| Subcribe via RSS

The Strangers: Prey At Night av J

april 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Föräldrarna Mike (Martin Henderson) och Cindy (Christina Hendricks) har fått nog av sin tonårsdotter Kinsey’s (Bailee Madison) upproriska beteende och har bestämt sig för att skicka iväg henne till en släkting som driver en avskild husvagnspark. Tillsammans med dottern och deras son Luke (Lewis Pullman) beger de sig iväg till sagda släkting för att lämna över henne. Väl där upptäcker de emellertid att området ligger öde och att de blivit hänvisade till en specifik vagn av deras släkting.

Kort efter deras ankomst knackar en kvinna på dörren och frågar ”Är Tamara hemma?” – för att sedan försvinna ut i natten. Det de inte vet är att detta är bara början på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på familjen med ett enkelt syfte; att döda dem allihop…

The Strangers: Prey At Night är uppföljaren till 2008 års home invasion skräck-thriller The Strangers – och troligtvis en uppföljare inte många hade räknat med. I alla fall inte tio år efter sin föregångare, heh.. nåväl..

Om du förväntar dig en upprepning av den första filmen kan jag meddela att du kan vara helt lugn – eller besviken, det är upp till dig; Prey At Night skiljer sig avsevärt från sin föregångare. Filmen är mer actionpackad, våldsam, högljudd, rakt igenom stendum och allt annat än logisk. Det långsamma (och i mitt tycke utdragna) tempot från den första filmen är i stort sett bortblåst och även om det finns en viss hint av en långsammare uppbyggnad i början av filmen så spårar den så småningom ur och följer den traditionella formeln för en slasherfilm, vilket Prey At Night i allra högsta grad är.

Jag gillade Prey At Night. Inte för att den kommer gå till världshistorien som film eller att den överhuvudtaget var läskig utan för att den försökte inte vara någonting annat än en dum, kul och underhållande slasherfilm. Skådespelarna var till större delen okända ansikten för mig, bortsett ifrån Bailee Madison som medverkade i Don’t Be Afraid Of The Dark remaken från 2010 (recenserad här), men gjorde överlag bra insatser – i alla fall för den här typen av film. Effekterna (de man i alla fall fick se) såg bra ut och det märktes klart och tydligt att det var en film med en större budget bakom (till skillnad från många andra indieslashers som kommit sista femton åren). Manuset var helt okej för vad det var, men innehöll samtidigt stora logiska luckor fram mot slutet av filmen. Vilket säkerligen retar upp någon. Personligen skrattade jag mest åt dem tack vare hur absurda de var.

Om jag överhuvudtaget ska klaga på någonting med Prey At Night så vore det väl att filmens body count är lite låg i mitt tycke. Jag hade gärna sett lite mer slasheraction än vad som erbjuds här. Det i sig är väl egentligen ingenting som drar ner betyget men jag tycker att de hade kunnat slängt in ett par betydelselösa karaktärer de kunnat fimpa av i förbifarten, just saying…

Hur som helst så gillade jag The Strangers: Prey At Night. Den är knappast felfri, men vill man se någonting osofistikerat med hyfsat högt tempo och en avsaknad av hjärna (och logik) så passar den här filmen ganska bra. Att man egentligen inte behöver ha sett föregångaren för att se den gör saken bara bättre. Rekommenderas.

Läs gärna också min recension av The Strangers, som du finner här.

No Comments

Tomb Raider (2018) av J

mars 17th, 2018 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud