Helt Perfekt Glob

Skjelvet av J

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

Killer Unicorn av J

Det är dags för den årliga ”Brooklyn Annual Enema Party”; en av Brooklyn’s största fester och eventet är ett ställe ”dit man kommer för att bli på arslet och dansa”. Det här året blir annorlunda dock då en man i en enhörningsmask börjar förfölja och ha ihjäl deltagarna en efter en tack vare en händelse under förra årets fest…

Jag fick nys om Killer Unicorn från samma podd som jag fick veta om Hellbent, så att se filmen back-to-back med den filmen var väl givet?

Hur som helst tror jag faktiskt att jag gillade Killer Unicorn mer än Hellbent då den är betydligt mer fartfylld, over the top och bonkers. Det rör på sig i stort sett hela tiden och den korta speltiden på strax över sjuttio minuter gör knappast filmen nämnvärt långdragen, i synnerhet inte då det är väldigt svårt att ta speciellt mycket seriöst i filmen – och då tänker jag främst på mördarens val av mask…

Skådespelet är over the top och vad jag förstod det som medverkade en rad real life drag queens framför kameran. Effekterna ser bra ut, men en stor del av våldet som förekommer i filmen sker samtidigt offscreen – vilket på sätt och vis är föreståeligt med tanke på vad för kroppsdelar som utsätts för våld i filmen. Kort sagt; jag har svårt att se att filmskaparna ville ha en X-rating på sin film…

Hur som helst så gillade jag Killer Unicorn. Den är knappast ett mästerverk, men det är en kul och underhållande liten slasherfilm som fungerade fint.

Into The Dark – Season 1 av J

Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det anthology filmer och serier. Ända sen jag såg mitt första Tales From The Crypt avsnitt i en ung ålder har jag varit ett fan av konceptet med kortare skräckberättelser i videoformat. Vissa produktioner är givetvis bättre än andra och personligen skulle jag säga att anthology produktionerna från 80- och 90-talet är bättre än de nya som kommer med jämna mellanrum, även om en handfull av dem är sevärda. Vad har det här med Into The Dark att göra?

Into The Dark är givetvis en anthology serie, som är producerad av Blumhouse Television för det amerikanska TV-nätverket Hulu. Det som skiljer Into The Dark mot andra anthology serier är det faktum att varje episod är en fullängdsfilm istället för en kortare berättelse på tjugofem till trettio minuter, som det oftast är i den här typen av serier. Jag kommer lista filmerna i den ordning de släpptes under säsongens gång för enkelhetens skull. Med det sagt…

Yrkesmördaren Wilkes (Tom Bateman) har precis genomfört ett jobb och ska bege sig till dumpningsplatsen. Då det är kvällen på Halloween tror alla han stöter på att det är en kostym han har och att liket han släpar efter sig är en prop. Hur som helst har någon vandaliserat hans bil varpå han inte tar sig dit han ska. Han stöter på ett gäng festprissar som bjuder med honom på en fest och garanterar honom att han kommer få låna en bil där. Det dröjer inte speciellt länge efter deras ankomst till festen innan saker och ting börjar störta utför och det jobb han har gjort så många gånger tidigare blir i det här fallet betydligt mer komplicerat än vad han trodde till en början.

Det här är fullängds adoptionen av kortfilmen The Body från 2013, som även var med i anthology filmen Patient Seven från 2016 (recenserad här). Jag förstod inte riktigt hur de skulle ta konceptet från kortfilmen och dra ut det till 80 minuter, men med några ändringar i manus lyckades de ganska bra. Den började släpa lite grann ungefär mitt i, men de sista tjugo eller så minuterna växlade upp tempomässigt och filmen rundade av på ett ganska hyggligt – om än ganska förutsägbart – sätt.

The Body erbjuder knappast något nyskapande och det mesta som händer i den är väl ganska förutsägbart, men det är en underhållande och välspelad popcornrulle i alla fall som rullar förbi utan några större bekymmer. En bra start på serien helt enkelt.

Det har nästan gått ett år sedan Kimberly’s (Diana Silvers) mor hittades mördad och hon har sedan dess lidit av agorafobi – torgskräck. Medan årsdagen för hennes mors död börjar närma sig börjar hon misstänka att hemmets trygga vrå och hennes kärleksfulle far Henry (Dermot Mulroney) kanske bara är en ”hägring” och att hon svävar i livsfara.

Jag gillade Flesh & Blood också, trots att den till en början var ganska långsam. Den är väldigt välspelad (Dermot Mulroney gjorde i synnerhet ett bra jobb här) och den tredje akten i synnerhet är fantastisk. Jag tycker dock att de hade kunnat ”leka” mer med tittaren då det är extremt uppenbart vart allting är på väg så fort Kimberly har börjat fatta misstankar. Lyckas man inte klura ut vad som ska hända är man antagligen hjärndöd och bryr sig nog ganska lite i vad som händer i en film i en TV-serie som knappt en käft i Sverige har hört talas om.

Nåja. Jag gillade filmen hur som helst trots att den var väldigt förutsägbar. Det som räddar filmen (till en viss del i alla fall) är Mulroney’s prestation, vilket antagligen är det bästa med hela filmen faktiskt. Trots dess problem får den en tumme upp från mig.

Det är juletider och skådespelaren Wilson (Nyasha Hatendi) har precis flyttat till en ny stad och behöver ett jobb. Han hittar en annons på en anslagstavla och finner sig snart i rollen som maskoten till årets hetaste nya leksak: Pooka, en animatronisk docka som kan upprepa vad folk runt den säger. Han finner också snart kärleken i den ensamstående mamman Melanie (Latarsha Rose) och allting ser ljust ut för honom. Vilket det antagligen hade varit också om det inte vore för det faktum att han får plötsliga minnesluckor, fasansfulla hallucinationer och en underlig dragning till Pooka kostymen…

Till skillnad från de två tidigare filmerna i Into The Dark serien är Pooka! en mer arthouseaktig mindfuck film. Ingenting av skräckdelen i filmen är sammanhängande under större delen av filmen och jag fick känslan av att det var konstigt bara för konstighetens skull – fram till filmens upplösning. När pusselbitarna hade fallit på plats vart hela filmen betydligt mer sammanhängande än vad den till en början verkade vara och jag insåg först då hur generisk filmen egentligen var. Den här typen av mindfuck filmer har vi sett många gånger tidigare och den faller också in i facket för filmer som tappar sin kraft efter en första titt.

Hur som helst så är filmen välspelad och Pooka kostymen är en aningen creepy, även om allt annat bara (för stunden, innan upplösningen) kändes som en massa osammanhängande dravel som inte var ett dugg läskigt. Det spelar ingen roll hur mycket de än blinkar med julbelysningar och visar starka röda färger i kombination med någon underlig hallucination, det blir inte nämvärt läskigare för det.

Nåja. Hade det inte varit för dess slut som ger en förklaring till allting som händer i filmen och de gått den där vägen många arthouse filmer tar (det vill säga där de inte förklarar ett skit, det ska bara vara konstigt för konstighetens skull) hade jag antagligen sågat Pooka! jäms med fotknölarna, men då de åtminstone ger en förklaring till det som händer i filmen (hur generisk den än må vara) så tycker jag väl att filmen fungerar okej, även om den inte är någonting jag kommer ha någon större brådska att se om.

De fyra gamla vännerna Alexis (Suki Waterhouse), Danielle (Carly Chaikin), Kayla (Kirby Howell-Baptiste) och Chloe (Melissa Bergland) samlas i deras gamla studentbostad på Nyårsafton för en tjejkväll. Medan de spelar ”Sanning eller konsekvens” börjar gamla minnen att komma upp till ytan och de osämjor som legat och ruvat börjar snart manifestera sig i mordiska slag.

New Year, New You är en riktig skitfilm. Alla karaktärer är antingen idioter eller irriterande självupptagna rövhål, som bitvis är så pass cringe att jag nästan började gnissla tänder. De första fyrtiofem minuterna går åt till en massa fullkomligen ointressant dravel i form av ett uselt försök till karaktärsuppbyggnader och de sista fyrtiofem minuterna består av att dessa idioter har ihjäl varandra, varav en av dem är antagligen den mest lättmanipulerade karaktären jag någonsin har sett i en film – och då överdriver jag inte heller. Filmens andra halva är inte fullt lika irriterande som den första halvan, men den är å andra sidan inte ett dugg mer spännande eller intressant. Det hela var så förbannat generiskt och fritt från överraskningar att jag hade svårigheter att hålla mig vaken.

New Year, New You är ren dynga. Om du bestämt dig för att titta på Into The Dark kan du med gott samvete hoppa över den här filmen, annars är det cirka nittio minuter du aldrig kommer få tillbaka.

De två kontoristerna Jennifer (Natalie Martinez) och Guy (Matt Lauria) kliver ombord på en hiss i höghuset de jobbar i dagen innan Alla hjärtans dag – enbart för att fastna fyra våningar under jorden. Vad som till en början verkar kunna vara en god personkemi mellan dem tar snart en mörk vändning när den ena parten får veta mer om den andra…

Down är ett gigantiskt steg upp från den usla fjärde filmen i Into The Dark’s första säsong. Manuset är förvisso extremt förutsägbart (man kan räkna ut vart allting kommer ta vägen och hur allt kommer sluta några minuter in) och har gjorts på liknande sätt i andra filmer förr, men trots det så tycker jag att Down fungerar ändå – mycket tack vare rollprestationerna från Martinez och Lauria, som de bägge gör briljanta här (i synnerhet Lauria).

Med det sagt menar jag inte att Down är något man behöver springa benen av sig för att se. Det är en överlag en generisk hiss-thriller som inte bjuder på några större överraskningar (inga alls, faktiskt), men tack vare min underliga förkärlek till filmer som utspelar sig antingen delvis eller helt och hållet i en hiss och det faktum att Down är ganska underhållande trots att den är extremt förutsägbar gör att jag inte kan säga att den är dålig. Produktionsvärdet är högt, filmen är välspelad och med en speltid på knappt åttio minuter susar Down förbi utan några större bekymmer. Den får en tumme upp.

I ett försök att komma undan de negativa löpsedlarna bestämmer sig kändiskocken Peter Rake (Jimmi Simpson) för att tillfälligt flytta till sin familjs semesterhus ute i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän spöken från hans förflutna hinner ikapp honom, för att inkassera gamla skulder…

Treehouse är inte fullt lika usel som New Year, New You, men den är inte långt ifrån den. Filmen har förvisso ett bra budskap inbakat i dess story, men budskapet är samtidigt ett så pass stort ”No shit?” att det tappar all form av tyngd det försöker framföra. Att filmen dessutom ingår i en av de subgenrer av skräckfilmer jag är fullständigt ointresserad av gör inte saken mycket bättre – i synnerhet inte då det i slutändan visade sig inte alls vara så (vilket var något jag lyckades förutsäga en stund efter att saker och ting hade börjat få rullning i filmen).

Filmen är välspelad och den har någon enstaka grej som fick mig att höja på ögonbrynen, men den är samtidigt överlag långdragen, ospännande och ointressant. Den största synden en skräckfilm kan göra är att vara tråkig och ointressant, vilket är precis vad Treehouse är. Skippa.

Larry (Keir O’Donnell) är på väg till ett bröllop där hans ex och hans kusin ska gifta sig. På vägen checkar han in på Pink Motel där han möter Chester (Hayes MacArthur); en snubbe som tycker det är skitkul att driva med folk, även om hans skämt kanske går en aningen för långt ibland. Under kvällen driver Chester med Larry och han tar skämten bara längre och längre fram tills den punkt då ingen, bortsett från Chester själv, tycker att skämten är roliga…

I’m Just F*cking With You börjar lite trevande och det tar en stund innan saker och ting börjar röra på sig, vilket i sig inte hade varit något jättestort problem om det inte vore för det faktum att filmen är extremt förutsägbar.

Några få minuter in förstod jag precis vart allting skulle bära av och själva uppbyggnaden av filmen vart således lite långdragen. Det vart att jag satt bara och väntade på att det jag visste skulle hända, skulle hända. När saker och ting väl började kicka igång ordentligt blev filmen hur som helst väldigt underhållande (mycket tack vare MacArthur’s fenomenala prestation som Chester) – i synnerhet det klockrena slutet, som förde mina tankar till något som hade kunnat hända i en episod av Tales From The Crypt. Jag tvivlar dock på att filmen hade lidit av att vara fem, kanske tio minuter kortare än vad den är, mest för att skynda på handlingen.

I’m Just F*cking With You är en av de bättre filmerna i Into The Dark’s första säsong, även om dess uppbyggnad vart något långdragen. Den får hur som helst en tumme upp.

Genetikern Victoria Harris (Samantha Mathis) har isolerat sig tillsammans med sin son Spencer (Israel Broussard) i ett ensligt beläget hus i hopp om att förändra sin son till det bättre då han påvisat tendenser till att bli en seriemördare under sin uppväxt. Hon tar till sina vetenskapliga kunskaper för att framställa kloner i ett försök att avvänja honom från hans våldsamma tendenser, vilket i sin tur får katastrofala följder…

Säsong ett av Into The Dark fortsätter med en långsammare film i form av All That We Destroy, som är mer en långsamtgående thriller med inslag av sci-fi än en regelrätt skräckfilm. Den är långt ifrån actionpackad och koncentrerar sig mer på att bygga upp de få karaktärer som är med och trappa upp situationen som pågår i filmen fram till den sista akten.

Slow burn filmer är i regel ingenting för mig, men tempot i All That We Destroy fungerar tack vare bra skådespelarinsatser (speciellt från Israel Broussard) och en intressant uppbyggnad till den sista akten som blir lite av en nagelbitare, som sedan avrundas med ett slut jag inte kan låta bli att älska.

Jag är lite förvånad själv men jag gillade faktiskt All That We Destroy och tycker nog att det är en av de bättre filmerna i den första säsongen av Into The Dark. Tumme upp.

Nathan (Clayne Crawford) har nyligen förlorat sin fru i cancer och bestämmer sig för att tillsammans med sina döttrar Clair (Josephine Langford) och Maggie (Lia McHugh) bege sig iväg för att campa på den plats där han friade till sin fru för att strö ut askan efter henne där. Under deras första natt i husvagnen knackar plötsligt någon på dörren och när de tittar ut för att se vem som är där ser de två barn – två barn med svarta ögon…

Är man ett fan av creepypastas (skräckberättelser på internet, för den oinsatte) vet man givetvis direkt vad They Come Knocking är baserad på: black eyed children. Fenomenet, som det finns otaliga adoptioner av, som har växt fram på internet om barn med kolsvarta ögon som knackar på ens dörr mitt i natten och frågar om de kan få komma in.

They Come Knocking är så klart ytterligare en adoption av black eyed children, fast i filmform och jag personligen tycker att den fungerar utmärkt. Filmen blir stundtals genuint creepy och både Crawford och Langford gjorde bra prestationer (i synnerhet Crawford). McHugh var väl också bra i sin rollsättning men jag fann hennes karaktär extremt irriterande – även om jag förstår varför den var skriven som den var.

They Come Knocking är hur som helst en bra film och är nog en av mina favoriter i den här första säsongen av serien. Två tummar upp.

Marisol (Martha Higareda) är en ung höggravid mexikansk kvinna som bestämt sig för att försöka ta sig över till amerikansk mark med hjälp av en människosmugglare för att finna den amerikanska drömmen. Men väl vid gränsen svimmar hon enbart för att vakna upp till en amerikansk mardröm…

Culture Shock känns mer som kritik av den nuvarande presidenten i USA, Donald Trump, än en skräckfilm. Visst finns där några intressanta idéer (i synnerhet grundkonceptet med filmen som påminner mig om en sak som inträffar i spelet Saints Row 4), men filmen känns ändå felplacerad trots dess makabra idé om hur illegala flyktingar skulle kunna behandlas.

Även om det händer saker igenom filmen känns det ändå som att den står på tomgång under en stor del av dess speltid och de ”läskiga” bitarna blir bara jävligt utdragna.

Filmen är välspelad och så, men det räcker inte till för göra filmen tillräckligt intressant för att jag ska ha någon som helst lust att återse den. Den är bättre än flera andra filmer i den här första säsongen av Into The Dark, men den är samtidigt långt ifrån någon av de bättre.

Det finns en vandringssägen på Helbrookskolan som berättar om en lärarinna som dog av en hjärtattack efter att ha blivit utsatt för ett spratt som gått snett för tio år sedan. I panik klädde ungdomarna som utsatt henne för det i skolans maskotkostym och gömde undan liket och det sägs nu att skolan är hemsökt av hennes hämndlystna ande, som tar de som inte sköter sig i skolan. En grupp ungdomar som har fått kvarsittning på en lördag får ganska snart veta hur mycket sanning det egentligen ligger i vandringssägnen om den döda lärinnan…

School Spirit, för mig, kan vara den absolut bästa filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Det är en whodunnit slasherfilm och jag älskade varenda minut av den. Visst, den är bristfällig, totalt idiotisk och karaktärerna är väldigt endimensionella och emellanåt korkade, men det hör till subgenren. Jag hade en jäkligt kul stund i soffan framför den här filmen och kommer säkerligen att se om den. Två stora tummar upp.

Och ja, jag klurade ut väldigt fort vem som var mördaren…

Halvsystrarna Shay (Jahkara Smith) och Jo (McKaley Miller) har tillsammans med deras far åkt till en hemlig religiös tillställning för att bilda ett kontrakt mellan sig själva, sin far och Gud så att de ska hålla sig ”rena” fram tills det att de gift sig. Väl där genomför de en seans tillsammans med några andra unga kvinnor för att frammana Lilit – Adam’s första fru. Efteråt börjar Shay få underliga syner och frågan är vem som är mest farlige egentligen; demonen de har släppt lös eller trycket från deras kontrollerande fäder?

Till en början när jag satt och tittade på Pure undrade jag varför i helvete filmen var så kvinnofientlig. Varför alla manliga karaktärer i filmen behandlade de kvinnliga karaktärerna som om de var underlägsna på något sätt. Sen kom slutet och alla pusselbitar föll på plats.

Pure är antagligen en våt dröm för vilken militant SJW som helst då filmen i stort sett är ett stort långfinger till män. Filmen målar upp, som den mesta andra SJW-smörjan, hur alla män förtrycker kvinnor och att i slutändan ska alla kvinnor gå ihop och förgöra hotet (det vill säga alla män) och jadda, jadda, jadda, jadda…

Pure är utan tvekan den sämsta filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Att det finns grisjävlar till män som behandlar kvinnor som om de inte vore värda hundskit under skorna är ett faktum, men att signalera sina politiska åsikter i en film som egentligen inte borde ha haft något med signalpolitik överhuvudtaget att göra påvisar bara hur jävla hjärndöda SJW’s är. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; majoriteten av de som tittar på film vill inte ha någon annans åsikter nerkörda i halsen när de sitter och tittar på film.

Filmen har en handfull scener som är hyfsat effektiva, men som antagligen hade fungerat bättre i en annan film. Pure är hur som helst nittio minuter dynga och ett ordentligt steg ner i klaveret för serien i mina ögon.

Sammanfattningen:

Into The Dark’s första säsong varierar i kvalité, utan tvekan. Det finns en handfull guldkorn här även om de flesta av dem har sina problem. Samtidigt har den en handfull skitfilmer (i synnerhet den sista som är något av det mest bedrövliga jag har sett de senaste tio åren) som bitvis fick mig att nästan sluta titta på säsongen och skrota hela idéen att se den och skriva den här recensionen.

Skulle jag rekommendera någon att se säsong ett av Into The Dark? Ptja… se de filmer du känner att du eventuellt skulle gilla och skippa resten, är min rekommendation då man inte behöver ha sett någon av de andra filmerna för att begripa sig på varje film.

Jag kommer att återkomma till Into The Dark längre fram när jag har orkat titta igenom säsong två av serien – när nu det kommer hända.

Spider-Man: Into The Spider-Verse av J

Miles Morales (Shameik Moore’s röst) har precis börjat en ny skola och har svårigheter att passa in. En kväll när han besöker sin farbror Aaron (Mahershala Ali’s röst) beger de sig ner i tunnelbanan och in i en intilliggande tunnel för att måla graffiti. Väl där blir Miles biten av en radioaktiv spindel och dagen därpå börjar han märka av underliga förändringar hos sig själv.

Han beger sig tillbaka in i tunneln där han blev biten av spindeln och blir vittne till hur Spindelmannen (Jake Johnson’s röst) stoppar Wilson Fisk’s (Liev Schreiber’s röst) dimensionskorsande super-kolliderare att aktiveras med full kraft, bara för att bli dödad av Fisk efteråt. Efter att ha bevittnat sin hjälte dö framför honom lägger Miles ett löfte om att utkräva hämnd på Fisk och förstöra hans maskin en gång för alla, ovetandes att det Fisk har gjort är att ha öppnat upp dörren till andra dimensioner varpå andra varianter av Spindelmannen har hamnat i deras dimension.

Jag såg trailern för Spider-Man: Into The Spider-Verse innan någon annan film när jag var på bio och tyckte att det såg ut som en rätt frän film, men hade inga tankar på att se den. När jag långt senare gjorde en raid hos CDON och köpte hem en stor låda med filmer slank just den filmen med i min beställning.

Min erfarenhet av Spider-Man filmer sträcker sig ungefär till de två första Sam Raimi regisserade filmerna som kom under 2000-talet, allt efter de filmerna har jag inte brytt mig i att se. Med det sagt så tror jag faktiskt att Spider-Man: Into The Spider-Verse kan vara den bästa Spider-Man filmen som gjorts till dags datum och påminde mig en hel del om 2009 års Turtles Forever (recenserad här), som hade ett liknande koncept som den här filmen. Den är rolig, actionpackad, snygg och grymt underhållande. Filmens speltid på knappt två timmar susade förbi utan att jag knappt märkte av det och jag hade en jäkligt kul stund i soffan.

Gillar man Spider-Man eller animerade actionfilmer är det här ett givet val att spendera två timmar i soffan framför. Rekommenderas.

The Mule av J

Earl Stone (Clint Eastwood) är en ensam man i åttioårsåldern, en prisbelönt hortonom och krigsveteran boendes i Peoria, Illinois. Hans ex-fru Mary (Dianne Wiest) och dotter Iris (Alison Eastwood) har tagit avstånd från honom då han alltid låtit jobbet komma före familjen. Han har fortfarande god kontakt med sitt barnbarn Ginny (Taissa Farmiga) och vid ett besök på hennes bröllopsrepetition får han ett erbjudande om jobb som chaufför, som han tackar ja till.

Det Earl inte vet är att han precis har tackat ja till jobbet som knarkkurir för en mexikansk drogkartell. I takt med att hans ekonomiska problem skingras, så börjar Earls tidigare misstag att göra sig påminda. Frågan är bara om han har tid att ställa saker och ting till rätta innan lagens långa arm eller kartellens torpeder får tag på honom…

Hade det inte varit för att jag och min syster var på affären och kollade igenom filmhyllan de hade där för några dagar sedan hade det nog dröjt lite längre innan jag hade köpt hem och spanat in The Mule från 2018. Inte för att den inte tilltalade mig, utan för att jag faktiskt hade glömt att den hade släppts.

The Mule är i grunden inte en film som hade tilltalat mig om det inte vore för det faktum att Clintan var involverad i den – och spelade huvudrollen. Jag har alltid gillat honom som skådespelare och då det här möjligen kan vara hans sista film (han är trots allt nittio år, i skrivande stund) så blir det på något sätt ändå speciell. I alla fall för mig.

Filmen är välspelad och dess premiss blir stundtals spännande (och komisk) trots den lunkande takten filmen går i. Trots en speltid på nära två timmar känns filmen aldrig seg även om den har ett hyfsat långsamt tempo.

Filmen påminde mig en hel del om Gran Torino (recension av mig här, recension av H här), mycket tack vare att Clintan spelar en liknande karaktär där som här (även om han inte är fullt lika vresig och grinig i den här filmen). Att filmen påminner om Gran Torino har jag inget problem med överhuvudtaget då det är en film jag återkommer till med jämna mellanrum.

The Mule är en fin film som i grund och botten återspeglar lite grann på hur vissa lever sina liv; att de förkastar det som betyder någonting egentligen och inser det inte förrän de är på väg att förlora det. Tänkvärt. Rekommenderas.

Ocean’s Eight av J

Debbie Ocean (Sandra Bullock), Danny Ocean’s yngre syster, har precis blivit släppt från fängelset och söker upp sin gamla kumpan Lou (Cate Blanchett) för att övertala henne att ingå i en kupp Debbie har planerat under sin fängelsevistelse. Duon sätter ihop ett brokigt team av vänner och bekanta som besitter de färdigheter de behöver för jobbet. Planen? Att slå till vid New York City’s stjärnspäckade Met-galan och stjäla det berömda Toussaint-halsbandet – som är värderat till hundrafemtio miljoner dollar.

Har man följt debatterna på nätet – och med debatterna menar jag skitkastande – de sista fem eller så åren så har man antagligen snappat upp att det finns ganska gott om folk som ställer sig emot reboots av filmfranchisér där majoriteten eller samtliga huvudkaraktärer är spelade av kvinnor. En av de största anledningarna till att det finns en hel del motståndare till den här typen av reboots, om jag får säga vad jag tror, beror nog främst på att de bakom filmerna ofta inte bryr sig ett skit i om filmen är välskriven, välgjord och välspelad, utan allting handlar om att man ska tvinga på andra sina politiska åsikter – i det här fallet i filmformat.

Den som har mer än två hjärnceller begriper ju givetvis att stora filmproduktioner med miljoner i budget inte ska användas som politiska slagträn, hur välmenande de än må vara. Ett bra exempel på detta är Terminator: Dark Fate (recenserad här), som jag förvisso tyckte var en underhållande och bombastisk popcorn actionfilm utan någon större hjärna, men som en Terminator film föll den – om inte hårt, så landade den åtminstone väldigt obekvämt. Åtminstone med tanke på hur hårt den tankade under dess öppningshelg högst troligen på grund av att det fanns ett politiskt budskap – som var så genomskinligt att det nästan var skrattretande – inbakat bakom all action. Folk vill inte ha andras åsikter nedkörda i halsen när de går på bio.

Så, med andra ord hatade jag Ocean’s Eight då det är en ”feministisk reboot” av Ocean’s filmerna? Va? Nej, absolut inte. Jag gillade Ocean’s Eight. Den hade på ett ungefär samma ton som de tre första filmerna, med sarkastiska och sluga karaktärer man faktiskt kunde fatta tycke om, som var gestaltade av en väldigt bra cast. Jag har alltid varit knäsvag för Sandra Bullock och jag lär alltid vara det, men samtidigt som jag tycker att hon är en väldigt vacker kvinna tycker jag också att hon är en väldigt duktig skådespelerska. Utöver Bullock och Blanchett ser vi även bland annat Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway i betydande roller och samtliga gör bra prestationer här. Sångerskan Rihanna dyker även upp i en roll som uppkäftig hacker – och hon gör den bra.

Handen på hjärtat så kan jag säga att jag förstår de som faktiskt bojkottar den här typen av reboots. Det handlar inte om att det är incels som sitter i mammas källare och hatar kvinnor för att de inte får ligga, det handlar om att en del (eller överlag de flesta) filmtittare (både män och kvinnor) inte vill ha någon annans politiska åsikt påtvingad i ansiktet när de sätter sig för att titta på film. Jag personligen bryr mig inte nämnvärt egentligen (så länge som de inte står och bankar deras budskap över skallen på mig, that is) men med tanke på hur de här ”feministiska reboot” filmerna har överlag tankat rätt stenhårt på deras öppningshelger – Ghostbusters rebooten som kom 2016 är ju även den ett bra exempel på just det här fenomenet – så säger väl ändå det någonting, inte sant?

Ocean’s Eight är hur som helst en bra film – oavsett om den är menad att vara feministisk eller inte. Den är välspelad, smart (på ett sånt där korkat filmsätt), kul och underhållande. Jag hade en kul stund i soffan och jag kommer definitivt att att se om den så småningom – tillsammans med de tre första filmerna, givetvis. Rekommenderas.

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

Secret Santa av J

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

Truth Or Dare av J

Olivia (Lucy Hale) åker tillsammans med några vänner ner till Mexiko för att festa under vårlovet. När de är på en klubb stöter Olivia på en man som presenterar sig som Carter (Landon Liboiron) och de två samtalar fram till stängning. Carter berättar för gruppen att han vet ett ställe de kan dra vidare till och fortsätta festen, vilket de också gör. Platsen visar sig vara ruinerna efter en gammal mission och väl där inleder Carter leken ”Sanning eller konsekvens” med Olivia och hennes vänner. Leken får ett abrupt slut när Carter avslöjar att han lurade Olivia i ett försök att få henne och hennes vänner till missionen för att dra in dem i en övernaturlig version av ”Sanning eller konsekvens”. När Carter lämnar platsen förklarar han för Olivia att leken kommer att förfölja dem och att de måste tala sanning eller genomföra utmaningarna – annars dör de…

Truth Or Dare från 2018 är en skön popcorn-skräckis med ett helt urbotat dumt koncept som spelas straight, vilket jag personligen uppskattade. Jag tycker inte att alla skräckfilmer med korkade koncept och idéer alltid måste ha en komisk vinkel och skämt i sig, vilket har blivit allt vanligare de sista tio, snart femton åren. Hur som helst diggade jag Truth Or Dare. Filmen är dummare än en säck med potatis men det väger den upp med ren popcornunderhållning, även om jag kan tycka att den var lite tam – och då såg jag ändå den förlängda director’s cut versionen av filmen, som ska innehålla mer våld och även en sexscen som inte visades i bioversionen. Personligen hade jag hellre sett att de gjort filmen för en R-rating från första början så de hade kunnat gå all out i dödsscenerna och gjort dem riktigt over the top, likt dem i Final Destination franchisén (som jag fick vibbar ifrån under min titt).

Nåja, filmen är vad den är och jag gillade den. Den får en tumme upp och en rekommendation.