| Subcribe via RSS

Gridlocked av J

juli 8th, 2018 | Postad i Action, Film

Den före detta S.W.A.T. ledaren David Hendrix (Dominic Purcell) har efter att ha blivit skottskadad i tjänsten inte blivit godkänd i hälsoproverna, vilket tillfälligt har degraderat honom till att utföra rutinuppdrag för N.Y.P.D. Som om saker och ting inte kunde bli värre har han även blivit ihopparad med Brody Walker (Cody Hackman), en hårt festande skådespelare som efter att ha gett en paparazzi stryk blivit dömd till att genomföra samhällstjänst – däribland att vara med Hendrix i hans tjänst.

När deras tid tillsammans börjar närma sig sitt slut tar Hendrix med sig Walker till en hemlig träningsanläggning för att visa honom hur S.W.A.T. tränar. Under deras besök slår en grupp tungt beväpnade legosoldater, ledda av den mystiske Korver (Stephen Lang), till mot byggnaden och lägger området under belägring. Hendrix och Walker måste nu slå sig ihop med de andra överlevande för att slå tillbaka legosoldaternas attacker.

Jag hade hört att Gridlocked skulle vara en ultravåldsam actionfilm och förväntade mig således en over the top ultravåldsam actionfilm som inte hade speciellt många förankringar till verkligheten. Mina förhoppningar var så klart missledda och jag fick istället en ganska standard barnförbjuden actionfilm anno 2015. Visst, det är en hel del action och våld i Gridlocked, men inte i den graden jag hade inbillat mig att det skulle vara.

Skådespelarna är bra, men manuset är sådär. Idéen om en träningsanläggning för S.W.A.T. som hamnar under belägring är intressant och till större delen underhållande, men filmen blir fläckvis väldigt förutsägbar och följer en del standardmallar för den här typen av actionfilmer. Hade de vågat ta ut lite mer på svängarna och tagit några fler risker med manuset hade filmen, även om den är bra, antagligen blivit bättre än vad den är.

Tack vare mina höga förhoppningar på vad filmen skulle leverera är jag väl lite smått besviken, men jag gillade å andra sidan Gridlocked för vad den var. Den bjuder inte på någonting nytt och den återupprepar vad en hel del andra filmer i samma subgenre av actionfilmer gjort tidigare, men den är å andra sidan så pass underhållande och actionpackad att den flyger förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en svag rekommendation.

No Comments

Scream: The TV Series – Season 1 & 2 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Med den tredje säsongen av den MTV-producerade slashersåpan Scream: The TV-series vid ytterdörren har jag äntligen fått ur tummen och sett de två första säsongerna. Serien är givetvis baserad på Wes Craven‘s och Kevin Williamson‘s slasherfilmer med samma titel. De bägge herrarna återvände till franchisén som exekutiv producent respektive manusförfattare, men innan första säsongen hann gå klart avled Wes Craven hastigt i hjärncancer. Hur som helst följer inte TV-serien sitt källmaterial mer än vad den behöver; vi blir presenterade med en ny story, nya karaktärer och en mördare som bär en mask som påminner om den i filmerna men som ändå är lite off. Med det sagt…

För tjugo år sedan inträffade en rad bestialiska mord under en natt i den lilla staden Lakewood. Mördaren tros ha blivit skjuten till döds och är nu mer en välkänd vandringssägen i staden. Lakewood lamslås hur som helst återigen efter att en populär highschool elev hittats brutalt mördad, vilket snabbt visar sig bara vara början då en maskerad psykopat har satt sitt sikte på hennes kompisgäng. En av tjejerna i det här gänget, Emma (Willa Fitzgerald), har blivit mördarens primära måltavla då hon på något sätt har kopplingar till stadens mörka förflutna. Med både hennes familj och vänner i uppenbar fara börjar hon att undersöka stadens mörka hemligheter för att försöka ta reda på vem som ligger bakom de ohyggliga händelserna som pågår – vilket blir lättare sagt än gjort då alla är misstänkta och vem som helst kan vara nästa offer…

Säsong ett är sisådär i mitt tycke. När jag sätter mig för att titta på en slashershow förväntar jag mig att få se en hel del slashings, inte tonårsdrama som pågår i tre episoder utan att ett enda mord inträffar – vilket är just det som händer i den här första säsongen. Det har koncentrerats lite för mycket på dramadelen och lite för lite på slasherdelen här och stundtals började jag undra om det överhuvudtaget var värt att fortsätta titta. Med det sagt så finns det ändå en del gott att hämta här. Effekterna ligger över TV-standard, skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra och när det väl är spännande och händer något (mer än tonårstjafs och drama) är serien väl värd att se. Jag lyckades inte fingra mördaren, men förutsåg å andra sidan säsongens sista twist ungefär halvvägs in i sista episoden.

Som sagt är säsong ett en hyfsat vek start på serien då den står och trampar vatten stundtals, vilket fick mig att vilja vråla ”MOVE ON!”. Man behöver å andra sidan ha sett säsong ett för att kunna se den betydligt bättre säsong två. På tal om den…

Det har gått några månader sedan de sista skriken ekade i natten och lugnet har nu åter börjat lägga sig över den lilla staden Lakewood. Emma (Willa Fitzgerald) har återvänt hem efter att ha varit bortrest för att bli behandlad för sitt trauma och alla runt henne ifrågasätter om hon verkligen har kommit över de hemska händelserna hon har varit med om, medan allt hon bara vill göra är att återgå till sitt liv. Dessvärre för Emma har någon bestämt sig för att återuppta och avsluta det som påbörjades några månader innan…

Säsong två börjar lite trevande de första fyra avsnitten men rätar upp sig därefter och blir riktigt underhållande (för att inte tala om att serien börjar kännas som en riktig slashershow). Det är överlag betydligt mer slasheraction och härligt idiotiska vändningar fram och tillbaka här än i den föregående säsongen. Spänningshalten ligger på ungefär samma nivå som den första säsongen, även om det är ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting är på väg. Effekterna och skådespelet ligger på samma nivå som i den första säsongen – finns inte så mycket mer att tillägga på den punkten I guess…

Jag lyckades återigen inte fingra mördaren även om jag borde ha gjort det – mestadels för att alla ledtrådar fanns rakt framför näsan på mig igenom hela säsongen. Så här i efterhand är det väldigt, väldigt uppenbart vem som gömmer sig bakom masken, men det är ju lätt att säga nu…

I alla fall så gillade jag säsong två mer än säsong ett; mestadels för att säsong två känns som en regelrätt slasher, med idiotiska vändningar, blodiga mord, jaktscener och en hel del ”red herrings” (personer som är menade att man ska misstänka i en whodunnit slasher) och det hela är väldigt underhållande till större delen.

Skulle jag rekommendera serien överlag? Ja, definitivt även om jag tycker att det är synd att säsong ett har sina lågvattenstunder då det började klia i mitt spolaframfinger. Rekommenderas hur som helst. Nu är det bara att vänta på att säsong tre släpps – vilken jag kommer återkomma med en recension på.

No Comments

The Hallow av J

februari 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att miljövårdaren Adam (Joseph Mawle) och hans fru Clare (Bojana Novakovic) flyttat från London med deras nyfödde son till den irländska landsbygden för att han ska undersöka traktens mark och dess möjligheter för framtida bebyggelser blir paret kontaktade av grannen Colm Donnelly (Michael McElhatton), som varnar dem för att beträda den intilliggande skogen. Adam struntar hur som helst i varningarna och fortsätter sitt arbete, men inser snart att han kanske borde ha lyssnat på dem ändå då han omedvetet lyckats störa skogens urinvånare…

The Hallow är en engelsk-amerikansk-irländsk samproduktion från 2015. Filmen är en take på de klassiska vandringssägnerna om troll och skogsfolk, fast berättelsen är placerad i modern tid. Hur som helst fungerar filmen okej. Effekterna ser väldigt bra ut och filmen är välspelad, men jag blev aldrig direkt engagerad i den. Den kändes väldigt ”by the numbers” och mest som en axelryckning än något jag skulle vilja se igen.

Det finns säkert de som skulle kunna se den här filmen i en loop, jag är dessvärre inte en av dem. Filmen är inte dålig, utan fungerar som en engångstitt – i alla fall för mig. Helt okej underhållning, skulle jag säga.

No Comments

Circle av J

februari 7th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum i en cirkel. De har ingen aning om varför de är där eller hur de kom dit, men inser snart att de har ett betydligt större problem att ta itu med än att försöka få svar på dessa två frågor. Om de försöker att lämna cirkeln eller rör någon av de andra kommer detta resultera i deras död tack vare en elektrisk våg av energi som skickas ut ur mitten av rummet, samtidigt som de varannan minut måste välja ut någon som ska dö…

Jag hörde om Circle i något av The Hysteria Continues’ poddavsnitt för ganska länge sen nu och tyckte att konceptet lät intressant så jag införskaffade den och har nu således äntligen sett den. Om jag ska beskriva Circle med tre ord skulle jag välja följande; oförutsägbar, spännande, underhållande. Jag älskar hela idéen om att ingen av karaktärerna i filmen är säker och att det är nästintill omöjligt att förutse vem som står på tur för att plockas av pinn, vilket håller intresset uppe och tristessen på avstånd.

Har du missat Circle tycker jag att du ska ta dig en titt då den definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

No Comments

Emelie av J

februari 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det gifta paret Dan (Chris Beetem) och Joyce (Susan Pourfar) ska ut och fira deras årsdag tillsammans, vilket betyder att de behöver en barnvakt till deras tre barn; Sally (Carly Adams), Christopher (Thomas Bair) och Jacob (Joshua Rush). Dessvärre har barnvakten de i vanliga fall brukar anlita fått förhinder, men som tur är har denne tipsat om en annan barnvakt (Sarah Bolger) som kan hjälpa dem. Det dröjer dock inte länge efter att deras föräldrar har åkt iväg förrän Jacob börjar ana att någonting är fruktansvärt fel med den nya barnvakten…

Jag är kluven när det gäller Emelie. Å ena sidan tycker jag att den är okej, men å andra sidan tycker jag samtidigt att den är väldigt medioker. Idéen bakom filmen har gjorts dussintals gånger tidigare och filmen bjuder inte på några större överraskningar heller. Det står väldigt fort klart för tittaren vem Sarah Bolger’s karaktär är och när själva avslöjandet kommer förvånar det ingen. Så där värst spännande blir filmen aldrig heller och dess klimax faller ganska platt, för att avrundas med att de lämnar dörren öppen för en eventuell uppföljare.

Med allt det sagt så finns det ändå en del ljusglimtar här och där filmen igenom. Filmens vassaste kort är väl Bolger’s prestation skulle jag vilja påstå och även om jag aldrig veterligen sett henne i något annat så tycker jag att hon gör ett jävligt bra jobb här.

Jag är som sagt kluven när det gäller den här filmen, men något jag är säker på är att Emelie är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men får man å andra sidan syn på den på någon streamingtjänst och inte har något annat att se kan den vara värd en titt – speciellt med tanke på dess korta speltid på runt åttio minuter.

No Comments

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 3 - Oh Hell No!Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

No Comments

American Ultra av J

oktober 2nd, 2017 | Postad i Action, Film, Komedi

american-ultraMike (Jesse Eisenberg) är en småstadsstoner som lever ett ganska bekymmersfritt liv med sin flickvän Phoebe (Kristen Stewart). Han spenderar större delen av sin tid på att röka på, rita ett seriealbum om en superhjälte apa och jobba i den lokala matvarubutiken. Det Mike inte vet om är att han har blivit en måltavla för CIA efter ett misslyckat försök att åka till Hawaii med Phoebe då han anses vara en fara för landets säkerhet efter att ha medverkat i ett av deras topphemliga projekt – vilket han inte heller vet om. Efter att ha fått sina vilande kunskaper aktiverade av sin före detta tränare, agent Lasseter (Connie Britton) förvandlas den annars så lugna latmasken till ett dödligt vapen och måste nu använda sig av sina nyfunna förmågor för att rädda både sig själv och sin flickvän från de misslyckade testobjekt, från samma projekt, som CIA har skickat efter honom.

Den amerikansk-schweiziska samproduktionen American Ultra är en stoner-komedi i grund och botten men involverar även en hel del action – och en nypa drama inklämt i mixen. Filmen är dessutom överraskande våldsam för att vara en stoner-komedi, vilket definitivt höjer betyget hos mig. Men medan filmens action levererar bättre än vad jag hade förväntat mig så faller humorn lite platt till och från. Ibland slänger jag bak huvudet och lägger av ett gapflabb, medan andra gånger skakar jag bara på huvudet och suckar. Droghumorn är så pass uttjatad vid det här laget att det är förvånansvärt att filmmakare fortfarande försöker med den typen av humor då den oftast slår fel hos publiken nu för tiden.

Speltiden på strax över nittio minuter springer iväg utan några som helst problem och jag hade aldrig tråkigt under filmens gång, så även om filmen inte är felfri så levererar den tillräckligt med underhållning för att jag ska ge den en rekommendation.

No Comments

The Nightmare av J

augusti 12th, 2017 | Postad i Dokumentär

The NightmareSömnparalys. För en del betyder nog inte det ordet speciellt mycket men för andra innebär det ett tillstånd av ren och skär skräck. För dig som inte vet vad det är för något innebär sömnparalys ett tillstånd man kan hamna i medan man ligger och sover. Du vaknar upp och är vid fullt medvetande men du kan inte röra dig – ungefär som om du blivit förlamad i hela kroppen och kan enbart röra dina ögon. Samtidigt i det här tillståndet är det vanligt att du börjar höra saker.. se saker.. allt från skuggor till detaljerade figurer, människor, kanske till och med varelser.

Jag personligen har aldrig varit med om sömnparalys, troligtvis mest för att jag sover som en död gris när jag väl har somnat (och håller ofta min omgivning uppe tack vare snarkningar som får gardinerna att fladdra). Men jag har å andra sidan fått saker återberättade för mig av personer som lider av eller som har varit med om sömnparalys, samtidigt som jag hört om det i diverse poddar och läst om det efter diverse googlingar. Det är helt enkelt ett ämne jag finner väldigt intressant och spännande, men önskar knappast att få gå igenom det själv.

Vad har allt det här dravlet med 2015 års dokumentär The Nightmare att göra? Jo.. The Nightmare är en dokumentär om just sömnparalys där vi får se rekonstruktioner och höra berättelser av åtta personer från världen över som under många år (i vissa fall under hela deras liv) lidit av just sömnparalys och verklighetstrogna mardrömmar. Bara det här eldade på mitt intresse för att se dokumentären, varför tror jag att ni förstår.

Tyvärr visade det sig vara Rodney Ascher som stod för regin av den här dokumentären. Vem fan är det, kanske du undrar? Rodney Ascher är mannen bakom Room 237 – draveldokumentären om Stanley Kubrick’s The Shining – som jag recenserade förra året i Augusti, vilken jag totalsågade. Han har inte gjort ett bättre jobb med The Nightmare kan jag säga. Här ges ingen information av forskare eller experter på ämnet, den lilla informationen vi som tittare får är felaktigt dravel av individer som tror att de vet mer än vad de egentligen gör och som enbart lägger fram deras egna – felaktiga – teorier. Exempelvis menar en av de som blir intervjuade att hon under sin sömnparalys såg ”demoner” varpå hon tvingade sig själv att säga ”Jesus” flertalet gånger, vilket i sin tur gjorde att de försvann för gott – vilket har resulterat i att hon har blivit kristen och menar på att de vetenskapliga förklaringarna till vad sömnparalys är är felaktiga. Att det egentligen är ett ondskefullt väsen som kommer om nätterna för att festa på de utsattas kroppar och själar. Till att börja med kan det inte ha varit en sömnparalys då man är, som ordet klart och tydligt beskriver, paralyserad i hela kroppen. För det andra, vem med ett vetenskapligt sinne tror på resten av dravlet hon kläckte ur sig?

Även andra konstigheter i dokumentären nämns, så som att en person har klara och tydliga minnen från det att denne var ett och ett halvt år och att en annan berättade om sina nattliga åkommor för en vän för att dagen efter få hatsms där denne säger sig ha börjat bli utsatt för samma saker. Han påstår rätt och slätt att sömnparalys och den nattliga terror han utger sig för att vara med om är som en STD – det vill säga en sexuellt överförbar sjukdom. Give me a fucking break.

Dokumentären The Nightmare erbjuder inga konkreta bevis eller sakliga förklaringar till vad sömnparalys är, utan det är bara åtta individer som sitter och dravlar en massa LSD-inspirerad skit. En del av det de berättar är så långsökt att inte ens de mest konspiratoriska idioterna som finns där ute borde kunna nappa på det – även om jag misstänker att det finns de som gör det tyvärr.

Men precis allting är inte skit med den här dokumentären. Rekonstruktionerna av vad de intervjuade berättar är faktiskt ganska creepy och dokumentären har några riktigt schyssta jumpscares som fick mig att nästan flyga ur fotöljen jag satt i. Hade Rodney Ascher valt att göra en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – med inriktning på just sömnparalys där vi som tittare är fullt medvetna om att det är skriptat och där idéen bakom den enbart är skapad för att skrämma tittaren utan att försöka pracka på denne en massa lösryckta teorier om demoner och gastar hade nog The Nightmare kanske kunnat fungera bättre. Eller ännu bättre; de hade kunnat intervjuat experter på ämnet blandat med intervjuer av individer som lider av sömnparalys och rekonstruktionerna av deras berättelser. Dokumentären hade troligtvis blivit längre men samtidigt betydligt mer upplysande och saklig istället för att vara nittio minuter lal-lal.

Slutligen; skippa det här skräpet och sätt dig och läs på internet om vad sömnparalys är istället. Det de berättar i den här dokumentären är överlag mest absurt istället för sakligt och samtidigt skrämmande.

No Comments

Cop Car av J

maj 1st, 2017 | Postad i Film, Thriller

Cop CarDe två tioåringarna Travis (James Freedson-Jackson) och Harrison (Hays Wellford) är på rymmen hemifrån. När de traskar över ett fält utanför deras hemstad hittar de en övergiven polisbil som de snabbt bestämmer sig för att ta på en provtur i den – vilket snart visar sig vara ett stort misstag. Bilen tillhör nämligen stadens sheriff, Kretzer (Kevin Bacon) – en man med inte helt rent mjöl i påsen – och han vill ha tillbaka sin bil, till varje pris.

Läser man baksidan på den svenska bluray utgåvan jag äger av Cop Car får man intrycket av att filmen är en högoktanig actionfilm med adrenalinpumpande action från början till slut, vilket den verkligen inte är. Cop Car är en slow burn thriller, rätt och slätt. Filmen håller ett långsamt tempo igenom i stort sett hela speltiden och egentligen händer det inte jättemycket i filmen förrän under de sista tjugo minuterna – vilket jag kan förstå låter som en jävligt långtråkig film, men Cop Car lyckas med det lilla konststycket att inte vara det.

De två barnen som medverkar i filmen är förvånansvärt bra i sina roller, men jag hade gärna sett fler scener med Kevin Bacon då jag fann ungarna flertalet gånger irriterande (deras karaktärer, inte skådespelarna i sig). Att filmen håller ihop och fungerar beror just på de som står framför kameran. Filmen behöver helt enkelt inte galna stunts, muskelaction och snabba bilar med överdrivna och orealistiska actionscener för att vara intressant, även om storyn hade fungerat i en Fast & Furious liknande actionfilm också.

Jag brukar oftast vara allergisk mot långsamma filmer där det inte händer jättemycket men Cop Car föll mig i smaken. Rekommenderas.

No Comments

Always Watching: A Marble Hornets Story av J

januari 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

always-watching-a-marble-hornets-storyI jakten på en intressant story följer ett nyhetsteam med en grupp som inspekterade återtagna hus. Inne i ett speciellt konstigt hus finner gruppen en låda med videoband i en låst garderob. I tron om en story bestämmer sig de för att ta med sig banden tillbaka till studion för att undersöka dem närmare. De upptäcker snart att familjen som bodde i huset inte alls blev utsparkade av banken utan att de flydde för sina liv.

I sina försök att tolka storyn de har framför sig uppmärksammar de att en ansiktslös figur, iklädd en svart kostym dyker upp i bakgrunden på flera av banden och med honom följer underliga störningar i bilden. Det dröjer hur som helst inte länge förrän de börjar se samme man i deras egna kameror…

Always Watching: A Marble Hornets Story är en spin-off film på Youtube webserien Marble Hornets (som ni finner här), som i sin tur är en spin på karaktären Slenderman (här kallad The Operator). Slenderman är, som jag tror många vet, en ikon inom creepypasta och skräckberättelser på internet. Hur som helst är filmen en riktig slow burn och även om det händer saker nästan hela tiden filmen igenom blir det aldrig så att man sitter på soffkanten och biter sig på naglarna. Visst har filmen en och annan scen som blir småcreepy (speciellt i slutet), men överlag känns filmen mest riktad till fans av Slenderman creepypastorna. Har man ingen relation till de berättelserna har jag svårt att se att man skulle uppskatta den här filmen (eller webserien den är spunnen ifrån).

Skådespelarinsatserna är hur som helst riktigt bra och de effekter som förekommer är helt okej. De ligger över standard för den här typen av film om vi säger så.

Always Watching: A Marble Hornets Story är en helt okej tappning av Slenderman berättelsen och är en helt okej found footage film i det stora hela, i alla fall om man ska jämföra med mycket av den skit som släppts de senaste åren. Det är en långsam film ja, men den håller ändå intresset uppe och slutet knyter ihop säcken på ett fint (och ganska oväntat) sätt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud