| Subcribe via RSS

The Hurricane Heist av J

april 19th, 2019 | Postad i Action, Film

1992, Alabama. De två bröderna Breeze och Will försöker att undkomma Kategori-5 orkanen Andrew tillsammans med sin far när denne lyckas krascha bilen efter att nästan ha kört rakt in i ett fallande träd. Deras far omkommer medan han försöker att få loss bilen…

Nutid. Medan en Kategori-5 orkan, döpt till Tammy, är på väg mot den lilla småstaden i Alabama anländer ATF agenten Casey Corbyn (Maggie Grace) till den hårt bevakade lagringsanläggningen för kontanter strax utanför staden och får i uppgift av sin kollega Randy Moreno (Christian Contreras) att hämta dit Breeze (Ryan Kwanten) – som jobbar som mekaniker – för att reparera den havererade generatorn. Medan hon är iväg på sitt ärende intar en grupp legosoldater och hackers anläggningen för att lägga vantarna på de 600 000 dollar som förvaras där för närvarande. Tillsammans med Will (Tony Kebbell) – som jobbar som meteorolog – försöker Casey att stoppa dem, allt medan Tammy kommer närmare…

Jag är ett stort fan av The Fast & The Furious franchisén och när jag fick nys om The Hurricane Heist från förra året och att den var regisserad av Rob Cohen, som bland annat regisserade den första The Fast & The Furious så tog det inte lång tid innan jag la labbarna på ett bluray ex av filmen. Hur som helst så gillade jag filmen. Den lär knappast gå till världshistorien som film, men det var en underhållande actionrulle för popcorn-publiken utan några jättestora överraskningar direkt. Det är bra action, mycket CGI och medan jag såg filmen kände jag inte igen några ansikten men när jag senare kollade igenom deras IMDB profiler upptäckte jag att jag minsann sett ganska många av dem i andra filmer och serier – oh my..

Jag gillade hur som helst The Hurricane Heist. Den är inte speciellt märkvärdig egentligen, utan kan väl ses lite som en korsning mellan Twister och valfri bankrånarfilm. Det är God Underhållning helt enkelt.

No Comments

Rampage av J

april 19th, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att ett experiment ombord på Athena-1 – en rymdstation ägd av företaget Energyne, som sysslar med genmanipulation – har gått ordentligt fel med resultatet att stationen exploderar slungas tre behållare med patogenen CRISPR ner mot Jorden. CRISPR är designad för att användas som ett vapen och muterar de exponerade testobjekten till att bli större, snabbare och mer aggressiva.

Primatologisten Davis Okoye (Dwayne Johnson) arbetar vid San Diego Wildlife Sanctuary och har en nära relation till en sällsynt albino gorilla vid namn George, som Davis räddade vid en ung ålder från tjuvjägare och som Davis kan kommunicera med genom teckenspråk. En av behållarna från Athena-1 kraschar i George’s inhägnad, varpå han snabbt blir exponerad av CRISPR. Samtidigt har de två andra behållarna kraschat i Florida där en krokodil har svalt behållaren och i ett skogsområde i Wyoming där en gråvarg har blivit exponerad av patogenen. De tre djuren börjar snabbt att mutera och i en kamp mot klockan försöker Davis tillsammans med forskaren Dr. Kate Caldwell (Naomie Harris) att hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof – och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän…

Oh boy… Rampage (eller Rampage: Big Meets Bigger som den hette i Sverige, bland annat) från 2018 – som är löst baserad på (eller kanske bara inspirerad av) arkadspelet Rampage från 1986 – är en högljudd, påkostad, fartfylld, actionpackad och kul popcorn-actionfilm som är dummare än en säck med stenar, men som å andra sidan är helt fantastiskt underhållande. Dwayne är alltid Dwayne, Malin Åkerman är härligt ond som en av filmens skurkar och Jeffrey Dean Morgan är som vanligt sarkastiskt skön. Jag hade en riktigt kul stund med den här filmen och jag ångrar ärligt talat bittert att jag inte gick och såg den på bio när den släpptes.

Rampage är God Underhållning för popcorn-publiken och jag kommer definitivt att bänka mig i soffan igen för att se om den här filmen. Rekommenderas.

No Comments

Leprechaun Returns av J

mars 9th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Lila Reding (Taylor Spreitler) anländer till den lilla staden Devils Lake, North Dakota där hon ska gå på universitet, men också för att medverka i upprustandet av hennes föreningshus en bit utanför staden – samma hus som Lila’s mor en gång ägde. Ovetandes om platsens mörka historia lyckas gruppen av misstag återuppväcka den ondskefulla pysslingen som Tory Reding, Lila’s mor, och hennes vänner lyckades stoppa för tjugofem år sedan – och han vill ha tillbaka sitt guld.

Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Leprechaun Returns när jag satte mig för att se den. Jag menar, det är trots allt den åttonde filmen i en franchisé som varit väldigt ojämn. Det visade sig hur som helst att den var helt okej och faktiskt bättre än flera av de tidigare uppföljarna, även om jag inte gillade några av karaktärerna, förutom två; den ena var pysslingen, spelad av Linden Porco och den andra var Ozzie, spelad av Mark Holton som – utöver pysslingen – är den enda återvändande karaktären från originalfilmen. För dig som inte har fattat det än så är Leprechaun Returns en direkt uppföljare till filmen från 1993.

Hur som helst är karaktärerna överlag extremt stereotypiska och rent av irriterande bitvis. Det som gör filmen sevärd är så klart pysslingen och de ganska uppfinningsrika sätten han har ihjäl dumskallarna på. Effektmässigt varierar det lite grann. De praktiska effekterna ser rätt bra ut, men varvas med uppenbar CGI – vilket är föga förvånande då filmen är delvis producerad av Syfy och är gjord för demand. Skådespelarna är helt okej, men även om jag tycker att Linden Porco gjorde sig bra som pysslingen så tycker jag att det är synd att Warwick Davis tackade nej till att reprisera den rollen.

Leprechaun Returns var hur som helst ett okej tidsfördriv. Att de äntligen gjorde en direkt uppföljare till originalet var ju kul, även om jag kan tycka att de borde ha gjort det direkt med Leprechaun 2 istället för att göra sex fristående uppföljare som inte hade något med originalet att göra.

Läs gärna mina recensioner (varav de sex första har en hel del spoilers och är rätt uselt skrivna) på de tidigare filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

No Comments

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

januari 13th, 2019 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

No Comments

The First Purge av J

december 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

I mitten av tjugohundratalet befann sig USA i ett ekonomiskt och socialt tumult efter en total ekonomisk krasch. Arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet var rekordhöga, vilket ledde till att den sittande regeringen blev omkullkastad av ett nytt parti; New Founding Fathers of America – NFFA. I ett försök att få ned kriminaliteten till under en procent meddelade NFFA att de skulle genomföra ett experiment på Staten Island, New York City; under tolv timmar skulle alla brott, inklusive mord, vara lagliga på ön för att invånarna skulle få släppa loss deras hämningar och få ur sig sin vrede. Experimentet blev känt som – The Purge.

Jag har alltid gillat The Purge franchisén och dess koncept, hur idiotiskt det än må vara. The First Purge – som är den fjärde filmen (och antagligen sista tack vare Prime’s The Purge serie) i franchisén och som använder en idé som från början var menad för den tredje filmen – är inget undantag även om jag nu i efterhand, då jag har fått suga lite på filmen, tycker att den lider av en del problem.

Som en våldsam och korkad actionfilm – vars logik slängs ut genom fönstret ungefär halvvägs in – fungerar den väldigt bra och underhåller, även om den är allt annat än oförutsägbar. Men likt Blumhouse’s film Get Out (recenserad här) försöker även The First Purge sig på att agera politiskt slagträ och ett underliggande antirasism budskap ligger och pyr under allt osannolikt våld. Precis som i Get Out är det samma gamla tugg om att mörkhyade är så förtryckta och att ljushyade är så rasistiska – även om jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen så var det något som gav mig en avsmak när sluttexterna började rulla. Att jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen berodde nog mest på att filmen var väldigt actionpackad (för att inte tala om korkad) och jag fann den överlag väldigt underhållande – eller så är det bara jag som är en trög idiot, välj själv. Den politiska undertonen i filmen har väl hur som helst genomsyrat hela franchisén redan från start skulle jag väl säga, men den gör sig extra framträdande i den här installationen av serien.

Hur som helst gillade jag alltså The First Purge; det är inte en felfri film och jag är fortfarande lika trött på hela den här ”rasdebatten” nu som då jag recenserade Get Out, men filmen har bra action och även om den har ganska rejäla logiska luckor i sig så kan jag förbise det och tycka att den fungerar som en underhållande och dum actionfilm. Så är man ute efter en film med nämnda egenheter så är The First Purge en bra kandidat till lördagsunderhållningen (om man kan förbise det onödiga politiska budskapet som ligger inbakat). Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer.

Läs gärna mina recensioner på 1an, 2an och 3an också.

No Comments

Overlord av J

november 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Krig, Skräck/Rysare

En grupp amerikanska fallskärmsjägare hoppar ur ett brinnande plan på D-Dagen under andra världskriget med uppdraget att slå ut ett tyskt radiotorn i en nazi-ockuperad fransk by. De stöter snart på en av byborna, Chloe (Mathilde Ollivier), som tar in dem i hennes hem.

Efter att gruppen splittrats för att försöka hitta förstärkning lyckas en av fallskärmsjägarna, Ed Boyce (Jovan Adepo), av misstag hamna inne i bunkern under radiotornet och finner snart att nazisterna har hittat något som kan vända krigslyckan till deras fördel – big time.

Overlord är en sån där film som är placerad i en historisk setting, men som på flera punkter ger blanka fan i om de är historiskt korrekta eller inte. Jag har absolut inget problem med det. Overlord är en underhållande, actionpackad och rå krigs-actionfilm med en skräcktwist i sig, som först börjar dyka upp mot slutet. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och framför allt våldsam. Effekterna ser givetvis bra ut (varför skulle de inte när J.J. Abrams producerar?) och…. ja, vad fan ska jag säga mer om det? Karaktärerna var intressanta och jag gillade hur flera av dem utvecklades under filmens gång, vilket gjorde mig smått förvånad med tanke på hur filmen i övrigt var. Jag menar, i hur många filmer av den här typen brukar sånt förekomma?

Jag gillade hur som helst Overlord och kommer mest troligen att se om den när den kommit på bluray. Rekommenderas.

No Comments

Hereditary av J

november 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.

No Comments

Halloween (2018) av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

No Comments

Hell Fest av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samma kväll som hon återvänder hem till sin gamla lägenhet efter att ha varit borta för plugg och jobb beger sig Natalie (Amy Forsyth) och hennes vänner till det omkringresande skräck-nöjesfältet Hell Fest för en kväll och natt full med adrenalinpumpande skräck. Samtidigt har en maskerad seriemördare satt sitt sikte på dem och förvandlar snart nöjesfältet till sin egna lekplats allt eftersom han terroriserar Natalie och hennes vänner medan alla andra besökare runt dem tror att det är en del av showen…

Hell Fest var en av de filmerna i år som jag absolut INTE trodde skulle visas på någon av de lokala biograferna och att jag gott skulle få vänta på bluray släppet av filmen innan jag skulle få se den. Döm av min förvåning då den mindre av de lokala biograferna tog in den här 2018 års slasherfilmen! Hur som helst blev jag absolut inte besviken på Hell Fest; det är en kul, underhållande och bitvis riktigt spännande film även om den överlag inte har ett originellt eller nyskapande ben i sin kropp. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och idéen/konceptet att lägga storyn i ett nöjesfält med skräcktema var briljant!

Jag hade en kul stund i biomörkret och kommer definitivt att se om den här popcornrullen när den släpps på bluray, med en viss förhoppning om en fortsättning. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud