Helt Perfekt Glob

The Ritual av J

En grupp brittiska vänner bestämmer sig för att fotvandra längs Kungsleden i norra Sverige sex månader efter att en av deras vänner blivit mördad under ett rån i en spritbutik. När en av dem gör sig illa bestämmer de sig för att ta en genväg igenom skogen för att komma fram till stugan några timmar tidigare. De tvingas emellertid att övernatta i ett gammalt kusligt ruckel de hittar mitt i skogen tack vare ett åskoväder. När de fortsätter dagen därpå inser de att de inte är ensamma där i skogen och att det här kan bli deras sista resa någonsin…

Jag hade lyckats undgå spoilers för Netflix rullen The Ritual trots att den har blivit flitigt diskuterad i de Facebook grupper ämnade för skräckfilmer jag är med i. Hur som helst så har jag äntligen sett den nu och….

Jag tycker att filmen var bra fram till dess sista akt, då förklaringen till vad det är som förföljer dem visas varpå allting faller ihop som ett korthus. Jag är en evig motståndare till filmer där absolut ingenting förklaras, men jag är å andra sidan för filmer som håller hotet dolt ända fram till de sista minuterna eller sekunderna av en film – alternativt att de visar hotet väldigt sparsamt fram till slutet. Hade de valt att gå den vägen med The Ritual hade jag antagligen uppskattat den betydligt mycket mer. Filmen är spännande under en stor del av dess speltid, men när den sista tidigare nämnda akten kommer pyser all energi och kuslighet ur filmen likt luften i en punkterad ballong.

Filmen är i alla fall välspelad, vilket höjer betyget en aning. Men även om skådespelarna gör ett bra jobb så räddar inte det filmen från det nästan irriterande slutet som den har.

The Ritual har en spännande och intressant uppbyggnad, men en bedrövlig upplösning som tyvärr många moderna skräckfilmer har – vilket är synd då filmen hade en viss potential till att bli något som stod ut ur mängden av alla dussinskräckisar.

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

Kong: Skull Island av J

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

Cult Of Chucky av J

Fyra år har gått sedan Nica (Fiona Dourif) blev inspärrad på mentalsjukhus för morden på hennes familj. Hon har genom behandling blivit övertygad om att det var hon som begick de fasansfulla handlingarna och att det skulle ha varit Chucky (Brad Dourif) enbart var vanföreställningar. Men efter att hennes läkare Dr. Foley (Michael Therriault) introducerar ett nytt terapiverktyg, en Good Guy docka, i samtalsterapin börjar en rad dödsfall att inträffa på avdelningen och Nica börjar undra om hon kanske trots allt inte är galen…

Som vanligt är jag sen till festen och alla har redan däckat för länge sen. Det har tagit mig omkring ett och ett halvt år att slå mig ner för att se Cult Of Chucky och varför jag väntat så här länge har jag ingen aning om egentligen, men det känns bra att jag slutligen har sett den sjunde och högst troligen sista installationen i originalserien av filmer. Anledningen till att jag tror det är för att Don Mancini (skaparen av Chucky och Child’s Play filmerna) är i fullgång med att producera en TV-serie som (enligt vad jag har kunnat läsa mig till) kommer vara en fortsättning som tar vid efter den här filmen. Samtidigt får vi remaken som har varit under för-produktion i omkring tio år nästa månad, där Mark Hamill ska göra rösten till Chucky. Två, tre veckor innan remaken släpps kommer dessutom ytterligare en Child’s Play relaterad film i form av filmen Charles – där varken Brad Dourif eller Don Mancini är involverade. Hur som helst…

Jag gillade Cult Of Chucky. Den är mörkare än Bride och Seed, men mer komisk och bonkers än Curse samtidigt som den fortsätter Chucky’s storyline på ett snyggt och ganska fyndigt sätt. Humorn finns så klart där, men väger aldrig över som i Bride och Seed. Speciellt läskig blir filmen så klart inte, men den har å andra sidan en del gore-gags som är suveräna och i kombination med dess humor (för att inte tala om Chucky’s one-liners) blir det en väldigt underhållande, om än bitvis rätt dum, slasherfilm.

Likt i Curse har Chucky’s utseende blivit uppdaterat lite grann och.. mjae.. jag vet inte riktigt. Jag är så van vid hans gamla utseende att den nya looken står ut som en sårig tumme. Det är ingenting som förstör filmupplevelsen så klart, men det var någonting som jag reagerade på. Effekterna ser i övrigt bra ut.. vad mer finns det att säga?

Jag gillade Cult Of Chucky. Den kommer knappast gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin, men det är en underhållande liten slasherfilm och God Underhållning i nittio minuter utan tvekan. Tumme upp, rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av film nummer 1, 2, 3, 4, 5 och 6 i serien.

The Punisher – Season 1 & 2 av J

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

Escape Room av J

Affärerna går riktigt dåligt för Brice (Skeet Ulrich), ägaren av flyktrumsspelet Deranged. När han kommer över en mystisk låda, som sägs stänga inne en uråldrig demon, från en antikhandlare ser han en chans att få affärerna på fötter igen och placerar lådan inne i flyktrummet. Fyra vänner dyker snett efteråt upp och ska spela Deranged spelet. Tillsammans med en skådespelare som är en del av spelet blir vännerna inlåsta och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning efter att de har öppnat lådan…

Jag kunde inte låta bli att köra en double-bill med bägge Escape Room filmerna från 2017 och den här Escape Room blev den andra filmen och jag blev inte speciellt besviken på den här heller. Den här – likt den föregående Escape Room – skiljer sig från 2019 filmen.. ganska mycket mer dessutom. Här har de slagit ihop den smala subgenren där folk blir satta i ett rum eller i en labyrint av rum för att de sedan ska försöka ta sig därifrån levande tillsammans med possession och slasher subgenrerna och det fungerar förvånansvärt bra.

Skådespelarna är bra och det är kul att återse Skeet Ulrich.. sisådär 21 år efter Scream! Manuset var fängslande och det bästa med filmen var – you guessed it – pusslen, så klart. Det enda jag skulle klaga på (om jag nu ska göra det) är väl att filmens tempo börjar släpa lite grann i de sista trettio eller så minuterna och jag tror att filmen hade mått bra av att ha kortats ned med i alla fall en tio minuter.

Överlag gillade jag även den här filmen och ger även den en rekommendation.

Escape Room av J

Jag var och såg Escape Room som släpptes på bio i början på Februari (recenserad här) och snavade av en händelse över en post på Facebook i en skräckfilmsgrupp där någon postade en bild på omslaget till en film med titeln Escape Room. Jag vart nyfiken och skulle kolla vad det var och upptäckte att 2017 släpptes det två filmer med titeln Escape Room, med inte ens en månad mellan deras releaser – om man bortser från att den ena (den här filmen) visades för första gången på en festival i Juni, 2017.

Medan Tyler (Evan Williams), hans flickvän Christen (Elisabeth Hower) och deras vänner firar hans trettioårsdag avslöjar Christen att de ska medverka i ett flyktrumsspel. Glada i hågen beger de sig iväg och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning…

Till skillnad från 2019 filmen med samma titel är den här filmen betydligt långsammare. Den tar god tid på sig att komma igång och av någon anledning fann jag den ändå väldigt intressant och spännande allt eftersom de lyckades klura ut pussel efter pussel, vilket är en stor dragningskraft för min del när det kommer till den här smala subgenren av filmer. Filmen är hur som helst välspelad, underhållande och överlag spännande även om jag mot slutet förstod vart allting skulle ta vägen.

Jag gillade den här Escape Room också och ger den en rekommendation, helt enkelt.

Slasher – Season 1 & 2 av J

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

Sniper: Ultimate Kill av J

Den colombianske knarkkungen Jesús Morales (Juan Sebastián Calero) har lejt en krypskytt kallad El Diablo (Felipe Calero) för att slå ut sina konkurrenter, en efter en. Utan några rivaler kvar börjar Morales att få mer makt och tar kontrollen över fler smugglingsrutter in i USA. Oroliga över hotet mot landet skickar DEA agenten Kate Estrada (Danay Garcia), som varit efter Morales i flera år, och krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) till Colombia för att döda El Diablo och gripa Morales för att skicka tillbaka honom till USA och dra honom inför rätta – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Sniper: Ultimate Kill – vars arbetstitel var Sniper 7: Homeland Security – är den sjunde (duh) och hittills sista filmen i Sniper franchisén. Filmen tar ett steg tillbaka från Ghost Shooter och ska jag vara helt ärlig hade jag lika gärna kunnat kopierat mina recensioner av Reloaded och Legacy och klistrat in vad jag har skrivit i de recensionerna här då filmen i stort sett är samma sak – igen. Enda riktiga skillnaden här är väl att Tom Berenger och Billy Zane återförenas i franchisén för första gången sedan originalet och även om bägge dessa herrar har mindre roller i filmen så är bägge viktiga för storyn, vilket är tacksamt för mig som ett fan av dem bägge.

Sniper: Ultimate Kill är, precis som Reloaded och Legacy, en okej action-thriller. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men har man tagit sig så här pass långt i franchisén kan den vara värd en titt skulle jag säga. Med det sagt; Sniper franchisén överlag är en ganska stabil serie filmer, även om kvalitén varierar från film till film så är det ingen av dem som är direkt usel – vilket är bra, antar jag.