| Subcribe via RSS

San Andreas av J

december 31st, 2016 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

san-andreasRaymond Gaines (Dwayne Johnson) är en sök- och räddningshelikopterpilot i Los Angeles som ligger i toppen av sitt yrke och som aldrig har misslyckats med några räddningsförsök i jobbet. Detta har emellertid förstört hans familjeliv och försatt honom i en skilsmässa med hans ex-fru Emma (Carla Gugino). Raymond har hur som helst lovat sin dotter Blake (Alexandra Daddario) att köra henne till San Francisco då hon blivit antagen till en skola där, men när San Andreas-förkastningen i Kalifornien utlöser en massiv jordbävning som tillintetgör Hooverdammen blir Raymond tvungen att bege sig dit för att hjälpa till i räddningsarbetet. Blake får emellertid åka med Emma’s nya man, billjardären Daniel Riddick (Ioan Gruffudd), till San Francisco då han har affärer att uträtta där.

Samtidigt har forskaren Dr. Lawrence Hayes (Paul Giamatti) upptäckt att den första jordbävningen bara var början och att fler jordbävningar kan väntas. Jordbävningar som kommer tillintetgöra San Francisco…

Jag hade hört att San Andreas skulle vara en ganska usel film. En stor, dum blockbuster med få överraskningar och lite underhållningsvärde. Att det är en stor och dum blockbuster med få överraskningar kan jag förstås hålla med om, men att den skulle vara utan underhållningsvärde är en ren lögn. När det väl är action är det pedalen i botten och fullt ös som gäller – det blir jävligt intensivt, överdrivet och underhållande.

Letar man efter en sofistikerad film med bägge fötterna i verkligheten kan jag förstå att man tycker San Andreas är en skitfilm. Är man däremot ute efter en katastroffilm med stort K där realism till större delen slängs ut genom fönstret och där den ena actionscenen byter av den andra är den här filmen ett riktigt bra val att titta på. Personligen älskar jag den här typen av galna och överdrivna katastroffilmer och inte blev det sämre av att Dwayne Johnson och Alexandra Daddario stod framför kameran.

En klar rekommendation från mig hur som helst för den actionsugne. En uppföljare verkar vara under produktion också, vilken jag ser fram emot.

No Comments

A Christmas Horror Story av J

december 16th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

a-christmas-horror-storyDet är julafton och radio DJen Dangerous Dan (William Shatner) är fast på ett långpass på den lokala radiostationen i Bailey Downs. Han fördriver tiden med att spela julklassiker och prata med sina lyssnare allt medan fyra minst sagt underliga händelser inträffar samtidigt som han sitter där, involverande en trio av ungdomar som undersöker två mystiska mord som inträffade året dessförinnan, ett par som inser att någonting är fel med deras son efter att de varit ute och sågat ned en gran, en familj som blir terroriserade av en mytologisk julfigur och Jultomten som slår ned ondskefulla varelser.

Jag såg postern till A Christmas Horror Story på IMDB när jag höll på att skriva en recension för någon annan film och tyckte att den såg rätt frän ut så jag bestämde mig för att köpa hem den – vilket jag gjorde. Och nu har jag sett den. Och jag gillade den även om jag till en början inte hade några jättestora förhoppningar.

Förvånansvärt nog går den inte samma väg som de flesta andra skräckantologier (filmer med kortare skräckberättelser), där en stor skopa nattsvart humor ska vara inslängd bara för att. Istället håller den en ganska allvarlig min under större delen av speltiden (så när som på en och annan grej som fick mig att flabba till). Filmen är dessutom överlag bra, med bra skådespelare, bra effekter och överlag intressanta/fängslande berättelser. Den enda av dem jag inte riktigt fastnade för var den med ungdomarna; jag förstod poängen med den och jag förstod hur de kopplade samman den med de övriga berättelserna (ja, det är en röd tråd igenom varje berättelse även här), men den var i mångt och mycket inte speciellt intressant.

Hur som helst så gillade jag som sagt filmen överlag. Den är inte perfekt men den underhåller och det är väl det som räknas med såna här filmer, eller hur? Jag ger den en rekommendation hur som helst.

No Comments

Krampus av J

december 11th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

krampusTre dagar innan julafton samlas en familj för att fira högtidligheten tillsammans. Den unge Max (Emjay Anthony) vill att julen ska vara som förr och att hans familj ska fortsätta deras jultraditioner. Men tack vare spänningar mellan familjemedlemmarna är det ingen av dem som har en speciellt trevlig tillvaro och familjen har helt tappat julstämningen, speciellt Max som river sönder sitt brev till Jultomten och slänger ut det i vinden efter att hans kusiner har läst upp det vid julbordet. Kort därpå dyker en kraftig snöstorm upp och slår ut elen i hela staden. Att Max’s familj har blivit strömlösa är dock deras minsta problem då snöstormen förde med sig någonting; Krampus – en demonisk kraft av uråldrig ondska som har för avsikt att bestraffa alla de som tappat sin tro på julen…

Den Michael Dougherty regisserade filmen Krampus från 2015 är en skräck-komedi löst baserad på vandringssägnen (som cirkulerar bland annat i Österrike) om en hälften-get, hälften-demon varelse som bestraffar barn vid juletid som varit stygga och som är en kompanjon till Saint Nicholas – Jultomten. Filmen i sig är svinbra och dess humor och skräck väger upp varandra fint. Även om jag inte skulle kalla filmen för läskig så har den en mörk ton över sig igenom större delen av filmen och dess slut var förvånansvärt mörkt för en mainstreamfilm, vilket bara ökade på filmens betyg i mina ögon. Skådespelarna är bra och effekterna är snygga (speciellt designen på Krampus).. det finns väl inte så mycket mer att tillägga om det egentligen.

Krampus får en solklar rekommendation av mig och jag kommer troligtvis att se till att det blir en tradition att se den under juletiden varje år från och med nu. Den här filmen bör dock inte bli förväxlad med de andra Krampus filmerna som vält fram de sista tre åren; Krampus: The Christmas Devil (som säljs som enbart Krampus trots att dess undertitel står på fodralet) från 2013, dess uppföljare Krampus: The Devil Returns från i år, Krampus Unleashed från i år och Krampus: The Reckoning från 2015 – av att döma på deras betyg på IMDB verkar det inte vara speciellt bra filmer.

No Comments

All Through The House av J

december 9th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

all-through-the-houseFör femton år sedan försattes ett lugnt julfirande grannskap i skräck när femåriga Jamie Garrett blev mystiskt bortrövad från hennes sovrum för att aldrig mer ses till.

Nutid. Den tjugotvååriga Rachel Kimmel (Ashley Mary Nunes) har kommit hem från college för att fira jul i det lugna och julbesatta grannskapet hon kallar barndomshem. Men i år är någonting annorlunda; grannskapet har nämligen fått besök av en galning iklädd en tomtedräkt som slaktar allt och alla som kommer i dennes väg och lämnar ett bloddrypande spår fram till Garrett huset. Har dessa två händelser någonting med varandra att göra?

All Through The House (eller A Christmas Nightmare som är en alternativ titel i England för filmen) är en riktigt blodig och våldsam julslasherfilm från 2015. Filmen är hyfsat välspelad, men har samtidigt ett ganska svagt manus. För att kompensera det bjuds det på gore, gore och gore och en upplösning som till och med fick mig som inbiten slasherfilmstittare att haja till. Det är troligtvis en av de mest kreativa upplösningarna jag har sett i en slasherfilm i alla fall…

Hur som helst är manuset som sagt svagt, inte bara berättelsemässigt utan även karaktärsmässigt. De flesta karaktärerna som dyker upp i filmen dyker upp i ett par sekunder (eller nån minut) för att sedan bli slaktade. Det hela för mina tankar till Friday The 13th: A New Beginning och man skulle väl egentligen kunna säga att det här är den filmen… om den hade utspelat sig under juletid… och haft lika stor halt av gore och blod.

Nåja. All Through The House kanske inte är den bästa julslasherfilmen som gjorts, men är man ute efter en slasherfilm med mycket, mycket blod och otrevliga mordsekvenser i kombination med ett hjärndött manus så är den gott värd en titt. Jag ger den en marginell rekommendation.

No Comments

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 2 av J

september 17th, 2016 | Postad i Action, Skräck/Rysare, TV

From Dusk Till Dawn - Season 2Säsong tre av From Dusk Till Dawn TV-serien började sändas i USA i förra veckan (i skrivande stund) och det var väl således dags för mig att se klart säsong två av serien. Den här recensionen kommer innehålla spoilers för de som inte har sett den första säsongen och jag avråder att läsa vidare om man har tänkt att ta sig ann serien. Du har blivit varnad.

Tre månader har gått sedan bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) befriade Santánico Pandemonium (Eiza González) från Titty Twister baren och hennes Herre – Amancio Malvado (Esai Morales). Seth, som har fått sällskap av Kate Fuller (Madison Davenport), hankar sig fram med småjobb för att få ihop pengar till nya identiteter åt dem. Richard å andra sidan har slagit sig ihop med Santánico för att störta Malvado’s imperium och utkräva hämnd för det han har gjort mot henne. Rangern Freddie Gonzalez (Jesse Garcia) har sedan hans möte med culebras börjat bli hemsökt av skräckinjagande drömmar och syner som leder honom till en fasansfull upptäckt, som snart visar sig bara vara en liten del i något mycket större. Samtidigt har Carlos (Wilmer Valderrama) lyckats ta sig ut ur Labyrinten som är belägen under Titty Twister baren, vilket har satt Malvado’s plan i rullning…

Till skillnad från den första säsongen som är baserad på den första filmens manus (med en del ändringar här och där) så har säsong två ett nytt och fräscht manus, vilket gjorde att jag hade lite svårt att komma in i säsongen i början. Att jag inte hade sett säsong ett på över ett år gjorde ju inte saken speciellt mycket bättre eller enklare heller. Hur som helst tog det ett par avsnitt innan jag kom in i serien igen och jag fick känslan av att jag borde ha sett om den första säsongen innan jag gav mig på den här andra.

Nåja. När jag väl blivit bekväm med serien igen rullade den på utan några större bekymmer. Storyn är intressant med en hel del vändningar och likt den första säsongen är det fortfarande väldigt våldsamt och actionfyllt. Skådespelarna är återigen suveräna och effektmässigt ligger serien fortfarande (till större delen) över TV-standard.

Det finns väl inte så mycket mer att tillägga egentligen. Säsong två är en bra och värdig fortsättning på serien och tack vare den ganska förutsägbara, men ack så bra, cliffhangern i slutet är jag sjukt pepp på säsong tre. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första säsongen också.

No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

augusti 24th, 2016 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Ash vs Evil DeadTrettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

No Comments

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments

Howl av J

maj 29th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

HowlAlpha Trax konduktören Joe (Ed Speleers) anländer lagomt till Waterloo Station för ett påtvingat nattskift ombord på nattåget till London. En timme efter avgång åker tåget igenom en avsides och skogsbevuxen del av den engelska landsbygden när föraren plötsligt blir tvungen att stanna tåget då de har kört på någonting som sprang upp på spåret. Föraren hoppar ut för att kontrollera vad som hänt och försvinner strax därpå. När Joe inte får någon kontakt med föraren och inte hittar honom bestämmer sig gruppen för att hoppa av tåget för att gå tillbaka till den senaste stationen de passerade. De inser emellertid ganska snart att anledningen till förarens försvinnande fortfarande är där ute och är nu ute efter dem också…

Jag minns inte hur jag fick nys om den brittiska skräckfilmen Howl men jag ångrar verkligen inte att jag bestämde mig för att se den. Med Howl bevisar engelsmännen återigen att de är kompetenta och vet hur man snickrar ihop en bra och stämningsfull skräckfilm med läskiga monster. Med bra skådisar (som talar med härlig brittisk engelska), bra effekter och riktigt ruskig makeup och ett fläckvis spännande och intressant manus gör Howl till en tiopoängare i mina ögon. Jag kommer utan tvekan att komma tillbaka till den här filmen fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

Old 37 av J

maj 28th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Old 37De två bröderna Darryl (Bill Moseley) och Jon Roy (Kane Hodder) driver ett skrotupplag i utkanten av en liten stad som de har tagit över efter sin far. Det är emellertid inte allt de har tagit över efter honom. Deras far var nämligen ett fullblodigt psykfall som klädde ut sig till ambulansförare och gav sig på offer vid trafikolyckor när han fick chansen och de två bröderna verkar gå i hans fotspår. De har nu satt siktet på en grupp ungdomar som har tagit det käraste de hade ifrån dem och de är ute efter hämnd.

Om en regissör väljer att utge sig själv som pseudonymen Alan Smithee är det aldrig ett bra tecken. Anledningen till det här valet kan bero på en variation av saker, men det bottnar oftast i att regissören inte är nöjd med slutprodukten. Christian Winters regisserade Old 37 men om du tittar på IMDB så ser du att Smithee står som regissör. Det är inte ett lovande tecken.

Jag kan ärligt talat förstå att Christian Winters, vem han nu än är, valde att använda sig av pseudonymen Alan Smithee. Old 37 är en gräslig film. Manuset är uselt och dialogen är horribel. Karaktärerna beter sig som lobotomerade idioter och jag kunde under filmens gång svära på att min IQ sakta men säkert började sjunka. Tonåringarna som är porträtterade i den här filmen är troligtvis de mest dumma, korkade och hjärndöda karaktärerna jag någonsin har sett i en film – och inte på ett underhållande sätt. Att vi som tittare ska sitta och hålla på de här totala idioterna är bara absurt. Men samtidigt som tonårskaraktärerna är totala spån har manusförfattarna Joe Landes och Paul Travers att försöka ge dem ett visst djup och utveckla dem så gott de har kunnat – vilket på sätt och vis är bra, men när det inte finns någon karaktär överhuvudtaget att hålla på så känns det bara som bortkastad tid.

Men allting är faktiskt inte skit med Old 37. Kane Hodder gör en Jason Voorhees-esk gestaltning av sin karaktär, som bär en mask av läder tack vare resultatet av en ”operation” många år tidigare och yttrar inte ett ord under hela filmen. Kane’s agerande påminner en del om hans gestaltning av Jason Voorhees då han hela tiden uttrycker sig genom sitt kroppsspråk istället för att dialog. Medan Kane är duons muskler så agerar Bill Moseley’s karaktär mer som duons hjärna och även han gör ett riktigt bra jobb, trots det lilla de två herrarna har att arbeta med. Faktum är att filmens höjdpunkter är de scener där Kane och Bill syns i bild, vilket gav ett visst uppsving åt filmen så den landar på ett marginellt ‘okej’. Vi skymtar även förbi en okrediterad (han står alltså inte med i rollistan) Lloyd Kaufman i en väldigt kort cameo.

Idéen bakom Old 37 är inte heller så dum. Jag menar, tänk dig själv att du är med om en bilolycka och du ringer 112 (911 i filmen givetvis) för att få hjälp. Kort därpå dyker en ambulans upp med främlingar du inte har en aning om vilka de är, som du litar på just för att de är klädda som ambulanspersonal. Hur skrämmande hade det inte varit om det plötsligt visar sig att de som dykt upp är två fullblodsgalningar som är inte alls är ute efter att hjälpa dig utan är där för att se till att avsluta det bilolyckan inte lyckades med? Som sagt, idéen bakom filmen är inte dum, men utförandet (manusmässigt) är horribelt.

Old 37 har några ljuspunkter men är överlag smärtsamt dålig. Jag tycker det är synd att två så pass talangfulla skådespelare som Bill Moseley och Kane Hodder tar sig ann roller i såna här skitfilmer. Old 37 är en av de sämsta filmerna jag har sett på mycket länge och enda behållningen i filmen är de scener där dessa två herrar medverkar i, resten är skit. Hade filmen koncentrerat sig betydligt mer på deras karaktärer hade den troligen blivit mycket bättre då jag inte kunde brytt mig mindre i de korkade ungdomarna. Skippa.

No Comments

En Man Som Heter Ove av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

En Man Som Heter Ove59-årige Ove (Rolf Lassgård) är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh (Bahar Pars) med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut att vara den enda utvägen.

Jag och min mor skulle gå och titta på En Man Som Heter Ove i julas när den hade premiär. Sagt och gjort for vi iväg till den lokala biografen och till vårt stora förtret upptäckte vi att bion var utsåld. Jag bor (i skrivande stund) på en mindre ort där biografen oftast är ganska tom under filmvisningar, men inte den här gången. Folk stod bokstavligt talat utanför och personalen som var på plats fick lov att ursäkta och be oss återkomma någon av de andra visningsdagarna som tyvärr föll på dagar då varken jag eller min mor kunde gå och titta på filmen. Nu när den har släppts på dvd och bluray beställde jag hem ett exemplar och vi tog oss en titt.

Jag måste säga att jag ser ett visst hopp inom svensk filmindustri även om den trycker ur sig samma skit om och om igen i nästintill varenda film. En Man Som Heter Ove (som förvisso är baserad på boken med samma titel va Fredrik Backman och kan ha redan där ett bra källmaterial) är ett genuint bra drama med en riktigt tragikomisk touch. Ena stunden gapskrattar jag åt Lassgård’s griniga karaktär som spottar ur sig spydigheter och beter sig som en riktig skitstövel, bara för att i nästa känna ett visst medlidande med karln. Det är en ganska gripande berättelse om man ser till varför karaktären är som han är och de komiska och dramatiska delarna av filmen väger upp varandra väldigt bra i mitt tycke.

Filmen har blivit hyllad av de flesta jag har pratat med den om och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om den. Har du missat den? Se den. Har du sett den? Se den igen. En Man Som Heter Ove är ett bevis på att svensk dramafilm faktiskt KAN vara underhållande, om den är gjord på rätt sätt. Sen om det har med källmaterialet att göra eller inte kan jag inte svara på då jag inte har läst romanen.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud