| Subcribe via RSS

It Chapter Two av J

september 6th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

2 Comments

Slasher – Season 3 av J

augusti 30th, 2019 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.

No Comments

Fast & Furious: Presents: Hobbs & Shaw av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film

Efter att en MI6-agent tros ha mördat sitt team och stulit ett högteknologiskt virus kallat The Snowflake, som i fel händer kan orsaka mänsklighetens undergång, sätts DSS-agenten Luke Hobbs (Dwayne Johnson) på begäran av CIA på att spåra agenten och ta tillbaka viruset. Samtidigt blir den ökände ex-militären tillika legosoldaten Deckard Shaw (Jason Statham) kontaktad av CIA för att genomföra exakt samma uppdrag. Till en början vägrar bägge att samarbeta med den andre, men när det går upp för dem vem MI6-agenten är inser de snabbt att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att de står inför en högteknologisk och mycket dödlig fiende, som vill se mänskligheten bli ”återfödd”.

Gillar du Fast & Furious filmerna? Gillar du de mer orealistiska actionfilmerna som film nummer fyra och framåt är? Gillar du högljudda och orealistiska actionfilmer med Dwayne Johnson och Jason Statham i huvudrollerna? Då, min vän, är Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw filmen för dig! Saker som realism, djup handling och karaktärsbygge får stryka på foten för högljudda actionscener som avlöser den ena efter den andra allt medan Johnson och Statham slänger käft med varandra – och jag fucking älskar det. Filmen är extremt over the top och är en riktigt skön popcorn-rulle som, trots sin speltid på över två timmar, tuffar förbi väldigt fort. Vanessa Kirby är dessutom en riktig babe. Jag har inte så mycket mer att säga om filmen, så; rekommenderas.

Sugen på mer läsning? Läs då gärna mina recensioner av Fast & Furious 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8, samt H’s recensioner på 4, 5 och 6 (som han skrev för DVDKritik) också.

No Comments

Happy Death Day 2U av J

juli 19th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats klura ut vem som gång på gång mördade henne på hennes födelsedag har Tree Gelbman (Jessica Rothe) äntligen lyckats komma ur den underliga tidsloopen hon fann sig fast i och allting verkar ha återgått till det normala – tror hon i alla fall. Tree får nämligen inte njuta av friden speciellt länge då hennes nya pojkvän Carter’s (Israel Broussard) rumskamrat Ryan (Phi Vu) hävdar att han upplever samma paradoxala dag om och om igen; att han blir förföljd och mördad av en mystisk galning i en mask föreställande skolans maskot enbart för att vakna upp samma morgon igen. I ett försök att ställa allting till rätta genomför gänget ett experiment, som i sin tur går fel och skickar tillbaka Tree till ruta ett igen och in i en ny tidsloop…

Jag hade hoppats på att få se Happy Death Day 2U på vita duken då jag blev ett instant-fan av Happy Death Day när jag såg den för första gången. Dessvärre blev det inte så och jag fick vackert vänta på bluray släppet av filmen. Nu har jag således äntligen sett filmen och jag gillar den, även om jag hade förväntat mig en slasherfilm men fick istället en sci-fi komedi med inslag från slashergenren. Jag hade hellre sett att de fortsatt på samma spår som i den första filmen med slasherdelen och expanderat universumet på ungefär samma vis som de gjort här, men det är väl som det är. Filmen är hur som helst välspelad, välskriven och stundtals gapflabbsrolig och fungerar nästan lika bra som den första filmen, fast på grund av andra anledningar givetvis.

Nå. Happy Death Day och Happy Death Day 2U är en skön popcorn double feature man kan köra om man vill se lättsam underhållning med både våld och humor – och lite sci-fi. Happy Death Day 2U får tummen upp av mig, även om jag föredrar den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Happy Death Day också.

No Comments

Zoombies 2 av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

En grupp tjuvjägare bryter sig in i ett naturreservat och börjar jaga djur där inne med hjälp av ett nytt framställt bedövningsmedel. Det visar sig hur som helst snabbt att medlet har en oanad bieffekt; djur blir blodtörstiga monster som hungrar efter kött. Efter att reservatets väktare har räddat dem blir de tvungna att motvilligt ingå i en allians med tjuvjägarna för att försöka hitta ett botemedel innan smittan sprider sig utanför parkens gränser.

Jag såg Zoombies året efter att den hade släppts och största anledningen till att jag gjorde det berodde på att filmens titel fångade mitt intresse. Idéen och konceptet om zombiefierade djur som löper amok inne på ett zoo visade sig hur som helst inte dum, inte dum alls faktiskt. Det största problemet med filmen var att den var producerad av The Asylum, vilket givetvis medförde att effekterna såg ut att ha kostat en muffin och en kopp svart kaffe. Så när jag fick nys om att det faktiskt hade gjorts och släppts en Zoombies 2 blev jag genast nyfiken och hoppades på att den filmen åtminstone skulle hålla ungefär samma nivå. Det gjorde den inte.

Zoombies 2 tar samma koncept och fördummar precis allting med det (hur de nu har lyckats med det). Alla karaktärer är helt hjärndöda, filmens klimax är så skitnödigt att jag var nära på att få lov att gå på toa och skådespelet är bitvis skrattretande, i synnerhet från en av huvudrollerna, spelad av Erica Sturdefant. Hennes skådespel (om man nu kan kalla det för det) var rakt igenom horribelt uselt och skrattretande och enda anledningen till att hon kan ha fått sin roll är gissningvis på grund av hennes utseende – och då antagligen på grund av två saker.

Zoombies var ju inte en bra film, men Zoombies 2 får den filmen att se ut som en av George A. Romero’s äldre zombiefilmer. Det här är dynga i filmformat, through and through.

Läs gärna min recension av Zoombies också.

No Comments

Godzilla: King Of The Monsters av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Fem år har gått sedan världen skakades om och blev varse om att gigantiska monster – titaner – existerar. Paleontologisten Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) har under den krypto-zoologiska byrån Monarch utvecklat och byggt ”ORCA”; en apparat som ska vara kapabel till att sända ut frekvenser som enbart titanerna kan höra – ett sätt att kommunicera med eller kontrollera dem. Dr. Russell får bekräftat att hennes uppfinning fungerar efter att ha lugnat ner en nyfödd gigantisk larv, döpt till Mothra. Anläggningen de befinner sig i blir emellertid strax därpå attackerad av en grupp eko-terrorister, ledda av Alan Jonah (Charles Dance), och Dr. Russell blir tillsammans med sin dotter Madison (Millie Bobby Brown) kidnappade.

I ett försök att hitta Dr. Russell och Madison vänder sig Monarch forskarna Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) and Vivienne Graham (Sally Hawkins) sig till Mark (Kyle Chandler), Emma’s ex-make och före detta anställd hos Monarch. Fortfarande plågad av minnena efter hans och Emma’s sons död under attacken mot San Francisco fem år tidigare följer han motvilligt med för att försöka hjälpa till. Teamet lyckas snart lokalisera Jonah’s grupp i en Monarch anläggning belagd i Antarktis där de släpper lös den slumrande titanen Monster Zero. Monarch teamet inser snart att det bara finns ett hopp för mänskligheten kvar; Godzilla.

Jag såg om Godzilla från 2014 (recenserad här) häromdan för att fräscha upp minnet inför mitt biobesök av Godzilla: King Of The Monsters och min åsikt är väl ungefär den samma som tidigare; det är en bra film, men det är snålt med monsteraction och istället får man se en massa efterverkningar. Allt det kompenserar den här filmen för. Filmens handling är väldigt generisk, förutsägbar och ganska korkad på sina ställen, men det är en sjuhelvetes till monsteractionfilm. Det smäller, dånar och väsnas som fan igenom större delen av filmen och saker som logik och realism får givetvis snällt stryka på foten här – vilket förvisso är föga förvånande då sådana saker inte hör hemma i den här typen av film.

Med det sagt; jag tokdiggade den här filmen. Det är en popcorn-rulle through and through och en jäkligt underhållande sådan. En solklar rekommendation från min sida. Nu är det bara att vänta på Godzilla vs. Kong som kommer i början på nästa år.

2 Comments

Ma av J

juni 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha flyttat till en småstad tillsammans med sin mor Erica (Juliette Lewis) blir den sextonåriga Maggie (Diana Silvers) snabbt vän med Haley (McKaley Miller), Andy (Corey Fogelmanis), Chaz (Gianni Paolo) och Darrell (Dante Brown). I ett försök att få sprit utköpt kommer ungdomarna i kontakt med Sue Ann (Octavia Spencer); en lite udda och ensam men till synes snäll medelålderskvinna som de snabbt blir vän med och som bjuder in dem till att ha fester i hennes villas källare. Att de äntligen hittat ett ställe där de kan festa ostört verkar för bra för att vara sant – vilket är precis vad det snart visar sig att vara.

Jag minns inte exakt när jag såg trailern för Blumhouse’s senaste film, Ma, men det var antagligen ett par månader sedan vid något av alla mina biobesök. Jag bestämde mig redan där och då för att jag skulle se den på bio, vilket det också blev – på Sverigepremiären. Filmen är egentligen inte speciellt märkvärdig. Den bjuder inte på några större överraskningar direkt och karaktärerna man ska hålla på är korkade ungdomar som gör korkade saker, men filmen har en sak som gör den så jävla värd att se; Octavia Spencer.

Spencer är en skådespelerska som jag misstänker de flesta känner igen från små cameos och mindre biroller från filmer de sett. Jag skulle vilja påstå att hon är en av de där skådespelerskorna man brukar utbrista ”Det är ju hon!” när man får syn på henne i någon film man tittar på. Här spelar hon hur som helst titelrollen och hon gör det med bravur. Övriga skådisar i filmen så som Juliette Lewis (som här spelar en karaktär som jag blev lite förvånad över att hon spelade) och Luke Evans är bra, men Spencer är verkligen huvudattraktionen här; hon gör en enastående insats och är den som bär hela filmen i stort sett.

Nåväl. Även om filmen inte bjöd på någonting särskilt märkvärdigt så gillade jag den och hade en kul stund inne på biografen. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig.

No Comments

John Wick: Chapter 3 – Parabellum av J

maj 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

När jag satte mig och tittade på John Wick hade jag föreställt mig att jag skulle få se en actionfilm i stuk med filmer som Crank och Shoot ’Em Up; en film med överdriven och bitvis löjlig action. Men jag insåg så småningom att John Wick var av en annan kaliber än de filmerna. Jag gillade John Wick hur som helst och jag slog igång dess första uppföljare direkt efteråt och gillade även den. Så nu när den tredje filmen om John Wick skulle släppas var det ett givet kort för både mig och mina vänner att den skulle ses på stora duken; vilket är någonting jag nu har gjort. Då uppföljarna tar vid där föregående film slutade avråder jag dig att fortsätta läsa om du inte har sett film nummer två – eller om du helt enkelt inte kommer ihåg hur den slutade. Du har blivit varnad…

Lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) är på flykt tack vare två anledningar; han är jagad för det öppna kontraktet på hans huvud som ligger på fjorton miljoner dollar och för att han brutit mot en av de mest centrala reglerna i hans bransch – han har tagit ett liv inne på den plats som är neutral mark för alla lönnmördare, Continental Hotel. Hans offer var medlem i det internationella sällskapet för yrkesmördare – The High Table – som också beställt det öppna kontraktet på honom. Tack vare hans agerande blir John en ”excommunicado” – en utstött. Med sitt medlemskap indraget, bannlyst från alla tjänster och jagad av sina forna kollegor slåss John för att ta sig ut ur New York City.

Hade jag velat det hade jag faktiskt nog kunnat bara kopiera det jag skrev om John Wick: Chapter 2 och klistra in det här då jag känner ungefär samma sak för John Wick: Chapter 3 – Parabellum som jag gör för den filmen. Har man sett de två tidigare filmerna (vilket man bör ha gjort) så vet man exakt vad som väntar här; hård och underhållande action med sarkastiska karaktärer som man inte kan annat än att gilla. Filmen bjuder alltså inte på några som helst överraskningar (sort of), men bjuder å andra sidan på energisk popcorn-underhållning som förnöjer den actionsugne.

Jag ger John Wick: Chapter 3 – Parabellum en tumme upp. Det är God Underhållning och gillar man de två första filmerna så lär man knappast bli besviken här. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på John Wick och John Wick: Chapter 2 också.

No Comments

The Curse Of La Llorona av J

april 23rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Socialarbetaren Anna Tate-Garcia (Linda Cardellini) lever som änka med sina två barn Chris (Roman Christou) och Samantha (Jaynee-Lynne Kinchen) då hennes man blev dödad i tjänsten som polisman. Hon får en dag uppgiften att göra ett hembesök hos Patricia Alvarez (Patricia Velasquez) för att undersöka försvinnandet av hennes två barn och de misstankar som finns om barnmisshandel. Väl hemma hos Alvarez finner hon de två pojkarna inlåsta i en garderob, varpå de bägge pojkarna blir omhändertagna och placerade i barnskyddsnämndens lokaler trots Alvarez varningar om att det är La Llorona som är ute efter hennes söner. Senare samma natt hittas de bägge pojkarna drunknade. Det går nu upp för Anna att någonting mycket underligt är i görningen här och när hennes egna barn plötsligt får märkliga sår på armarna och börjar bete sig underligt inser hon att Alvarez kanske talade sanning…

The Curse Of La Llorona (eller The Curse Of The Weeping Woman som den också är känd som i vissa länder) är baserad på den mexikanska vandringssägnen La Llorona, som handlar om en kvinna som dränkte sina egna barn och som gråtandes söker efter dem. Om du är intresserad av att läsa mer om den här vandringssägnen kan du göra det här. Hur som helst…

Filmen i sig är ingenting att springa benen av sig för att se direkt. Den är välspelad och effekterna ser snygga ut så klart, men hela filmen följer Standardmall 12A för dagens spök- och demonskräckfilmer. Det finns i stort sett inga som helst överraskningar här och om man inte är en total räddhare finns det inte extremt mycket att bli rädd över här. Visst, de klyschiga och sjukt förutsägbara jumpscaresen finns givetvis här, men that’s about it. Jag skulle inte kalla filmen dålig dock, utan mer medioker och lättförglömlig. Det jag menar är att jag kan nästan garantera dig att du har sett det som händer i den här filmen minst tjugo gånger tidigare.

The Curse Of La Llorona är väl okej för vad den är. Den är inte ett dugg märkvärdig och gör exakt samma sak som så många andra filmer i samma kategori har gjort tidigare – varken bättre eller sämre. För dig som inte har någon koll på skräckfilmer kan jag dessutom säga att den även ingår i The Conjuring universumet tillsammans med The Conjuring, The Nun och Annabelle filmerna…

No Comments

The Punisher – Season 1 & 2 av J

april 22nd, 2019 | Postad i Action, Thriller, TV

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud