Helt Perfekt Glob

Critters Attack! av J

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

Midsommar (Director’s Cut) av J

Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) är ett amerikanskt ungt par vars förhållande är på randen att braka samman. Men efter en familjetragedi som håller dem samman bjuder Christian med den sörjande Dani att följa med honom och hans vänner på en resa till ett once-in-a-lifetime midsommarfirande i en liten svensk by. Vad som börjar som ett bekymmerslöst sommarfirande tar snart en olycksbådande vändning när de inskränkta byborna bjuder in deras gäster att medverka i festligheter som framställer det idylliska paradiset allt mer skrämmande och känslomässigt skakande.

Jag tror att jag var en av få som inte lyfte Ari Aster’s Hereditary (recenserad här) till skyarna och ansåg att det var en (om inte den) bästa skräckfilmen på årtionden. Jag gillade filmen, men jag såg också dess brister – även efter en andra titt. Det var väl egentligen den största anledningen till att jag inte hade någon som helst brådska att ta mig ann hans nästa film, Midsommar. Nu när det äntligen var dags att titta på filmen så fick det bli den runt tjugo minuter längre director’s cut versionen av den, vilket jag tror kanske var det rätta valet då den här versionen av filmen tydligen ska förlänga vissa scener och även stoppa in en handfull nya scener som inte var med i bioklippningen – vilket ska tillföra mer djup, som jag har förstått det. Hur som helst…

Jag gillade Midsommar. Faktiskt mer än Hereditary. Jag kan inte säga något om bioklippningen då jag inte har sett den, men med tanke på att director’s cut versionen av Midsommar knappt hade någon dödtid tvivlar jag på att den har det heller. Det händer hela tiden någonting, oavsett om det är direkt framför kameran eller i bakgrunden när karaktärer står och för dialog. Speltiden på nästan tre timmar försvann i ett nafs och jag var ärligt talat en gnutta förvånad när sluttexterna började rulla, det kändes helt enkelt inte som att jag suttit och tittat på film i nära tre timmar. Filmen är dock inte ett dugg läskig, men den är istället så pass bisarr, äcklig, oförutsägbar och knepig att det är svårt att slita ögonen från den.

Ångrar jag att jag väntade med att se Midsommar? Nej, inte direkt. Director’s cut versionen av filmen känns som en komplett film utan en massa extra påklistrat bara för att regissören tyckte att produktionsbolaget lagt sig i hans projekt. Skulle jag sätta mig nu och titta på bioversionen så tror jag att jag skulle få en känsla av att något fattas tack vare att jag såg director’s cut versionen först.

Hur som helst, director’s cut versionen av Midsommar är en riktigt bra film och jag kommer nog att återkomma till den så småningom – förhoppningsvis med någon som inte sett filmen och inte vet vad som händer i den. Rekommenderas.

Funhouse av J

Åtta influencers från olika delar av världen har blivit inbjudna till att tävla i en dokusåpa på nätet, Furca’s House Of Fun, för en chans att kamma hem fem miljoner dollar. De inser emellertid snart att deras liv står på spel när de som röstas ut blir tvingade till att ta sig ann dödliga utmaningar, allt direktsänt till hela världen…

Jag såg trailern för Funhouse när jag var på bio snett innan dess svenska release tillsammans med min syster och när den var slut sa vi bägge att det definitivt var en film vi skulle se – helst på bio. Tyvärr såg vi den aldrig på bio, men jag plockade i alla fall upp filmen på bluray ett par månader senare och hade i åtanke att vi skulle se den förr eller senare. Vilket blev nu.

Emellanåt dyker det upp skräckfilmer som speglar vår moderna värld, med exempelvis sociala medier, livestreaming, videosamtal och så vidare. Långt ifrån alla såna filmer är bra, men jag skulle säga att Funhouse ställer sig till den skaran av filmer som faktiskt är det. Filmen är som en korsning mellan The Purge, Saw och Escape Room, med livestreaming inblandat i mixen – och jag kan inte annat göra än att gilla det.

Funhouse är i mångt och mycket en popcorn film, men har även en del karaktärsutveckling som jag inte alls var beredd på i den här typen av film. Visst, det är inte speciellt filosofiska karaktärsutvecklingar vi snackar om här, men jämfört med majoriteten av moderna skräckfilmer som plinkar på samma typ av strängar som Funhouse gör så är det förvånansvärt hur pass mycket av den varan vi får här.

Det finns egentligen mer att tillägga om Funhouse, men jag tycker att du som läser just nu ska se filmen själv. Den levererade det jag förväntade mig och lite därtill, samtidigt som den underhöll fint hela vägen. Funhouse är God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Mine 9 av J

Appalacherna, West Virginia. Gruppchefen för en grupp kolgruvsarbetare, Zeke (Terry Serpico), vid Salvia Mine #9 är bekymrad över de allt mer farliga förhållandena i gruvan och kontaktar den statliga myndigheten Mine Safety and Health Administration (MSHA) angående arbetsförhållandena där.

Men innan myndigheten hinner komma på plats och undersöka gruvan inträffar en metangasexplosion, vilket resulterar i ett jordras som fångar Zeke och hans grupp tre kilometer under marken med en snabbt krympande syretillförsel…

Mine 9 är ett bra exempel på hur man kan göra en bra, modern, lågbudgetfilm. Filmen är välspelad, har en premiss som inte bara är realistisk utan även skrämmande och en speltid som inte lämnar nämnvärt mycket dödtid till onödigt dravel.

Men med det sagt så har filmen en handfull brister. Dess låga budget syns långa vägar med uppenbar (och ful) CGI i stil med produktioner från exempelvis The Asylum och även om jag tycker att speltiden var passande till vad filmskaparna försökt berätta med filmen så kändes det som att det fattades en kvart, tjugo minuter speltid för att ge karaktärerna vi får följa lite mer djup.

Nåja. På det stora hela är det som sagt en bra film och med tanke på vad de åstadkommit på den magra budgeten de hade är det samtidigt också en imponerande film. Kan man se förbi de dåliga CGI effekterna och den något korta speltiden är Mine 9 definitivt värd en titt. Rekommenderas (med vissa reserverationer, så klart).

The Car: Road To Revenge av J

Distriktsåklagaren James S. Caddock (Jamie Bamber) har lyckats införa hårdare straff mot de gängkriminella som terroriserar staden han jobbar i. Dödsstraff utförs numer direkt i rättegångssalen efter att klubban slagits och målet är avslutat.

Efter att Caddock lyckats få tag i ett chip med information som skulle kunna sätta dit en hel organisation blir han misshandlad och sedan utslängd från sitt kontor från en av de högsta våningarna i en skyskrapa – rakt ner på hans nya, moderna bil. På ett mystiskt sätt verkar Caddock’s medvetande ha blivit överfört till bilen, som kort efter hans död börjar att söka upp de ansvariga för att utkräva hämnd.

The Car: Road To Revenge är en av alla uppföljare antagligen ingen såg komma – eller bad om. Vad tankeprocessen bakom att göra en uppföljare, till en film som nutidens yngre filmtittare antagligen aldrig hört talas om, är har jag ingen aning om. Jag har svårt att tro att filmen skulle bli en kioskvältare i dess intäkter – i synnerhet då den är producerad av Universal 1440 Entertainment, Universal’s förgrening för B-film. Filmen är i alla fall vad man kan förvänta sig; en modern B-film med låg budget som inte är speciellt bra, men som åtminstone är bättre än valfri Asylum film.

Skådespelarna gör ett okej jobb med vad de har att tillgå men manuset är å andra sidan väldigt generiskt och ärligt talat ganska tråkigt, trots att filmen har (till en viss del) en cyberpunk-aktig stil. Man vet exakt vad som komma skall och filmen bjuder inte direkt på några överraskningar, utan förlitar sig istället på att blåsa på med uppenbart CGI-våld i överflöd – vilket i det långa ledet blir en aningen tradigt och tröttsamt.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att The Car: Road To Revenge är okej – åtminstone för en engångstitt. Filmen har en handfull saker som fungerar rätt bra, men tack vare sin lägre budget och generiska berättelse som inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så faller filmen en aningen platt. Men, jag ser hellre om den här filmen än valfri Asylum titel.

Haunt av J

Harper (Katie Stevens) är fast i ett destruktivt förhållande och förnekar det för sig själv. För att få henne på andra tankar släpar hennes vänner med henne ut för att festa på Halloween varpå gruppen hittar en ”extrem” spökhus attraktion, som utlovar att pusha gränserna för vad de kommer att klara av. När saker och ting tar en dödlig vändning börjar de inse vad exakt arrangörerna menade…

Jag fick nys om Haunt igenom en sida på Facebook jag följer någon gång under förra året men har skjutit på att se den fram till nu. Det enda jag egentligen visste om filmen var att det var en slasherfilm – och att den tydligen skulle vara bra. Vilket den visade sig vara.

Filmen är en aningen trevande och långsam under den första halvan men börjar sedan växla upp i både tempo och våld. Jag brukar inte ha problem att titta på våld i filmer, men en del av det som händer här tangerade även mina gränser. De flesta av karaktärerna har spån i huvudet och manuset bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar rent handlingsmässigt, men funkar fint för den här typen av film.

Jag gillade Haunt i alla fall. Den har som sagt en liten uppförsbacke innan den kommer igång ordentligt, men när den väl gör det är den underhållande i all sin råhet. Rekommenderas.

The Banana Splits Movie av J

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

VFW av J

När krigsveteranen Fred Parras (Stephen Lang) och hans veterankamrater firar hans födelsedag i hans VFW (Veterans of Foreign Wars) pub störtar den unga kvinnan Lizard (Sierra McCormick) in efter att ha stulit kilovis med narkotika från gängledaren Boz (Travis Hammer). Veteranerna, tillsammans med den nyligen hemkomna soldaten Shaun Mason (Tom Williamson), bestämmer sig för att sätta sina liv på spel en sista gång och beskydda Lizard från Boz och hans armé av påtända underhuggare.

Throwbacks till 70- och 80-talets grindhouse och exploitation filmer ploppar upp då och då  och personligen välkomnar jag dem med öppna armar. Det handlar i stort sett alltid om ultravåldsamma actionfilmer som blåser på i ett sjuhelvetes tempo – inte sällan med en hel del svart humor – som påvisar att det faktiskt går att göra actionfilmer som inte nödvändigtvis måste vara PG-13.

VFW är exakt en sådan film. Det är våldsamt, det är kul och det är sjukt underhållande att titta på de här gubbarna när de sparkar röv och visar vart skåpet ska stå. Att filmen tekniskt sett är betydligt mer välgjord och välspelad än vad filmerna från 70- och 80-talet någonsin var spelar inte så stor roll, det här är God Underhållning när den är som bäst.

Gillar man actionfilm så är VFW ett säkert kort att satsa på och jag personligen kommer definitivt att se om den här filmen fler gånger. Rekommenderas varmt.

Ready Or Not av J

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.