| Subcribe via RSS

The First Purge av J

december 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

I mitten av tjugohundratalet befann sig USA i ett ekonomiskt och socialt tumult efter en total ekonomisk krasch. Arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet var rekordhöga, vilket ledde till att den sittande regeringen blev omkullkastad av ett nytt parti; New Founding Fathers of America (NFFA). I ett försök att få ned kriminaliteten till under en procent meddelade NFFA att de skulle genomföra ett experiment på Staten Island, New York City; under tolv timmar skulle alla brott, inklusive mord, vara lagliga på ön för att invånarna skulle få släppa loss deras hämningar och få ur sig sin vrede. Experimentet blev känt som – The Purge.

Jag har alltid gillat The Purge franchisén och dess koncept, hur idiotiskt det än må vara. The First Purge – som är den fjärde filmen (och antagligen sista tack vare Prime’s The Purge serie) i franchisén och som använder en idé som från början var menad för den tredje filmen – är inget undantag även om jag nu i efterhand, då jag har fått suga lite på filmen, tycker att den lider av en del problem.

Som en våldsam och korkad actionfilm – vars logik slängs ut genom fönstret ungefär halvvägs in – fungerar den väldigt bra och underhåller, även om den är allt annat än oförutsägbar. Men likt Blumhouse’s film Get Out (recenserad här) försöker även The First Purge sig på att agera politiskt slagträ och ett underliggande antirasism budskap ligger och pyr under allt osannolikt våld. Precis som i Get Out är det samma gamla tugg om att mörkhyade är så förtryckta och att ljushyade är så rasistiska – även om jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen så var det något som gav mig en avsmak när sluttexterna började rulla. Att jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen berodde nog mest på att filmen var väldigt actionpackad (för att inte tala om korkad) och jag fann den överlag väldigt underhållande – eller så är det bara jag som är en trög idiot, välj själv. Den politiska undertonen i filmen har väl hur som helst genomsyrat hela franchisén redan från start skulle jag väl säga, men den gör sig extra framträdande i den här installationen av serien.

Hur som helst gillade jag alltså The First Purge; det är inte en felfri film och jag är fortfarande lika trött på hela den här ”rasdebatten” nu som då jag recenserade Get Out, men filmen har bra action och även om den har ganska rejäla logiska luckor i sig så kan jag förbise det och tycka att den fungerar som en underhållande och dum actionfilm. Så är man ute efter en film med nämnda egenheter så är The First Purge en bra kandidat till lördagsunderhållningen (om man kan förbise det onödiga politiska budskapet som ligger inbakat). Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer.

Läs gärna mina recensioner på 1an, 2an och 3an också.

No Comments

Overlord av J

november 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Krig, Skräck/Rysare

En grupp amerikanska fallskärmsjägare hoppar ur ett brinnande plan på D-Dagen under andra världskriget med uppdraget att slå ut ett tyskt radiotorn i en nazi-ockuperad fransk by. De stöter snart på en av byborna, Chloe (Mathilde Ollivier), som tar in dem i hennes hem.

Efter att gruppen splittrats för att försöka hitta förstärkning lyckas en av fallskärmsjägarna, Ed Boyce (Jovan Adepo), av misstag hamna inne i bunkern under radiotornet och finner snart att nazisterna har hittat något som kan vända krigslyckan till deras fördel – big time.

Overlord är en sån där film som är placerad i en historisk setting, men som på flera punkter ger blanka fan i om de är historiskt korrekta eller inte. Jag har absolut inget problem med det. Overlord är en underhållande, actionpackad och rå krigs-actionfilm med en skräcktwist i sig, som först börjar dyka upp mot slutet. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och framför allt våldsam. Effekterna ser givetvis bra ut (varför skulle de inte när J.J. Abrams producerar?) och…. ja, vad fan ska jag säga mer om det? Karaktärerna var intressanta och jag gillade hur flera av dem utvecklades under filmens gång, vilket gjorde mig smått förvånad med tanke på hur filmen i övrigt var. Jag menar, i hur många filmer av den här typen brukar sånt förekomma?

Jag gillade hur som helst Overlord och kommer mest troligen att se om den när den kommit på bluray. Rekommenderas.

No Comments

Hereditary av J

november 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.

No Comments

Halloween (2018) av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

No Comments

Hell Fest av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samma kväll som hon återvänder hem till sin gamla lägenhet efter att ha varit borta för plugg och jobb beger sig Natalie (Amy Forsyth) och hennes vänner till det omkringresande skräck-nöjesfältet Hell Fest för en kväll och natt full med adrenalinpumpande skräck. Samtidigt har en maskerad seriemördare satt sitt sikte på dem och förvandlar snart nöjesfältet till sin egna lekplats allt eftersom han terroriserar Natalie och hennes vänner medan alla andra besökare runt dem tror att det är en del av showen…

Hell Fest var en av de filmerna i år som jag absolut INTE trodde skulle visas på någon av de lokala biograferna och att jag gott skulle få vänta på bluray släppet av filmen innan jag skulle få se den. Döm av min förvåning då den mindre av de lokala biograferna tog in den här 2018 års slasherfilmen! Hur som helst blev jag absolut inte besviken på Hell Fest; det är en kul, underhållande och bitvis riktigt spännande film även om den överlag inte har ett originellt eller nyskapande ben i sin kropp. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och idéen/konceptet att lägga storyn i ett nöjesfält med skräcktema var briljant!

Jag hade en kul stund i biomörkret och kommer definitivt att se om den här popcornrullen när den släpps på bluray, med en viss förhoppning om en fortsättning. Rekommenderas.

No Comments

Venom av J

oktober 5th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Den grävande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy), som är känd för att vara hård och påhoppande under intervjuer, får i uppdrag att intervjua det bioteknologiska företaget Life Foundation’s VD, Carlton Drake (Riz Ahmed) angående hans senaste rymdprogram, som slutade i en krasch i Malaysia. Trots strikta instruktioner om att inte köra sitt vanliga race som han brukar göra hoppar Brock på Drake under intervjun och ifrågasätter de konfidentiella uppgifterna han har kommit över efter att ha snokat i sin flickvän Anne Weying’s (Michelle Williams) e-post, en advokat med kopplingar till Life Foundation. Detta resulterar i att både Brock och Weying får sparken från sina jobb och ett slut på deras relation.

Ett halvår senare blir Brock kontaktad av Dr. Dora Skirth (Jenny Slate), en av Drake’s forskare, som har bestämt sig för att sätta dit Drake och vädjar om hjälp från Brock. Med hjälp av Skirth lyckas Brock att ta sig in i forskningsanläggningen och kommer där i kontakt med en utomjordisk livsform kallad ”symbiot” – en livsform som är tvungen att leva i en symbios med en värd – och blir snart Drake’s måltavla.

Jag är inte ett speciellt stort fan av Marvel eller deras universum – som jag antagligen har påpekat förr – men karaktärerna Venom och Carnage i den tecknade Spider-Man TV-serien var mina favoritkaraktärer som barn och när jag fick höra att en live action film helt dedikerad till karaktären Venom skulle komma blev jag i extas då jag hade älskat att se en sådan film i min barndom.

Hur som så har Venom, som jag tror de flesta redan vet, blivit ordentligt sågad av kritiker (och antagligen fans av Marvel också för den delen). Folk – i synnerhet kritiker – är idioter. Venom är en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm och den försöker inte heller att vara någonting annat. Jag förstår inte hur någon kan tro att en film som är baserad på karaktären Venom skulle vara någonting annat än just det. Filmen är hur som helst välspelad, effekterna ser jävligt bra ut (Venom ser fantastisk ut och karaktärens personlighet är suverän) och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned subploten om Brock och Weying’s förhållande lite grann så är jag ändå grymt nöjd med den och hoppas verkligen att det kommer en fortsättning.

Filmen är inte felfri, givetvis, men den var allt det jag hade hoppats på. Rekommenderas.

1 Comment

The Predator av J

september 15th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.

Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.

Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.

Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).

Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.

Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.

2 Comments

The Nun av J

september 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…

Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.

Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.

Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.

Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.

Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.

Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.

No Comments

Day Of The Dead: Bloodline av J

augusti 26th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.

En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…

George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.

Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).

Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…

Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum’s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.

En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco’s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?

Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.

Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.

Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.

Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.

No Comments

Skyscraper av J

juli 13th, 2018 | Postad i Action, Film

Den före detta FBI agenten Will Sawyer (Dwayne Johnson) drog sig tillbaka för tio år sedan efter att ha blivit allvarligt skadad under ett uppdrag och jobbar nu mer med att fastställa säkerheten i skyskrapor. Han och hans firma får i uppdrag av affärsmannen Zhao Long Ji (Chin Han) att säkerställa att säkerheten vid Zhao’s nybyggda skyskrapa i Hong Kong, The Pearl, som nu mer är den högsta byggnaden i världen, uppfyller alla krav innan byggnaden kan öppnas för allmänheten.

Under tiden Will håller på att slutföra sitt uppdrag slår en grupp legosoldater, ledda av den hänsynslöse Kores Botha (Roland Møller), till mot The Pearl och sätter eld på våning 96. Will – som blivit utpekad i media som den som ligger bakom dådet – inser snart att han inte har något annat val än att försöka ta sig in i den brinnande byggnaden då hans fru, Sarah (Neve Campbell), och deras två barn befinner sig inne i byggnaden… ovanför brandlinjen.

Redan första gången jag såg trailern (som är full i spoilers för övrigt) för Skyscraper bestämde jag mig för att det var en film jag skulle se för första gången på bio – och så blev fallet. Filmen är väldigt ooriginell, den kör på en hel del klyschor och är överlag föga oförutsägbar, men den levererar å andra sidan riktigt skön popcorn-action och.. ja.. Dwayne är ju alltid Dwayne. Jag har väldigt svårt att inte gilla denna herren i vad han än må medverka i och Skyscraper är absolut inget undantag.

Skyscraper är en högljudd, actionpackad och väldigt underhållande film som emellanåt – i alla fall för mig som har en absurd höjdskräck (jag får svindel av att stå på en stol) – blev en riktig nagelbitare som fick mig att dra efter andan. Jag blev för övrigt förvånad över hur stor roll Neve Campbell – som för övrigt ser fantastisk ut här – hade i filmen, då fru-karaktärer i den här typen av film brukar vara rätt små. Die Hard (som den här filmen har tagit stora influenser ifrån) är ett bra exempel på det.

Skyscraper från 2018 – som absolut inte bör förväxlas med den gräsliga Anna Nicole Smith B-actionfilmen från 1996 med samma titel (recenserad här) – är en kul och underhållande stund även om den inte bjuder på speciellt mycket nytt i film- eller genreväg. Dwayne var Dwayne, Neve var snygg och filmen levererade precis det jag hoppades på att den skulle göra. Rekommenderas.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud