| Subcribe via RSS

Sniper: Legacy av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

I och med att det kommit tre nya filmer i Sniper franchisén de senaste fem åren tyckte jag att det var dags att se om de fyra första innan jag handlöst skulle slänga mig in i de nya installationerna i serien. Den första filmen visste jag ju sedan tidigare att jag gillade, vilket jag fortfarande gör. Det är en solid action-thriller där samspelet mellan Tom Berenger och Billy Zane är så jävla bra. När jag sedan satte mig och såg om tvåan och trean blev jag faktiskt förvånad; den här gången tyckte jag att de var nästan lika bra som den första filmen. De är dummare och har en lite, lite annorlunda ton mot den första filmen men de är fan så underhållande. Sen satte jag mig och såg fjärde filmen i serien och.. mja.. den är okej för vad den är, även om jag hellre ser om någon av de tre första filmerna. Med allt det sagt, här följer plot synopsisen för Sniper: Legacy;

Efter att militära ledare har blivit lönnmördade får krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) nyheten om att hans far, den legendariske krypskytten Thomas Beckett (Tom Berenger), var en av dem. I sitt sökande efter den ansvarige inser Brandon snart att saker och ting inte är vad de verkar vara och att han används som bete för att locka ut lönnmördaren.

Sniper: Legacy – vars arbetstitel var Sniper 5: Ghost Shooter, som två år senare blev titeln för den sjätte filmen i serien (utan femman då, alltså..) – är ett steg upp från Sniper: Reloaded, även om det inte är jättestort. Filmens actiondelar är suveräna och underhållande, men bortsett från dem känns filmens manus överlag ganska trött och klyschigt. Man blir inte jätteförvånad när filmens stora twist ungefär halvvägs in slängs i ansiktet på en och det hela resulterar mest i en stor axelryckning. Likt Billy Zane i Reloaded används Berenger här på tok för lite och putas åt sidan för att göra plats åt Collins’ karaktär som jag fortfarande inte riktigt finner speciellt intressant att följa.

Hur som helst, Sniper: Legacy är ett litet steg upp för franchisén och är överlag helt okej – även om jag saknar tonen från de tre första filmerna även här.

Läs gärna mina gamla recensioner på Sniper, Sniper 2, Sniper 3 och Sniper: Reloaded.

No Comments

As Above, So Below av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Arkeologisten Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) söker efter den legendariska filosofstenen, som sägs besitta kraften att förvandla basmetaller till guld och beviljar evigt liv. Hon finner snart en ledtråd i Iran som pekar på vart den legendariska artefakten kan finnas. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) beger hon sig till Paris där hon möter upp sin före detta pojkvän George (Ben Feldman) varpå de snart drar slutsatsen att artefakten måste finnas under katakomberna under Paris.

De slår sig ihop med guiden Papillon (François Civil), hans flickvän Souxie (Marion Lambert) och deras vän Zed (Ali Marhyar) för att hitta stenen, vilket snabbt leder dem in i de outforskade delarna av katakomberna. Det de inte vet är att de precis har tagit det första steget in i Helvetet…

As Above, So Below från 2014 är en av de där filmerna som fick slinka med i min kundvagn hos någon av de svenska filmbutikerna jag besöker och handlar hos nästan varenda månad när jag beställde några andra filmer – vilka det var har jag ingen aning om då filmen har stått i hyllan här hemma i runt två år. Hur som helst så är filmen regisserad och skriven av bröderna Dowdle (John Erick Dowdle och Drew Dowdle) som ligger bakom bland annat The Poughkeepsie Tapes från 2007, [REC] remaken Quarantine från 2008 och M. Night Shyamalan producerade Devil från 2010 – och det här måste vara deras svagaste film de har gjort hittills.

Filmens första timme är helt okej och bitvis faktiskt ganska creepy, men när man kommer in i filmens tredje akt ballar allting ur och helt ärligt förstod jag knappt vad som pågick – fram tills det att jag satte mig och läste om filmen på internet. Nu kanske det var jag som var en total idiot som inte förstod vart de ville komma med filmen, men då allting kändes inslängt bara för att fick jag känslan av att det inte fanns någon sammanhållning överhuvudtaget under de sista trettio minuterna medan jag satt och såg filmen. Slutet är dessutom ett av de största meh-sluten jag har beskådat i en found footage film. Jag hade hellre tagit ett av de klyschigare sluten där den sista karaktären blir bortdragen från kameran eller dylikt över slutet som inträffar här.

As Above, So Below är långt ifrån den sämsta found footage filmen jag har sett givetvis, men även om den första timmen var helt okej så känns filmen överlag som ganska meh. Det finns givetvis sämre filmer i den här subgenren, men det finns samtidigt betydligt bättre också.

No Comments

Charlie’s Farm av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vännerna Jason (Dean Kirkright) och Mick aka Donkey (Sam Coward) har bestämt sig för att åka ut på en road trip till den australiensiska bonnvischan för att besöka den beryktade platsen ”Charlie’s Farm”, som tros vara hemsökt. De lyckas övertala Jason’s flickvän Natasha (Tara Reid) att ringa hennes bästa vän Melanie (Allira Jaques) så att de bägge kan följa med på resan. De talar emellertid aldrig om för tjejerna om platsens blodiga förflutna; under 1980-talet ägnade sig farmarparet John Wilson (Bill Moseley) och hans fru Merideth (Trudi Ross) sig åt att tortera, mörda och äta otaliga offer på platsen tills det att de blev lynchade av en mobb – men inte innan Merideth hann gömma deras förståndshandikappade son Charlie, som aldrig återfanns.

Väl på plats bestämmer sig gruppen för att övernatta och utforska området närmare dagen därpå, ovetandes att Charlie (Nathan Jones) fortfarande bor på farmen – och att han har vuxit upp till ett över två meter högt och hundrasjuttiofem kilo tungt vidunder av psykotiska muskler!

Charlie’s Farm är en australiensisk slasherfilm från 2014 som går i ungefär samma fotspår som Wrong Turn och Hatchet filmerna. Skillnaden på den här filmen och de filmerna är att det är väldigt lång build-up här, nästan onödigt lång faktiskt. Förvisso är det två flashback-sekvenser där det händer saker, men det är först när det är i runda slängar kring trettio minuter kvar av filmen det börjar röra på sig i nutid.

Trots den långsamma build-upen gillade jag filmen. Skådespelarna är bra, karaktärerna är (överlag) underhållande att titta på och gore-effekterna är både praktiska och slafsiga – score! Även om Bill Moseley och Kane Hodder har små roller här så är filmen som bäst när dessa två herrar står framför kameran. Nathan Jones var dessutom helt rätt person att sätta i rollen som Charlie – karln är för fan gigantisk!

Charlie’s Farm var för mig ett blindköp när jag handlade hem en hel bunt med slasherfilmer från brittiska Amazon och den visade sig vara en av de bästa av den högen. Rekommenderas.

No Comments

John Wick av J

juni 16th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

No Comments

Wyrmwood av J

maj 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ’n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

No Comments

Starry Eyes av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Alex Essoe) är en ung kvinna med drömmar om att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Hon hankar sig fram som servitris på ett snabbmatshak och går på provspelningar utan någon större framgång. Hennes lycka verkar emellertid vända då hon efter en provspelning får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till: huvudrollen i högaktade Astraeus Pictures nya skräckfilm ”The Silver Scream”, med löfte om att bli känd över en natt. Enda haken är att hon måste ingå i ett avtal i utbyte – ett avtal med ett mycket högt pris…

Starry Eyes är en amerikansk-belgisk samproduktion från 2014. Filmen är en slow burn, där första halvan sakta men säkert bygger upp inför den förvånansvärt våldsamma andra halvan. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och även om manuset inte är speciellt oförutsägbart så fungerar det fint här. Jag menar, det är knappast en film man tittar på för att få gnugga geniknölarna under dess speltid…

Jag brukar ha en del problem med slow burn filmer (speciellt de där det inte händer så värst mycket under första halvan). Starry Eyes är ett undantag. Det är en mörk och slagkraftig, om än till en början långsam, satir om hur vidrig världen kan vara. Jag gillar den. Jag gillar den mycket. Jag ger den en rekommendation, så gå och se den nu.

No Comments

WolfCop av J

februari 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är inte ovanligt för den alkoholiserade småstadspolisen Lou (Leo Fafard) att däcka och vakna på obekanta platser, men efter att ha ryckt ut för att undersöka oroligheter i den intilliggande skogen kring Woodhaven har saker och ting tagit en märklig – för att inte tala om hårresande – vändning; Lou har insett att han vid fullmåne förvandlas till en blodtörstig varulv. Vad han emellertid inte vet är att han bara är en liten bricka i ett betydligt större spel och att Woodhaven’s framtid vilar på hans håriga axlar.

Hade det inte varit för att min vän V insisterade på att jag skulle se WolfCop hade jag troligen aldrig tagit mig tiden till det och hade således missat en ganska underhållande B-film. WolfCop bjuder på en hel del våld, humor, praktiska effekter (så när som på några få CGI-effekter här och där) och en kort och perfekt speltid (knappt åttio minuter) för den här typen av film – detta medför givetvis också att det hela tiden händer något i filmen, vilket jag personligen uppskattar.

WolfCop är så långt ifrån sofistikerad film man bara kan komma tror jag och är ett fint exempel på hur B-film bör göras; det är våldsamt, cheesigt, trashigt och underhållande som fan. Det enda jag egentligen skulle kunna tänka mig att klaga över är att de återanvänder skämtet om att Lou är en alkis en handfull gånger för mycket. Jag menar, efter det tjugonde alkisskämtet tror jag de flesta som tittar på filmen förstår vart de vill komma med det…

WolfCop är hjärndöd God Underhållning och får en tumme upp från mig. Se den. Rekommenderas.

No Comments

Sharknado 2: The Second One av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 2 - The Second OneFin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

No Comments

Cooties av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

CootiesClint (Elijah Wood) håller på att skriva en skräckroman och har flyttat hem till sin mor i Ft. Chicken, Illinois, för att kunna göra det i lugn och ro. Men för att dra in lite pengar har han tagit ann sig ett vikariejobb över sommaren som lärare på den isolerade Ft. Chicken Elementary skolan där han själv gick. Kort efter att han börjat den första lektionen attackerar en av eleverna en av sina klasskamrater och det dröjer inte länge förrän fler elever börjar attackera varandra och sina lärare. Det står snart klart för lärarna att ett virus har spridit sig bland barnen som förvandlar dem till blodtörstiga monster och att de måste samarbeta, trots sina olikheter, för att överleva det pågående kaoset.

Jag har haft Cooties stående i hyllan här hemma i nära två år och tyckte att det äntligen var dags att se den. Och jag blev verkligen inte besviken. Cooties är en hysterisk zombie-isch komedi i stuk med Shaun Of The Dead (om möjligt lite flamsigare och inte fullt lika bra, givetvis) som levererar en hel del gapskratt och gore. Hela filmen är fullständigt hysterisk och föll mig alldeles utmärkt i smaken då den aldrig blir tråkig och stannar nästintill aldrig upp under de cirka nittio minuter den rullar på under. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är dess slut, det känns som att det fattas en halvtimmes speltid eller något då filmen slutar väldigt tvärt.

Bland skådespelarna kände jag inte igen direkt någon utöver Elijah Wood bortsett från Leigh Whannell (en av skaparna av Saw och Insidious filmerna), som också medverkade i manusskrivandet av filmen. Effekterna verkade vara praktiska (vilket oftast får mig att jubla när det gäller modern skräckfilm) och makeupen såg väldigt bra ut.

Hur som, Cooties är en underhållande film som jag kan rekommendera – även om man är jävligt trött på den extrema ström av zombiefilmer som kommit de senaste femton åren. Rekommenderas.

No Comments

Varsity Blood av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Varsity BloodDet är Halloween och en grupp atleter och cheerleaders med en mörk hemlighet har bestämt sig för att bege sig ut till en sedan länge övergiven och avsides bondgård för en natt av sprit och olämpligt beteende. De inser dock snart att de inte är ensamma där ute då någon klätt upp sig som deras lags maskot, en indiankrigare, och beväpnat sig med en yxa och pil och båge för att ta itu med dem…

Två år efter att han skrev manuset till Bloody Homecoming satte sig Jake Helgren i både manusförfattarstolen och registolen för slasherfilmen Varsity Blood. Resultatet blev.. sådär. Filmen inleds väldigt starkt men växlar sedan ner tempot avsevärt och det känns nästan som hela filmen stannar upp för att stå och trampa på samma ställe i nära en timme. Det som räddar filmen är dess sista akt som är rent slasherfilmsguld i mina ögon. Morden är brutala, blodiga och effekterna ser förvånansvärt bra ut (troligen då det verkar enbart ha använts praktiska effekter och inget CGI-tjafs). Skådespelarna varierar i kvalité men fungerar överlag. Deras karaktärer är emellertid mestadels irriterande idioter, som dessvärre är någon form av följetång i moderna skräckfilmer (speciellt slasherfilmer av någon anledning).

Jag föredrar Bloody Homecoming men tycker samtidigt att Varsity Blood är en okej film för vad den är. Hade Helgren gjort den mer händelserik i mitten istället för att spara på allt krut till de sista trettio minuterna hade den troligen varit mer sevärd i mina ögon, men det är väl som det är. Varsity Blood är en hyfsat sevärd film bland de mer moderna slasherfilmerna i alla fall och är ganska långt ifrån mycket av det som släppts sista femton åren.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud