Helt Perfekt Glob

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

Victor Crowley av J

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

Mother! av J

I mitten av en äng, omringad av en Edeniskt frodig skog, har ett par kokat in sig själva i en avskiljd herrgård som för inte så länge sedan var nedbrunnen till grunden – hängivet återuppbyggt av den stödjande frun (Jennifer Lawrence). Innuti den här säkra miljön är den en gång kända medelålders poet mannen (Javier Bardem) ivrig att skapa hans magnum opus. Han verkar dock vara oförmögen att bryta sig ur den ihärdiga skrivkrampen han befinner sig i.

När det oväntat knackar på dörren en sen kväll anländer en kryptisk besökare (Ed Harris) och hans påträngande fru (Michelle Pfeiffer), vilket verkar vara den stimulans poetens stillastående fantasi behöver. Steg för steg, till den förvirrade fruns förvåning, förbättras hans manliga ego allt medan han släpper in mer och mer kaos i deras hem. I slutändan, kommer den här röran att fläcka ner och göra parets okränkbara fristad irreparabel?

Mother! är en av de märkligaste filmerna jag har sett på väldigt länge. Allting som händer i filmen händer utan någon som helst koppling sinsemellan och löser av varandra i en hög fart för att sedan sluta utan några ingående förklaringar till varför allting i den hände; filmen lämnar tittaren till att dra sina egna slutsatser av vad den egentligen gick ut på.

Vad jag tror att filmen gick ut på och handlade om egentligen låter jag vara osagt, men det här är en film som gör sig bäst tillsammans med någon annan person så man har någon att diskutera med efteråt.

Hur som helst så tycker jag att Mother! är helt okej. Den är välspelad, välgjord och intressant i all sin skevhet – men jag tvivlar samtidigt på att jag kommer att se om den. Jag har ingenting emot skeva filmer där man som tittare får klura själv på vad filmen egentligen handlade om – snarare tvärtom i vissa fall – men jag är inte en av dem som springer benen av sig för den här typen av filmer.

Nåja. Har du missat Mother! och gillar att få din hjärna upp och nervänd så är den värd en titt.

Tragedy Girls av J

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

Like.Share.Follow. av J

Garrett (Keiynan Lonsdale) är en YouTube stjärna med två miljoner följare som har en regel i sitt liv; att aldrig inleda några förhållanden med någon av sina fans.

En dag när han är och hämtar sin post stöter han på Shell (Ema Horvath), en ung vacker kvinna som han snabbt inleder ett romantiskt förhållande med – enbart för att inse att hon faktiskt är ett fan. Efter att ha avslutat relationen går det upp för Garrett att Shell inte är ett av hans vanliga fans, utan en besatt galning som kommer att göra precis allt för att få vara med honom…

Det har kommit en del thrillers och skräckfilmer sista åren som har använt social media som ett koncept för att berätta deras berättelser och Like.Share.Follow. från 2017 är en av dessa filmer.

På ytan är Like.Share.Follow. en hyfsat generisk modern teenager thriller med influenser från skräckgenren, men den har samtidigt en så pass intressant – och tyvärr verklig – premiss att jag inte kan låta bli att gilla den. Stalking är temat här och även om filmen drar saker och ting till den yttersta gränsen och in i absurdum bitvis så tycker jag att den fungerar bra för vad den försöker att göra (för att inte tala om Ema Horvath’s prestation här som är rent av läbbig bitvis).

Filmen är ganska långsam till en början och känns en aningen trevande de första trettio, fyrtio minuterna, men när saker och ting börjar eskalera får filmen lite fart i ryggen och brummar på utan några större bekymmer fram till sluttexterna.

Like.Share.Follow. är inte felfri och är en produkt av våran tid, vilket antagligen kommer resultera i att filmen kommer vara bortglömd om tio, femton år. Men med det sagt så tycker jag att det ändå är ett intressant koncept om någonting som faktiskt förekommer i verkligheten och som bör talas om mer än vad det görs.

Rekommenderas.

Annabelle: Creation av J

Dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) och hans fru Esther (Miranda Otto) öppnar sitt hem för nunnan Syster Charlotte (Stephanie Sigman) och sex föräldralösa flickor efter att deras barnhem blivit stängt. Samuel förklarar för flickorna att de får vistas i alla rum utom två; Esther’s rum och ett låst rum som tillhört makarna Mullins’ dotter Bee (Samara Lee), som omkom i en tragisk olycka tolv år tidigare.

Den funktionshindrade Janice (Talitha Eliana Bateman) vaknar en natt av oväsen och finner en lapp som säger ”Hitta mig” och lyckas smyga in i Bee’s gamla rum, som av någon anledning nu står olåst. Hon hittar där en nyckel som går till garderoben i rummet, i vilken hon finner en kuslig docka, ovetandes om att hon har precis släppt lös en ondska som i sin tur har fäst ett intresse för henne…

Har du någon gång sett en film som du avskytt så pass mycket att du antingen har undvikit att se dess uppföljare helt eller skjutit på det i flera år, trots att du fått höra från flera håll att de är bättre än originalet? Ja, klart du har. Annabelle (recenserad här) är en sådan film för mig. Jag har hört otaliga gånger att Annabelle: Creation skulle vara betydligt bättre än sin föregångare. En del har även sagt att den skulle vara läskigare. Hur som helst har jag nu alltså äntligen sett Annabelle: Creation – och det efter att ha sett om Annabelle.

Jag tycker fortfarande att Annabelle är en tråkig film, men jag hatar den inte lika mycket som vid min första titt. Den har sina stunder här och där, men är överlag på tok för händelselös och saknar dessutom ett ordentligt klimax.

Annabelle: Creation är ett ordentligt steg upp från sin föregångare i alla fall och som många sagt till mig så var den faktiskt bättre än originalet. Skräcken är mer full-on, det rör på sig ganska mycket även om det aldrig blir nämnvärt läskigt och filmen har ett ordentligt klimax på slutet som man förväntar sig av den här typen av filmer. Jumpscares, höga ljud och snabb klippning är vad som erbjuds här och det är väl föga förvånande för den som är bevandrad i genren.

Kort sagt så kan man väl säga att Annabelle: Creation är ganska standard i sitt utförande men att den samtidigt överträffar sin föregångare och tillhör en av de bättre filmerna som är anknytna till Conjurin-univsersumet. Den är inte felfri i mina ögon (däribland att dess speltid hade kunnat kortats ned en aningen), men den är så pass bra att den får sig en försiktig rekommendation.

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

The Babysitter av J

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

The Mummy (2017) av J

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

The Ritual av J

En grupp brittiska vänner bestämmer sig för att fotvandra längs Kungsleden i norra Sverige sex månader efter att en av deras vänner blivit mördad under ett rån i en spritbutik. När en av dem gör sig illa bestämmer de sig för att ta en genväg igenom skogen för att komma fram till stugan några timmar tidigare. De tvingas emellertid att övernatta i ett gammalt kusligt ruckel de hittar mitt i skogen tack vare ett åskoväder. När de fortsätter dagen därpå inser de att de inte är ensamma där i skogen och att det här kan bli deras sista resa någonsin…

Jag hade lyckats undgå spoilers för Netflix rullen The Ritual trots att den har blivit flitigt diskuterad i de Facebook grupper ämnade för skräckfilmer jag är med i. Hur som helst så har jag äntligen sett den nu och….

Jag tycker att filmen var bra fram till dess sista akt, då förklaringen till vad det är som förföljer dem visas varpå allting faller ihop som ett korthus. Jag är en evig motståndare till filmer där absolut ingenting förklaras, men jag är å andra sidan för filmer som håller hotet dolt ända fram till de sista minuterna eller sekunderna av en film – alternativt att de visar hotet väldigt sparsamt fram till slutet. Hade de valt att gå den vägen med The Ritual hade jag antagligen uppskattat den betydligt mycket mer. Filmen är spännande under en stor del av dess speltid, men när den sista tidigare nämnda akten kommer pyser all energi och kuslighet ur filmen likt luften i en punkterad ballong.

Filmen är i alla fall välspelad, vilket höjer betyget en aning. Men även om skådespelarna gör ett bra jobb så räddar inte det filmen från det nästan irriterande slutet som den har.

The Ritual har en spännande och intressant uppbyggnad, men en bedrövlig upplösning som tyvärr många moderna skräckfilmer har – vilket är synd då filmen hade en viss potential till att bli något som stod ut ur mängden av alla dussinskräckisar.