Helt Perfekt Glob

Charlie’s Farm av J

Vännerna Jason (Dean Kirkright) och Mick aka Donkey (Sam Coward) har bestämt sig för att åka ut på en road trip till den australiensiska bonnvischan för att besöka den beryktade platsen ”Charlie’s Farm”, som tros vara hemsökt. De lyckas övertala Jason’s flickvän Natasha (Tara Reid) att ringa hennes bästa vän Melanie (Allira Jaques) så att de bägge kan följa med på resan. De talar emellertid aldrig om för tjejerna om platsens blodiga förflutna; under 1980-talet ägnade sig farmarparet John Wilson (Bill Moseley) och hans fru Merideth (Trudi Ross) sig åt att tortera, mörda och äta otaliga offer på platsen tills det att de blev lynchade av en mobb – men inte innan Merideth hann gömma deras förståndshandikappade son Charlie, som aldrig återfanns.

Väl på plats bestämmer sig gruppen för att övernatta och utforska området närmare dagen därpå, ovetandes att Charlie (Nathan Jones) fortfarande bor på farmen – och att han har vuxit upp till ett över två meter högt och hundrasjuttiofem kilo tungt vidunder av psykotiska muskler!

Charlie’s Farm är en australiensisk slasherfilm från 2014 som går i ungefär samma fotspår som Wrong Turn och Hatchet filmerna. Skillnaden på den här filmen och de filmerna är att det är väldigt lång build-up här, nästan onödigt lång faktiskt. Förvisso är det två flashback-sekvenser där det händer saker, men det är först när det är i runda slängar kring trettio minuter kvar av filmen det börjar röra på sig i nutid.

Trots den långsamma build-upen gillade jag filmen. Skådespelarna är bra, karaktärerna är (överlag) underhållande att titta på och gore-effekterna är både praktiska och slafsiga – score! Även om Bill Moseley och Kane Hodder har små roller här så är filmen som bäst när dessa två herrar står framför kameran. Nathan Jones var dessutom helt rätt person att sätta i rollen som Charlie – karln är för fan gigantisk!

Charlie’s Farm var för mig ett blindköp när jag handlade hem en hel bunt med slasherfilmer från brittiska Amazon och den visade sig vara en av de bästa av den högen. Rekommenderas.

John Wick av J

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

Wyrmwood av J

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ’n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

Starry Eyes av J

Sarah (Alex Essoe) är en ung kvinna med drömmar om att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Hon hankar sig fram som servitris på ett snabbmatshak och går på provspelningar utan någon större framgång. Hennes lycka verkar emellertid vända då hon efter en provspelning får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till: huvudrollen i högaktade Astraeus Pictures nya skräckfilm ”The Silver Scream”, med löfte om att bli känd över en natt. Enda haken är att hon måste ingå i ett avtal i utbyte – ett avtal med ett mycket högt pris…

Starry Eyes är en amerikansk-belgisk samproduktion från 2014. Filmen är en slow burn, där första halvan sakta men säkert bygger upp inför den förvånansvärt våldsamma andra halvan. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och även om manuset inte är speciellt oförutsägbart så fungerar det fint här. Jag menar, det är knappast en film man tittar på för att få gnugga geniknölarna under dess speltid…

Jag brukar ha en del problem med slow burn filmer (speciellt de där det inte händer så värst mycket under första halvan). Starry Eyes är ett undantag. Det är en mörk och slagkraftig, om än till en början långsam, satir om hur vidrig världen kan vara. Jag gillar den. Jag gillar den mycket. Jag ger den en rekommendation, så gå och se den nu.

WolfCop av J

Det är inte ovanligt för den alkoholiserade småstadspolisen Lou (Leo Fafard) att däcka och vakna på obekanta platser, men efter att ha ryckt ut för att undersöka oroligheter i den intilliggande skogen kring Woodhaven har saker och ting tagit en märklig – för att inte tala om hårresande – vändning; Lou har insett att han vid fullmåne förvandlas till en blodtörstig varulv. Vad han emellertid inte vet är att han bara är en liten bricka i ett betydligt större spel och att Woodhaven’s framtid vilar på hans håriga axlar.

Hade det inte varit för att min vän V insisterade på att jag skulle se WolfCop hade jag troligen aldrig tagit mig tiden till det och hade således missat en ganska underhållande B-film. WolfCop bjuder på en hel del våld, humor, praktiska effekter (så när som på några få CGI-effekter här och där) och en kort och perfekt speltid (knappt åttio minuter) för den här typen av film – detta medför givetvis också att det hela tiden händer något i filmen, vilket jag personligen uppskattar.

WolfCop är så långt ifrån sofistikerad film man bara kan komma tror jag och är ett fint exempel på hur B-film bör göras; det är våldsamt, cheesigt, trashigt och underhållande som fan. Det enda jag egentligen skulle kunna tänka mig att klaga över är att de återanvänder skämtet om att Lou är en alkis en handfull gånger för mycket. Jag menar, efter det tjugonde alkisskämtet tror jag de flesta som tittar på filmen förstår vart de vill komma med det…

WolfCop är hjärndöd God Underhållning och får en tumme upp från mig. Se den. Rekommenderas.

Sharknado 2: The Second One av J

Fin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

Cooties av J

Clint (Elijah Wood) håller på att skriva en skräckroman och har flyttat hem till sin mor i Ft. Chicken, Illinois, för att kunna göra det i lugn och ro. Men för att dra in lite pengar har han tagit ann sig ett vikariejobb över sommaren som lärare på den isolerade Ft. Chicken Elementary skolan där han själv gick. Kort efter att han börjat den första lektionen attackerar en av eleverna en av sina klasskamrater och det dröjer inte länge förrän fler elever börjar attackera varandra och sina lärare. Det står snart klart för lärarna att ett virus har spridit sig bland barnen som förvandlar dem till blodtörstiga monster och att de måste samarbeta, trots sina olikheter, för att överleva det pågående kaoset.

Jag har haft Cooties stående i hyllan här hemma i nära två år och tyckte att det äntligen var dags att se den. Och jag blev verkligen inte besviken. Cooties är en hysterisk zombie-isch komedi i stuk med Shaun Of The Dead (om möjligt lite flamsigare och inte fullt lika bra, givetvis) som levererar en hel del gapskratt och gore. Hela filmen är fullständigt hysterisk och föll mig alldeles utmärkt i smaken då den aldrig blir tråkig och stannar nästintill aldrig upp under de cirka nittio minuter den rullar på under. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är dess slut, det känns som att det fattas en halvtimmes speltid eller något då filmen slutar väldigt tvärt.

Bland skådespelarna kände jag inte igen direkt någon utöver Elijah Wood bortsett från Leigh Whannell (en av skaparna av Saw och Insidious filmerna), som också medverkade i manusskrivandet av filmen. Effekterna verkade vara praktiska (vilket oftast får mig att jubla när det gäller modern skräckfilm) och makeupen såg väldigt bra ut.

Hur som, Cooties är en underhållande film som jag kan rekommendera – även om man är jävligt trött på den extrema ström av zombiefilmer som kommit de senaste femton åren. Rekommenderas.

Varsity Blood av J

Det är Halloween och en grupp atleter och cheerleaders med en mörk hemlighet har bestämt sig för att bege sig ut till en sedan länge övergiven och avsides bondgård för en natt av sprit och olämpligt beteende. De inser dock snart att de inte är ensamma där ute då någon klätt upp sig som deras lags maskot, en indiankrigare, och beväpnat sig med en yxa och pil och båge för att ta itu med dem…

Två år efter att han skrev manuset till Bloody Homecoming satte sig Jake Helgren i både manusförfattarstolen och registolen för slasherfilmen Varsity Blood. Resultatet blev.. sådär. Filmen inleds väldigt starkt men växlar sedan ner tempot avsevärt och det känns nästan som hela filmen stannar upp för att stå och trampa på samma ställe i nära en timme. Det som räddar filmen är dess sista akt som är rent slasherfilmsguld i mina ögon. Morden är brutala, blodiga och effekterna ser förvånansvärt bra ut (troligen då det verkar enbart ha använts praktiska effekter och inget CGI-tjafs). Skådespelarna varierar i kvalité men fungerar överlag. Deras karaktärer är emellertid mestadels irriterande idioter, som dessvärre är någon form av följetång i moderna skräckfilmer (speciellt slasherfilmer av någon anledning).

Jag föredrar Bloody Homecoming men tycker samtidigt att Varsity Blood är en okej film för vad den är. Hade Helgren gjort den mer händelserik i mitten istället för att spara på allt krut till de sista trettio minuterna hade den troligen varit mer sevärd i mina ögon, men det är väl som det är. Varsity Blood är en hyfsat sevärd film bland de mer moderna slasherfilmerna i alla fall och är ganska långt ifrån mycket av det som släppts sista femton åren.

The Redwood Massacre av J

Fem vänner beger sig ut på en campingtur för att besöka det ökända Redwood Huset, där en bonde blev galen och massakrerade hela sin familj för att slutligen hänga sig själv tjugo år tidigare. Det går upp för dem, en efter en, att det kan ha legat mer sanning i legenden om Redwood Huset än vad de till en början trott då de ställs öga mot öga med en yxbeväpnad galning.

The Redwood Massacre är en skotsk lågbudget slasher från 2014 med en budget på cirka 50 000 pund (i runda slängar 570 000 svenska kronor). Filmens effekter är förvånansvärt välgjorda med tanke på dess budget medan skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Överlag är de som står framför kameran inget vidare och vissa replikleveranser är skrattretande – och med det menar jag således inte att deras insatser är cheesiga utan enbart usla. Den som gör bäst jobb är väl troligtvis Benjamin Selway som jag åtminstone misstänker spelade mördaren i filmen då hans prestation påminner lite grann om Kane Hodder’s porträttering av Jason Voorhees i Friday The 13th filmerna han medverkade i.

Hur som helst är inte skådespelarinsatserna filmens enda problem heller då den verkar knappt veta vad den vill vara för något. Den går från att vara en slasherfilm till en form av torture porn för att slutligen återgå till att vara en slasherfilm. Resultatet blir inte bara rörigt utan även ganska ointressant och överlag tråkigt. Å andra sidan har filmen en del ljuspunkter på sina ställen också vilket gör att filmen inte känns som ett fullständigt magplask.

Det bra med filmen väger upp en del av det dåliga och filmen känns okej i mitt tycke. Jag har svårt att tro att det här är något jag kommer att se om inom någon närmare framtid men det är samtidigt inte något jag har lust att kasta i soptunnan heller.

GirlHouse av J

Kylie Atkins (Ali Cobrin) är en vacker, ung student med ett utseende som en omslagstjej, ett vänligt tystlåtet uppförande och ett desperat behov av pengar för att betala hennes dyra college undervisning. Hon övertygar sig själv att live webcam porr kanske är svaret på hennes finansiella problem och låter sig bli rekryterad till GirlHouse – en live webb-feed som sänder de sexiga upptågen av en grupp vackra unga kvinnor som bor i en enslig och hårt bevakad timmervilla. Medans hon utför sin första striptease för entusiastiska onlinetittare får hon uppmärksamheten av ”Loverboy” (Slaine), en mystisk och sinnesrubbad GirlHouse fanatiker.

När så Kylie är iväg på en date en kväll bestämmer sig några av de andra tjejerna för att genomföra ett elakt skämt på Loverboys bekostnad och lyckas således oavsiktligt sätta igång hans mordiska plan för hämnd. Loverboy använder sig av sin teknologiska skicklighet för att hitta GirlHouse’s hemliga plats och fångar tjejerna inne i villan medan han tar kontroll över husets komplexa system av webb-feed med ett enda syfte; att döda dem alla…

GirlHouse är en kanadensisk slasherfilm från 2014 och ligger nu mer på min topp fem bästa slasherfilmer efter 00-talet. Filmen är välspelad, snygg och blodig. Filmen är dum som en säck med hammare men den underhåller och försöker inte vara något annat än en bonifierad slasherfilm. Visst, den har inte samma cheesiga charm som 80-talets gyllene pärlor i den här subgenren men den levererar det den ska och får en solklar rekommendation från mig.