| Subcribe via RSS

Child’s Play (2019) av J

mars 30th, 2020 | Postad i Skräck/Rysare

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

No Comments

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

februari 13th, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

No Comments

Doom: Annihilation av J

januari 6th, 2020 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Nevada vid en hemlig forskningsanläggning ägt av företaget United Aerospace Corporation (UAC) förbereder man en volontär att gå igenom en av de två uråldriga teleportrarna man kallar för ”Gates”, för att i nästa sekund befinna sig på forskningsanläggningen belägen på den större och inre av Mars månar, Phobos, där den andra teleporten är belägen. Experimentet lyckas, men till ett pris; volontären kommer ut vanställd och förändrad ur teleporten. Mot sin kollega Dr. Ahmed Kahn’s (Hari Dhillon) önskningar bestämmer sig Dr. Malcolm Betruger (Dominic Mafham) att han själv ska gå igenom teleporten på Phobos för att dyka upp i Nevada, vilket resulterar i en mörkläggning av basen.

Samtidigt anländer en grupp UAC marinkårssoldater till Phobos på uppdrag att vakta basen efter att deras löjtnant, Joan Dark (Amy Manson), motsatt sig order, varpå hela gruppen ska göra vakttjänst som straff. De upptäcker ganska omgående vid deras ankomst att någonting inte står rätt till vid basen och väl inne inser de snart att någonting har gått fruktansvärt fel där.

DOOM är en franchisé med spel som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat igenom varje spel i serien och väntar nu på att DOOM Eternal äntligen ska släppas så jag återigen får axla rollen som The Doom Slayer. Men i och med att 2016 års DOOM vart en braksuccé bland både fans och kritiker var det väl föga förvånande att vi skulle få en ny film baserad på universumet, dessvärre skulle vi få vänta ända till i slutet av förra året innan den kom i form av Doom: Annihilation – lagomt i tid för att casha in inför DOOM Eternal.

Doom: Annihilation är en direkt-till-video produktion som inte har någonting att göra med filmen från 2005 med Dwayne Johnson och Karl Urban, vilket så klart gör filmen till en reboot. Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att filmen är okej för vad den är och för vad den försöker att göra. Hela filmen är ett enda stort kärleksbrev till spelfranchisén med tonvis av referenser både till spelen och gubbarna på id Software (skaparna av DOOM, för dig som inte är påläst eller bryr dig), samtidigt som det finns en handfull referenser till spelfranchisén Wolfenstein också. Filmen är en B-film och att man kan ganska omgående se att det är en direkt-till-video produktion, men den levererar å andra sidan en hel del action och är man ett fan av spelen kommer man känna igen antagligen varenda referens de bränner av här. Det märks att regissören och manusförfattaren Tony Giglio är ett fan av spelen och att han här har försökt att visa sin kärlek till dem så gott han har kunnat trots en knaper budget.

Skådespelarinsatserna varierar något. Den som gör bäst prestation här är nog Dominic Mafham skulle jag tro, som mot slutet av filmen tuggar frenetiskt på dekorerna. Amy Manson är okej i huvudrollen, men jag tycker personligen att James Weber Brown i rollen som Captain Hector Savage borde ha innehaft den rollen då snubben inte bara liknar DOOM Guy från DOOM spelen, han använder även ett av DOOM Guy’s mest ikoniska vapen i filmen (vilket i och för sig Manson också gör, men you get my point). Men som med många andra filmproduktioner har så klart filmmakarna även här vikit sig för den vedervärdiga SJW-skaran (som inte ens är målgruppen för den här filmen) för att inkludera en ”stark och självständig” kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig, som det är i originalmaterialet. Det är inte lika skitnödigt uppenbart med vad filmmakarna försöker göra här som i exempelvis Terminator: Dark Fate (recenserad här), men det är samtidigt en onödig förändring i storyn som inte alls behövdes. Nåja, SJW-vinkeln i filmen märks inte av supermycket även om den är där och Manson gör som sagt en okej insats, så det är egentligen ingenting som direkt stör även om jag tycker att det hade varit trevligt om de hade varit trogna originalmaterialet lika mycket på den punkten som de försökt vara med det mesta andra i filmen.

Effekterna ser överlag ganska bedrövliga ut och jag misstänker att de blåste större delen av budgeten på de sista tio minuterna av filmen som, faktiskt, ser ganska bra ut. Men även om effekterna ser rätt taskiga ut överlag så var det samtidigt något jag hade räknat ganska kallt med – och jag är okej med det. Filmen var aldrig menad att gå upp på vita duken och det märks att de gjort vad de kunnat med den tighta budgeten de haft. Jag hade givetvis hellre sett att filmen hade fått en stor budget och haft välgjorda effekter, med lite mer välkända ansikten framför kameran men man kan väl inte få allt antar jag.

Hur som helst så är Doom: Annihilation en okej direkt-till-video actionfilm, även om jag inte skulle säga att det är en direkt bra DOOM film. Å andra sidan var ju inte 2005 filmen det heller och den här filmen kommer, om man tänker efter, närmare än den. Faktum är att direkt efter att jag hade sett klart filmen var jag av den åsikten att 2005 filmen var bättre än den här, men nu när jag har fått smälta filmen lite grann och fundera så tycker jag nog att man inte riktigt kan jämföra de två filmerna heller då de är två helt olika filmer, både i stil, kaliber och action. Medan 2005 filmen var betydligt mörkare (bokstavligt talat) och lågmäld i sin action är den här filmen mer högljudd och bombastisk – om än på ett B-aktigt sätt. Med det sagt; jag tycker att bägge filmerna är okej för vad de är, även om ingen av dem är direkt bra DOOM filmer.

Nåja. Jag skulle nog inte rekommendera den här filmen till fans av spelen då många (efter vad jag har läst i alla fall) verkar hata den, men gillar man B-actionfilmer som utspelar sig ute i rymden så kan det nog vara något att sätta tänderna i.

No Comments

Brightburn av J

januari 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Tori (Elizabeth Banks) och Kyle Breyer (David Denman) har under en lång tid försökt att få barn tillsammans men utan någon större lycka. Men efter att någonting slår ner på deras bakgård verkar deras önskan om att få bilda familj äntligen gå i uppfyllelse då de vid kraschplatsen hittar en… liten pojke? De tar in pojken som sin egen och döper honom till Brandon.

Brandon (Jackson A. Dunn) verkar under sin uppväxt vara allt Tori och Kyle drömt om; ett smart, talangfullt och nyfiket barn. Men när han börjar komma in i puberteten förändras han drastiskt, varpå Tori och Kyle sakta men säkert börjar inse att någonting är väldigt, väldigt fel med Brandon.

Brightburn var en av de filmer från förra året som jag prompt ville se på bio så fort jag fick höra vad dess koncept gick ut på, men då jag bor i en mindre håla i någon av de svenska urtidsskogarna gick den aldrig här så jag fick vackert vänta på hemvideosläppet av filmen. Det ena ledde till det andra och min titt av filmen drog ut på tiden fram till nu, men det var knappast en titt jag ångrar. Brightburn är en skön popcornrulle som inte är ett dugg läskig, men som å andra sidan har ett riktigt fränt koncept och är väldigt underhållande. Filmen har förvisso en något långsam uppbyggnad fram till de sista trettio minuterna av speltiden men det är ingenting som stör, snarare tvärtom. Det enda felet jag kan egentligen se med filmen är att den är lite kort och att huvudkaraktären inte riktigt härjar så pass mycket som jag hade velat se. Jag skulle inte klaga om de gjorde en uppföljare där de ökar på med ödelägelsen och goret med en lika intressant story som här, om vi säger så.

Brightburn får en tumme upp från mig hur som helst. Det är en skön popcorn-skräckis som jag tyvärr aldrig fick se på vita duken, men som ändå fungerade ganska bra här hemma i vardagsrummet. Rekommenderas.

No Comments

The Lion King (2019) av J

december 26th, 2019 | Postad i Film, Äventyr/Fantasy

Jag brukar i regel skriva någon form av plot synopsis för varje film jag skriver om, men när det gäller live action remaken av The Lion King från i år känner jag att det inte finns någon anledning till det. Alla har väl sett den tecknade filmen från 1994 med samma titel, eller hur? Ja, precis. Storyn och händelseförloppet i filmen är de exakt samma som de i den tecknade filmen; har du sett den tecknade filmen har du även sett live action versionen.

På så vis kan jag tycka att filmen känns ärligt talat onödig. Visst, den är förbannat snygg och de animerade djuren ser riktigt bra ut men jag tycker att de hade kunnat gjort fler ändringar i berättelsen än vad de faktiskt gjort för att ge filmen en ny och fräsch känsla. Filmen i sig är inte dålig (med tanke på att de i stort sett gjort samma film en gång till så hade det nog varit svårt att klanta till det rent manusmässigt), det är bara det att jag hade förväntat mig fler förändringar i manuset än vad som faktiskt gjorts. Jag tror inte jag är riktigt rätt målgrupp för The Lion King remaken heller i och för sig, men med tanke på hur många gånger jag har sett den tecknade filmen och att jag växte upp med den hade jag någonstans en viss förhoppning att den här live action remaken skulle göra något nytt med originalmaterialet – vilket den överlag inte gjorde.

Nåja. Om man av någon outgrundlig anledning inte har sett originalfilmen från 1994 så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick.

2 Comments

Vengeance av J

december 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

30 år har gått sedan Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason Voorhees (Jason Brooks) i botten på sjön i Forest Green, tidigare Crystal Lake. När så en ny rad av mord börjar inträffa i skogen kring den lilla staden försvinner Tommy spårlöst, varpå en av hans döttrar, Angelica (Kelly Tappan), slår sig ihop med en grupp anhöriga till Jason’s tidigare offer för att leta efter hennes far.

Vengeance (eller Friday The 13th: Vengeance) är en Friday The 13th fan film som släpptes 13 September i år, där Tom McLoughlin (regissören av Friday 6), C.J. Graham (Jason i Friday 6) och Steve Dash (stunt-Jason i Friday 2) har varsin mindre roll och där Harry Manfredini – som gjorde musiken i de flesta av Friday filmerna – har gjort musiken. Detta var dessutom Steve Dash’s sista film innan han gick bort i December förra året. Hur som helst är filmen förvånansvärt välgjord för att vara en fan film, i synnerhet med tanke på vilken budget de hade. Skådespelet är överlag bra och filmens body count utklassar de officiella filmerna med en eller annan hästlängd. So far, so good.

Så vad är felet med filmen då? Manuset. De har tagit med en del bra idéer här, bland annat en idé McLoughlin hade för Friday 6 där han ville introducera Jason’s pappa – Elias Voorhees. Saken är den att de egentligen inte går någonstans med det hela. Han är bara… ”där”, i stort sett. De enda karaktärsdragen han har fått är att han är en psykotisk mördare och att han pysslar med svart magi. Jag fann inte Angelica eller de andra nya karaktärerna speciellt intressanta, vilket gjorde att jag mest satt och väntade på nästa mordscen istället för att engagera mig i karaktärernas välbefinnande. Jag hade föredragit om de hade fokuserat storyn på att Tommy återigen måste stoppa Jason och att Elias på något sätt hade fått en betydande roll i alltihop, samtidigt som Jason hade stalkat folk ute i skogen i sedvanlig ordning.

Filmens starkaste kort är väl dess body count och de olika uppfinningsrika sätten både Jason och Elias har ihjäl folk på, men samtidigt gick det hela nästan överstyr och blev stundtals nästintill bara ett montage av mordscener utan något direkt sammanhang. Jag fick känslan av att de ville kräma in så många olika mordscener de kunde, antagligen för att spä ut speltiden lite extra.

Som en fan film är Vengeance helt okej överlag i alla fall. Den är välgjord, hyfsat välspelad och de effekter man får se ser jäkligt bra ut för att vara något som är skapat på en budget av femtiotusen dollar. Hade de gjort om manuset lite grann och struntat i biten med svart mumbo jumbo magitjafs hade jag nog uppskattat filmen lite mer. Å andra sidan vill jag inte gnälla för mycket heller då filmen faktiskt går att se gratis på youtube, vilket du kan göra här nedanför.

No Comments

Joker av J

oktober 29th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) jobbar som clown i Gotham City och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han bor tillsammans med sin mor Penny (Frances Conroy) som han tvingas ta hand om, samtidigt som han kämpar med sin egna mentala ohälsa – däribland att han börjar skratta okontrollerbart när han är nervös, som ofta försätter honom i dåliga situationer. Tiderna är tuffa i Gotham och tack vare hans mentala problem har Arthur det ännu svårare än andra att klara av vardagen. De flesta i samhället avvisar och ser ner på honom, även om det enda han vill är att bli accepterad av andra. Allt medan tiden går börjar dessa problem i kombination med en rad händelser att tynga ner honom mer och mer, vilket snart slungar in honom i en nedåtgående spiral in i vanföreställningar, våld och vanvett.

I ärlighetens namn hade jag faktiskt inga planer att se Joker på bio, min tanke var att invänta dess bluray release. Största anledningen till det var väl mest för att trailern (som jag hade sett otaliga gånger vid mina tidigare biobesök) egentligen inte tilltalade mig speciellt mycket, men då en vän ville se den på stora duken innan den skulle sluta visas bestämde jag mig för att ändå följa med och se den – vilket inte är något jag ångrar nu i efterhand, snarare tvärtom.

Filmen är välskriven, extremt välspelad (i synnerhet av Joaquin Phoenix, som är nästintill förtrollande att beskåda i rollen som Arthur) och även om man kan räkna ut vart filmen ska ta vägen redan från första bildrutan så spelade inte det någon större roll, det är vad som händer på vägen som är det viktiga här. Att se hur Arthur blir behandlad och sedd på av samhället är rent av hjärtskärande och det slog mig under filmens gång hur on point filmen var med hur psykvården sköts i verkligheten; hur människor i behov av hjälp inte får någon och blir utelämnade till sina öden, vilket kan resultera i allvarliga konsekvenser för dennes omgivning.

Det finns en hel del mer att säga om Joker egentligen, men jag tror faktiskt att jag låter det vara osagt och avslutar med följande; se den. Även om filmen är en originstory i grund och botten för karaktären Joker från Batman universumet så är det samtidigt en samhällskritisk (för att inte tala om stark) film som målar upp problem som finns i vårt samhälle som behövs ta itu med, men som ingen vill prata om. Rekommenderas.

1 Comment

Terminator: Dark Fate av J

oktober 26th, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Närmare tre decennier har gått sedan Sarah Connor (Linda Hamilton), hennes son John (Edward Furlong) och en omprogrammerad Cyberdyne Systems T-800 terminator (Arnold Schwarzenegger) stoppade Domedagen, ändrade framtiden och skrev om mänsklighetens öde. Den 29 Augusti, 1997 kom och gick utan att någonting speciellt inträffade.

Året är nu 2022. Platsen, Mexio City. Daniella ’Dani’ Ramos (Natalia Reyes) lever ett enkelt och lugnt liv tillsammans med sin bror och deras far. Den enkla och lugna tillvaron tar emellertid ett abrupt slut när Dani och hennes bror blir attackerade av en Rev-9 (Gabriel Luna) – en avancerad och högst dödlig ny terminator – som rest tillbaka i tiden för att döda henne. Efter att ha blivit räddad av den mystiska Grace (Mackenzie Davis) stöter hon snart på Sarah Connor som genom åren har jagat terminatorer som dykt upp, även om de aldrig borde ha existerat. Trion beger sig till de koordinater Grace har fått intatuerade på sin kropp och finner där kanske det enda hoppet de har för att stoppa Rev-9 terminatorn de har efter sig…

Jag har alltid varit ett gigantiskt fan av Terminator franchisén och växte upp med The Terminator och Terminator 2: Judgment Day, som jag till denna dag fortfarande är ett gigantiskt fan av. Terminator 3: Rise Of The Machines, Terminator Salvation och Terminator Genisys är inte i närheten av de två första filmerna, vilket är helt okej för mig. De är underhållande och till en viss del ganska korkade sci-fi actionfilmer som fungerar bra med en skål snacks och lite gott dricka. TV-serien – med den löjligt långa titeln Terminator: The Sarah Connor Chronicles – var en suverän, om än orättvist behandlad, kortlivad serie i Terminator-universumet. Med allt det sagt, hur är Terminator: Dark Fate?

Jag var lite osäker på vad jag tyckte om Terminator: Dark Fate precis när jag kom ut från biografen och väntade således med att skriva den här recensionen. Du vet, för att låta mig själv smälta filmen lite grann och reflektera lite grann över den innan jag skulle knappra ihop en text som ingen kommer läsa ändå. Hur som helst så tycker jag att filmens action är riktigt bra; det är fullt ös, mycket förstörelse och full-on action. Det är även trevligt att se Linda Hamilton som Sarah igen och Arnie i hans paradroll som en terminator går aldrig ur tiden för mig. Gabriel Luna var även han riktigt grym som den nya terminatorn, vars design var riktigt cool. So far, so good.

Vad jag inte gillade med filmen var dels de två nya huvudkaraktärerna – Grace och Dani – men också den extremt skitnödiga dialogen som förekom emellanåt. Till att börja med vill jag säga att jag älskar starka kvinnliga karaktärer – som exempelvis (för att inte tala om ironiskt nog) Sarah Connor – men när karaktärernas dialog är skriven på ett sånt sätt att de lika gärna hade kunnat stannat upp mitt i en dialogscen (eller kanske till och med en actionscen), tittat rakt in i kameran och sagt ”I’m a strong independent woman and I don’t need help from any man” börjar jag nästan att gnissla tänder på grund av cringe. Visa att de är starka genom deras handlingar istället för skitnödig dialog för fan.

Grace är stundtals skriven exakt så och varenda gång det inträffar håller mina ögonglober på att fastna uppe i pannan på grund av hur mycket jag himlar med ögonen. Dani i sin tur är mestadels irriterande och hysterisk igenom större delen av filmen för att mot slutet bli ”bad ass” i en handvändning bara för att manuset säger att hon måste bli det. Skådespelerskorna var bra i sina rollsättningar, men karaktärerna var inte speciellt välskrivna i mitt tycke.

Nåja. Terminator: Dark Fate är en överlag en bra actionfilm. Jag förväntade mig att få en bombastisk actionfilm med mördarrobotar och jag fick en bombastisk actionfilm med mördarrobotar. Rekommenderas.

Länkmaffian:
Mina recensioner på;
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day (Theatrical Version) / Terminator 2: Judgment Day (Director’s Cut Version)
Terminator 3: Rise Of The Machines
Terminator Salvation
Terminator Genisys
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1 och 2

H’s recensioner på:
The Terminator / Terminator 2 (Bluray)
Terminator Salvation
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 2

2 Comments

It Chapter Two av J

september 6th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud