Helt Perfekt Glob

Summer Of 84 av J

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.

The Meg av J

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) ledde en räddningsaktion i Marianergravens oupptäckta djup på en ubåt som hade havererat där han bevittnade hur någonting gjorde enorm skada mot ubåtens skrov, vilket gjorde honom tvungen att avbryta uppdraget och lämna kvar medlemmar i sitt team som senare omkom när ubåten exploderade. Men även om incidenten kostade honom jobbet, hans karriär, hans äktenskap och hans heder höll han fast vid vad han trodde kunde ha orsakat alltihop; en över 20 meter lång varelse som tros ha varit utdöd i miljoner år – en Carcharodon megalodon, en förhistorisk haj.

När ett forskningsteam vid undervattensbasen Mana One genomför ett uppdrag för att undersöka en möjlig djupare del av Marianergraven, dolt av ett språngskikt av hydrogen sulfid, blir teamet som åkt ner attackerade av någonting och blir strandsatta på botten av Marianergraven. Jonas blir inkallad för att genomföra räddningsaktionen av teamet och det går snart upp för de andra vid forskningsstationen att Jonas kan ha haft rätt…

Det var meningen att jag skulle gå och se The Meg när den släpptes på bio förra sommaren men av olika anledningar blev det aldrig av. Nu när det är sommar igen så kändes det som att det var läge att faktiskt ta tag i filmen och slutligen se den.

Jag har aldrig varit något större fan av haj-subgenren, antagligen mycket tack vare den explosion av värdelösa skräpfilmer med hajar i alla möjliga (och omöjliga) former som kommit de senaste tio, femton åren. Bortsett från Jaws (Hajen) så har det funnits två haj-filmer jag tyckt har varit bra/hyfsade och de har varit Deep Blue Sea från 1999 och Bait från 2012 (recenserad här) – de är nu tre. The Meg är en underhållande popcorn thrill ride som blåser på med välgjorda CGI-effekter, ett högt tempo och en hel del action. Filmen är förvisso lika förutsägbar som vilken annan sommar-blockbusterfilm, men jag hade aldrig tråkigt under de strax två timmarna filmen rullade på under.

Jag diggade filmen som sagt, men kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag faktiskt inte såg den på bio då den antagligen hade varit ännu mer massiv och fläskig än vad den var här hemma på min TV. Hur som helst får den en tumme upp och en rekommendation.

Utøya 22. juli av J

Den 22 Juli, 2011 detonerade en bomb på Grubbegata i centrala Oslo klockan 15.26. Cirka två timmar senare, vid 17.27, avlossade den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik de första skotten på ön Utøya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund Arbeidernes ungdomsfylkings hade sitt årliga sommarläger. Den norska dramafilmen Utøya 22. juli från 2018 är en inspirerad rekonstruktion om massakern på Utøya där vi får följa Kaja (Andrea Berntzen) i sitt sökande efter sin försvunna syster.

Jag tror att jag aldrig haft en så stor klump i magen som när jag satt och tittade på Utøya 22. juli. Inte för att filmen är nämnvärt grafisk, utan för det faktum att filmen är baserad och inspirerad av de verkliga händelserna som inträffade på Utøya för lite mer än åtta år sedan – att det som händer i filmen är rekonstruktioner av vad överlevande har berättat om händelserna där. Att vi som tittare får följa hela händelseförloppet i en (åtminstone tillsynes) enda tagning och att kameran följer karaktären Kaja ger känslan av att vi som tittare är där, på ön, under händelseförloppet; vilket ger filmen ytterligare tyngd.

Det finns ingen humor här och filmen är inte ett dugg underhållande, utan är mer omskakande och otäck i sin realism av skildringen av massakern på Utøya den 22 Juli, 2011. Ett datum och händelse vi aldrig får glömma. Rekommenderas.

The Last Sharknado: It’s About Time av J

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

Unfriended: Dark Web av J

Matias (Colin Woodell) har fått tag på en ny laptop och efter att ha kopplat upp sig på sitt hemnätverk hoppar han in i ett Skype samtal med sina vänner. Han upptäcker snart dolda filer som verkar tillhöra den förra ägaren och han inser snart att just denne övervakar honom och att han vill ha tillbaka sin laptop – till varje pris…

Unfriended: Dark Web (vars arbetstitel var Unfriended: Game Night) från 2018 är uppföljaren till desktop-skräckfilmen Unfriended från 2014, men har ingenting att göra med den filmen mer än att bägge följer konceptet att hela filmen utspelar sig på en desktop i kombination med webkameror. Jag var i ärlighetens namn en aningen skeptisk till den här filmen då produktionen hade dragit ut på tiden vilket brukar vara ett ont omen när det gäller filmer. Det visade sig hur som helst att min skepsis var helt obefogad då Unfriended: Dark Web är ungefär lika underhållande och frän i sitt koncept som den första filmen, även om jag föredrog den övernaturliga slasher-inspirerade vinkeln i föregångaren över dark web vinkeln som den här filmen har. Filmen är likt sin föregångare föga läskig, men håller precis som den intresset uppe igenom hela filmen och är överlag spännande även om den tar lite mer tid på sig innan saker och ting börjar att hända.

Personligen hade jag gärna sett en tredje film i franchisén, men tack vare att det här filmen på sätt och vis floppade på biograferna så känns det ganska otippat att Blumhouse kommer att pumpa ut ytterligare en film tyvärr. Fast å andra sidan tog det dem fyra år att få ut en uppföljare så, den som lever får se. Jag rekommenderar hur som helst Unfriended: Dark Web.

Läs gärna min recension på Unfriended också.

The Hurricane Heist av J

1992, Alabama. De två bröderna Breeze och Will försöker att undkomma Kategori-5 orkanen Andrew tillsammans med sin far när denne lyckas krascha bilen efter att nästan ha kört rakt in i ett fallande träd. Deras far omkommer medan han försöker att få loss bilen…

Nutid. Medan en Kategori-5 orkan, döpt till Tammy, är på väg mot den lilla småstaden i Alabama anländer ATF agenten Casey Corbyn (Maggie Grace) till den hårt bevakade lagringsanläggningen för kontanter strax utanför staden och får i uppgift av sin kollega Randy Moreno (Christian Contreras) att hämta dit Breeze (Ryan Kwanten) – som jobbar som mekaniker – för att reparera den havererade generatorn. Medan hon är iväg på sitt ärende intar en grupp legosoldater och hackers anläggningen för att lägga vantarna på de 600 000 dollar som förvaras där för närvarande. Tillsammans med Will (Tony Kebbell) – som jobbar som meteorolog – försöker Casey att stoppa dem, allt medan Tammy kommer närmare…

Jag är ett stort fan av The Fast & The Furious franchisén och när jag fick nys om The Hurricane Heist från förra året och att den var regisserad av Rob Cohen, som bland annat regisserade den första The Fast & The Furious så tog det inte lång tid innan jag la labbarna på ett bluray ex av filmen. Hur som helst så gillade jag filmen. Den lär knappast gå till världshistorien som film, men det var en underhållande actionrulle för popcorn-publiken utan några jättestora överraskningar direkt. Det är bra action, mycket CGI och medan jag såg filmen kände jag inte igen några ansikten men när jag senare kollade igenom deras IMDB profiler upptäckte jag att jag minsann sett ganska många av dem i andra filmer och serier – oh my..

Jag gillade hur som helst The Hurricane Heist. Den är inte speciellt märkvärdig egentligen, utan kan väl ses lite som en korsning mellan Twister och valfri bankrånarfilm. Det är God Underhållning helt enkelt.

Rampage av J

Efter att ett experiment ombord på Athena-1 – en rymdstation ägd av företaget Energyne, som sysslar med genmanipulation – har gått ordentligt fel med resultatet att stationen exploderar slungas tre behållare med patogenen CRISPR ner mot Jorden. CRISPR är designad för att användas som ett vapen och muterar de exponerade testobjekten till att bli större, snabbare och mer aggressiva.

Primatologisten Davis Okoye (Dwayne Johnson) arbetar vid San Diego Wildlife Sanctuary och har en nära relation till en sällsynt albino gorilla vid namn George, som Davis räddade vid en ung ålder från tjuvjägare och som Davis kan kommunicera med genom teckenspråk. En av behållarna från Athena-1 kraschar i George’s inhägnad, varpå han snabbt blir exponerad av CRISPR. Samtidigt har de två andra behållarna kraschat i Florida där en krokodil har svalt behållaren och i ett skogsområde i Wyoming där en gråvarg har blivit exponerad av patogenen. De tre djuren börjar snabbt att mutera och i en kamp mot klockan försöker Davis tillsammans med forskaren Dr. Kate Caldwell (Naomie Harris) att hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof – och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän…

Oh boy… Rampage (eller Rampage: Big Meets Bigger som den hette i Sverige, bland annat) från 2018 – som är löst baserad på (eller kanske bara inspirerad av) arkadspelet Rampage från 1986 – är en högljudd, påkostad, fartfylld, actionpackad och kul popcorn-actionfilm som är dummare än en säck med stenar, men som å andra sidan är helt fantastiskt underhållande. Dwayne är alltid Dwayne, Malin Åkerman är härligt ond som en av filmens skurkar och Jeffrey Dean Morgan är som vanligt sarkastiskt skön. Jag hade en riktigt kul stund med den här filmen och jag ångrar ärligt talat bittert att jag inte gick och såg den på bio när den släpptes.

Rampage är God Underhållning för popcorn-publiken och jag kommer definitivt att bänka mig i soffan igen för att se om den här filmen. Rekommenderas.

Leprechaun Returns av J

Lila Reding (Taylor Spreitler) anländer till den lilla staden Devils Lake, North Dakota där hon ska gå på universitet, men också för att medverka i upprustandet av hennes föreningshus en bit utanför staden – samma hus som Lila’s mor en gång ägde. Ovetandes om platsens mörka historia lyckas gruppen av misstag återuppväcka den ondskefulla pysslingen som Tory Reding, Lila’s mor, och hennes vänner lyckades stoppa för tjugofem år sedan – och han vill ha tillbaka sitt guld.

Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Leprechaun Returns när jag satte mig för att se den. Jag menar, det är trots allt den åttonde filmen i en franchisé som varit väldigt ojämn. Det visade sig hur som helst att den var helt okej och faktiskt bättre än flera av de tidigare uppföljarna, även om jag inte gillade några av karaktärerna, förutom två; den ena var pysslingen, spelad av Linden Porco och den andra var Ozzie, spelad av Mark Holton som – utöver pysslingen – är den enda återvändande karaktären från originalfilmen. För dig som inte har fattat det än så är Leprechaun Returns en direkt uppföljare till filmen från 1993.

Hur som helst är karaktärerna överlag extremt stereotypiska och rent av irriterande bitvis. Det som gör filmen sevärd är så klart pysslingen och de ganska uppfinningsrika sätten han har ihjäl dumskallarna på. Effektmässigt varierar det lite grann. De praktiska effekterna ser rätt bra ut, men varvas med uppenbar CGI – vilket är föga förvånande då filmen är delvis producerad av Syfy och är gjord för demand. Skådespelarna är helt okej, men även om jag tycker att Linden Porco gjorde sig bra som pysslingen så tycker jag att det är synd att Warwick Davis tackade nej till att reprisera den rollen.

Leprechaun Returns var hur som helst ett okej tidsfördriv. Att de äntligen gjorde en direkt uppföljare till originalet var ju kul, även om jag kan tycka att de borde ha gjort det direkt med Leprechaun 2 istället för att göra sex fristående uppföljare som inte hade något med originalet att göra.

Läs gärna mina recensioner (varav de sex första har en hel del spoilers och är rätt uselt skrivna) på de tidigare filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

The Purge – Season 1 av J

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.