| Subcribe via RSS

Ocean’s Eight av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Debbie Ocean (Sandra Bullock), Danny Ocean’s yngre syster, har precis blivit släppt från fängelset och söker upp sin gamla kumpan Lou (Cate Blanchett) för att övertala henne att ingå i en kupp Debbie har planerat under sin fängelsevistelse. Duon sätter ihop ett brokigt team av vänner och bekanta som besitter de färdigheter de behöver för jobbet. Planen? Att slå till vid New York City’s stjärnspäckade Met-galan och stjäla det berömda Toussaint-halsbandet – som är värderat till hundrafemtio miljoner dollar.

Har man följt debatterna på nätet – och med debatterna menar jag skitkastande – de sista fem eller så åren så har man antagligen snappat upp att det finns ganska gott om folk som ställer sig emot reboots av filmfranchisér där majoriteten eller samtliga huvudkaraktärer är spelade av kvinnor. En av de största anledningarna till att det finns en hel del motståndare till den här typen av reboots, om jag får säga vad jag tror, beror nog främst på att de bakom filmerna ofta inte bryr sig ett skit i om filmen är välskriven, välgjord och välspelad, utan allting handlar om att man ska tvinga på andra sina politiska åsikter – i det här fallet i filmformat.

Den som har mer än två hjärnceller begriper ju givetvis att stora filmproduktioner med miljoner i budget inte ska användas som politiska slagträn, hur välmenande de än må vara. Ett bra exempel på detta är Terminator: Dark Fate (recenserad här), som jag förvisso tyckte var en underhållande och bombastisk popcorn actionfilm utan någon större hjärna, men som en Terminator film föll den – om inte hårt, så landade den åtminstone väldigt obekvämt. Åtminstone med tanke på hur hårt den tankade under dess öppningshelg högst troligen på grund av att det fanns ett politiskt budskap – som var så genomskinligt att det nästan var skrattretande – inbakat bakom all action. Folk vill inte ha andras åsikter nedkörda i halsen när de går på bio.

Så, med andra ord hatade jag Ocean’s Eight då det är en ”feministisk reboot” av Ocean’s filmerna? Va? Nej, absolut inte. Jag gillade Ocean’s Eight. Den hade på ett ungefär samma ton som de tre första filmerna, med sarkastiska och sluga karaktärer man faktiskt kunde fatta tycke om, som var gestaltade av en väldigt bra cast. Jag har alltid varit knäsvag för Sandra Bullock och jag lär alltid vara det, men samtidigt som jag tycker att hon är en väldigt vacker kvinna tycker jag också att hon är en väldigt duktig skådespelerska. Utöver Bullock och Blanchett ser vi även bland annat Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway i betydande roller och samtliga gör bra prestationer här. Sångerskan Rihanna dyker även upp i en roll som uppkäftig hacker – och hon gör den bra.

Handen på hjärtat så kan jag säga att jag förstår de som faktiskt bojkottar den här typen av reboots. Det handlar inte om att det är incels som sitter i mammas källare och hatar kvinnor för att de inte får ligga, det handlar om att en del (eller överlag de flesta) filmtittare (både män och kvinnor) inte vill ha någon annans politiska åsikt påtvingad i ansiktet när de sätter sig för att titta på film. Jag personligen bryr mig inte nämnvärt egentligen (så länge som de inte står och bankar deras budskap över skallen på mig, that is) men med tanke på hur de här ”feministiska reboot” filmerna har överlag tankat rätt stenhårt på deras öppningshelger – Ghostbusters rebooten som kom 2016 är ju även den ett bra exempel på just det här fenomenet – så säger väl ändå det någonting, inte sant?

Ocean’s Eight är hur som helst en bra film – oavsett om den är menad att vara feministisk eller inte. Den är välspelad, smart (på ett sånt där korkat filmsätt), kul och underhållande. Jag hade en kul stund i soffan och jag kommer definitivt att att se om den så småningom – tillsammans med de tre första filmerna, givetvis. Rekommenderas.

No Comments

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

maj 1st, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

No Comments

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

februari 13th, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

Truth Or Dare av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Olivia (Lucy Hale) åker tillsammans med några vänner ner till Mexiko för att festa under vårlovet. När de är på en klubb stöter Olivia på en man som presenterar sig som Carter (Landon Liboiron) och de två samtalar fram till stängning. Carter berättar för gruppen att han vet ett ställe de kan dra vidare till och fortsätta festen, vilket de också gör. Platsen visar sig vara ruinerna efter en gammal mission och väl där inleder Carter leken ”Sanning eller konsekvens” med Olivia och hennes vänner. Leken får ett abrupt slut när Carter avslöjar att han lurade Olivia i ett försök att få henne och hennes vänner till missionen för att dra in dem i en övernaturlig version av ”Sanning eller konsekvens”. När Carter lämnar platsen förklarar han för Olivia att leken kommer att förfölja dem och att de måste tala sanning eller genomföra utmaningarna – annars dör de…

Truth Or Dare från 2018 är en skön popcorn-skräckis med ett helt urbotat dumt koncept som spelas straight, vilket jag personligen uppskattade. Jag tycker inte att alla skräckfilmer med korkade koncept och idéer alltid måste ha en komisk vinkel och skämt i sig, vilket har blivit allt vanligare de sista tio, snart femton åren. Hur som helst diggade jag Truth Or Dare. Filmen är dummare än en säck med potatis men det väger den upp med ren popcornunderhållning, även om jag kan tycka att den var lite tam – och då såg jag ändå den förlängda director’s cut versionen av filmen, som ska innehålla mer våld och även en sexscen som inte visades i bioversionen. Personligen hade jag hellre sett att de gjort filmen för en R-rating från första början så de hade kunnat gå all out i dödsscenerna och gjort dem riktigt over the top, likt dem i Final Destination franchisén (som jag fick vibbar ifrån under min titt).

Nåja, filmen är vad den är och jag gillade den. Den får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Summer Of 84 av J

augusti 24th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.

No Comments

The Meg av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) ledde en räddningsaktion i Marianergravens oupptäckta djup på en ubåt som hade havererat där han bevittnade hur någonting gjorde enorm skada mot ubåtens skrov, vilket gjorde honom tvungen att avbryta uppdraget och lämna kvar medlemmar i sitt team som senare omkom när ubåten exploderade. Men även om incidenten kostade honom jobbet, hans karriär, hans äktenskap och hans heder höll han fast vid vad han trodde kunde ha orsakat alltihop; en över 20 meter lång varelse som tros ha varit utdöd i miljoner år – en Carcharodon megalodon, en förhistorisk haj.

När ett forskningsteam vid undervattensbasen Mana One genomför ett uppdrag för att undersöka en möjlig djupare del av Marianergraven, dolt av ett språngskikt av hydrogen sulfid, blir teamet som åkt ner attackerade av någonting och blir strandsatta på botten av Marianergraven. Jonas blir inkallad för att genomföra räddningsaktionen av teamet och det går snart upp för de andra vid forskningsstationen att Jonas kan ha haft rätt…

Det var meningen att jag skulle gå och se The Meg när den släpptes på bio förra sommaren men av olika anledningar blev det aldrig av. Nu när det är sommar igen så kändes det som att det var läge att faktiskt ta tag i filmen och slutligen se den.

Jag har aldrig varit något större fan av haj-subgenren, antagligen mycket tack vare den explosion av värdelösa skräpfilmer med hajar i alla möjliga (och omöjliga) former som kommit de senaste tio, femton åren. Bortsett från Jaws (Hajen) så har det funnits två haj-filmer jag tyckt har varit bra/hyfsade och de har varit Deep Blue Sea från 1999 och Bait från 2012 (recenserad här) – de är nu tre. The Meg är en underhållande popcorn thrill ride som blåser på med välgjorda CGI-effekter, ett högt tempo och en hel del action. Filmen är förvisso lika förutsägbar som vilken annan sommar-blockbusterfilm, men jag hade aldrig tråkigt under de strax två timmarna filmen rullade på under.

Jag diggade filmen som sagt, men kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag faktiskt inte såg den på bio då den antagligen hade varit ännu mer massiv och fläskig än vad den var här hemma på min TV. Hur som helst får den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Utøya 22. juli av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Drama, Film

Den 22 Juli, 2011 detonerade en bomb på Grubbegata i centrala Oslo klockan 15.26. Cirka två timmar senare, vid 17.27, avlossade den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik de första skotten på ön Utøya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund Arbeidernes ungdomsfylkings hade sitt årliga sommarläger. Den norska dramafilmen Utøya 22. juli från 2018 är en inspirerad rekonstruktion om massakern på Utøya där vi får följa Kaja (Andrea Berntzen) i sitt sökande efter sin försvunna syster.

Jag tror att jag aldrig haft en så stor klump i magen som när jag satt och tittade på Utøya 22. juli. Inte för att filmen är nämnvärt grafisk, utan för det faktum att filmen är baserad och inspirerad av de verkliga händelserna som inträffade på Utøya för lite mer än åtta år sedan – att det som händer i filmen är rekonstruktioner av vad överlevande har berättat om händelserna där. Att vi som tittare får följa hela händelseförloppet i en (åtminstone tillsynes) enda tagning och att kameran följer karaktären Kaja ger känslan av att vi som tittare är där, på ön, under händelseförloppet; vilket ger filmen ytterligare tyngd.

Det finns ingen humor här och filmen är inte ett dugg underhållande, utan är mer omskakande och otäck i sin realism av skildringen av massakern på Utøya den 22 Juli, 2011. Ett datum och händelse vi aldrig får glömma. Rekommenderas.

Tags: , , ,
No Comments

The Last Sharknado: It’s About Time av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Unfriended: Dark Web av J

juli 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Matias (Colin Woodell) har fått tag på en ny laptop och efter att ha kopplat upp sig på sitt hemnätverk hoppar han in i ett Skype samtal med sina vänner. Han upptäcker snart dolda filer som verkar tillhöra den förra ägaren och han inser snart att just denne övervakar honom och att han vill ha tillbaka sin laptop – till varje pris…

Unfriended: Dark Web (vars arbetstitel var Unfriended: Game Night) från 2018 är uppföljaren till desktop-skräckfilmen Unfriended från 2014, men har ingenting att göra med den filmen mer än att bägge följer konceptet att hela filmen utspelar sig på en desktop i kombination med webkameror. Jag var i ärlighetens namn en aningen skeptisk till den här filmen då produktionen hade dragit ut på tiden vilket brukar vara ett ont omen när det gäller filmer. Det visade sig hur som helst att min skepsis var helt obefogad då Unfriended: Dark Web är ungefär lika underhållande och frän i sitt koncept som den första filmen, även om jag föredrog den övernaturliga slasher-inspirerade vinkeln i föregångaren över dark web vinkeln som den här filmen har. Filmen är likt sin föregångare föga läskig, men håller precis som den intresset uppe igenom hela filmen och är överlag spännande även om den tar lite mer tid på sig innan saker och ting börjar att hända.

Personligen hade jag gärna sett en tredje film i franchisén, men tack vare att det här filmen på sätt och vis floppade på biograferna så känns det ganska otippat att Blumhouse kommer att pumpa ut ytterligare en film tyvärr. Fast å andra sidan tog det dem fyra år att få ut en uppföljare så, den som lever får se. Jag rekommenderar hur som helst Unfriended: Dark Web.

Läs gärna min recension på Unfriended också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud