| Subcribe via RSS

Jurassic World: Fallen Kingdom av J

juni 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Tre år har gått sedan Jurassic World slog igen och dinosaurierna har levt i det fria på Isla Nublar sedan dess. Men när den vilande vulkanen Mount Sibo på ön börjar visa tecken på att den snart kommer få ett utbrott och utplåna allt liv på ön sätter miljardären och John Hammond’s föredetta partner Benjamin Lockwood (James Cromwell) ihop en hemlig operation för att föra en handfull dinosauriearter ifrån den dödsdömda ön till en ny och säker ö där de kommer få leva utan människans inblandning. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt), som överlevde incidenten vid Jurassic World tre åt tidigare, blir snabbt involverade i operationen. Väl på ön börjar Owen att söka efter Blue – ledarraptorn han hade hand om medan parken fortfarande var aktiv – och upptäcker snart en konspiration som har potential att rubba hela planetens naturliga ordning…

Att en uppföljare till Jurassic World skulle komma var väl ganska oundvikligt och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget vart förvånad när Jurassic World: Fallen Kingdom blev utannonserad som en kommande film. Så… hur är filmen?

Jurassic World: Fallen Kingdom är ett förutsägbart, högljutt och actionpackat action-äventyr som inte bjuder på några speciellt stora överraskningar och följer varenda standardmall för den här typen av film till punkt och pricka. Jag har jävligt svårt att tro att någon som ser filmen blir överraskad av de olika vändningarna som förekommer i filmen. Fast å andra sidan, vem tittar på en Jurassic Park/World film för att bli överraskad? Även om filmen är sjukt förutsägbar så är den så klart underhållande för vad den är; en stor, svindyr och dum popcornfilm.

Vad mer finns det att säga egentligen? Det är en underhållande summer blockbuster med snuskigt snygga effekter – likt flera av de tidigare filmerna i serien – som swischar förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en rekommendation, i alla fall till fans av de tidigare filmerna och de som vill ha en skön popcornfilm att kika på. Nu är det bara att vänta på den tredje Jurassic World filmen som spikats för release i Juni, 2021.

Läs gärna min recension av Jurassic World och H’s nästan tio år (!) gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

1 Comment

Deadpool 2 av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha förlorat det enda som någonsin har betytt något för honom – varpå han sprängde sig själv i bitar – blir Wade Wilson aka Deadpool (Ryan Reynolds), motvilligt, intagen till X-Men programmet av Colossus (Stefan Kapicic‘s röst) som lärling. Saker och ting går hur som helst snabbt åt skogen när Wade tillsammans med Colossus och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) anländer till en incident involverande en ung mutant, Russell (Julian Dennison), som går berserk vid ett hem för unga mutanter. Russell och Wade blir gripna och skickade till Ice Box; ett specialfängelse för mutanter. Samtidigt anländer den mystiske Cable (Josh Brolin) från framtiden med ett specifikt mål i siktet; Russell.

Jag är inget die hard fan av Marvel’s superhjältefilmer och lär aldrig bli det heller, men tack vare att jag älskade Deadpool spelet som kom för några år sedan vart jag sjukt taggad inför den första filmen om karaktären – och den gjorde mig knappast besviken, vilket står klart om man läser min recension av den. Hur som helst var jag lika taggad inför Deadpool 2. Jag blev inte besviken den här gången heller.

Ska jag vara ärlig gillade jag nog faktiskt Deadpool 2 mer än föregångaren. Jag förstår givetvis att den första filmen behövde förklara vem Wade/Deadpool är och hur han blev den han är, men jag har ändå ofta svårt för originfilmer och även om jag älskar den första Deadpool filmen så slår Deadpool 2 den på fingrarna just på grund av att den inte behöver förklara hans bakgrund och kan således bara pumpa på med våldsam och komisk action – med någon enstaka lugnare scen för att driva storyn framåt så klart. Deadpool 2 känns hur som helst mer fartfylld och mer actionpackad än sin föregångare, samtidigt som humorn inte staplas lika mycket som i den första (det jag menar är att skämten avlöser inte varandra precis hela tiden, man får lite andrum här och där).

Skådespelarna (speciellt Reynolds så klart) är riktigt bra och bortsett från nämnda skådespelare ser vi även Bill Skarsgård och Matt Damon i mindre roller samt Brad Pitt i troligtvis filmhistoriens kortaste cameo (blinkar du missar du honom). Specialeffekterna är vad man kan förvänta sig av en Marvel film.. så det finns väl inte så mycket mer att tillägga där, antar jag.

Hur som helst är Deadpool 2 en suverän action-komedi och är, likt sin föregångare, det här årets bästa film hittills. Rekommenderas.

No Comments

Tremors: A Cold Day In Hell av J

maj 12th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att en grupp unga forskare har funnits döda några kilometer ifrån en forskningsstation vid Nanavutprovinsen, Kanada kallas Burt Gummer (Michael Gross) och hans följeslagare Travis (Jamie Kennedy) in av Dr. Rita Sims (Tanya van Graan) då fyndplatsen tyder på att det handlar om en Graboid-attack. På väg dit blir deras flygplan attackerat av en Ass-Blaster, som lyckas skada planets motor. Strandsatta i det kanadensiska Arktis måste nu Burt och Travis, tillsammans med personalen vid forskningsstationen, neutralisera det överhängande hotet från de gigantiska underjordsvarelserna – vilket också kan bli Burt’s sista uppdrag då han börjar visa tecken på en långt gången sjukdom, en sjukdom som enbart går att bota med antikroppar från en levande Graboid…

Jag citerar ur min egen recension av Tremors 5: Bloodlines: ”Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.” Spola sedan fram tiden nästan tre år och här står vi nu med film nummer sex i Tremors serien i form av Tremors: A Cold Day In Hell – och vilken jävla film.

Den här sjätte installationen i serien lyckas peta ner femman från tredje bästa platsen och återgår från originalkonceptet; en isolerad plats som hamnar under belägring av monster, där en handfull människor måste samarbeta för att överleva och slå tillbaka hotet. Det fungerade bra i de två första filmerna (och fyran) och det fungerar lika bra här – speciellt med tanke på alla referenser till den första filmen som klämts in.

Skådespelarna är bra och Michael Gross är som vanligt i högform som Burt. Effekterna ser bra ut trots att det, givetvis, är CGI som använts. Manuset är välskrivet och så, men det bjuder inte på jättemycket nytt egentligen. Visst, de har bytt miljö från ökenlandskap till en plats med kallare klimat men det är i stort sett samma grej som gäller som i de tidigare filmerna – inte för att det irriterar speciellt mycket, men förväntar man sig någonting nytt lär man bli besviken på den fronten.

Hur som helst så tokdiggar jag Tremors: A Cold Day In Hell och är man ett fan av de tidigare filmerna och/eller TV-serien kommer den troligtvis att falla en i smaken. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och TV-serien också.

No Comments

The Cloverfield Paradox av J

april 25th, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Året är 2028. En energikris har brutit ut på Jorden, vilket hotar att slunga globen in i en mörk era av förödelse och tumult. I ett försök att skapa tillräckligt med energi för alla länder skickas rymdstationen Cloverfield Station upp i rymden med en multinationell besättning för att genomföra experiment med en partikelaccelerator kallad ”Shepard”.

Efter två år av misslyckade försök verkar besättningen slutligen ha lyckats med deras uppdrag – tror de. Någonting går fruktansvärt fel och skadar stationen. Under reparationerna av stationen börjar besättningen att inse vad som egentligen hänt; de har slungats in i en parallell dimension…

Mina förväntningar på The Cloverfield Paradox var ganska låga när jag satte mig för att se den då jag mestadels hade hört och läst hur usel den var. Nu när jag har sett den så kan jag säga att jag tycker att den inte var så jävla dålig. Den lär knappast gå till historien som film, men den är å andra sidan hyfsat underhållande för vad den är; en dum popcornfilm. Karaktärerna var välspelade (även om jag hade lite svårt att ta Chris O’Dowd‘s karaktär på något större allvar, jag satt nämligen och väntade på att han skulle fråga ‘Have you tried turning it off and on again?‘ i varje scen han var med i), specialeffekterna såg bra ut och även om manuset var ganska rörigt bitvis – vilket är något jag har sett många klaga över – så var inte det någonting som störde mig.

Jag skulle inte kalla The Cloverfield Paradox för bra, utan mer medioker och okej. En sån där film man kan knäppa igång en tråkig söndagskväll innan man ska gå och lägga sig för att man ska upp och jobba dagen efter. En sak är i alla fall säker och det är att den är bättre än Cloverfield.

No Comments

The Strangers: Prey At Night av J

april 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Föräldrarna Mike (Martin Henderson) och Cindy (Christina Hendricks) har fått nog av sin tonårsdotter Kinsey’s (Bailee Madison) upproriska beteende och har bestämt sig för att skicka iväg henne till en släkting som driver en avskild husvagnspark. Tillsammans med dottern och deras son Luke (Lewis Pullman) beger de sig iväg till sagda släkting för att lämna över henne. Väl där upptäcker de emellertid att området ligger öde och att de blivit hänvisade till en specifik vagn av deras släkting.

Kort efter deras ankomst knackar en kvinna på dörren och frågar ”Är Tamara hemma?” – för att sedan försvinna ut i natten. Det de inte vet är att detta är bara början på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på familjen med ett enkelt syfte; att döda dem allihop…

The Strangers: Prey At Night är uppföljaren till 2008 års home invasion skräck-thriller The Strangers – och troligtvis en uppföljare inte många hade räknat med. I alla fall inte tio år efter sin föregångare, heh.. nåväl..

Om du förväntar dig en upprepning av den första filmen kan jag meddela att du kan vara helt lugn – eller besviken, det är upp till dig; Prey At Night skiljer sig avsevärt från sin föregångare. Filmen är mer actionpackad, våldsam, högljudd, rakt igenom stendum och allt annat än logisk. Det långsamma (och i mitt tycke utdragna) tempot från den första filmen är i stort sett bortblåst och även om det finns en viss hint av en långsammare uppbyggnad i början av filmen så spårar den så småningom ur och följer den traditionella formeln för en slasherfilm, vilket Prey At Night i allra högsta grad är.

Jag gillade Prey At Night. Inte för att den kommer gå till världshistorien som film eller att den överhuvudtaget var läskig utan för att den försökte inte vara någonting annat än en dum, kul och underhållande slasherfilm. Skådespelarna var till större delen okända ansikten för mig, bortsett ifrån Bailee Madison som medverkade i Don’t Be Afraid Of The Dark remaken från 2010 (recenserad här), men gjorde överlag bra insatser – i alla fall för den här typen av film. Effekterna (de man i alla fall fick se) såg bra ut och det märktes klart och tydligt att det var en film med en större budget bakom (till skillnad från många andra indieslashers som kommit sista femton åren). Manuset var helt okej för vad det var, men innehöll samtidigt stora logiska luckor fram mot slutet av filmen. Vilket säkerligen retar upp någon. Personligen skrattade jag mest åt dem tack vare hur absurda de var.

Om jag överhuvudtaget ska klaga på någonting med Prey At Night så vore det väl att filmens body count är lite låg i mitt tycke. Jag hade gärna sett lite mer slasheraction än vad som erbjuds här. Det i sig är väl egentligen ingenting som drar ner betyget men jag tycker att de hade kunnat slängt in ett par betydelselösa karaktärer de kunnat fimpa av i förbifarten, just saying…

Hur som helst så gillade jag The Strangers: Prey At Night. Den är knappast felfri, men vill man se någonting osofistikerat med hyfsat högt tempo och en avsaknad av hjärna (och logik) så passar den här filmen ganska bra. Att man egentligen inte behöver ha sett föregångaren för att se den gör saken bara bättre. Rekommenderas.

Läs gärna också min recension av The Strangers, som du finner här.

No Comments

Tomb Raider (2018) av J

mars 17th, 2018 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud