| Subcribe via RSS

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

februari 13th, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

No Comments

Kong: Skull Island av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Cult Of Chucky av J

maj 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan Nica (Fiona Dourif) blev inspärrad på mentalsjukhus för morden på hennes familj. Hon har genom behandling blivit övertygad om att det var hon som begick de fasansfulla handlingarna och att det skulle ha varit Chucky (Brad Dourif) enbart var vanföreställningar. Men efter att hennes läkare Dr. Foley (Michael Therriault) introducerar ett nytt terapiverktyg, en Good Guy docka, i samtalsterapin börjar en rad dödsfall att inträffa på avdelningen och Nica börjar undra om hon kanske trots allt inte är galen…

Som vanligt är jag sen till festen och alla har redan däckat för länge sen. Det har tagit mig omkring ett och ett halvt år att slå mig ner för att se Cult Of Chucky och varför jag väntat så här länge har jag ingen aning om egentligen, men det känns bra att jag slutligen har sett den sjunde och högst troligen sista installationen i originalserien av filmer. Anledningen till att jag tror det är för att Don Mancini (skaparen av Chucky och Child’s Play filmerna) är i fullgång med att producera en TV-serie som (enligt vad jag har kunnat läsa mig till) kommer vara en fortsättning som tar vid efter den här filmen. Samtidigt får vi remaken som har varit under för-produktion i omkring tio år nästa månad, där Mark Hamill ska göra rösten till Chucky. Två, tre veckor innan remaken släpps kommer dessutom ytterligare en Child’s Play relaterad film i form av filmen Charles – där varken Brad Dourif eller Don Mancini är involverade. Hur som helst…

Jag gillade Cult Of Chucky. Den är mörkare än Bride och Seed, men mer komisk och bonkers än Curse samtidigt som den fortsätter Chucky’s storyline på ett snyggt och ganska fyndigt sätt. Humorn finns så klart där, men väger aldrig över som i Bride och Seed. Speciellt läskig blir filmen så klart inte, men den har å andra sidan en del gore-gags som är suveräna och i kombination med dess humor (för att inte tala om Chucky’s one-liners) blir det en väldigt underhållande, om än bitvis rätt dum, slasherfilm.

Likt i Curse har Chucky’s utseende blivit uppdaterat lite grann och.. mjae.. jag vet inte riktigt. Jag är så van vid hans gamla utseende att den nya looken står ut som en sårig tumme. Det är ingenting som förstör filmupplevelsen så klart, men det var någonting som jag reagerade på. Effekterna ser i övrigt bra ut.. vad mer finns det att säga?

Jag gillade Cult Of Chucky. Den kommer knappast gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin, men det är en underhållande liten slasherfilm och God Underhållning i nittio minuter utan tvekan. Tumme upp, rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av film nummer 1, 2, 3, 4, 5 och 6 i serien.

1 Comment

The Punisher – Season 1 & 2 av J

april 22nd, 2019 | Postad i Action, Thriller, TV

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

No Comments

Escape Room av J

februari 22nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Affärerna går riktigt dåligt för Brice (Skeet Ulrich), ägaren av flyktrumsspelet Deranged. När han kommer över en mystisk låda, som sägs stänga inne en uråldrig demon, från en antikhandlare ser han en chans att få affärerna på fötter igen och placerar lådan inne i flyktrummet. Fyra vänner dyker snett efteråt upp och ska spela Deranged spelet. Tillsammans med en skådespelare som är en del av spelet blir vännerna inlåsta och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning efter att de har öppnat lådan…

Jag kunde inte låta bli att köra en double-bill med bägge Escape Room filmerna från 2017 och den här Escape Room blev den andra filmen och jag blev inte speciellt besviken på den här heller. Den här – likt den föregående Escape Room – skiljer sig från 2019 filmen.. ganska mycket mer dessutom. Här har de slagit ihop den smala subgenren där folk blir satta i ett rum eller i en labyrint av rum för att de sedan ska försöka ta sig därifrån levande tillsammans med possession och slasher subgenrerna och det fungerar förvånansvärt bra.

Skådespelarna är bra och det är kul att återse Skeet Ulrich.. sisådär 21 år efter Scream! Manuset var fängslande och det bästa med filmen var – you guessed it – pusslen, så klart. Det enda jag skulle klaga på (om jag nu ska göra det) är väl att filmens tempo börjar släpa lite grann i de sista trettio eller så minuterna och jag tror att filmen hade mått bra av att ha kortats ned med i alla fall en tio minuter.

Överlag gillade jag även den här filmen och ger även den en rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

Escape Room av J

februari 22nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Jag var och såg Escape Room som släpptes på bio i början på Februari (recenserad här) och snavade av en händelse över en post på Facebook i en skräckfilmsgrupp där någon postade en bild på omslaget till en film med titeln Escape Room. Jag vart nyfiken och skulle kolla vad det var och upptäckte att 2017 släpptes det två filmer med titeln Escape Room, med inte ens en månad mellan deras releaser – om man bortser från att den ena (den här filmen) visades för första gången på en festival i Juni, 2017.

Medan Tyler (Evan Williams), hans flickvän Christen (Elisabeth Hower) och deras vänner firar hans trettioårsdag avslöjar Christen att de ska medverka i ett flyktrumsspel. Glada i hågen beger de sig iväg och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning…

Till skillnad från 2019 filmen med samma titel är den här filmen betydligt långsammare. Den tar god tid på sig att komma igång och av någon anledning fann jag den ändå väldigt intressant och spännande allt eftersom de lyckades klura ut pussel efter pussel, vilket är en stor dragningskraft för min del när det kommer till den här smala subgenren av filmer. Filmen är hur som helst välspelad, underhållande och överlag spännande även om jag mot slutet förstod vart allting skulle ta vägen.

Jag gillade den här Escape Room också och ger den en rekommendation, helt enkelt.

No Comments

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

Sniper: Ultimate Kill av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

Den colombianske knarkkungen Jesús Morales (Juan Sebastián Calero) har lejt en krypskytt kallad El Diablo (Felipe Calero) för att slå ut sina konkurrenter, en efter en. Utan några rivaler kvar börjar Morales att få mer makt och tar kontrollen över fler smugglingsrutter in i USA. Oroliga över hotet mot landet skickar DEA agenten Kate Estrada (Danay Garcia), som varit efter Morales i flera år, och krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) till Colombia för att döda El Diablo och gripa Morales för att skicka tillbaka honom till USA och dra honom inför rätta – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Sniper: Ultimate Kill – vars arbetstitel var Sniper 7: Homeland Security – är den sjunde (duh) och hittills sista filmen i Sniper franchisén. Filmen tar ett steg tillbaka från Ghost Shooter och ska jag vara helt ärlig hade jag lika gärna kunnat kopierat mina recensioner av Reloaded och Legacy och klistrat in vad jag har skrivit i de recensionerna här då filmen i stort sett är samma sak – igen. Enda riktiga skillnaden här är väl att Tom Berenger och Billy Zane återförenas i franchisén för första gången sedan originalet och även om bägge dessa herrar har mindre roller i filmen så är bägge viktiga för storyn, vilket är tacksamt för mig som ett fan av dem bägge.

Sniper: Ultimate Kill är, precis som Reloaded och Legacy, en okej action-thriller. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men har man tagit sig så här pass långt i franchisén kan den vara värd en titt skulle jag säga. Med det sagt; Sniper franchisén överlag är en ganska stabil serie filmer, även om kvalitén varierar från film till film så är det ingen av dem som är direkt usel – vilket är bra, antar jag.

No Comments

The Sandman av J

oktober 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes bror har funnits död under mystiska omständigheter får fotografen Claire (Haylie Duff) vårdnaden om sin brorsdotter Madison (Shae Smolik). När folk runt dem plötsligt börjar dö inser Claire att någonting inte står rätt till med hennes brorsdotter och börjar undersöka saken närmare. Hon finner snart att Madison har förmågan att framkalla Sandmannen, ett fruktansvärt monster från Madison’s mardrömmar som dödar alla som vill Madison illa…

The Sandman är en Stan Lee (ja, DEN Stan Lee) producerad skräckfilm från förra året med bland annat Tobin Bell (Saw filmerna) och Amanda Wyss (A Nightmare On Elm Street) i varsina mindre roller och är de enda två jag kände igen från något annat. The Sandman är hur som helst okej för vad den är, skulle jag säga. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för, men för att vara en (i alla fall tillsynes) gjord för TV film är den ganska välgjord. CGIn är förvisso gräslig, men de praktiska effekterna (däriblad Sandmannen själv) ser väldigt bra ut. Skådespelarna är hyfsade och gör väl vad de kan med det manus de blivit tilldelade. Manuset hade kanske kunnat varit lite mindre klyschigt och lite mer intressant kanske, men med tanke på vad jag förväntade mig av filmen så är jag ändå rätt nöjd med vad jag fick…

The Sandman är hur som helst ett okej tidfördriv i nittio minuter (i alla fall så länge man inte har några skyhöga förväntningar på den). Det finns värre filmer där ute, helt klart.

2 Comments

Baywatch av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud