| Subcribe via RSS

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

Holidays av J

januari 25th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I Holidays blir vi presenterade åtta korta berättelser involverande ond bråd död som utspelar sig kring högtider, som är följande; Alla Hjärtans Dag, Saint Patrick’s Day, Påsk, Mors Dag, Fars Dag, Halloween, Jul och Nyår.

I Alla Hjärtans Dag får vi följa en ung tjej som är kär i sin idrottslärare och som är villig att gå till oanade längder för att vinna hans hjärta.

I Saint Patrick’s Day får vi följa en lärarinna som efter en kontakt med en ny elev blir hastigt gravid – enda problemet är att fostret inte är mänskligt.

I Påsk får vi beskåda en ung flickas möte med Påskharen och de oanade konsekvenser detta medför.

I Mors Dag får vi följa en kvinna som alltid blir gravid efter att hon har haft sex och i ett försök att motverka det hela vänder hon sig till en kvinna vars läkekonster inte är av den vanliga sorten.

I Fars Dag får vi följa en kvinna som mottar ett paket som innehåller den sista inspelningen av hennes sedan länge försvunne far, vars instruktioner på bandet ska leda henne till honom.

Halloween får vi se hur en snubbe som driver en webbcam sida får lära sig den hårda vägen att man inte kör med sina anställda.

I Jul får vi se hur en man i en trasslig familjerelation lyckas komma över ett par glasögon åt sin son som visar inspelningar av hemskheter man själv har gjort – och vad andra har gjort om de inte har loggat ut från sitt konto.

I Nyår får vi se hur en psykotisk man stämmer träff med en kvinna som inte verkar kunna hitta sin drömprins, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag.

Det jag hade hört om Holidays var att det var en ganska medioker anthology film, vars berättelser hade kunnat varit överlag bättre. Vart folk har fått det ifrån vet jag inte riktigt då jag tyckte att majoriteten av berättelserna faktiskt var väldigt underhållande – bortsett från tre av dem då (Saint Patrick’s Day, Mors Dag och Fars Dag), som kändes mer som att de var konstiga bara för att vara konstiga utan att ha någon direkt payoff i slutet (eller åtminstone en väldigt svag sådan). Favoriterna, för mig, i filmen var i alla fall berättelserna som utspelade sig kring Halloween, Jul och Nyår (i synnerhet Nyår).

Jag tycker Holidays är smått underskattad faktiskt och gillar man den här typen av film ska man absolut se den. Jag ger filmen en försiktig rekommendation, med en viss reservation för de berättelser jag inte gillade – de går ju alltid att spola förbi…

No Comments

Sniper: Ghost Shooter av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

Elit krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) och hans grupp, ledda av Richard Miller (Billy Zane), får i uppdrag att beskydda en bensin rörledning i Georgien från arabiska terrorister som är ute efter att stationera ut ett exempel. Men när de väl hamnar i strid med fienden blir flera i deras team dödade av en fientlig krypskytt som vet deras exakta positioner…

Efter Sniper: Reloaded och Sniper: Legacy hade jag inga större förväntningar på Sniper: Ghost Shooter. Jag antog att den skulle vara som de filmerna, rätt och slätt. Tji fick jag då det visade sig att film nummer sex i Sniper serien faktiskt var förbannat bra. Den är dummare än en säck med hammare men den har jävligt bra action, även om manuset är bitvis ganska förutsägbart – vilket jag kan ursäkta här. Skådisarna är bra och karaktärerna är lite mer intressanta att följa här än i de två ovannämnda filmerna. Effektmässigt är det ganska bra, bortsett från – i alla fall vad jag kunde se – rätt usel CGI som använts på några ställen.

Vad mer finns att säga egentligen? Sniper: Ghost Shooter är en dum och högljudd action-thriller, men en fan så underhållande sådan. Rekommenderas – i alla fall till de som sett de fem första filmerna.

No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

januari 13th, 2019 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

No Comments

Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann av J

december 25th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda – en läsk ryssarna lyckades framställa efter ett missöde involverande Allan, som var dubbelagent under Kalla Kriget – blir det fart på gänget igen då läsken är slut och receptet finns undangömt någonstans i Europa. Allan och hans vänner beger sig således iväg för att leta reda på det – dessvärre är de inte de enda som är ute efter det.

Efter succén med filmatiseringen av Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann (recenserad här) var det väl oundvikligt med en uppföljare och tre år efter att den första filmen kom så uppföljaren; Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann. Min mor köpte den här filmen för omkring ett halvår sen eller så för att vi skulle se den och det har tagit fram till nu innan vi hade tid att sätta oss och se den och… mja… den är i mitt tycke okej, likt den första filmen. En del skämt är väldigt roliga medan andra faller väldigt platt och det hela känns smått ansträngt bitvis om jag ska vara helt ärlig.

Nå, överlag är Hundraettåringen… en okej film för vad den är; en cash-cow som bitvis fungerar väldigt bra och bitvis inte gör det. Har man sett första (vilket man borde ha gjort om man ska se den här filmen) så vet man på ett ungefär vad man får här. Det finns sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Bad Santa 2 av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Komedi

Tretton år har gått sedan det kroniskt deprimerade och misantropiska vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) lyckades med sina senaste bedrifter och lyckas nu mer nätt och jämnt att hålla sig ovanför vattenytan. Fortfarande beroende av alkohol och på god väg att ta livet av sig accepterar Willie motvilligt hans före detta kompanjon, tillika dvärg, Marcus’ (Tony Cox) erbjudande om vapenvila och att medverka i hans nya plan; att sno alla pengar vid en välgörenhetstillställning på Julafton i Chicago.

Det dröjer dock inte länge innan Willie inser till sin stora besvikelse att ytterligare en kompanjon är ivrig att hänga med på tillslaget; hans pengakåta mor, Sunny (Kathy Bates) – som Willie hatar. Kan Willie ta sig förbi hans mamma-problem, speciellt nu när det närmsta en familj för honom, Thurman (Brett Kelly), har följt efter honom till Chicago?

Tretton år efter att Bad Santa släpptes kom alltså dess första – och hittills enda – uppföljare och.. ja.. den är kul, men inte lika kul som den första. Bad Santa 2 är mer vulgär, mer snuskig och mer högljudd än sin föregångare, men känns samtidigt som en upprepning av den första filmen. Den bjuder inte på speciellt många överraskningar och vändningar de försöker sig på i slutet är extremt förutsägbara (förutom sista gaget som jag inte riktigt var beredd på).

Med det sagt så tycker jag givetvis inte att Bad Santa 2 är en dålig film – tvärtom. Den är rolig och levererar en hel del sköna gapskratt. Att de inte försökt att forcera speltiden och göra filmen längre än föregångaren uppskattas från min sida också då den här typen av film gör sig bäst kring nittio minuter, vilket bägge filmerna ligger kring.

Nå, Bad Santa 2 är inte lika bra som den första men den underhåller i alla fall gott. Gillar man den första (som man lär ha sett för att se den här) så uppskattar man troligtvis, likt mig, även den här filmen. Jag rekommenderar den här filmen hur som helst även om den inte når upp till sin föregångare.

No Comments

Better Watch Out av J

december 9th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är juletider och tonåringen Ashley (Olivia DeJonge) ska sitta barnvakt åt tolvåringen Luke (Levi Miller), likt många gånger tidigare. Men det som börjar som vilken annan kväll som helst tar en ordentlig vändning då en grupp inkräktare bryter sig in i huset. Ashley inser dock snart att det här inte är ett ”normalt” inbrott.

Better Watch Out från 2016 tar home invasion konceptet (som jag personligen tycker har börjat bli smått uttjatat nu) och kör sin egen grej med det. Istället för att göra som precis alla andra home invasion filmer bjuder filmen på någonting fräscht med en hel del vändningar fram och tillbaka, vilket jag personligen uppskattade. Filmen är inte helt oförutsägbar givetvis, men det är en välspelad och underhållande popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer. Den förtjänar en rekommendation och det är just det jag kommer ge den. Rekommenderas.

1 Comment

Red Christmas av J

december 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Matriarken Diane (Dee Wallace) har bjudit in sina barn för att fira den sista julen i deras familjehem. Mitt under firandet får familjen plötsligt en mystisk, huvbeklädd och utvecklingsskadad besökare som presenterar sig som Cletus (Sam Campbell), som de bjuder in. Men när Cletus börjar att uppföra sig på ett underligt sätt bestämmer sig familjen för att slänga ut honom – vilket de inte skulle ha gjort.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få när jag satte mig för att se Red Christmas från 2016, men jag hoppades i alla fall på något annat än vad jag fick. Förstå mig rätt här; skådespelet är överlag okej (Wallace är givetvis den bästa framför kameran här), effekterna ser överlag okej ut för den här typen av film och manuset fungerar helt okej även om det knappast är nyskapande. Det stora problemet jag har med filmen är dess kamera arbete. Jag har sett found footage filmer som har haft bättre kamera arbete än det som förekommer i den här filmen. Skakar inte kameran är bilden in-zoomad till max och ur fokus, vilket medförde att jag i flera scener satt och undrade vad fan som pågick egentligen då kameran slungades åt alla möjliga håll.

Hade kamera arbetet varit bättre i Red Christmas hade det varit en genuint bra modern lågbudget slasher, men tack vare att de tillsatte en klåpare som filmfotograf sjunker betyget avsevärt i mina ögon. Jag kan ta halftafligt filmmakeri så länge jag kan se vad fan som pågår i filmen – vilket man stundtals inte gör här. Bortser man från det är filmen okej för vad den är, men det är troligtvis inte något jag kommer att börja se om varje år kring juletid.

No Comments

Central Intelligence av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

Split av J

juli 2nd, 2018 | Postad i Film, Thriller

Kevin (James McAvoy) är en splittrad man – bokstavligt talat. Han lider nämligen av dissociativ identitetsstörning – personlighetsklyvning – och har visat 23 olika personligheter för sin psykiater Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley), men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När Kevin drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han till slut i ett krig om överlevnad som utkämpas mellan alla de som han har inom sig – och alla runt omkring – samtidigt som gränserna mellan hans personligheter börjar rasa samman.

Utan att försöka vara rolig så är jag rätt kluven när det gäller Split. Å ena sidan tycker jag att det är en helt okej suspense thriller, men å andra sidan kan jag inte skaka av mig många av filmens problem. Exempelvis är filmens speltid på tok för lång. Hela idéen om karaktären Kevin’s personlighetsklyvning fungerar bra till en början men allt eftersom filmen fortgår blir det för mycket av samma sak. James McAvoy gör en top-notch prestation som Kevin, men inte ens hans skådespel kan rädda filmen från att bli – rent utsagt – tråkig i längden. Filmen har dessutom en hel del hål i storyn och ska man vara riktigt kritisk till hur den är skriven så känns manuset en aningen slarvigt ihopslängt. Något jag däremot inte hade några problem med var en av subplotsen som finns i filmen som många kritiker av filmen verkar ha. Frågan är om de överhuvudtaget förstod poängen med att den var där.

Filmen är välspelad och fläckvis spännande, men har som sagt en del problem som jag har svårt att skaka av mig. Jag vet att jag borde använda mig av ”suspension of disbelief”, men då filmen till större delen är förankrad i verkligheten har jag svårt att göra det och ser det mer som slarv i manusskrivandet. Jag tycker inte Split är dålig, men det är inget mästerverk heller; den är okej.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud