Helt Perfekt Glob

After Porn Ends 3 av J

Jag är en expert på att skjuta på att se saker. Filmer, serier, dokumentärer.. you name it, jag skjuter på det. After Porn Ends 3 är inget undantag. Jag har haft dokumentären liggandes ända sedan den släpptes 2018 och då jag inte mindes speciellt mycket av de två första dokumentärerna tittade jag även om dem inför min första titt av den här.

Jag såg och skrev recensioner på de två första dokumentärerna 2017 (recenserad här och här) och fann dem då väldigt intressanta och i mångt och mycket viktiga. Dels för att få bort den ruttna människosynen många har på de som involverat sig i sexarbete på ett eller annat sätt (att bara för att man valt att gå den vägen här i livet betyder det inte att man är mindre värd för det), men också för att ge en annan bild av industrin än den som många har. After Porn Ends 3 fortsätter hur som helst i samma stuk som de två tidigare dokumentärerna och bjuder egentligen inte på några större överraskningar.

Det jag märkte nu när jag såg alla tre dokumentärerna (i stort sett back-to-back) var att även om de är hyfsat intressanta så blir de en aningen slätstrukna då majoriteten av dem som blir intervjuade talar nästan bara gott om industrin (antagligen mest för att de tillhör den procenten av de som lyckats ta sig någonstans). Förvisso är det någon enstaka här och där som haft dåliga erfarenheter av att bli en porrstjärna (både medan de jobbade men också efter de slutade), men överlag verkar de som blir intevjuade väldigt nöjda med att de gav sig in i porrindustrin. Jag säger inte att det är något fel i att vara nöjd med valet att medverka i porrfilmer och hela den industrin, men jag tror å andra sidan att dokumentärerna inte hade känts lika slätstrukna om de hade fått tag i fler som haft dåliga erfarenheter av att ge sig in i den – så det hade blivit lite mer 50/50, så att vi som tittare hade fått bägge sidorna av samma mynt.

Men även om jag tycker att alla tre dokumentärerna är något slätstrukna så tycker jag ändå de är värda en titt. Det hade givetvis varit mer intressant att höra lika många skräckhistorier om porrindustrin som de mer glorifierande berättelserna som ges, men det är åtminstone tillräckligt intressant för en titt – i alla fall om man är intresserad av en annan bild än den som ges i debatten som brukar blossa upp emellanåt kring industrin.

A Quiet Place av J

Nästan 14 månader har gått sedan en plötslig invasion av mystiska blinda varelser, som jagar med hjälp av sin hyperkänsliga hörsel, inträffade. Familjen Abbott var några av de lyckligt lottade som överlevde den initiala attacken och har sedan dess lärt sig att leva i tystnad, boendes på deras isolerade familjegård där de försöker få tillvaron att fungera något så när som vanligt.

De står nu inför ett nytt problem; mamma Evelyn (Emily Blunt) är gravid och ska snart föda. Vad som annars hade varit något fröjdefullt hotar nu att omkullkasta den lilla och sköra stabiliteten familjen Abbott har, men även om de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död är Evelyn och hennes man Lee (John Krasinski) fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn – till varje pris…

Snett innan A Quiet Place släpptes såg jag en teaser för filmen och jag minns att jag blev nyfiken på filmen, men av någon anledning gick jag aldrig och såg den på bio. När den dessutom fick en uppföljare två år senare (mitt under den brinnande covid-19 pandemin som höll ett stadigt grepp om världen) så blev jag påmind om filmen och att jag skulle se den – någon gång. Vilket blev nu, fyra år efter dess initiala release.

A Quiet Place är något av det mest nagelbitande jag har sett på flera år. Filmen är inte nämnvärt blodig och majoriteten av allt våld inträffar off-screen, men den levererar å andra sidan nagelbitande spänning efter att den tagit sig förbi den första långsammare halvan där vi som tittare får lära känna familjen Abbott. En del sekvenser som antagligen hade fungerat sjukt bra 2018 faller dock en aningen platt nu, 2022, tack vare dess uppföljare. Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar…

Hur som helst så är A Quiet Place på det stora hela en välspelad, snygg och grymt spännande skräckfilm som levererar på alla cylindrar när den väl börjat få upp momentumet. Rekommenderas varmt.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist av J

Runt klockan 14.30 den 28 Augusti, 2003 kliver det fyrtiosexåriga pizzabudet Brian Wells in på PNC Bank i Erie, Pennsylvania. Han räcker över ett papper till en av kassörskorna där det står att han ska ha tvåhundrafemtiotusen dollar inom femton minuter – annars kommer den bomb som sitter fast runt hans hals att detonera. Detta är upptakten till ett av de mest bisarra true crime fallen i modern tid, som senare skulle bli omnämnt som ”Collar Bomb” eller ”The Pizza Bomber” i pressen.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist är en miniserie som jag hade planerat att se ända sedan den släpptes 2018 men som jag – som med allt annat jag planerar att se – har skjutit framför mig. Trots att jag gillar true crime och har en hyfsad koll på mycket inom genren så var ”The Pizza Bomber” fallet något som hade passerat mig obemärkt och jag är lite förvånad över att jag inte snavat över fallet i någon av alla de true crime poddar jag lyssnar på nästan dagligen. Nåja…

De första två episoderna av fyra höll mig i ett hårt grepp rakt igenom, mycket tack vare mystiken kring det här minst sagt bisarra fallet. När väl upplösningen började veckla ut sig i de två sista episoderna försvann magin – eller vad man nu ska kalla det – lite grann. Förstå mig rätt; serien är intressant och välgjord, men jag tror att jag fastnade mer för mystiken kring fallet än hur de olika polisinstanserna lyckades lösa det (även om man nog kan ifrågasätta deras insatser också) och efterdyningarna mot de som tros ligga bakom det hela.

Hur som helst är det hyfsat välspenderad tid, i alla fall om man gillar true crime. Jag rekommenderar den här miniserien, även om jag tycker att den andra halvan tappar lite grann av den första halvans momentum.

Endzeit av J

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

Suspiria (2018) av J

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

Cam av J

Alice (Madeline Brewer) jobbar som camgirl under pseudonymen Lola och kämpar med att komma upp i rankerna på sidan hon gör sina shower på. Morgonen efter en speciellt intensiv show upptäcker hon att någon har lyckats hacka hennes konto – någon som ser ut exakt som hon.

Som jag skrev i min recension av Fantasy Island så har jag märkt att Blumhouse Productions är emellanåt ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta släppa två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar. Vad jag däremot aldrig har varit med om tidigare när det gäller det här produktionsbolaget (i alla fall vad jag kan komma ihåg) är att de producerat eller släppt en genuint usel film. Cam är, för mig, troligtvis den vändningen.

Cam är en osammanhängande, ointressant och skev film där det känns mest som att manusförfattarna bara velat göra filmen konstig för konstighetens skull utan någon som helst slutpunch som lämnar tittaren med en ”Ahaaa”-känsla. Ingenting förklaras överhuvudtaget och man som tittare förväntas väl antagligen att man ska dra sina egna slutsatser om vad som egentligen hände i filmen, men när man inte får några som helst ledtrådar överhuvudtaget resulterar det bara i att man sitter och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla. Det konceptet i filmer kan fungera så klart, men då krävs det betydligt mer än att bara filmen är skev för skevhetens skull.

Jag har aldrig förstått vad som är grejen med att sitta och titta på cambrudar och ge dem pengar för att sitta och prata skit framför en webkamera – i synnerhet inte om det handlar om brudar på Twitch – och att ha det som en backdrop för en skräckfilm är ungefär lika underhållande som att sitta och titta på just sådana sidor; det vill säga inte alls.

Idéen i Cam är i grunden intressant, det kan jag medge, men utförandet är en ren katastrof. Det är ointressant, tråkigt och osammanhängande. I stort sett alla trådar som läggs ut igenom filmen knyts aldrig ihop i slutet och man som tittare lämnas med fler frågor än svar när väl sluttexten börjar rulla. Skräp. Skippa.

Upgrade av J

Grey Trace (Logan Marshall-Green) jobbar som mekaniker hemifrån medan hans fru, Asha (Melanie Vallejo), jobbar för ett större teknikföretag. En kväll ber han henne följa med till en av hans kunder, teknikgurun och uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson), för att lämna en bil som Grey har reparerat åt honom.

På väg hem igen blir det något fel på deras bil och de kraschar, varpå en grupp män dyker upp, överfaller dem och mördar Asha och förlamar Grey. Hans frus död och polisens oförmåga att gripa de ansvariga sänker ner honom i en djup depression och efter att ha försökt ta sitt eget liv blir han uppsökt av Eron Keen som erbjuder honom en experimentell behandling som kommer att göra så att han kan röra sig igen; det artificiella intelligens-implantatet STEM. Det Keen inte berättade för Grey var att STEM inte bara gör så att han kan röra sig igen, utan också att han kan söka upp de ansvariga för hans frus död och utkräva blodig hämnd.

Jag såg trailern för Upgrade någon gång innan filmen släpptes 2018 och jag har haft den på min att se lista sedan dess, men har skjutit på att se den av någon anledning fram till nu.

Hur som helst trodde jag att Upgrade skulle vara en over the top actionrykare med ultravåld, högt tempo och nattsvart humor, likt Guns Akimbo (recenserad här) som kom året därpå. Det visade sig istället att Upgrade är en mer seriös och straight faced – men ändå våldsam – sci-fi action-thriller med ett överlag ganska långsamt tempo och med enbart en handfull komiska inslag (som beror mestadels på de absurda fightscenerna som inträffar i filmen).

Nu var ju inte det här något problem då jag gillade filmen skarpt. Den är välspelad och underhållande trots sitt lugnare tempo, men den hade å andra sidan kanske tjänat på att vara en aningen mer over the top och röjig än vad den är då dess koncept definitivt hade utrymme för det.

Hur som helst så gillade jag filmen som sagt. Hade jag kunnat förändra en handfull saker med den hade jag antagligen gjort det, men så som den är så är den underhållande nog för att få en rekommendation.

The Dead And The Damned 3: Ravaged av J

Jag har haft den här filmen på min ”att se” lista i nära två år men skjutit på att se den – av god anledning, visade det sig. De två första filmerna – The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness – är bedrövliga lågbudget zombiefilmer och The Dead And Damned 3: Ravaged lyckas med konststycket att vara ännu sämre än dem. Hur usel en film än är så försöker jag alltid vara rättvis och skriva någon form av beskrivning av filmens plot, men i det här fallet så har jag helt ärligt ingen aning om vad fan filmen handlade om.

Såvitt jag förstod det handlade filmen om att de levande döda har tagit över världen och en handfull överlevande kämpar med att överleva. En grupp rasistiska öststatsstereotyper förklädda till militärer har för avsikt att ”starta om” allt, varpå de tar en grupp kvinnor med sig från ett övergivet fort.. nånstans. De här kvinnorna syns inte till överhuvudtaget efter det. Sen var det nåt med nån snubbe i en rustning… som… gjorde nåt och som ville lyssna på musik. Jag vet inte…

Det kändes som att filmen blev inspelad på det första utkastet och att de glömde – eller inte hade råd – att spela in tjugofem procent av manuset. Det här är utan tvekan en av de mest osammanhängande filmerna jag har sett på väldigt länge och jag begriper inte hur fan de kunnat få den här filmen släppt överhuvudtaget. Filmen var knappt sjuttiofem minuter lång, men kändes som fyrtiofem minuter för lång.

Inte för att jag tror att någon skulle vilja se den här smörjan, men skippa den här för guds skull.

Läs gärna mina recensioner av The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness också.

The Possession Of Hannah Grace av J

Efter att ha spenderat en tid i rehabilitering efter en traumatisk händelse i tjänst tar den före detta polisen Megan (Shay Mitchell) ett jobb vid Boston Metro Hospital’s bårhus nattetid för att försöka komma på fötter igen. Kort efter att hon börjat jobba där börjar hon uppleva och se underliga saker och hon börjar snart misstänka att allting kan ha att göra med de nyligen inkomna kvarlevorna efter en kvinna…

The Possession Of Hannah Grace är en film jag har haft stående i bluray hyllan bra länge utan att den har blivit sedd. Varför det dröjt så pass länge som det gjort för mig att se den vet jag inte då jag var väldigt snabb med att köpa hem den efter att ha hört om den på podcasten The Hysteria Continues, där flera av de eminenta herrarna rekommenderade den.

Hur som helst så gillade jag den. Det rör hela tiden på sig och även om filmen är en aningen generisk och förutsägbar så är det ändå God Underhållning, som är välspelad och som bitvis blir smått creepy på sina ställen.

Något jag gillade riktigt mycket – och som jag tyckte kändes lite som en frisk fläkt bland alla de här besatthetsskräckfilmerna som finns – var att filmen börjar som en exorcism film för att sedan gå över till en annan subgenre för att till slut plana ut lite grann i ytterligare en subgenre. Med andra ord är det inte tiotusen dialogscener om biblar och demoner som pågår i tusen miljarder år fram till ett klimax på slutet.

The Possession Of Hannah Grace gör egentligen ingenting nytt direkt, men det är å andra sidan inte ett problem då dess utförande är så pass solitt att det inte är någonting som stör. Den får en tumme upp och en rekommendation.

Den Blomstertid Nu Kommer av J

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.