

Ich seh, Ich seh (aka Goodnight Mommy) av J

maj 20th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett avsides liggande hus på landsbygden, mellan skog och majsfält, bor de två nioåriga tvillingbröderna Elias (Elias Schwarz) och Lukas (Lukas Schwarz), som väntar på att deras mor (Susanne Wuest) ska komma hem från sjukhuset i sommarvärmen. När hon väl kommit hem, bandagerad efter ett kosmetiskt ingrepp, är hon som förbytt och ingenting är som det har varit förr, varpå de två bröderna börjar misstänka att den här kvinnan kanske inte är deras mor…

Jag hörde talas om Ich seh, Ich seh – eller Goodnight Mommy – redan kring när den skulle släppas, men efter att ha sett trailern slog jag undan filmen i tron om att den skulle vara ytterligare en film i raden av övernaturliga spökskräckfilmer som välde ut var och varannan månad vid den här tidpunkten. Nu när jag äntligen har sett filmen så har jag insett hur fel jag hade med mina antaganden; Ich seh, Ich seh har ingenting med det övernaturliga att göra utan är en regelrätt psykologisk skräckfilm som är helt baserad i den verkliga världen.

Bortsett från att filmen visade sig vara allt annat än vad jag trodde att den skulle vara så visade den sig också vara helt okej, även om den hade en del brister och problem. Exempelvis är det förbannat övertydligt vart filmen är på väg väldigt tidigt, vilket gjorde att jag mest satt och väntade på att filmen skulle hinna upp med mig själv. Ett annat problem jag har med filmen är dess tempo, som är ganska ojämnt. Filmen har en lång, lång uppbyggnad fram till det att saker och ting börjar hända, för att sedan helt plötsligt ta en paus med en lång sekvens (som inte bara var onödig, den leder ingenstans heller) mitt i, för att sedan fortsätta där de var fram till filmens klimax, som känns överstökat på mindre än två minuter.

Ich seh, Ich seh har definitivt sina brister som sagt, men den har samtidigt å andra sidan riktigt håriga ballar som törs gå en väg som jag inte alls var beredd på och ett slut som fick mig att dra på smilbanden tack vare hur mörkt det är – vilket på sätt och vis blir filmens räddning i slutändan, för min del. Ich seh, Ich seh är i dess helhet en riktigt mörk film som påvisar vilka förödande konsekvenser psykisk ohälsa, i kombination med en tragedi, kan innebära. Det i sig är, för mig personligen i alla fall, betydligt mer skrämmande än vad någon övernaturlig spökskräckfilm någonsin kan leverera.

I sin helhet är Ich seh, Ich seh helt okej i alla fall. Den har sina brister, men ska man se till de aspekter som är bra med filmen så är den definitivt värd åtminstone en titt. Personligen kommer jag nog att återkomma till den här om några år, då med vetskapen om vad som väntar mig – vilket kanske gör den desto mer effektiv i sitt berättande.

No Comments

Desu foresuto kyoufu no mori 1 – 5 (aka Death Forest 1 – 5) av J

november 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I Juli 2014 släpptes indieskräckspelet Death Forest, som skapades av någon under pseudonymen Kazz i Unity. Spelets story är att japanen Kazuki Uchida’s motorcykel går sönder medan han åker igenom Aokigahara – den ökända Självmordsskogen i Japan. Han måste navigera skogen och hitta fyra detaljer för att reparera sin motorcykel och åka ut från den, allt medan han har fyra monster i hälarna; Yoshie, Stalker, Stranger och UMA. Senare samma år, i December, släpptes den första live action adoptionen av Death Forest som senare fick hela fyra uppföljare (!) – och jag har så klart sett allihop…

Att förklara vad Desu foresuto kyoufu no mori – eller Death Forest – filmerna handlar om utan att kunna japanska är som att förklara varför himlen är blå, alltså förbannat svårt. Anledningen till det är att filmerna finns (i skrivande stund i alla fall) enbart med urusla autogenererade engelska undertexter på youtube, vilket gör att majoriteten av alla dialoger i samtliga fem filmer blir otroligt osammanhängande och man får i stort sett gissa sig fram till vad karaktärerna säger. Är inte undertexterna osammanhängande (eller saknas helt och hållet) så fylls de på med irriterande extra text så som ”yes yes yes yes yes” och ”yeah yes that’s it” både före, under, efter och mellan dialogerna. Men för att försöka göra filmerna någon form av rättvisa tänkte jag åtminstone försöka beskriva vad de handlar om här nedanför. En sammanfattning av vad jag tycker om samtliga fem filmer ser du längst ner. Bra så? Bra, då kör vi.

En grupp vänner är ute i skogen och campar. På vägen tillbaka svänger de in på en mörk, smal väg i tron om att det är en genväg. Det dröjer dock inte länge innan deras bil havererar och de blir stående. De blir snart varse om att de inte är ensamma när en panikslagen man, som verkar vara jagad av någonting, dyker upp – och de inser snart att de alla svävar i livsfara.
 
 

 
 
 

En högstadie-dramaklubb har ett träningsläger i en gammal övergiven skolbyggnad nära en mörk skog. Den bekymrade eleven Kizuki (Yuka Kuramochi) går plötsligt med i dramaklubben på dagen då de ska bege sig iväg till träningslägret. Väl där avviker Kizuki och medverkar inte på träningarna. När mörkret lagt sig över byggnaden inser snart gruppen att de inte är ensamma i de tomma lokalerna.

 
 
 
 
Mayu Uchida (Narumi Uno) är en högstadieelev som bor i en lugn förort till Tokyo som blir misshandlad av sin styvfar och har planer på att rymma hemifrån till sin farbror i Tokyo. Medan hon är på väg att kliva på den sista bussen till Tokyo dyker en mystisk främling upp som gör att hon missar bussen. I ett sista försök att ta sig till Tokyo börjar hon istället att gå.

Samtidigt jagar Mayu’s farbror, Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka), en frilansande journalist, efter den fasansfulla anden Yoshie, som fortsatt sina attacker mot intet ont anande människor. Uchida tar emot ett telefonsamtal om att hans brorsdotter Mayu har rymt hemifrån och i hans sökande efter henne hittar han hennes telefon på en bergsstig med en bild på Yoshie.
  
 
Medan den frilansande journalisten Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka) jagar Yoshie besöker han ett sjukhus där han besöker en man efter att ha fått information ifrån en man vid namn Hatakeyama. Samtidigt tar Hatakeyama’s dotter Saori emot ett brev från sin far där han ber henne att ”skicka saken han lämnade till henne”.


 
 
 
 
Folk runtom i Shibuya börjar att se Yoshie. De som står de som faller offer för den glupska demonen börjar i sin tur att se henne och blir snart hennes nästa måltavla. Yui, en av Yoshie’s senaste måltavlor, lyckas undkomma med hjälp av en mystisk man som tar henne in i ett rum med andra överlevande.

Samtidigt har polisen börjat att leta efter den frilansande journalisten Kazuki Uchida, som efter sin jakt på Yoshie blivit hemlös och ett nervvrak, då han är huvudmisstänkt i en rad mystiska försvinnanden i Shibuya.
 
 
Sammanfattningen:
Om man bortser ifrån det stora problemet att alla fem filmerna enbart finns tillgängliga med usla autogenererade engelska undertexter (som jag skrev om längre upp) så är Death Forest filmerna gräsliga lågbudget skräpfilmer som absolut inte är värd din tid.

Problemet med filmerna (bortsett från avsaknaden av vettiga undertexter) är inte att de är lågbudget och rätt dåligt gjorda, utan att de är så förbannat jävla tråkiga. Hur man lyckas få en film som har en speltid på precis över sextio minuter att bli tråkig (och det flera gånger) är helt otroligt. Jag skulle säga att Death Forest filmerna ingår i den kategorin av filmer som är filmvärldens motsvarighet till att få tuggummi i ögonen; det är otroligt segt och otroligt jävla långtråkigt.

Att titta på alla fem filmerna back-to-back var definitivt en upplevelse – och inte av den bra sorten. Alla filmerna finns att titta på på youtube (om någon nu är lika masochistiskt lagd som mig), men jag skulle avråda alla – även skräpfilmsälskare – att avstå från den här dyngan.

Imdb-länkar: Death Forest 1, 2, 3, 4 och 5.

No Comments

Tusk av J

juni 25th, 2022 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

No Comments

Kamisama no iu tôri av J

februari 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

No Comments

Need For Speed av J

januari 7th, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Streetracingföraren och mekanikern Tobey Marshall (Aaron Paul) har suttit två år bakom galler för ett dråp han inte begått och har nu släppts villkorligt fri. Han ser sin chans att utkräva hämnd på sin rival Dino Brewster (Dominic Cooper) som var den som satte dit honom och få upprättelse genom att medverka i det ultimata streetracet DeLeon – ett hemligt och högrisk race som enbart de bästa förarna får medverka i.

Den amerikansk-indiska samproduktionen Need For Speed från 2014 är en cash-in på EA publicerade spelserien med samma namn. Filmens story är så klart av den extremt generiska sorten och filmen i sig tickar av varenda klyscha som finns i biljaktsgenren. Med det sagt hade jag jävligt kul i soffan i strax över två timmar och var det något filmen inte var så var det tråkig, trots att jag kunde förutse ungefär varenda sak som skulle hända i den. Filmen är dummare än en säck med blomkål, men jag är okej med det. Filmen bränner på i tvåhundrafemtio knyck och det rör i stort sett hela tiden på sig, vilket gör den till en skön popcornrulle man kan stänga av hjärnan i strax över två timmar till.

Need For Speed fungerade finfint här och jag kommer definitivt att se om den. Den får en tumme upp och en rekommendation. Nu är det bara att vänta på uppföljaren som tydligen verkar vara produktionslimbo…

No Comments

FPS: First Person Shooter av J

augusti 25th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Ett mystiskt virus har brutit ut som förvandlar de smittade till köttätande monster inom loppet av några få minuter efter infektion. Din fru har ännu inte kommit hem från sitt jobb vid den klinik hon jobbar vid så du bestämmer dig således för att bege dig dit för att undersöka orsaken till att hon ännu inte har kommit hem. Väl där inser du att kliniken är Ground Zero för det mystiska viruset och du måste nu leta igenom komplexet, våning efter våning, efter din försvunna fru. Men tiden är knapp; vid gryning kommer hela området att bli jämnat med marken.

FPS: First Person Shooter är en tysk lågbudgetfilm från 2014 som försökte sig på samma koncept som Hardcore Henry från 2015 (recenserad här) gjorde, fast med oldschool first person shooters som grundidé. Hela filmen är uppbyggd som ett gammalt DOS-spel, från första rutan till sista och inkluderar saker som ofta kunde ses i spel från den eran; så som skärmar när man klarade en bana, game over screens, konsol, fusk som skrevs in i konsol och så vidare. Referenserna till den gamla skolan av FPS-spel (och till skräckfilmer från 80-talet) haglar filmen igenom och för att toppa alltihop har även Stephan Weyte lånat ut sin röst till ”spelarkaraktären”. Vem fan är Stephan Weyte kanske du undrar; det var han som gjorde rösten till spelarkaraktären Caleb i det ikoniska FPS-spelet Blood från 1997 och dess uppföljare Blood II: The Chosen från 1998.

Filmen i sig är väl inte så där värst bra egentligen. Den är rätt långsam på sina ställen och hade inte lidit av att vara tio minuter kortare direkt, men att de lyckats snickra ihop filmen med den antagligen ganska låga budgeten de haft är ändå väldigt imponerande samtidigt som alla referenser hjälper till (i alla fall för den som är ett fan av oldschool FPS-spel) att höja underhållningsvärdet något. Det största problemet jag egentligen hade med filmen var att de valde att ändra vyn i filmen då och då, vilket tog mig ur filmen lite grann. Jag antar att dessa vybyten var för att det skulle föreställa ”cutscenes” i ”spelet”, men jag hade föredragit om de valt att göra som de gjorde i Hardcore Henry och enbart köra på första persons vyn rakt igenom.

De fel som är kan jag faktiskt förbise och ursäkta lite grann med tanke på hur välgjord filmen i det stora hela faktiskt är med tanke på vilken budget de antagligen hade. Hela filmen är ett kärleksbrev till 90-talets första persons shooters och jag kan inte annat tycka att det är underhållande och riktigt kul på det stora hela. Filmen är knappast felfri som sagt, men jag ger den en tumme upp och en försiktig rekommendation – åtminstone till fans av äldre FPS-spel.

No Comments

Sniper: Legacy av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

I och med att det kommit tre nya filmer i Sniper franchisén de senaste fem åren tyckte jag att det var dags att se om de fyra första innan jag handlöst skulle slänga mig in i de nya installationerna i serien. Den första filmen visste jag ju sedan tidigare att jag gillade, vilket jag fortfarande gör. Det är en solid action-thriller där samspelet mellan Tom Berenger och Billy Zane är så jävla bra. När jag sedan satte mig och såg om tvåan och trean blev jag faktiskt förvånad; den här gången tyckte jag att de var nästan lika bra som den första filmen. De är dummare och har en lite, lite annorlunda ton mot den första filmen men de är fan så underhållande. Sen satte jag mig och såg fjärde filmen i serien och.. mja.. den är okej för vad den är, även om jag hellre ser om någon av de tre första filmerna. Med allt det sagt, här följer plot synopsisen för Sniper: Legacy;

Efter att militära ledare har blivit lönnmördade får krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) nyheten om att hans far, den legendariske krypskytten Thomas Beckett (Tom Berenger), var en av dem. I sitt sökande efter den ansvarige inser Brandon snart att saker och ting inte är vad de verkar vara och att han används som bete för att locka ut lönnmördaren.

Sniper: Legacy – vars arbetstitel var Sniper 5: Ghost Shooter, som två år senare blev titeln för den sjätte filmen i serien (utan femman då, alltså..) – är ett steg upp från Sniper: Reloaded, även om det inte är jättestort. Filmens actiondelar är suveräna och underhållande, men bortsett från dem känns filmens manus överlag ganska trött och klyschigt. Man blir inte jätteförvånad när filmens stora twist ungefär halvvägs in slängs i ansiktet på en och det hela resulterar mest i en stor axelryckning. Likt Billy Zane i Reloaded används Berenger här på tok för lite och putas åt sidan för att göra plats åt Collins’ karaktär som jag fortfarande inte riktigt finner speciellt intressant att följa.

Hur som helst, Sniper: Legacy är ett litet steg upp för franchisén och är överlag helt okej – även om jag saknar tonen från de tre första filmerna även här.

Läs gärna mina gamla recensioner på Sniper, Sniper 2, Sniper 3 och Sniper: Reloaded.

No Comments

As Above, So Below av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Arkeologisten Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) söker efter den legendariska filosofstenen, som sägs besitta kraften att förvandla basmetaller till guld och beviljar evigt liv. Hon finner snart en ledtråd i Iran som pekar på vart den legendariska artefakten kan finnas. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) beger hon sig till Paris där hon möter upp sin före detta pojkvän George (Ben Feldman) varpå de snart drar slutsatsen att artefakten måste finnas under katakomberna under Paris.

De slår sig ihop med guiden Papillon (François Civil), hans flickvän Souxie (Marion Lambert) och deras vän Zed (Ali Marhyar) för att hitta stenen, vilket snabbt leder dem in i de outforskade delarna av katakomberna. Det de inte vet är att de precis har tagit det första steget in i Helvetet…

As Above, So Below från 2014 är en av de där filmerna som fick slinka med i min kundvagn hos någon av de svenska filmbutikerna jag besöker och handlar hos nästan varenda månad när jag beställde några andra filmer – vilka det var har jag ingen aning om då filmen har stått i hyllan här hemma i runt två år. Hur som helst så är filmen regisserad och skriven av bröderna Dowdle (John Erick Dowdle och Drew Dowdle) som ligger bakom bland annat The Poughkeepsie Tapes från 2007, [REC] remaken Quarantine från 2008 och M. Night Shyamalan producerade Devil från 2010 – och det här måste vara deras svagaste film de har gjort hittills.

Filmens första timme är helt okej och bitvis faktiskt ganska creepy, men när man kommer in i filmens tredje akt ballar allting ur och helt ärligt förstod jag knappt vad som pågick – fram tills det att jag satte mig och läste om filmen på internet. Nu kanske det var jag som var en total idiot som inte förstod vart de ville komma med filmen, men då allting kändes inslängt bara för att fick jag känslan av att det inte fanns någon sammanhållning överhuvudtaget under de sista trettio minuterna medan jag satt och såg filmen. Slutet är dessutom ett av de största meh-sluten jag har beskådat i en found footage film. Jag hade hellre tagit ett av de klyschigare sluten där den sista karaktären blir bortdragen från kameran eller dylikt över slutet som inträffar här.

As Above, So Below är långt ifrån den sämsta found footage filmen jag har sett givetvis, men även om den första timmen var helt okej så känns filmen överlag som ganska meh. Det finns givetvis sämre filmer i den här subgenren, men det finns samtidigt betydligt bättre också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud