| Subcribe via RSS

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

augusti 24th, 2016 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Ash vs Evil DeadTrettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

No Comments

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments

Howl av J

maj 29th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

HowlAlpha Trax konduktören Joe (Ed Speleers) anländer lagomt till Waterloo Station för ett påtvingat nattskift ombord på nattåget till London. En timme efter avgång åker tåget igenom en avsides och skogsbevuxen del av den engelska landsbygden när föraren plötsligt blir tvungen att stanna tåget då de har kört på någonting som sprang upp på spåret. Föraren hoppar ut för att kontrollera vad som hänt och försvinner strax därpå. När Joe inte får någon kontakt med föraren och inte hittar honom bestämmer sig gruppen för att hoppa av tåget för att gå tillbaka till den senaste stationen de passerade. De inser emellertid ganska snart att anledningen till förarens försvinnande fortfarande är där ute och är nu ute efter dem också…

Jag minns inte hur jag fick nys om den brittiska skräckfilmen Howl men jag ångrar verkligen inte att jag bestämde mig för att se den. Med Howl bevisar engelsmännen återigen att de är kompetenta och vet hur man snickrar ihop en bra och stämningsfull skräckfilm med läskiga monster. Med bra skådisar (som talar med härlig brittisk engelska), bra effekter och riktigt ruskig makeup och ett fläckvis spännande och intressant manus gör Howl till en tiopoängare i mina ögon. Jag kommer utan tvekan att komma tillbaka till den här filmen fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

Old 37 av J

maj 28th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Old 37De två bröderna Darryl (Bill Moseley) och Jon Roy (Kane Hodder) driver ett skrotupplag i utkanten av en liten stad som de har tagit över efter sin far. Det är emellertid inte allt de har tagit över efter honom. Deras far var nämligen ett fullblodigt psykfall som klädde ut sig till ambulansförare och gav sig på offer vid trafikolyckor när han fick chansen och de två bröderna verkar gå i hans fotspår. De har nu satt siktet på en grupp ungdomar som har tagit det käraste de hade ifrån dem och de är ute efter hämnd.

Om en regissör väljer att utge sig själv som pseudonymen Alan Smithee är det aldrig ett bra tecken. Anledningen till det här valet kan bero på en variation av saker, men det bottnar oftast i att regissören inte är nöjd med slutprodukten. Christian Winters regisserade Old 37 men om du tittar på IMDB så ser du att Smithee står som regissör. Det är inte ett lovande tecken.

Jag kan ärligt talat förstå att Christian Winters, vem han nu än är, valde att använda sig av pseudonymen Alan Smithee. Old 37 är en gräslig film. Manuset är uselt och dialogen är horribel. Karaktärerna beter sig som lobotomerade idioter och jag kunde under filmens gång svära på att min IQ sakta men säkert började sjunka. Tonåringarna som är porträtterade i den här filmen är troligtvis de mest dumma, korkade och hjärndöda karaktärerna jag någonsin har sett i en film – och inte på ett underhållande sätt. Att vi som tittare ska sitta och hålla på de här totala idioterna är bara absurt. Men samtidigt som tonårskaraktärerna är totala spån har manusförfattarna Joe Landes och Paul Travers att försöka ge dem ett visst djup och utveckla dem så gott de har kunnat – vilket på sätt och vis är bra, men när det inte finns någon karaktär överhuvudtaget att hålla på så känns det bara som bortkastad tid.

Men allting är faktiskt inte skit med Old 37. Kane Hodder gör en Jason Voorhees-esk gestaltning av sin karaktär, som bär en mask av läder tack vare resultatet av en ”operation” många år tidigare och yttrar inte ett ord under hela filmen. Kane’s agerande påminner en del om hans gestaltning av Jason Voorhees då han hela tiden uttrycker sig genom sitt kroppsspråk istället för att dialog. Medan Kane är duons muskler så agerar Bill Moseley’s karaktär mer som duons hjärna och även han gör ett riktigt bra jobb, trots det lilla de två herrarna har att arbeta med. Faktum är att filmens höjdpunkter är de scener där Kane och Bill syns i bild, vilket gav ett visst uppsving åt filmen så den landar på ett marginellt ‘okej’. Vi skymtar även förbi en okrediterad (han står alltså inte med i rollistan) Lloyd Kaufman i en väldigt kort cameo.

Idéen bakom Old 37 är inte heller så dum. Jag menar, tänk dig själv att du är med om en bilolycka och du ringer 112 (911 i filmen givetvis) för att få hjälp. Kort därpå dyker en ambulans upp med främlingar du inte har en aning om vilka de är, som du litar på just för att de är klädda som ambulanspersonal. Hur skrämmande hade det inte varit om det plötsligt visar sig att de som dykt upp är två fullblodsgalningar som är inte alls är ute efter att hjälpa dig utan är där för att se till att avsluta det bilolyckan inte lyckades med? Som sagt, idéen bakom filmen är inte dum, men utförandet (manusmässigt) är horribelt.

Old 37 har några ljuspunkter men är överlag smärtsamt dålig. Jag tycker det är synd att två så pass talangfulla skådespelare som Bill Moseley och Kane Hodder tar sig ann roller i såna här skitfilmer. Old 37 är en av de sämsta filmerna jag har sett på mycket länge och enda behållningen i filmen är de scener där dessa två herrar medverkar i, resten är skit. Hade filmen koncentrerat sig betydligt mer på deras karaktärer hade den troligen blivit mycket bättre då jag inte kunde brytt mig mindre i de korkade ungdomarna. Skippa.

No Comments

En Man Som Heter Ove av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

En Man Som Heter Ove59-årige Ove (Rolf Lassgård) är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh (Bahar Pars) med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut att vara den enda utvägen.

Jag och min mor skulle gå och titta på En Man Som Heter Ove i julas när den hade premiär. Sagt och gjort for vi iväg till den lokala biografen och till vårt stora förtret upptäckte vi att bion var utsåld. Jag bor (i skrivande stund) på en mindre ort där biografen oftast är ganska tom under filmvisningar, men inte den här gången. Folk stod bokstavligt talat utanför och personalen som var på plats fick lov att ursäkta och be oss återkomma någon av de andra visningsdagarna som tyvärr föll på dagar då varken jag eller min mor kunde gå och titta på filmen. Nu när den har släppts på dvd och bluray beställde jag hem ett exemplar och vi tog oss en titt.

Jag måste säga att jag ser ett visst hopp inom svensk filmindustri även om den trycker ur sig samma skit om och om igen i nästintill varenda film. En Man Som Heter Ove (som förvisso är baserad på boken med samma titel va Fredrik Backman och kan ha redan där ett bra källmaterial) är ett genuint bra drama med en riktigt tragikomisk touch. Ena stunden gapskrattar jag åt Lassgård’s griniga karaktär som spottar ur sig spydigheter och beter sig som en riktig skitstövel, bara för att i nästa känna ett visst medlidande med karln. Det är en ganska gripande berättelse om man ser till varför karaktären är som han är och de komiska och dramatiska delarna av filmen väger upp varandra väldigt bra i mitt tycke.

Filmen har blivit hyllad av de flesta jag har pratat med den om och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om den. Har du missat den? Se den. Har du sett den? Se den igen. En Man Som Heter Ove är ett bevis på att svensk dramafilm faktiskt KAN vara underhållande, om den är gjord på rätt sätt. Sen om det har med källmaterialet att göra eller inte kan jag inte svara på då jag inte har läst romanen.

No Comments

Mad Max: Fury Road av J

maj 6th, 2016 | Postad i Action, Film

Mad Max - Fury RoadÅr har gått sedan kärnvapenkriget som slutligen förvandlade Jorden till ett gigantiskt ökenlandskap och kollapsade civilisationen inträffade. Den före detta polisen Max Rockatansky (Tom Hardy) är fortfarande i livet och strövar fortfarande omkring ute i ödemarken, ensam, förföljd och plågad av minnena av sin döda familj. När han blir överrumplad av en grupp War Boys, den tyranniska Immortan Joe’s (Hugh Keays-Byrne) armé, och fraktad till Joe’s citadell blir han designerad som en universell blodgivare, fängslad och används som en ”blodpåse” åt en sjuk War Boy kallad Nux (Nicholas Hoult).

Samtidigt skickas Imperator Furiosa (Charlize Theron), en av Joe’s löjtnanter, iväg i hennes bepansrade tankbil till Gas Town för att hämta bränsle. Men när hon plötsligt väjer av från den utsatta rutten inser Joe att hans fem fruar – kvinnor som blivit utvalda att användas till fortplantning – är borta och beger sig efter henne med hela sin armé, däribland Nux som knyter fast Max på sin bil. Efter ett misslyckat anfall mot Furiosa’s tankbil korsas hennes och Max’s vägar och även om de till en början inte litar på varandra inser de snart att de måste samarbeta för att komma undan Immortan Joe och hans armé av War Boys.

Mad Max: Fury Road var i utvecklingshelvetet i många år. Förproduktionen av filmen började så tidigt som 1997 och flera försök till att spela in filmen genomfördes 2001 och 2003, men sköts upp tack vare 11 September attackerna och Irak Kriget. 2007, efter att ha fokuserat på Happy Feet året innan, bestämde sig George Miller för att ta upp produktionen av filmen igen. Han funderade ett tag på att göra filmen datoranimerad men övergav det konceptet i förmån för en live-action film. 2009 meddelade Miller att inspelningarna skulle börja tidigt år 2011. Tom Hardy fick rollen som Max i Juni 2010, med tanken att produktionen skulle påbörjas i November samma år. Inspelningsstarten blev uppskjuten ännu ett par gånger innan den påbörjades i Juli 2012 och var klara i December samma år, men ytterligare material spelades in i November 2013. Filmen hade slutligen världspremiär den 7 Maj 2015 på TCL Chinese Theatre biografen i Hollywood och släpptes den 14 Maj 2015 till resterande världen.

Med allt det sagt; Mad Max: Fury Road är en suverän actionfilm även om jag hade fått intrycket av att filmen skulle ha balls to the wall action från första till sista bildruta utan några som helst lugna stunder, vilket är helt fel. Filmen har rejält med ruskigt bra action men har även några lugnare stunder där tempot vrids ner lite i ett par minuter inför nästa actionscen. Det är inget fel med det egentligen men jag blev lite förvånad över hur filmen dippade i tempot emellanåt även om den aldrig blir speciellt tråkig.

Det finns inte så mycket mer att skriva egentligen. Jag antar att de flesta redan sett filmen och att jag som vanligt är en eftersläntrare men jag ger den hur som helst en stor tumme upp och en rekommendation. Nästa Mad Max uppföljare är under produktion redan också, när den kommer får vi nog se ganska snart.

No Comments

The Walking Dead – Season 6 av J

april 30th, 2016 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

The Walking Dead - Season 6Rick (Andrew Lincoln) och de andra överlevande i hans grupp har funnit ett nytt hem; Alexandria, ett område med hus där invånarna har satt upp en stor vägg av plåt runt för att skydda från yttre hot. Allting ställer sig emellertid på sin spets då de upptäcker att en enorm hord av vandrande döda, som varit fångna i ett gigantiskt kalkbruk, snart kommer bli fria och att Alexandria ligger mitt i deras väg. Samtidigt nalkar ett nytt hot mot Rick’s grupp efter att de hjälpt ett annat överlevarläger att ta itu med den mystiske Negan’s (Jeffrey Dean Morgan) grupp…

Säsong 6 av The Walking Dead slutade för kring en månad sedan men jag har inte kommit till skott med att se det sista avsnittet i säsongen förrän nu och wow, vilken jävla avslutning. Majoriteten av säsong 6 är spännande och den är hittills den bästa säsongen i serien utan några som helst tvivel (även om den inte är helt felfri). Det rör nästan hela tiden på sig och mid-season finalen är troligtvis den mest spännande hittills i serien – för att inte tala om säsongens sista avsnitt.

The Walking Dead blir bara bättre och bättre och jag hoppas att säsong 7, som sänds i höst, fortsätter i samma fotspår.

Länkmaffian: H’s recension av pilotavsnittet och mina recensioner av säsong 1, 2, 3, 4 och 5 och säsong 1 av Fear The Walking Dead.

No Comments

Baskin av J

april 29th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BaskinFem poliser sitter och äter på en restaurang under nattskiftet när de hamnar i bråk med sonen till ägaren och beger sig därefter av. Under deras färd mottar de ett nödanrop ifrån en patrull som begär förstärkning i Inceagac, ett distrikt som är känt för sina underliga rykten. På väg dit kör de på en blodindränkt individ som dyker upp från ingenstans varpå de kraschar med deras van. Strandade mitt ute i ingenstans utan någon möjlighet till att tillkalla förstärkning tar de sig till Inceagac och byggnaden där deras kollegor ska befinna sig. De inser emellertid snart att de precis har gått in i en lönndörr till Helvetet och att det inte finns någon återvändo…

Helt ärligt vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka om den turkiska surrealistiska skräckfilmen Baskin som släpptes förra året. Det är en väldigt konstig film. Den är inte dålig, men jag vet inte riktigt om jag tycker att den är bra heller. Den fängslade emellertid mig ganska bra. Det var som att beskåda en sjukt vriden mardröm i strax över 90 minuter och även om jag inte begrep vad manusförfattaren ville ha sagt med filmen så gillade jag ändå konceptet på något sätt.

Skådespelarna är bra, men det är Mehmet Cerrahoglu som snor hela showen. Karln lider av en mycket sällsynt hudsjukdom som gör att hans utseende är väldigt, väldigt unikt och han passar perfekt i sin rollsättning (som han för övrigt gör klockrent trots att det är hans första film). Effekterna är top-notch och filmen är ganska grisig på sina ställen. De goretörstiga tittarna lär knappast bli besvikna.

Jag kommer troligtvis att återkomma till den här filmen vid ett senare tillfälle då det känns som att det är en film man behöver se ett par gånger för att alla trådar ska knytas ihop – kanske. Vill du ha en surrealistisk och underlig/knepig skräckfilm är Baskin en klar rekommendation, annars kan du leta vidare.

No Comments

Tales Of Halloween av J

april 25th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tales Of HalloweenTales Of Halloween har tio korta berättelser som utspelar sig i en liten håla någonstans i USA under en Halloween natt:

Sweet Tooth:
En barnvakt och hennes pojkvän berättar för pojken de vaktar om legenden om ”Sweet Tooth”; en pojke som aldrig hade fått äta godis tack vare sina strikta föräldrar fick slutligen nog en Halloween natt när han upptäckte att hans föräldrar åt upp allt hans godis och bestämde sig således att ha ihjäl dem för att sedan äta upp allt godis som fanns kvar – för att sedan sprätta upp föräldrarna och äta godiset de hade ätit. Legenden säger att om man inte delar med sig av godiset man tiggt till sig under Halloween kvällen tar Sweet Tooth det man själv har ätit upp. Barnvakten och hennes pojkvän gör därefter det stora misstaget att äta upp allt godis…

The Night Billy Raised Hell:
En ung pojke blir pushad till att kasta ägg på kvarterets underliga gamla gubbes hus men blir tagen mitt i akten. Gubben visar sig vara Djävulen själv och han har bestämt sig för att lära pojken en lärorik läxa…

Trick:
En grupp med vänner sitter och chillar framför TVn där Night Of The Living Dead visas och öppnar dörren när det knackar på den för att ge godis till utklädda barn – tills det att de får påhälsning av en grupp barn som verkar vara intresserade av någonting helt annat än godis…

The Weak And The Wicked:
En trio med ligister stöter på en underlig snubbe som de bestämmer sig för att ge en omgång och börjar jaga honom. Det de inte vet är att det är precis vad han vill att de ska göra…

Grim Grinning Girl:
Under hennes mors Halloweenfest får en ung kvinna höra talas om legenden om Mary Bailey; en kvinna som dog tack vare mobbning och att hon var oälskad för att hennes ansikte var vanställt. Det sägs att hon kommer tillbaka varje Halloween från de döda för att håna och skratta bakom de levandes ryggar. Hör man ett ondskefullt kacklande skratt och fotsteg bakom sig bör man inte vända sig om, då hon kan bestämma sig för att ta ens ögon. Den unga kvinnan tar berättelsen med en nypa salt och beger sig sedan hemåt, enbart för att få motorkrångel på vägen varpå hon måste gå. Det dröjer dock inte länge förrän hon hör ett skratt och fotsteg bakom sig…

Ding Dong:
En man har upptäckt någonting fasansfullt; hans fru är en barnhungrig häxa och hon är rasande över att de inte har fått något barn med varandra än. Det hon inte vet är att han har bestämt sig för att sätta stopp för henne…

This Means War:
En man som tar Halloween på allra största allvar och som har ställt upp dekorationer i sin trädgård varje år under Halloween i 20 år får konkurrens när en nyinflyttad granne, tillika metalhead, flyttar in i huset mitt emot och dekorerar sin trädgård med betydligt mer realistiska dekorationer än han själv. Han får emellertid nog när sagda granne drar igång en grisfest och spelar musik så hela kvarteret hör och bestämmer sig för att ta itu med saken, vilket får oanade konsekvenser…

Friday The 31st:
En deformerad seriemördare bärande en trämask möter sin överman när en bus-eller-godis-ande utomjording blir upprörd när han inte får något godis och en strid på liv och död utbryter…

The Ransom Of Rusty Rex:
Två bankrånare kidnappar en förmögen mans son för att kräva denne på en stor lösensumma. Det hela visar sig bli betydligt mer krångligt än vad de till en början trott…

Bad Seed:
Rapporter om märkligheter i staden har börjat komma in till polisen. Den ena mer konstig än den andra och den senaste är inget undantag; en genetiskt framställd människoätande pumpa terroriserar staden. En skeptisk kriminalare blir satt på fallet och blir snart varse om att det låg mer sanning i rapporten än vad hon till en början velat tro…

Som jag har skrivit många gånger förr är jag en trogen sucker för skräckfilmer och serier med kortare berättelser som ofta har en twist på slutet som rättfärdigar att karaktärerna i berättelsen/avsnittet får vad de förtjänar. Tales Of Halloween är inget undantag. Större delen av berättelserna är bra och finurliga, men en och annan är bara konstig och fick mig mest att klia mig i huvudet. De berättelserna är inte direkt dåliga, men de är märkliga och jag tyckte inte de var speciellt intressanta eller underhållande.

Filmen bjuder egentligen inte på några större överraskningar om man har sett den här typen av film förut, men den har riktigt bra effekter och spär på med en hel del gore. Skådespelarna är bra, men filmens starkaste sida är knappast utvecklingen av karaktärerna tack vare den korta speltiden för varje segment vilket kan säkert göra en eller annan tittare besviken. Å andra sidan; om man blir besviken på en sån grej, varför tittar man ens på den här typen av film isåfall?

Hur som helst är Tales Of Halloween en bra skräckfilm som bjuder på både gore och en stor näve svart humor som slängts in här och där. Berättelserna knyts ihop här och där filmen igenom, men är lätta att missa om man inte är uppmärksam och ska jag vara ärlig hade jag gärna sett nån form av prolog och epilog i filmen där allting kopplas samman på något sätt. Utöver det har jag inte speciellt mycket mer att klaga på. Det är en bra film helt enkelt. Se den. Rekommenderas.

No Comments

Hardcore Henry av J

april 10th, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Hardcore HenryJag såg ett klipp för något år sedan med en actionsekvens helt i förstapersonsvy och tyckte idéen var helt fantastisk. Jag menar, jag själv är ett stort fan av first person shooters och har sedan barnsben spelat sådana spel och här fick jag se ett actionpackat klipp på några minuter där man fick se ur ögonen på någon som spöade skiten ur tungt beväpnade ryssar. Föga anade jag att det här bara var ett smakprov ur den kommande filmen Hardcore Henry, en rysk-amerikansk samproduktion där tittaren är huvudrollen;

Du kommer inte ihåg någonting. Det beror mestadels på att du precis har blivit återuppväckt från de döda av din fru Estelle (Haley Bennett). Hon berättar att ditt namn är Henry. Fem minuter senare blir du beskjuten, din fru är kidnappad och du borde troligtvis försöka att ta tillbaka henne. Vem har henne? Hans namn är Akin (Danila Kozlovsky); en kraftfull krigsherre med telekinetiska krafter som har en armé av legosoldater till sitt förfogande och en plan för att ta över världen. Du befinner dig dessutom någonstans i Moskva och alla vill se dig död. Ja, bortsett från den mystiske brittiska snubben Jimmy (Sharlto Copley). Han kanske är på din sida, men du är inte säker. Om du kan överleva galenskapen och lösa mysteriet kanske du kan upptäcka ditt syfte och sanningen bakom din identitet. Lycka till, Henry. Du lär behöva det…

När jag slutligen fick nys om att det där klippet jag såg för något år sedan bara var en liten del i en kommande långfilm som var helt inspelad i förstapersonsvy gjorde jag nästan i byxan. Som ett stort fan av både first person shooters och actiongenren överlag kunde jag knappt bärga mig inför dess release. Döm av min förvåning när nyheten om att filmen faktiskt skulle ha premiär på svenska biografer runt om i landet. Den här typen av sci-fi action brukar oftast inte stå speciellt långt upp på premiärlistorna i det här dödstråkiga landet, där smördraman av överskattade skitregissörer och barnfilmer från överskattade filmstudios är betydligt mer populära.

Nåja, jag begav mig av mot biografen och såg filmen som visades i Sverige under dess arbetstitel, Hardcore (som jag personligen föredrar). När jag gick ut från biografen när eftertexterna rullade på bioduken fick jag samma känsla som när jag var och såg Deadpool (recenserad här) i Februari; jag hade precis åskådat en förbannat bra actionfilm. Actionscenerna är spektakulära, våldsamma, blodiga och over the top samtidigt som en rejäl näve med svart humor är inslängd mitt i allt spektakel, vilket är filmens starkaste sida utan tvekan. Storyn är hyfsat klyschig och bjuder inte på några nämnvärt stora vändningar, men vem bryr sig? Sätter man sig för att se en film med titeln Hardcore Henry är det troligtvis det här man förväntar sig att få också.

Så, personligen (som alltid) tycker jag att Hardcore Henry är hands down den näst bästa filmen som haft premiär i år i Sverige (den spelades in 2015 men fick ingen release förrän i år), snett efter Deadpool så klart. Filmen känns som Crank: High Voltage (recenserad här av mig och här av H), fast i förstapersonsvy och med mer gore. Och ryssar. Och det är ett jävligt bra betyg i min bok. Rekommenderas starkt för den actionsugne. Ni moraltanter kan leta vidare.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud