| Subcribe via RSS

Truth Seekers av J

april 20th, 2024 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Gus Roberts (Nick Frost) jobbar som installatör och tekniker hos Smyle, Storbritannien’s största internetleverantör och operatör av mobila nätverk, och anses vara den bäste av dem. På hans fritid försöker han att undersöka det paranormala, utan någon egentlig större framgång, samtidigt som han försöker hålla sin åldrande far, Richard (Malcolm McDowell), från hans hemmasnickrade utrustning.

Gus blir initialt besviken när hans chef, David (Simon Pegg), tvingar honom att bli partner med den nyanställde Elton John (Samson Kayo), men det dröjer inte särskilt länge innan de två formar en vänskap. Arbetet på Smyle fortgår stadigt, men Gus börjar samtidigt märka att även hans paranormala undersökningar börjar ta skruv. Så, tillsammans med Elton – som, till skillnad från Gus, inte är särskilt entusiatisk till det hela – och en mystisk kvinna vid namn Astrid (Emma D’Arcy) – som säger sig vara hemsökt av andar – börjar han att undersöka en rad platser som sägs ska ha en paranormal närvaro, samtidigt som de laddar upp sina äventyr på internet. Men allt eftersom deras undersökningar blir allt mer skrämmande börjar de uppdaga en ofattbar och apokalyptisk konspiration…

Jag hade inte den blekaste aning om vad Truth Seekers var för någonting när en vän frågade om jag ville se serien med henne för någon vecka sedan. När hon sen sa att Nick Frost och Simon Pegg var med blev mitt svar direkt ett ja på hennes fråga, varpå vi satte oss och tittade.

Truth Seekers var inte riktigt vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Frost och Pegg är ju mest kända för att medverka i diverse olika komedi produktioner och visst, Truth Seekers är fläckvis rolig, men absolut inte till den grad jag trodde att serien skulle vara. Den har en lite mer seriös ton över sig jämfört med mycket av vad duon har gjort förr, vilket i och för sig inte är ett problem, men det överraskade mig.

Hur som helst så tyckte jag att serien var lite spretig under den första halvan. Det kändes inte som att det egentligen fanns någon röd tråd att följa, mer än att karaktärerna går från en händelse till en annan, vilket gjorde mig lite fundersam vad serien egentligen gick ut på. Men när väl alla pusselbitar började falla på plats så insåg jag att serien, trots allt, har en ganska smart handling och när sluttexten på det sista avsnittet började rulla hade alla frågetecken besvarats – eller ja, nästan alla i alla fall…

Men, även om Truth Seekers visade sig vara någonting annat än vad jag trodde att den skulle vara så gillade jag den i slutändan. Malcolm McDowell var troligtvis det bästa (och roligaste) med serien som den gamla gringubben Richard, samtidigt som Nick Frost, Samson Kayo, Emma D’Arcy, Susan Wokoma (som Elton John’s syster Helen) och Simon Pegg (även om han knappt är med i serien) gör alla minnesvärda karaktärer och ärligt talat hade jag inte haft någonting emot en andra säsong, även om chanserna för en sån antagligen ligger någonstans mellan minimala och icke existerande.

Är man ett fan av Frost och Pegg tycker jag att man borde ge serien en chans, speciellt med tanke på att den knappt är fyra timmar lång. Rekommenderas.

No Comments

Fatman av J

december 25th, 2023 | Postad i Action, Film, Komedi

Chris Cringle (Mel Gibson) – också känd som Jultomten – och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste) sitter i klistret ekonomiskt då Chris’ verksamhet har börjat att avta med åren tack vare att barn runt om i världen har blivit elakare. Samtidigt har den amerikanska regeringen, som innehar en ränteandel på Chris’ verksamhet då julhögtiden är en stor ekonomisk stimulans för landet, börjat att dra ner på sina subventioner. För att rädda verksamheten från att gå under går Chris motvilligt med på ett erbjudande som den amerikanska militären lägger fram; att producera komponenter till jetflygplan.

På Julafton får Billy Wenan (Chance Hurstfield), en bortskämd, elak och narcissistisk tolvåring som bor med sin rika farmor, en kolklump i julklapp från Chris då han begått en rad klandervärdiga handlingar mot andra som han anser vara underlägsna. Billy svär att han ska hämnas och anlitar därför en torped (Walton Goggins) för att mörda Chris.

Jag tror de flesta har någon gång sett en trailer för en film och fått ett intryck av att filmen ska vara på ett sätt men sen när de tittar på filmen inser de att den är på något helt annat. Fatman är en sån film för mig. När jag såg trailern kring hösten för tre år sedan fick jag intrycket att det skulle vara en balls to the walls actionrykare med one-liners, konstant action och ett manus som knappt gick att ta på allvar – vilket filmen inte alls är.

Visst har filmen en del action och handlingen i Fatman är bonkers och halvsvår att ta på allvar, men filmen är samtidigt återhållsam med dess actiondelar och manuset (för att inte tala om humorn) ligger på en betydligt mer subtil nivå än vad jag förväntade mig att den skulle. Istället för att vara en idiotactionfilm är Fatman mer en karaktärsdriven actionfilm med en del komiska inslag – och det funkar briljant. Till större delen i alla fall.

Det enda jag egentligen kan tänka mig att klaga på är filmens klimax, då Gibson’s och Goggins’ karaktärer slutligen möter varandra. Hela den biten är överstökad på tok för fort och det hela blir nästan antiklimaktiskt på grund av hur kort fighten mellan dem är. Jag menar inte att fighten hade behövt vara tjugo minuter lång, men i alla fall ett par minuter längre hade jag uppskattat.

Resten av filmen är som sagt riktigt bra. Handlingen – hur dum den än är – fungerar fint, trots att resten av filmen är hyfsat straight spelad. Karaktärerna är intressanta och underhållande att titta på (i synnerhet Gibson’s och Goggins’ karaktärer) och även om filmen inte är fylld till bredden med action från för- till eftertexter så är det tillräckligt med action (och humor) för att hålla intresset uppe – speciellt med tanke på att filmen har en föredömlig speltid på strax under hundra minuter.

Fatman visade sig inte vara som jag trodde (mest tack vare en missvisande trailer), men den levererade ändå. Handlingen må vara dum, men utförandet är nästintill helt briljant. Rekommenderas.

No Comments

Toys Of Terror av J

december 4th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En familj har köpt ett sedan länge nedlagt barnsjukhus uppe i bergen för att rusta upp det och sälja det vidare när de är klara. Medan de renoverar byggnaden har de bestämt sig för att spendera julen där, ovetandes om att fastigheten ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som hotar deras liv.

När jag satte mig för att titta på Toys Of Terror förberedde jag mig på en film som skulle vara i stuk med någon dynga som The Asylum hade klämt ur sig, men istället fick jag en slow burn rysare som kändes mer som en våldsam långfilmsversion av en Goosebumps episod än en skräckfilm för vuxna. Helt ärligt vart jag lite förvånad över hur lite blod och våld filmen faktiskt hade då jag hade förväntat mig betydligt mer av den här typen av film än vad jag i slutändan fick.

Jag hade hur som helst en hyfsat kul stund i soffan när jag tittade på Toys Of Terror. Det är inte en tio av tio film, men jag tyckte att det fanns en hel del att gilla här ändå. Jag gillade alla karaktärer, musiken var vacker men kuslig och jag gillade animationerna på leksakerna. Sen att jag har en viss förkärlek till skräckfilmer där leksaker på ett eller annat sätt får eget liv och börjar gå berserk hjälpte antagligen till på traven för min egen del.

Toys Of Terror är ingen kioskvältare på något som helst sätt, men det är å andra sidan en småmysig, puttrig liten rysare som fungerar helt okej med tanke på vad den försöker att göra – mer eller mindre.

Tags: , ,
No Comments

The Last Thanksgiving av J

november 5th, 2022 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är Thanksgiving och restaurangen Derry’s är öppen. Dessvärre för de anställda och kunderna har en blodtörstig och kannibalistisk familj satt sitt sikte på stället – och de vill ha alla som är där som deras Thanksgiving middag.

Jag gillar slasherfilmer. Både gamla som nya, även om jag föredrar de äldre filmerna. När jag sätter mig för att titta på en slasherfilm så räknar jag inte kallt med hög budget, bra skådespel, bra effekter eller dylikt, utan jag förväntar mig att på ett eller annat sätt bli underhållen. The Last Thanksgiving är inte det.

Majoriteten av alla karaktärer är irriterande as och även om det är mer än tillräckligt med våld på TV-skärmen så känns det som att filmen nästan står stilla. Det är varken kul eller underhållande, det är bara jävligt tradigt att sitta och titta på. Filmen klockar in på strax under sjuttio minuter, men det tog mig nära tre timmar att se klart skiten – vilket kanske säger en del. Skådespelarinsatserna och effekterna är väl vad man kan räkna med när det kommer till den här typen av film.

Jag brukar kunna se någonting gott i den här typen av lågbudget trashfilmer, men The Last Thanksgiving är ett undantag och ren dynga. Skippa.

No Comments

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

A Quiet Place Part II av J

maj 27th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att med nöd och näppe överlevt natten då familjen Abbott’s nya familjemedlem kom till världen samlar de ihop det sista av deras mod för att överge deras nu mer nedbrända familjegård för att försöka hitta andra överlevande i den, för dem, tidigare outforskade omvärlden. Tvingade att våga sig ut i det okända inser de snart att varelserna som jagar med sin hyperkänsliga hörsel är inte det enda hot som lurar där ute…

A Quiet Place Part II faller in i den kategori av uppföljare som jag personligen kan uppskatta lite extra. Filmen gör ungefär samma sak som sin föregångare, men slänger samtidigt in mer av det som gjorde föregångaren bra – samt att tempot har vridits upp. Jag hade inget problem med den långsammare delen av den första filmen, men jag kan samtidigt uppskatta att uppföljaren räknar med att du som tittare har sett föregående film och att du därmed vet vad som gäller, vilket i sin tur lämnar utrymme för mer action och spänning än vad den första filmen hade utrymme till – vilket är något A Quiet Place Part II levererar.

Skådespelet är fortfarande solitt och personligen gillade jag alla karaktärer – i synnerhet Cillian Murphy’s karaktär Emmett. Effekterna ser givetvis fortfarande bra ut och man får se monstren betydligt mer här än i föregångaren (vilket har både sina bra och dåliga sidor, givetvis).

Men med allt det sagt så tillför filmen egentligen inte jättemycket till den första filmen. Berättelsen om familjen Abbott fortsätter så klart, men vi får egentligen ingen ny information. Filmen blir lite av en brygga mellan originalet och – så som jag tror i alla fall – den kommande tredje delen, som beräknas släppas 2025. Personligen har jag inget större problem med att filmen egentligen inte tillför nämnvärt mycket till det redan existerande universumet som finns här då filmen har ett högt tempo och levererar – som jag skrev här ovanför – mer av det som gjorde den första filmen bra.

Nåja. I väntan på den tredje (och avslutande?) delen får vi nöja oss med spin-off/prequel filmen A Quiet Place: Day One, som beräknas ska släppas i September nästa år. A Quiet Place Part II får hur som helst en tumme upp från mig och en varm rekommendation.

No Comments

Unfriended: Proxy av J

februari 20th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sam (Ben Grant) och Ed (Edward Hudec) sitter i ett Skype samtal som vanligt en kväll när en oinbjuden gäst plötsligt hoppar in i samtalet.

Unfriended filmernas koncept med att sätta en hel film på en desktop fungerade bra som långfilmer och borde således egentligen fungera rätt bra som kortfilm också, kan jag tycka. Konceptet är ju uppbyggt på ett sånt sätt att det borde fungera att göra kortare berättelser för att komma undan en del av dödtiden som faktiskt fanns i de två långfilmerna. Det är alltså om det finns någon form av talang framför och bakom kameran. I Unfriended: Proxy finns varken eller, verkar det som.

Jag vet inte om Unfriended: Proxy är menad att göra narr av desktop skräckfilmer, men den lyckas varken vara rolig eller läskig. Skådespelet går från uselt till skrattretande, bland annat klarar Hudec knappt av att sluta flina och deras reaktioner till meddelandena som skrivs i samtalet fick mig att börja garva.

Det finns bra och dåliga kortfilmer, Unfriended: Proxy tillhör den senare kategorin. Skulle du mot förmodan vilja spana in den själv så kan du göra det här nedanför.

Läs gärna min recension av Unfriended och Unfriended: Dark Web också.

No Comments

Andra Sidan av J

januari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) har bestämt sig för att äntligen slå till och köpa ett radhus tillsammans, där de med Fredrik’s son Lukas (Eddie Eriksson Dominguez) ska bo. Kort efter att de flyttat in tar Fredrik en tjänst på sitt jobb som kräver att han sover borta på veckorna. Samtidigt börjar Lukas att förändras och han säger sig ha en ny kompis som bor i huset vägg i vägg. Problemet är bara att det inte bor någon där och det huset är igenbommat…

Andra Sidan – eller The Other Side som den heter i Frankrike och Kanada, eller The Evil Next Door som är dess titel i USA och England – är i mitt tycke en fräsch fläkt inom den svenska filmindustrin. Det är en välgjord och välspelad skräckfilm på det stora hela, men den lyckas samtidigt trilla in i dussinfilmsträsket och hade den varit amerikanskt producerad hade den antagligen inte stått ut överhuvudtaget. Filmen har en handfull väldigt effektiva jumpscares (som även fick mig att lyfta någon centimeter från soffan), men på det stora hela har vi sett det här otaliga gånger från staterna; barnfamilj flyttar in i ett nytt hus ovetandes om dess mörka förflutna, läskigheter börjar hända och när det väl går upp för huvudrollsinnehavaren är det ingen som tror på den, vilket så klart gör att denne måste ta saken i egna händer.

Som sagt, även om filmen i sig är rätt medioker om man ska mäta mot staternas produktioner så är det ändå i slutändan en välgjord (och bitvis ganska) läskig skräckfilm. Skådespelarna är bra, även om dialogen känns en aningen styltig bitvis då de försökt försvenska den (det hade låtit bättre om filmen hade varit på engelska i mitt tycke helt enkelt), samtidigt som effekterna (som var CGI så klart) ser rätt hyfsade ut de med för en svensk produktion. Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var väl att dess slut kändes extremt abrupt och faktiskt en aningen taffligt, vilket i sig drar ner en aningen på betyget.

På det stora hela; en helt klart godkänd film, det finns betydligt sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Never Hike In The Snow av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Never Hike In The Snow är en prequel till Friday The 13th fan filmen Never Hike Alone (recenserad här) och utspelar sig tre månader innan den, då en tonåring försvinner under mystiska omständigheter efter att ha fotvandrat i skogen runt Camp Crystal Lake.

Never Hike In The Snow är en bra och välgjord prequel, men den tillför egentligen inte nämnvärt mycket mer till storyn som byggdes upp i Never Hike Alone. Hela kortfilmen känns mest som en ursäkt för att placera Jason Voorhees i en snöig miljö – vilket var en av idéerna till en av de riktiga Friday The 13th filmerna, men som tyvärr aldrig blev av. Jag klagar inte över det, men jag kan tycka att den hade kanske kunnat tillföra något mer.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och det var kul att se Thom Matthews och Vincent Guastaferro återvända till sina roller från del sex i Friday The 13th serien (även om jag inte kände igen Guastaferro förrän jag kollade upp honom).

Hur som helst är den här prequelen bara i runda slängar trettio minuter och är man ett fan av Friday The 13th filmerna är den värd en titt. Jag själv såg den i kompilationen Never Hike Alone: The Ghost Cut – A Friday The 13th’ Fan Film Anthology, som packar ihop musikvideon till låten Disappear av Trevor Vaughan, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone till en vanlig spelfilm – typ. 

I väntan på Never Hike Alone II: Never Hike Again, Never Hike Alone III: Jason Takes Crystal Lake och Never Hike Alone IV: The Final Hike kan du spana in Disappear, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone här nedanför – eller allihop i Ghost Cuten.

No Comments

Come Play av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Oliver (Azhy Robertson) är en ung pojke som har autism och inga vänner. I brist på vänner söker han tröst och en fristad i sin alltid närvarande mobiltelefon och surfplatta. Men när en mystisk varelse plötsligt börjar använda Oliver’s apparater mot honom för att ta sig in i våran värld tvingas hans föräldrar Sarah (Gillian Jacobs) och Marty (John Gallagher Jr.) att försöka rädda deras son från monstret bakom skärmen…

De sista tio åren har det kommit en handfull kortfilmer som efter att ha blivit väldigt uppmärksammade fått en fullängdsversion. Lights Out (recenserad här) är ett exempel på en sådan film och Come Play är ytterligare en av dessa filmer då det är en fullängdsversion av kortfilmen Larry från 2017.

Det var egentligen meningen att jag och min syster skulle gå och se Come Play på bio i slutet på förra året när den skulle släppas i Sverige, men av någon anledning blev det aldrig av. Hur som helst så har vi nu alltså äntligen sett den och även om filmen i sig är en regelrätt PG-13 skräckfilm så har den sina stunder då den är genuint läskig och obehaglig.

Filmen levererar en del saker vi har sett förr, men har samtidigt ett koncept i grunden som jag veterligen aldrig har sett i någon annan film – och den gör det bra. Skådespelet (i synnerhet från barnen i filmen) är superbt, Azhy Robertson är till exempel läskigt bra som den autistiske Oliver. Effekterna ser givetvis riktigt bra ut och designen på monstret i filmen är riktigt creepy.

Come Play är utan tvekan en av de bästa PG-13 skräckfilmerna som kommit sista tio eller så åren. Den är både spännande och fläckvis läskig samtidigt som den har några väldigt fina stunder mellan karaktärerna som jag gillade. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud