| Subcribe via RSS

Circle av J

februari 7th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum i en cirkel. De har ingen aning om varför de är där eller hur de kom dit, men inser snart att de har ett betydligt större problem att ta itu med än att försöka få svar på dessa två frågor. Om de försöker att lämna cirkeln eller rör någon av de andra kommer detta resultera i deras död tack vare en elektrisk våg av energi som skickas ut ur mitten av rummet, samtidigt som de varannan minut måste välja ut någon som ska dö…

Jag hörde om Circle i något av The Hysteria Continues’ poddavsnitt för ganska länge sen nu och tyckte att konceptet lät intressant så jag införskaffade den och har nu således äntligen sett den. Om jag ska beskriva Circle med tre ord skulle jag välja följande; oförutsägbar, spännande, underhållande. Jag älskar hela idéen om att ingen av karaktärerna i filmen är säker och att det är nästintill omöjligt att förutse vem som står på tur för att plockas av pinn, vilket håller intresset uppe och tristessen på avstånd.

Har du missat Circle tycker jag att du ska ta dig en titt då den definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

No Comments

Emelie av J

februari 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det gifta paret Dan (Chris Beetem) och Joyce (Susan Pourfar) ska ut och fira deras årsdag tillsammans, vilket betyder att de behöver en barnvakt till deras tre barn; Sally (Carly Adams), Christopher (Thomas Bair) och Jacob (Joshua Rush). Dessvärre har barnvakten de i vanliga fall brukar anlita fått förhinder, men som tur är har denne tipsat om en annan barnvakt (Sarah Bolger) som kan hjälpa dem. Det dröjer dock inte länge efter att deras föräldrar har åkt iväg förrän Jacob börjar ana att någonting är fruktansvärt fel med den nya barnvakten…

Jag är kluven när det gäller Emelie. Å ena sidan tycker jag att den är okej, men å andra sidan tycker jag samtidigt att den är väldigt medioker. Idéen bakom filmen har gjorts dussintals gånger tidigare och filmen bjuder inte på några större överraskningar heller. Det står väldigt fort klart för tittaren vem Sarah Bolger’s karaktär är och när själva avslöjandet kommer förvånar det ingen. Så där värst spännande blir filmen aldrig heller och dess klimax faller ganska platt, för att avrundas med att de lämnar dörren öppen för en eventuell uppföljare.

Med allt det sagt så finns det ändå en del ljusglimtar här och där filmen igenom. Filmens vassaste kort är väl Bolger’s prestation skulle jag vilja påstå och även om jag aldrig veterligen sett henne i något annat så tycker jag att hon gör ett jävligt bra jobb här.

Jag är som sagt kluven när det gäller den här filmen, men något jag är säker på är att Emelie är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men får man å andra sidan syn på den på någon streamingtjänst och inte har något annat att se kan den vara värd en titt – speciellt med tanke på dess korta speltid på runt åttio minuter.

No Comments

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

november 19th, 2017 | Postad i Action, Film, Komedi

Sharknado 3 - Oh Hell No!Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

No Comments

American Ultra av J

oktober 2nd, 2017 | Postad i Action, Film, Komedi

american-ultraMike (Jesse Eisenberg) är en småstadsstoner som lever ett ganska bekymmersfritt liv med sin flickvän Phoebe (Kristen Stewart). Han spenderar större delen av sin tid på att röka på, rita ett seriealbum om en superhjälte apa och jobba i den lokala matvarubutiken. Det Mike inte vet om är att han har blivit en måltavla för CIA efter ett misslyckat försök att åka till Hawaii med Phoebe då han anses vara en fara för landets säkerhet efter att ha medverkat i ett av deras topphemliga projekt – vilket han inte heller vet om. Efter att ha fått sina vilande kunskaper aktiverade av sin före detta tränare, agent Lasseter (Connie Britton) förvandlas den annars så lugna latmasken till ett dödligt vapen och måste nu använda sig av sina nyfunna förmågor för att rädda både sig själv och sin flickvän från de misslyckade testobjekt, från samma projekt, som CIA har skickat efter honom.

Den amerikansk-schweiziska samproduktionen American Ultra är en stoner-komedi i grund och botten men involverar även en hel del action – och en nypa drama inklämt i mixen. Filmen är dessutom överraskande våldsam för att vara en stoner-komedi, vilket definitivt höjer betyget hos mig. Men medan filmens action levererar bättre än vad jag hade förväntat mig så faller humorn lite platt till och från. Ibland slänger jag bak huvudet och lägger av ett gapflabb, medan andra gånger skakar jag bara på huvudet och suckar. Droghumorn är så pass uttjatad vid det här laget att det är förvånansvärt att filmmakare fortfarande försöker med den typen av humor då den oftast slår fel hos publiken nu för tiden.

Speltiden på strax över nittio minuter springer iväg utan några som helst problem och jag hade aldrig tråkigt under filmens gång, så även om filmen inte är felfri så levererar den tillräckligt med underhållning för att jag ska ge den en rekommendation.

No Comments

The Nightmare av J

augusti 12th, 2017 | Postad i Dokumentär

The NightmareSömnparalys. För en del betyder nog inte det ordet speciellt mycket men för andra innebär det ett tillstånd av ren och skär skräck. För dig som inte vet vad det är för något innebär sömnparalys ett tillstånd man kan hamna i medan man ligger och sover. Du vaknar upp och är vid fullt medvetande men du kan inte röra dig – ungefär som om du blivit förlamad i hela kroppen och kan enbart röra dina ögon. Samtidigt i det här tillståndet är det vanligt att du börjar höra saker.. se saker.. allt från skuggor till detaljerade figurer, människor, kanske till och med varelser.

Jag personligen har aldrig varit med om sömnparalys, troligtvis mest för att jag sover som en död gris när jag väl har somnat (och håller ofta min omgivning uppe tack vare snarkningar som får gardinerna att fladdra). Men jag har å andra sidan fått saker återberättade för mig av personer som lider av eller som har varit med om sömnparalys, samtidigt som jag hört om det i diverse poddar och läst om det efter diverse googlingar. Det är helt enkelt ett ämne jag finner väldigt intressant och spännande, men önskar knappast att få gå igenom det själv.

Vad har allt det här dravlet med 2015 års dokumentär The Nightmare att göra? Jo.. The Nightmare är en dokumentär om just sömnparalys där vi får se rekonstruktioner och höra berättelser av åtta personer från världen över som under många år (i vissa fall under hela deras liv) lidit av just sömnparalys och verklighetstrogna mardrömmar. Bara det här eldade på mitt intresse för att se dokumentären, varför tror jag att ni förstår.

Tyvärr visade det sig vara Rodney Ascher som stod för regin av den här dokumentären. Vem fan är det, kanske du undrar? Rodney Ascher är mannen bakom Room 237 – draveldokumentären om Stanley Kubrick’s The Shining – som jag recenserade förra året i Augusti, vilken jag totalsågade. Han har inte gjort ett bättre jobb med The Nightmare kan jag säga. Här ges ingen information av forskare eller experter på ämnet, den lilla informationen vi som tittare får är felaktigt dravel av individer som tror att de vet mer än vad de egentligen gör och som enbart lägger fram deras egna – felaktiga – teorier. Exempelvis menar en av de som blir intervjuade att hon under sin sömnparalys såg ”demoner” varpå hon tvingade sig själv att säga ”Jesus” flertalet gånger, vilket i sin tur gjorde att de försvann för gott – vilket har resulterat i att hon har blivit kristen och menar på att de vetenskapliga förklaringarna till vad sömnparalys är är felaktiga. Att det egentligen är ett ondskefullt väsen som kommer om nätterna för att festa på de utsattas kroppar och själar. Till att börja med kan det inte ha varit en sömnparalys då man är, som ordet klart och tydligt beskriver, paralyserad i hela kroppen. För det andra, vem med ett vetenskapligt sinne tror på resten av dravlet hon kläckte ur sig?

Även andra konstigheter i dokumentären nämns, så som att en person har klara och tydliga minnen från det att denne var ett och ett halvt år och att en annan berättade om sina nattliga åkommor för en vän för att dagen efter få hatsms där denne säger sig ha börjat bli utsatt för samma saker. Han påstår rätt och slätt att sömnparalys och den nattliga terror han utger sig för att vara med om är som en STD – det vill säga en sexuellt överförbar sjukdom. Give me a fucking break.

Dokumentären The Nightmare erbjuder inga konkreta bevis eller sakliga förklaringar till vad sömnparalys är, utan det är bara åtta individer som sitter och dravlar en massa LSD-inspirerad skit. En del av det de berättar är så långsökt att inte ens de mest konspiratoriska idioterna som finns där ute borde kunna nappa på det – även om jag misstänker att det finns de som gör det tyvärr.

Men precis allting är inte skit med den här dokumentären. Rekonstruktionerna av vad de intervjuade berättar är faktiskt ganska creepy och dokumentären har några riktigt schyssta jumpscares som fick mig att nästan flyga ur fotöljen jag satt i. Hade Rodney Ascher valt att göra en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – med inriktning på just sömnparalys där vi som tittare är fullt medvetna om att det är skriptat och där idéen bakom den enbart är skapad för att skrämma tittaren utan att försöka pracka på denne en massa lösryckta teorier om demoner och gastar hade nog The Nightmare kanske kunnat fungera bättre. Eller ännu bättre; de hade kunnat intervjuat experter på ämnet blandat med intervjuer av individer som lider av sömnparalys och rekonstruktionerna av deras berättelser. Dokumentären hade troligtvis blivit längre men samtidigt betydligt mer upplysande och saklig istället för att vara nittio minuter lal-lal.

Slutligen; skippa det här skräpet och sätt dig och läs på internet om vad sömnparalys är istället. Det de berättar i den här dokumentären är överlag mest absurt istället för sakligt och samtidigt skrämmande.

No Comments

Cop Car av J

maj 1st, 2017 | Postad i Film, Thriller

Cop CarDe två tioåringarna Travis (James Freedson-Jackson) och Harrison (Hays Wellford) är på rymmen hemifrån. När de traskar över ett fält utanför deras hemstad hittar de en övergiven polisbil som de snabbt bestämmer sig för att ta på en provtur i den – vilket snart visar sig vara ett stort misstag. Bilen tillhör nämligen stadens sheriff, Kretzer (Kevin Bacon) – en man med inte helt rent mjöl i påsen – och han vill ha tillbaka sin bil, till varje pris.

Läser man baksidan på den svenska bluray utgåvan jag äger av Cop Car får man intrycket av att filmen är en högoktanig actionfilm med adrenalinpumpande action från början till slut, vilket den verkligen inte är. Cop Car är en slow burn thriller, rätt och slätt. Filmen håller ett långsamt tempo igenom i stort sett hela speltiden och egentligen händer det inte jättemycket i filmen förrän under de sista tjugo minuterna – vilket jag kan förstå låter som en jävligt långtråkig film, men Cop Car lyckas med det lilla konststycket att inte vara det.

De två barnen som medverkar i filmen är förvånansvärt bra i sina roller, men jag hade gärna sett fler scener med Kevin Bacon då jag fann ungarna flertalet gånger irriterande (deras karaktärer, inte skådespelarna i sig). Att filmen håller ihop och fungerar beror just på de som står framför kameran. Filmen behöver helt enkelt inte galna stunts, muskelaction och snabba bilar med överdrivna och orealistiska actionscener för att vara intressant, även om storyn hade fungerat i en Fast & Furious liknande actionfilm också.

Jag brukar oftast vara allergisk mot långsamma filmer där det inte händer jättemycket men Cop Car föll mig i smaken. Rekommenderas.

No Comments

Always Watching: A Marble Hornets Story av J

januari 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

always-watching-a-marble-hornets-storyI jakten på en intressant story följer ett nyhetsteam med en grupp som inspekterade återtagna hus. Inne i ett speciellt konstigt hus finner gruppen en låda med videoband i en låst garderob. I tron om en story bestämmer sig de för att ta med sig banden tillbaka till studion för att undersöka dem närmare. De upptäcker snart att familjen som bodde i huset inte alls blev utsparkade av banken utan att de flydde för sina liv.

I sina försök att tolka storyn de har framför sig uppmärksammar de att en ansiktslös figur, iklädd en svart kostym dyker upp i bakgrunden på flera av banden och med honom följer underliga störningar i bilden. Det dröjer hur som helst inte länge förrän de börjar se samme man i deras egna kameror…

Always Watching: A Marble Hornets Story är en spin-off film på Youtube webserien Marble Hornets (som ni finner här), som i sin tur är en spin på karaktären Slenderman (här kallad The Operator). Slenderman är, som jag tror många vet, en ikon inom creepypasta och skräckberättelser på internet. Hur som helst är filmen en riktig slow burn och även om det händer saker nästan hela tiden filmen igenom blir det aldrig så att man sitter på soffkanten och biter sig på naglarna. Visst har filmen en och annan scen som blir småcreepy (speciellt i slutet), men överlag känns filmen mest riktad till fans av Slenderman creepypastorna. Har man ingen relation till de berättelserna har jag svårt att se att man skulle uppskatta den här filmen (eller webserien den är spunnen ifrån).

Skådespelarinsatserna är hur som helst riktigt bra och de effekter som förekommer är helt okej. De ligger över standard för den här typen av film om vi säger så.

Always Watching: A Marble Hornets Story är en helt okej tappning av Slenderman berättelsen och är en helt okej found footage film i det stora hela, i alla fall om man ska jämföra med mycket av den skit som släppts de senaste åren. Det är en långsam film ja, men den håller ändå intresset uppe och slutet knyter ihop säcken på ett fint (och ganska oväntat) sätt.

No Comments

San Andreas av J

december 31st, 2016 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

san-andreasRaymond Gaines (Dwayne Johnson) är en sök- och räddningshelikopterpilot i Los Angeles som ligger i toppen av sitt yrke och som aldrig har misslyckats med några räddningsförsök i jobbet. Detta har emellertid förstört hans familjeliv och försatt honom i en skilsmässa med hans ex-fru Emma (Carla Gugino). Raymond har hur som helst lovat sin dotter Blake (Alexandra Daddario) att köra henne till San Francisco då hon blivit antagen till en skola där, men när San Andreas-förkastningen i Kalifornien utlöser en massiv jordbävning som tillintetgör Hooverdammen blir Raymond tvungen att bege sig dit för att hjälpa till i räddningsarbetet. Blake får emellertid åka med Emma’s nya man, billjardären Daniel Riddick (Ioan Gruffudd), till San Francisco då han har affärer att uträtta där.

Samtidigt har forskaren Dr. Lawrence Hayes (Paul Giamatti) upptäckt att den första jordbävningen bara var början och att fler jordbävningar kan väntas. Jordbävningar som kommer tillintetgöra San Francisco…

Jag hade hört att San Andreas skulle vara en ganska usel film. En stor, dum blockbuster med få överraskningar och lite underhållningsvärde. Att det är en stor och dum blockbuster med få överraskningar kan jag förstås hålla med om, men att den skulle vara utan underhållningsvärde är en ren lögn. När det väl är action är det pedalen i botten och fullt ös som gäller – det blir jävligt intensivt, överdrivet och underhållande.

Letar man efter en sofistikerad film med bägge fötterna i verkligheten kan jag förstå att man tycker San Andreas är en skitfilm. Är man däremot ute efter en katastroffilm med stort K där realism till större delen slängs ut genom fönstret och där den ena actionscenen byter av den andra är den här filmen ett riktigt bra val att titta på. Personligen älskar jag den här typen av galna och överdrivna katastroffilmer och inte blev det sämre av att Dwayne Johnson och Alexandra Daddario stod framför kameran.

En klar rekommendation från mig hur som helst för den actionsugne. En uppföljare verkar vara under produktion också, vilken jag ser fram emot.

No Comments

A Christmas Horror Story av J

december 16th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

a-christmas-horror-storyDet är julafton och radio DJen Dangerous Dan (William Shatner) är fast på ett långpass på den lokala radiostationen i Bailey Downs. Han fördriver tiden med att spela julklassiker och prata med sina lyssnare allt medan fyra minst sagt underliga händelser inträffar samtidigt som han sitter där, involverande en trio av ungdomar som undersöker två mystiska mord som inträffade året dessförinnan, ett par som inser att någonting är fel med deras son efter att de varit ute och sågat ned en gran, en familj som blir terroriserade av en mytologisk julfigur och Jultomten som slår ned ondskefulla varelser.

Jag såg postern till A Christmas Horror Story på IMDB när jag höll på att skriva en recension för någon annan film och tyckte att den såg rätt frän ut så jag bestämde mig för att köpa hem den – vilket jag gjorde. Och nu har jag sett den. Och jag gillade den även om jag till en början inte hade några jättestora förhoppningar.

Förvånansvärt nog går den inte samma väg som de flesta andra skräckantologier (filmer med kortare skräckberättelser), där en stor skopa nattsvart humor ska vara inslängd bara för att. Istället håller den en ganska allvarlig min under större delen av speltiden (så när som på en och annan grej som fick mig att flabba till). Filmen är dessutom överlag bra, med bra skådespelare, bra effekter och överlag intressanta/fängslande berättelser. Den enda av dem jag inte riktigt fastnade för var den med ungdomarna; jag förstod poängen med den och jag förstod hur de kopplade samman den med de övriga berättelserna (ja, det är en röd tråd igenom varje berättelse även här), men den var i mångt och mycket inte speciellt intressant.

Hur som helst så gillade jag som sagt filmen överlag. Den är inte perfekt men den underhåller och det är väl det som räknas med såna här filmer, eller hur? Jag ger den en rekommendation hur som helst.

No Comments

Krampus av J

december 11th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

krampusTre dagar innan julafton samlas en familj för att fira högtidligheten tillsammans. Den unge Max (Emjay Anthony) vill att julen ska vara som förr och att hans familj ska fortsätta deras jultraditioner. Men tack vare spänningar mellan familjemedlemmarna är det ingen av dem som har en speciellt trevlig tillvaro och familjen har helt tappat julstämningen, speciellt Max som river sönder sitt brev till Jultomten och slänger ut det i vinden efter att hans kusiner har läst upp det vid julbordet. Kort därpå dyker en kraftig snöstorm upp och slår ut elen i hela staden. Att Max’s familj har blivit strömlösa är dock deras minsta problem då snöstormen förde med sig någonting; Krampus – en demonisk kraft av uråldrig ondska som har för avsikt att bestraffa alla de som tappat sin tro på julen…

Den Michael Dougherty regisserade filmen Krampus från 2015 är en skräck-komedi löst baserad på vandringssägnen (som cirkulerar bland annat i Österrike) om en hälften-get, hälften-demon varelse som bestraffar barn vid juletid som varit stygga och som är en kompanjon till Saint Nicholas – Jultomten. Filmen i sig är svinbra och dess humor och skräck väger upp varandra fint. Även om jag inte skulle kalla filmen för läskig så har den en mörk ton över sig igenom större delen av filmen och dess slut var förvånansvärt mörkt för en mainstreamfilm, vilket bara ökade på filmens betyg i mina ögon. Skådespelarna är bra och effekterna är snygga (speciellt designen på Krampus).. det finns väl inte så mycket mer att tillägga om det egentligen.

Krampus får en solklar rekommendation av mig och jag kommer troligtvis att se till att det blir en tradition att se den under juletiden varje år från och med nu. Den här filmen bör dock inte bli förväxlad med de andra Krampus filmerna som vält fram de sista tre åren; Krampus: The Christmas Devil (som säljs som enbart Krampus trots att dess undertitel står på fodralet) från 2013, dess uppföljare Krampus: The Devil Returns från i år, Krampus Unleashed från i år och Krampus: The Reckoning från 2015 – av att döma på deras betyg på IMDB verkar det inte vara speciellt bra filmer.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud