| Subcribe via RSS

Alita: Battle Angel av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

No Comments

VFW av J

april 10th, 2021 | Postad i Action, Film

När krigsveteranen Fred Parras (Stephen Lang) och hans veterankamrater firar hans födelsedag i hans VFW (Veterans of Foreign Wars) pub störtar den unga kvinnan Lizard (Sierra McCormick) in efter att ha stulit kilovis med narkotika från gängledaren Boz (Travis Hammer). Veteranerna, tillsammans med den nyligen hemkomna soldaten Shaun Mason (Tom Williamson), bestämmer sig för att sätta sina liv på spel en sista gång och beskydda Lizard från Boz och hans armé av påtända underhuggare.

Throwbacks till 70- och 80-talets grindhouse och exploitation filmer ploppar upp då och då  och personligen välkomnar jag dem med öppna armar. Det handlar i stort sett alltid om ultravåldsamma actionfilmer som blåser på i ett sjuhelvetes tempo – inte sällan med en hel del svart humor – som påvisar att det faktiskt går att göra actionfilmer som inte nödvändigtvis måste vara PG-13.

VFW är exakt en sådan film. Det är våldsamt, det är kul och det är sjukt underhållande att titta på de här gubbarna när de sparkar röv och visar vart skåpet ska stå. Att filmen tekniskt sett är betydligt mer välgjord och välspelad än vad filmerna från 70- och 80-talet någonsin var spelar inte så stor roll, det här är God Underhållning när den är som bäst.

Gillar man actionfilm så är VFW ett säkert kort att satsa på och jag personligen kommer definitivt att se om den här filmen fler gånger. Rekommenderas varmt.

No Comments

Ready Or Not av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

No Comments

Annabelle Comes Home av J

mars 1st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) är fast beslutna att hindra demonen som tagit dockan Annabelle i besittning från att terrorisera fler oskyldiga offer och låser därför in den bakom heligt glas i ett särskilt rum för unika föremål i deras hem.

Ett år senare ska makarna resa iväg och lämnar deras dotter Judy (Mckeena Grace) tillsammans med sin barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman).  Den lokala tidningen ifrågasätter dock Warren’s trovärdighet kring deras undersökningar kring det paranormala, vilket gör att tonåringen Daniela Rios (Katie Sarife), som nyligen förlorade sin far, får ett intresse för dem. Efter att ha lurat Mary Ellen lyckas hon få tillträde till det låsta rummet och i tron om att få kontakt med sin döda far släpper hon ut Annabelle dockan utan att ha en aning om de konsekvenser som nu väntar…

Annabelle Comes Home är utan tvekan den mest onödiga av Annabelle filmerna. Dels för att den inte tillför någonting nytt till Conjuring universumet överhuvudtaget och dels för att den levererar exakt samma sak för en tredje gång – vilket i sig inte behöver vara något dåligt, men filmer om en besatt docka som försöker vara läskiga fungerar bara så långt…

Men med det sagt så tycker jag ändå att Annabelle Comes Home är bättre än den första filmen. Varför? Jo, för att det faktiskt rör på sig och händer saker under större delen av filmen. Jumpscaresen är billiga och man kan förutse dem ungefär tre miljoner år innan de inträffar, men jag tar hellre sådana vilken dag i veckan som helst över en skräckfilm där det knappt händer någonting alls. Förrän på slutet då. Vissa scener i filmen fungerar bra och ska jag vara ärlig så gillade jag idéen filmen har, trots att den inte tillför franchisén nämnvärt mycket – eller någonting överhuvudtaget egentligen.

Annabelle Comes Home är en generisk skräckfilm som antagligen bara gjordes för att suga ur några extra kronor ur Conjuring franchisén innan The Conjuring 3 släpps. Filmen är hur som helst i slutändan en okej stund framför TVn trots dess problem.

No Comments

The Gallows Act II av J

januari 7th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att den unga vloggern Auna Rue (Ema Horvath) precis har förflyttats till en scenskola för att uppfylla sin dröm att bli skådespelerska får hon nys om den ökända ”Charlie Challenge”; en utmaning som går ut på att man ska läsa ur den påstått förbannade teaterpjäsen The Gallows. I ett försök att få fler tittare till sin YouTube kanal bestämmer hon sig för att läsa ur manusskriptet för pjäsen och får omgående tusentals med tittare, ovetandes om den ondska hon nu har låtit inträda i hennes liv då hon accepterat Hans utmaning…

Jag satt och tittade på TV i somras och såg i tablån att The Gallows från 2015 skulle visas. I mitt minne gillade jag filmen så jag slog över till kanalen som skulle visa den, tittade på den och insåg rätt snabbt hur irriterande karaktärerna i filmen var – och att filmen kanske hade räckt som en engångstitt. Jag fick i samma veva som jag såg om filmen reda på att det faktiskt hade kommit en uppföljare året innan, vilket var någonting som helt hade undgått mig. Så jag beställde helt sålunda hem den på dvd.

Det har dröjt ett tag för mig att se den här uppföljaren och i förberedelse för att se den såg jag återigen om den första filmen och mitt omdöme kvarstår sedan min föregående omtitt. Kanske att jag gillade den en aningen mer nu än då. Hur som helst…

Tvåan byter ut found footage formatet mot en vanlig spelfilm (så när som på inledningen av filmen) och det funkar väl ungefär som vilken annan demonskräckfilm som kommit de senaste femton åren som helst. Det är klyschigt och inte speciellt spännande, men filmen har samtidigt en handfull intressanta saker som gör att den inte faller fullständigt platt – däribland ett slut som jag inte alls var beredd på.

The Gallows Act II bjuder förvisso inte på några större överraskningar och följer de utstakade klyschorna som finns för den här typen av film relativt till punkt och pricka, men är samtidigt överlag en helt okej PG-13 skräckfilm. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men inte heller någonting man behöver undvika heller.

Läs gärna min recension av den första The Gallows också.

No Comments

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

december 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

Jumanji: The Next Level av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Countdown av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den nyblivna sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail) har precis laddat ner den nya appen Countdown, som säger sig kunna förutspå exakt när dess användare ska dö. Hon får veta att hon har knappt tre dagar kvar att leva och efter att ha brutit mot användarvillkoren för appen börjar hon se skrämmande hallucinationer och en mörk skepnad som verkar förfölja henne överallt. I en febril kamp mot klockan måste hon försöka hitta ett sätt att lura döden innan tiden har gått ut…

Jag såg trailern för Countdown i slutet på förra året och tyckte att konceptet verkade kul. Jag förbokade filmen men har skjutit på det fram till nu att se den av olika anledningar och…

Filmen är en generisk ungdomsskräckfilm från 2010-talet, rätt och slätt. Har man sett någon av de andra demon-relaterade skräckfilmerna som släppts de tio senaste åren har man även sett Countdown – sort of. Med det sagt är inte filmen dålig, men den bjuder inte på några större överraskningar (såvida man inte legat i koma sedan 2010 alltså).

Countdown har en kul idé och rider stenhårt på den från början till slut. Den är välspelad och även om den är lika förutsägbar som de flesta andra filmer i dess subgenre funkar den. Något som slog mig under min titt dessutom var att filmen på sätt och vis påminde en hel del om Final Destination filmerna, fast utan allt gore och att den till skillnad från de filmerna var betydligt mer PG-13.

I alla fall så gillade jag Countdown. Det var knappast någonting nyskapande, men å andra sidan en skön popcornfilm för att stänga av hjärnan i runt nittio minuter. Rekommenderas.

No Comments

Into The Dark – Season 1 av J

september 3rd, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare, Thriller, TV

Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det anthology filmer och serier. Ända sen jag såg mitt första Tales From The Crypt avsnitt i en ung ålder har jag varit ett fan av konceptet med kortare skräckberättelser i videoformat. Vissa produktioner är givetvis bättre än andra och personligen skulle jag säga att anthology produktionerna från 80- och 90-talet är bättre än de nya som kommer med jämna mellanrum, även om en handfull av dem är sevärda. Vad har det här med Into The Dark att göra?

Into The Dark är givetvis en anthology serie, som är producerad av Blumhouse Television för det amerikanska TV-nätverket Hulu. Det som skiljer Into The Dark mot andra anthology serier är det faktum att varje episod är en fullängdsfilm istället för en kortare berättelse på tjugofem till trettio minuter, som det oftast är i den här typen av serier. Jag kommer lista filmerna i den ordning de släpptes under säsongens gång för enkelhetens skull. Med det sagt…

Yrkesmördaren Wilkes (Tom Bateman) har precis genomfört ett jobb och ska bege sig till dumpningsplatsen. Då det är kvällen på Halloween tror alla han stöter på att det är en kostym han har och att liket han släpar efter sig är en prop. Hur som helst har någon vandaliserat hans bil varpå han inte tar sig dit han ska. Han stöter på ett gäng festprissar som bjuder med honom på en fest och garanterar honom att han kommer få låna en bil där. Det dröjer inte speciellt länge efter deras ankomst till festen innan saker och ting börjar störta utför och det jobb han har gjort så många gånger tidigare blir i det här fallet betydligt mer komplicerat än vad han trodde till en början.

Det här är fullängds adoptionen av kortfilmen The Body från 2013, som även var med i anthology filmen Patient Seven från 2016 (recenserad här). Jag förstod inte riktigt hur de skulle ta konceptet från kortfilmen och dra ut det till 80 minuter, men med några ändringar i manus lyckades de ganska bra. Den började släpa lite grann ungefär mitt i, men de sista tjugo eller så minuterna växlade upp tempomässigt och filmen rundade av på ett ganska hyggligt – om än ganska förutsägbart – sätt.

The Body erbjuder knappast något nyskapande och det mesta som händer i den är väl ganska förutsägbart, men det är en underhållande och välspelad popcornrulle i alla fall som rullar förbi utan några större bekymmer. En bra start på serien helt enkelt.

Det har nästan gått ett år sedan Kimberly’s (Diana Silvers) mor hittades mördad och hon har sedan dess lidit av agorafobi – torgskräck. Medan årsdagen för hennes mors död börjar närma sig börjar hon misstänka att hemmets trygga vrå och hennes kärleksfulle far Henry (Dermot Mulroney) kanske bara är en ”hägring” och att hon svävar i livsfara.

Jag gillade Flesh & Blood också, trots att den till en början var ganska långsam. Den är väldigt välspelad (Dermot Mulroney gjorde i synnerhet ett bra jobb här) och den tredje akten i synnerhet är fantastisk. Jag tycker dock att de hade kunnat ”leka” mer med tittaren då det är extremt uppenbart vart allting är på väg så fort Kimberly har börjat fatta misstankar. Lyckas man inte klura ut vad som ska hända är man antagligen hjärndöd och bryr sig nog ganska lite i vad som händer i en film i en TV-serie som knappt en käft i Sverige har hört talas om.

Nåja. Jag gillade filmen hur som helst trots att den var väldigt förutsägbar. Det som räddar filmen (till en viss del i alla fall) är Mulroney’s prestation, vilket antagligen är det bästa med hela filmen faktiskt. Trots dess problem får den en tumme upp från mig.

Det är juletider och skådespelaren Wilson (Nyasha Hatendi) har precis flyttat till en ny stad och behöver ett jobb. Han hittar en annons på en anslagstavla och finner sig snart i rollen som maskoten till årets hetaste nya leksak: Pooka, en animatronisk docka som kan upprepa vad folk runt den säger. Han finner också snart kärleken i den ensamstående mamman Melanie (Latarsha Rose) och allting ser ljust ut för honom. Vilket det antagligen hade varit också om det inte vore för det faktum att han får plötsliga minnesluckor, fasansfulla hallucinationer och en underlig dragning till Pooka kostymen…

Till skillnad från de två tidigare filmerna i Into The Dark serien är Pooka! en mer arthouseaktig mindfuck film. Ingenting av skräckdelen i filmen är sammanhängande under större delen av filmen och jag fick känslan av att det var konstigt bara för konstighetens skull – fram till filmens upplösning. När pusselbitarna hade fallit på plats vart hela filmen betydligt mer sammanhängande än vad den till en början verkade vara och jag insåg först då hur generisk filmen egentligen var. Den här typen av mindfuck filmer har vi sett många gånger tidigare och den faller också in i facket för filmer som tappar sin kraft efter en första titt.

Hur som helst så är filmen välspelad och Pooka kostymen är en aningen creepy, även om allt annat bara (för stunden, innan upplösningen) kändes som en massa osammanhängande dravel som inte var ett dugg läskigt. Det spelar ingen roll hur mycket de än blinkar med julbelysningar och visar starka röda färger i kombination med någon underlig hallucination, det blir inte nämvärt läskigare för det.

Nåja. Hade det inte varit för dess slut som ger en förklaring till allting som händer i filmen och de gått den där vägen många arthouse filmer tar (det vill säga där de inte förklarar ett skit, det ska bara vara konstigt för konstighetens skull) hade jag antagligen sågat Pooka! jäms med fotknölarna, men då de åtminstone ger en förklaring till det som händer i filmen (hur generisk den än må vara) så tycker jag väl att filmen fungerar okej, även om den inte är någonting jag kommer ha någon större brådska att se om.

De fyra gamla vännerna Alexis (Suki Waterhouse), Danielle (Carly Chaikin), Kayla (Kirby Howell-Baptiste) och Chloe (Melissa Bergland) samlas i deras gamla studentbostad på Nyårsafton för en tjejkväll. Medan de spelar ”Sanning eller konsekvens” börjar gamla minnen att komma upp till ytan och de osämjor som legat och ruvat börjar snart manifestera sig i mordiska slag.

New Year, New You är en riktig skitfilm. Alla karaktärer är antingen idioter eller irriterande självupptagna rövhål, som bitvis är så pass cringe att jag nästan började gnissla tänder. De första fyrtiofem minuterna går åt till en massa fullkomligen ointressant dravel i form av ett uselt försök till karaktärsuppbyggnader och de sista fyrtiofem minuterna består av att dessa idioter har ihjäl varandra, varav en av dem är antagligen den mest lättmanipulerade karaktären jag någonsin har sett i en film – och då överdriver jag inte heller. Filmens andra halva är inte fullt lika irriterande som den första halvan, men den är å andra sidan inte ett dugg mer spännande eller intressant. Det hela var så förbannat generiskt och fritt från överraskningar att jag hade svårigheter att hålla mig vaken.

New Year, New You är ren dynga. Om du bestämt dig för att titta på Into The Dark kan du med gott samvete hoppa över den här filmen, annars är det cirka nittio minuter du aldrig kommer få tillbaka.

De två kontoristerna Jennifer (Natalie Martinez) och Guy (Matt Lauria) kliver ombord på en hiss i höghuset de jobbar i dagen innan Alla hjärtans dag – enbart för att fastna fyra våningar under jorden. Vad som till en början verkar kunna vara en god personkemi mellan dem tar snart en mörk vändning när den ena parten får veta mer om den andra…

Down är ett gigantiskt steg upp från den usla fjärde filmen i Into The Dark’s första säsong. Manuset är förvisso extremt förutsägbart (man kan räkna ut vart allting kommer ta vägen och hur allt kommer sluta några minuter in) och har gjorts på liknande sätt i andra filmer förr, men trots det så tycker jag att Down fungerar ändå – mycket tack vare rollprestationerna från Martinez och Lauria, som de bägge gör briljanta här (i synnerhet Lauria).

Med det sagt menar jag inte att Down är något man behöver springa benen av sig för att se. Det är en överlag en generisk hiss-thriller som inte bjuder på några större överraskningar (inga alls, faktiskt), men tack vare min underliga förkärlek till filmer som utspelar sig antingen delvis eller helt och hållet i en hiss och det faktum att Down är ganska underhållande trots att den är extremt förutsägbar gör att jag inte kan säga att den är dålig. Produktionsvärdet är högt, filmen är välspelad och med en speltid på knappt åttio minuter susar Down förbi utan några större bekymmer. Den får en tumme upp.

I ett försök att komma undan de negativa löpsedlarna bestämmer sig kändiskocken Peter Rake (Jimmi Simpson) för att tillfälligt flytta till sin familjs semesterhus ute i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän spöken från hans förflutna hinner ikapp honom, för att inkassera gamla skulder…

Treehouse är inte fullt lika usel som New Year, New You, men den är inte långt ifrån den. Filmen har förvisso ett bra budskap inbakat i dess story, men budskapet är samtidigt ett så pass stort ”No shit?” att det tappar all form av tyngd det försöker framföra. Att filmen dessutom ingår i en av de subgenrer av skräckfilmer jag är fullständigt ointresserad av gör inte saken mycket bättre – i synnerhet inte då det i slutändan visade sig inte alls vara så (vilket var något jag lyckades förutsäga en stund efter att saker och ting hade börjat få rullning i filmen).

Filmen är välspelad och den har någon enstaka grej som fick mig att höja på ögonbrynen, men den är samtidigt överlag långdragen, ospännande och ointressant. Den största synden en skräckfilm kan göra är att vara tråkig och ointressant, vilket är precis vad Treehouse är. Skippa.

Larry (Keir O’Donnell) är på väg till ett bröllop där hans ex och hans kusin ska gifta sig. På vägen checkar han in på Pink Motel där han möter Chester (Hayes MacArthur); en snubbe som tycker det är skitkul att driva med folk, även om hans skämt kanske går en aningen för långt ibland. Under kvällen driver Chester med Larry och han tar skämten bara längre och längre fram tills den punkt då ingen, bortsett från Chester själv, tycker att skämten är roliga…

I’m Just F*cking With You börjar lite trevande och det tar en stund innan saker och ting börjar röra på sig, vilket i sig inte hade varit något jättestort problem om det inte vore för det faktum att filmen är extremt förutsägbar.

Några få minuter in förstod jag precis vart allting skulle bära av och själva uppbyggnaden av filmen vart således lite långdragen. Det vart att jag satt bara och väntade på att det jag visste skulle hända, skulle hända. När saker och ting väl började kicka igång ordentligt blev filmen hur som helst väldigt underhållande (mycket tack vare MacArthur’s fenomenala prestation som Chester) – i synnerhet det klockrena slutet, som förde mina tankar till något som hade kunnat hända i en episod av Tales From The Crypt. Jag tvivlar dock på att filmen hade lidit av att vara fem, kanske tio minuter kortare än vad den är, mest för att skynda på handlingen.

I’m Just F*cking With You är en av de bättre filmerna i Into The Dark’s första säsong, även om dess uppbyggnad vart något långdragen. Den får hur som helst en tumme upp.

Genetikern Victoria Harris (Samantha Mathis) har isolerat sig tillsammans med sin son Spencer (Israel Broussard) i ett ensligt beläget hus i hopp om att förändra sin son till det bättre då han påvisat tendenser till att bli en seriemördare under sin uppväxt. Hon tar till sina vetenskapliga kunskaper för att framställa kloner i ett försök att avvänja honom från hans våldsamma tendenser, vilket i sin tur får katastrofala följder…

Säsong ett av Into The Dark fortsätter med en långsammare film i form av All That We Destroy, som är mer en långsamtgående thriller med inslag av sci-fi än en regelrätt skräckfilm. Den är långt ifrån actionpackad och koncentrerar sig mer på att bygga upp de få karaktärer som är med och trappa upp situationen som pågår i filmen fram till den sista akten.

Slow burn filmer är i regel ingenting för mig, men tempot i All That We Destroy fungerar tack vare bra skådespelarinsatser (speciellt från Israel Broussard) och en intressant uppbyggnad till den sista akten som blir lite av en nagelbitare, som sedan avrundas med ett slut jag inte kan låta bli att älska.

Jag är lite förvånad själv men jag gillade faktiskt All That We Destroy och tycker nog att det är en av de bättre filmerna i den första säsongen av Into The Dark. Tumme upp.

Nathan (Clayne Crawford) har nyligen förlorat sin fru i cancer och bestämmer sig för att tillsammans med sina döttrar Clair (Josephine Langford) och Maggie (Lia McHugh) bege sig iväg för att campa på den plats där han friade till sin fru för att strö ut askan efter henne där. Under deras första natt i husvagnen knackar plötsligt någon på dörren och när de tittar ut för att se vem som är där ser de två barn – två barn med svarta ögon…

Är man ett fan av creepypastas (skräckberättelser på internet, för den oinsatte) vet man givetvis direkt vad They Come Knocking är baserad på: black eyed children. Fenomenet, som det finns otaliga adoptioner av, som har växt fram på internet om barn med kolsvarta ögon som knackar på ens dörr mitt i natten och frågar om de kan få komma in.

They Come Knocking är så klart ytterligare en adoption av black eyed children, fast i filmform och jag personligen tycker att den fungerar utmärkt. Filmen blir stundtals genuint creepy och både Crawford och Langford gjorde bra prestationer (i synnerhet Crawford). McHugh var väl också bra i sin rollsättning men jag fann hennes karaktär extremt irriterande – även om jag förstår varför den var skriven som den var.

They Come Knocking är hur som helst en bra film och är nog en av mina favoriter i den här första säsongen av serien. Två tummar upp.

Marisol (Martha Higareda) är en ung höggravid mexikansk kvinna som bestämt sig för att försöka ta sig över till amerikansk mark med hjälp av en människosmugglare för att finna den amerikanska drömmen. Men väl vid gränsen svimmar hon enbart för att vakna upp till en amerikansk mardröm…

Culture Shock känns mer som kritik av den nuvarande presidenten i USA, Donald Trump, än en skräckfilm. Visst finns där några intressanta idéer (i synnerhet grundkonceptet med filmen som påminner mig om en sak som inträffar i spelet Saints Row 4), men filmen känns ändå felplacerad trots dess makabra idé om hur illegala flyktingar skulle kunna behandlas.

Även om det händer saker igenom filmen känns det ändå som att den står på tomgång under en stor del av dess speltid och de ”läskiga” bitarna blir bara jävligt utdragna.

Filmen är välspelad och så, men det räcker inte till för göra filmen tillräckligt intressant för att jag ska ha någon som helst lust att återse den. Den är bättre än flera andra filmer i den här första säsongen av Into The Dark, men den är samtidigt långt ifrån någon av de bättre.

Det finns en vandringssägen på Helbrookskolan som berättar om en lärarinna som dog av en hjärtattack efter att ha blivit utsatt för ett spratt som gått snett för tio år sedan. I panik klädde ungdomarna som utsatt henne för det i skolans maskotkostym och gömde undan liket och det sägs nu att skolan är hemsökt av hennes hämndlystna ande, som tar de som inte sköter sig i skolan. En grupp ungdomar som har fått kvarsittning på en lördag får ganska snart veta hur mycket sanning det egentligen ligger i vandringssägnen om den döda lärinnan…

School Spirit, för mig, kan vara den absolut bästa filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Det är en whodunnit slasherfilm och jag älskade varenda minut av den. Visst, den är bristfällig, totalt idiotisk och karaktärerna är väldigt endimensionella och emellanåt korkade, men det hör till subgenren. Jag hade en jäkligt kul stund i soffan framför den här filmen och kommer säkerligen att se om den. Två stora tummar upp.

Och ja, jag klurade ut väldigt fort vem som var mördaren…

Halvsystrarna Shay (Jahkara Smith) och Jo (McKaley Miller) har tillsammans med deras far åkt till en hemlig religiös tillställning för att bilda ett kontrakt mellan sig själva, sin far och Gud så att de ska hålla sig ”rena” fram tills det att de gift sig. Väl där genomför de en seans tillsammans med några andra unga kvinnor för att frammana Lilit – Adam’s första fru. Efteråt börjar Shay få underliga syner och frågan är vem som är mest farlige egentligen; demonen de har släppt lös eller trycket från deras kontrollerande fäder?

Till en början när jag satt och tittade på Pure undrade jag varför i helvete filmen var så kvinnofientlig. Varför alla manliga karaktärer i filmen behandlade de kvinnliga karaktärerna som om de var underlägsna på något sätt. Sen kom slutet och alla pusselbitar föll på plats.

Pure är antagligen en våt dröm för vilken militant SJW som helst då filmen i stort sett är ett stort långfinger till män. Filmen målar upp, som den mesta andra SJW-smörjan, hur alla män förtrycker kvinnor och att i slutändan ska alla kvinnor gå ihop och förgöra hotet (det vill säga alla män) och jadda, jadda, jadda, jadda…

Pure är utan tvekan den sämsta filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Att det finns grisjävlar till män som behandlar kvinnor som om de inte vore värda hundskit under skorna är ett faktum, men att signalera sina politiska åsikter i en film som egentligen inte borde ha haft något med signalpolitik överhuvudtaget att göra påvisar bara hur jävla hjärndöda SJW’s är. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; majoriteten av de som tittar på film vill inte ha någon annans åsikter nerkörda i halsen när de sitter och tittar på film.

Filmen har en handfull scener som är hyfsat effektiva, men som antagligen hade fungerat bättre i en annan film. Pure är hur som helst nittio minuter dynga och ett ordentligt steg ner i klaveret för serien i mina ögon.

Sammanfattningen:

Into The Dark’s första säsong varierar i kvalité, utan tvekan. Det finns en handfull guldkorn här även om de flesta av dem har sina problem. Samtidigt har den en handfull skitfilmer (i synnerhet den sista som är något av det mest bedrövliga jag har sett de senaste tio åren) som bitvis fick mig att nästan sluta titta på säsongen och skrota hela idéen att se den och skriva den här recensionen.

Skulle jag rekommendera någon att se säsong ett av Into The Dark? Ptja… se de filmer du känner att du eventuellt skulle gilla och skippa resten, är min rekommendation då man inte behöver ha sett någon av de andra filmerna för att begripa sig på varje film.

Jag kommer att återkomma till Into The Dark längre fram när jag har orkat titta igenom säsong två av serien – när nu det kommer hända.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud