| Subcribe via RSS

Brawl In Cell Block 99 av J

juli 8th, 2018 | Postad i Drama, Film

Den före detta boxaren Bradley Thomas (Vince Vaughn) har det tufft. Han har precis förlorat jobbet och hans äktenskap med frun Lauren (Jessica Carpenter) håller på att rasa samman efter att hon fick missfall. I ren desperation och i ett försök att rädda sitt äktenskap kontaktar Bradley sin vän och tillika knarklangare Gil (Marc Blucas) för att ta på sig jobb som knarkkurir.

Ett och ett halvt år senare verkar Bradley’s tillvaro vara på väg att ljusna; pengarna rullar in och Lauren är återigen med barn. Men när Gil vill prova att göra affärer med en ny affärskontakt, den mexikanske knarkkungen Eleazar (Dion Mucciacito), går saker och ting snabbt utför och efter en våldsam eldstrid med polisen hamnar Bradley i fängelse. Kort efter hans ankomst till fängelset blir han kontaktad av en anställd hos Eleazar (Udo Kier) som berättar att de har kidnappat Lauren och att en anlitad abortör kommer att genomföra en experimentell operation på deras ofödda barn om inte Bradley dödar en av fångarna i cellavdelning 99 – i ett helt annat fängelse än där han har blivit placerad.

Av någon anledning hade jag fått för mig att Brawl In Cell Block 99 skulle vara en actionfilm, men som visade sig vara ett brutalt fängelsedrama i stuk med Felon och Celda 211 (aka Cell 211). Jag vart inte speciellt besviken hur som helst då jag har en förkärlek till fängelsedraman – speciellt om de är av det våldsammare slaget. Skådespelarna är bra och filmen blir aldrig nämnvärt tråkig trots sin speltid på över två timmar. Det som drar ner betyget lite grann för mig var väl filmens klimax och avslutning som gick att förutse en halvtimme innan det inträffade, samt att en del av fightingscenerna var lite halvstyltiga och mer träiga än vad de hade behövt vara – det är å andra sidan ingenting som störde mig nämnvärt när jag satt och tittade på filmen.

Brawl In Cell Block 99 är inte en felfri film och dess klimax faller ganska platt tack vare att det är i stort sett samma slut som i de flesta andra fängelsedraman, men jag gillade den ändå. Mycket. Rekommenderas.

No Comments

John Wick: Chapter 2 av J

juni 16th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

No Comments

Leatherface av J

juni 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Texas Rangern Hal Hartman’s (Stephen Dorff) dotter hittats död riktas misstankarna mot den ökända Sawyer familjen. Då polisen inte har några bevis mot dem kan de inte göra något. Hartman är dock övertygad om att de är inblandade i hans dotters död och beslutar att de minderåriga i familjen skall tas om hand varpå Jed Sawyer, den yngste i familjen, skickas iväg till Gorman House Youth Reformatory – en anstalt för omhändertagna barn och ungdomar – där han spenderar tio år under en ny identitet.

Under ett upplopp inne på anstalten lyckas en liten grupp intagna att fly och tar i sin flykt den unga sköterskan Lizzy (Vanessa Grasse) och medfången Jackson (Sam Strike) som deras gisslan. Jagad av polisen med Hartman i spetsen beger sig gruppen ut på en våldsam och infernalisk resa som, utan deras vetskap, sakta men säkert formar en framtida ondska.

Från samma produktionsbolag som gav oss Texas Chainsaw 3D 2013 släppte den senaste installationen i The Texas Chainsaw Massacre franchisén förra året; Leatherface. Filmen är, om någon inte har förstått det än, en prequel till originalfilmen från 1974 – en origin story för karaktären Leatherface. En väldigt onödig sådan. Likt Rob Zombie’s urusla remake av Halloween försöker Leatherface ge ondskan en bakgrund, en anledning till att göra det den gör. Vilket är fullständigt onödigt för karaktärer som Michael Myers och Leatherface.

Det slog mig några gånger under filmens gång att Leatherface inte kändes som en Texas Chainsaw film. Fan, den kändes stundtals inte ens som en origin story för karaktären heller tack vare att fokuset låg på flera andra karaktärer under majoriteten av speltiden. Först under de sista tio minuterna började jag få ordentliga Texas Chainsaw vibbar av filmen, vilket känns lite märkligt med tanke på filmens titel.

Jag misstänker att många fans av originalet antingen hatar filmen redan eller kommer göra det. Även om jag har stor respekt för originalet och tycker att det är en bra film så håller jag inte den så pass kär att jag måste spy galla över såna här mjölkningar; Leatherface är okej för vad den är i mina ögon, även om den är onödig. Skådespelarna är bra och effekterna är praktiska till större delen (vad jag kunde se i alla fall) och ser överlag bra ut. Filmens största problem ligger som sagt i det svaga manuset och ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt föredragit om de gjort ytterligare en remake och eventuellt några uppföljare till den istället för att dansa runt originalet.

Nåja. Leatherface har sina brister men är överlag okej för vad den är. Jag har dock svårt att tro att die hard fans av originalet kommer att uppskatta den här filmen.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 1, 2, 3, 4, 2003 remaken, 2006 prequelen till remaken och Texas Chainsaw 3D. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

Ghost In The Shell (2017) av J

maj 30th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.

No Comments

Get Out av J

maj 28th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Den unge afroamerikanen Chris (Daniel Kaluuya) och hans vita flickvän Rose (Allison Williams) beger sig iväg till hennes familjegods över en helg för att han ska få stifta bekantskap med hennes familj. Till en början tolkar Chris familjens överdrivet tillmötesgående beteende som en nervös reaktion på att dottern är ihop med någon med en annan hudfärg, men efterhand avslöjar ett antal märkliga incidenter en verklighet han aldrig hade kunnat föreställa sig…

Get Out har blivit hyllad världen över för sitt antirasistiska budskap och nominerades i fyra kategorier vid Oscarsgalan – vilken den vann en av dem, vilket var för ”Bästa originalmanus”. Hur som helst är jag som alltid sen till festen och har äntligen hunnit ikapp med Get Out. Som en thriller (varför folk inbillar sig att det är en skräckfilm förstår jag inte) fungerar filmen bra. I alla fall fram till det antiklimatiska slutet, som borde ha varit betydligt mörkare för att mäta sig med resten av filmens atmosfär. Som ett antirasistiskt slagträ fungerar inte filmen alls. Det är samma gamla tugg om att mörkhyade är så förtryckta och att ljushyade är så rasistiska – vilket också dängs över huvudet på tittaren om och om igen under filmens gång.

Hur som helst kan jag förbise det klumpiga sättet filmen försöker få fram sitt budskapet på och uppskatta allt det andra. Jag gillar filmen, men är samtidigt jävligt trött på hela den här ”rasdebatten” som varit igång i några år nu. Så med det sagt ger jag Get Out en försiktig rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

Zombieworld av J

maj 24th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det här är en av de mest bisarra antologifilmer jag har sett tror jag. Filmen har ingen handling, utan är bara en handfull ihopplockade kortfilmer med zombie-tema från 2010, 2011, 2012 och 2013, som knyts ihop med några korta sekvenser där ett nyhetsankare på en TV-station berättar vad som pågår i ”Zombieworld” mellan varje kortfilm.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Teleportal
Brutal Relax
Dark Times
Home
I Am Lonely
Dead Stop
Certified
Fist Of Jesus
Apocalypse Marathon
Dead Rush (som spelades in i långfilmsversion tre år efter att den gjordes)

De bästa kortfilmerna hands down är Fist Of Jesus och Brutal Relax, som bägge fick mig att gapskratta och som var sjukt underhållande. Det som är synd är att de ligger först och sist i ordningen av kortfilmer. Allt mellan dem varierar från okej till skräp. Sååå… spana in bägge dessa kortfilmer här nedanför och skippa Zombieworld, du sparar in i runda slängar en timme på det.

No Comments

Another WolfCop av J

februari 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Entreprenören Mr. Swallows (Yannick Bisson) har bestämt sig för att öppna upp det gamla bryggeriet i Woodhaven för att lansera sin nya ölsort Chicken Milk Stout i samband med öppnandet av hans nybyggda hockeyarena, där Woodhaven’s nya hockeylag – Woodhaven Darkstars – ska göra sin första match mot grannstaden Regina’s rivaliserande hockeylag. Alltihop är emellertid bara en täckmantel för Mr. Swallows’ egentliga avsikter och det blir upp till den alkoholiserade varulvssnuten Lou (Leo Fafard) och hans tidigare kollega, numera chef, Tina (Amy Matysio) tillsammans med hjälp från ett oväntat håll att stoppa honom.

Another WolfCop fortsätter i samma spår som sin föregångare, men uppar samtidigt allting ett par nivåer. Det är blodigare, det är våldsammare, det är mer överdrivet, storyn är löjligare, skämten är mer gapskrattsvänliga och cheesefaktorn slår nästan igenom taket. Speltiden ligger på nästan samma som sin föregångare vilket, likt den, resulterar i att det hela tiden rör på sig och underhållningsfaktorn är extremt hög här. Effekterna är till majoriteten återigen praktiska och är rent ögongodis för oss som föredrar den typen av effekter.

Det enda jag störde mig lite grann på med filmen var att många lösa trådar lämnades hängande, antagligen för att kunna lämna dörren öppen för ytterligare en film – som vi dessutom blir lovade att få under sluttexterna. WolfCop och Another WolfCop är B-filmer gjorda på rätt sätt (The Asylum har något att lära sig av de här filmerna) och jag skulle absolut inte tacka nej till en tredje film.

Skulle jag hur som helst behöva välja mellan de två filmerna skulle jag ta den här vilken dag som helst – det här är definitivt min kopp med té. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Solsidan av J

december 3rd, 2017 | Postad i Drama, Film, Komedi

Det är julafton och Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) är på besök hos familjen Schiller då de släpper en bomb; de ska skiljas då Anna har träffat en ny man, David (Henrik Schyffert). Några månader senare kämpar fortfarande Alex med att komma över skiljsmässan, men finner sig snart i en romans med Bella (Frida Hallgren), en försäljare av tandimplantat.

Fredde (Johan Rheborg) har samtidigt stött på ett obekvämt bekymmer i form av hans socialistiske far, Mauritz (Sven Wollter), som bett honom om att komma till hans sommarstuga i Torekov – vilket är något Fredde absolut inte vill, men som han ganska snabbt inser att han kommer bli tvungen till då Mickan (Josephine Bornebusch) kräver att de far dit då Torekov är en samlingsplats för svenska kändisar. Samtidigt har det börjat knaka i äktenskapsfogarna mellan Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) – eller det är i alla fall vad Ove tror då han inte längre kan göra henne med barn.

Vad som följer är tokigheter, knasigheter, konflikter och har man sett TV-serien Solsidan vet man precis vad som väntar en då filmen i stora drag är ett avsnitt ur TV-serien, fast på runt 105 minuter i speltid. Min första reaktion på filmen när jag var och såg den på premiären var att den var bra, rätt och slätt. Nu när jag har sugit lite grann på den i två dagar har inte min åsikt förändrats, men jag har utvecklat mina tankar om filmen.

Filmen är bra och stundtals riktigt rolig men det känns samtidigt som att filmen är in och snavar i den klassiska ”svenska komedier”-fällan, där karaktärerna går igenom något svårt som separerar dem i början på filmen, konflikter uppstår under filmens gång och i slutet finner de varandra och växer slutligen som människor. Kort sagt; dramafilmer med inslag av humor som sedan får stämpeln komedi. Solsidan lyckas överlag att komma undan, men börjar stundtals att valsa in i den tydliga svenska modellen för komedier. Dessutom känner jag nu i efterhand att det här var en film jag borde ha sett hemma i soffan på dvd eller bluray släpp istället för bio då Solsidan går hand i hand med soffsittande – så att säga. Med allt det sagt menar jag så klart inte att filmen är dålig, snarare tvärtom, men jag önskar att man inte kunde räkna ut precis vart den skulle ta vägen fem minuter in.

Hur som helst så tycker jag som sagt att den överlag är bra men att den stundtals haltar lite grann tack vare de intvingade dramabitarna. Å andra sidan så händer det hela tiden saker i filmen, så uttråkad blir man i alla fall inte även om jag tycker att speltiden kunde ha kortats ned med möjligen tio minuter.

Så slutligen, bör du se filmen? Är du ett fan av TV-serien så absolut, om inte så har jag svårt att se att du skulle kunna få ut något av den då filmen räknar kallt med att du sett TV-serien innan.

Läs gärna våra recensioner på TV-serien också:
Mina recensioner på säsong 1 & 2, 3, 4, 5
H’s recensioner på säsong 1, 2

No Comments

Sharknado 5: Global Swarming av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

No Comments

Jigsaw av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan John Kramer (Tobin Bell) – mannen de kallade Jigsaw – dog. Men om nu John är död, hur kommer det då sig att kroppar har börjat dyka upp varstans i staden som alla tyder på att de genomgått en av Jigsaw’s lekar?

I samma veva som Saw 3D (det vill säga film nummer sju i serien) släpptes började rykten om en åttonde film i serien att stryka runt ute på internet, trots att producenterna bakom serien sagt klart och tydligt att den sjunde filmen var den sista. Vi har alltså fått vänta i sju år på att dessa rykten slutligen skulle besannas i form av Jigsaw – eller Saw VIII som den egentligen borde ha hetat (och som var en av dess arbetstitlar, den andra var Saw: Legacy).

Jigsaw fortsätter på den inslagna vägen med fällor och vändningar fram och tillbaka för att presentera nästa installation i serien och.. ja.. det är Saw, helt enkelt. Den bjuder inte på något nytt direkt egentligen och hänger man med något så när i filmen så är det ganska lätt att klura ut vart den är på väg. Men, det är inget större problem då den underhåller gott och levererar precis det jag – och troligtvis de flesta andra fans av Saw filmerna – förväntade mig och ville ha.

Det är inte så mycket nytt under solen när det kommer till Jigsaw, men det är å andra sidan en underhållande film som fortsätter serien på ett ganska snyggt sätt. Drar den här filmen in tillräckligt med pengar kan vi nog räkna med en nionde Saw film.. och kanske desto fler till. Hur som; Jigsaw rekommenderas.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud