| Subcribe via RSS

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

A Quiet Place Part II av J

maj 27th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att med nöd och näppe överlevt natten då familjen Abbott’s nya familjemedlem kom till världen samlar de ihop det sista av deras mod för att överge deras nu mer nedbrända familjegård för att försöka hitta andra överlevande i den, för dem, tidigare outforskade omvärlden. Tvingade att våga sig ut i det okända inser de snart att varelserna som jagar med sin hyperkänsliga hörsel är inte det enda hot som lurar där ute…

A Quiet Place Part II faller in i den kategori av uppföljare som jag personligen kan uppskatta lite extra. Filmen gör ungefär samma sak som sin föregångare, men slänger samtidigt in mer av det som gjorde föregångaren bra – samt att tempot har vridits upp. Jag hade inget problem med den långsammare delen av den första filmen, men jag kan samtidigt uppskatta att uppföljaren räknar med att du som tittare har sett föregående film och att du därmed vet vad som gäller, vilket i sin tur lämnar utrymme för mer action och spänning än vad den första filmen hade utrymme till – vilket är något A Quiet Place Part II levererar.

Skådespelet är fortfarande solitt och personligen gillade jag alla karaktärer – i synnerhet Cillian Murphy’s karaktär Emmett. Effekterna ser givetvis fortfarande bra ut och man får se monstren betydligt mer här än i föregångaren (vilket har både sina bra och dåliga sidor, givetvis).

Men med allt det sagt så tillför filmen egentligen inte jättemycket till den första filmen. Berättelsen om familjen Abbott fortsätter så klart, men vi får egentligen ingen ny information. Filmen blir lite av en brygga mellan originalet och – så som jag tror i alla fall – den kommande tredje delen, som beräknas släppas 2025. Personligen har jag inget större problem med att filmen egentligen inte tillför nämnvärt mycket till det redan existerande universumet som finns här då filmen har ett högt tempo och levererar – som jag skrev här ovanför – mer av det som gjorde den första filmen bra.

Nåja. I väntan på den tredje (och avslutande?) delen får vi nöja oss med spin-off/prequel filmen A Quiet Place: Day One, som beräknas ska släppas i September nästa år. A Quiet Place Part II får hur som helst en tumme upp från mig och en varm rekommendation.

No Comments

Unfriended: Proxy av J

februari 20th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sam (Ben Grant) och Ed (Edward Hudec) sitter i ett Skype samtal som vanligt en kväll när en oinbjuden gäst plötsligt hoppar in i samtalet.

Unfriended filmernas koncept med att sätta en hel film på en desktop fungerade bra som långfilmer och borde således egentligen fungera rätt bra som kortfilm också, kan jag tycka. Konceptet är ju uppbyggt på ett sånt sätt att det borde fungera att göra kortare berättelser för att komma undan en del av dödtiden som faktiskt fanns i de två långfilmerna. Det är alltså om det finns någon form av talang framför och bakom kameran. I Unfriended: Proxy finns varken eller, verkar det som.

Jag vet inte om Unfriended: Proxy är menad att göra narr av desktop skräckfilmer, men den lyckas varken vara rolig eller läskig. Skådespelet går från uselt till skrattretande, bland annat klarar Hudec knappt av att sluta flina och deras reaktioner till meddelandena som skrivs i samtalet fick mig att börja garva.

Det finns bra och dåliga kortfilmer, Unfriended: Proxy tillhör den senare kategorin. Skulle du mot förmodan vilja spana in den själv så kan du göra det här nedanför.

Läs gärna min recension av Unfriended och Unfriended: Dark Web också.

No Comments

Andra Sidan av J

januari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) har bestämt sig för att äntligen slå till och köpa ett radhus tillsammans, där de med Fredrik’s son Lukas (Eddie Eriksson Dominguez) ska bo. Kort efter att de flyttat in tar Fredrik en tjänst på sitt jobb som kräver att han sover borta på veckorna. Samtidigt börjar Lukas att förändras och han säger sig ha en ny kompis som bor i huset vägg i vägg. Problemet är bara att det inte bor någon där och det huset är igenbommat…

Andra Sidan – eller The Other Side som den heter i Frankrike och Kanada, eller The Evil Next Door som är dess titel i USA och England – är i mitt tycke en fräsch fläkt inom den svenska filmindustrin. Det är en välgjord och välspelad skräckfilm på det stora hela, men den lyckas samtidigt trilla in i dussinfilmsträsket och hade den varit amerikanskt producerad hade den antagligen inte stått ut överhuvudtaget. Filmen har en handfull väldigt effektiva jumpscares (som även fick mig att lyfta någon centimeter från soffan), men på det stora hela har vi sett det här otaliga gånger från staterna; barnfamilj flyttar in i ett nytt hus ovetandes om dess mörka förflutna, läskigheter börjar hända och när det väl går upp för huvudrollsinnehavaren är det ingen som tror på den, vilket så klart gör att denne måste ta saken i egna händer.

Som sagt, även om filmen i sig är rätt medioker om man ska mäta mot staternas produktioner så är det ändå i slutändan en välgjord (och bitvis ganska) läskig skräckfilm. Skådespelarna är bra, även om dialogen känns en aningen styltig bitvis då de försökt försvenska den (det hade låtit bättre om filmen hade varit på engelska i mitt tycke helt enkelt), samtidigt som effekterna (som var CGI så klart) ser rätt hyfsade ut de med för en svensk produktion. Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var väl att dess slut kändes extremt abrupt och faktiskt en aningen taffligt, vilket i sig drar ner en aningen på betyget.

På det stora hela; en helt klart godkänd film, det finns betydligt sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Never Hike In The Snow av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Never Hike In The Snow är en prequel till Friday The 13th fan filmen Never Hike Alone (recenserad här) och utspelar sig tre månader innan den, då en tonåring försvinner under mystiska omständigheter efter att ha fotvandrat i skogen runt Camp Crystal Lake.

Never Hike In The Snow är en bra och välgjord prequel, men den tillför egentligen inte nämnvärt mycket mer till storyn som byggdes upp i Never Hike Alone. Hela kortfilmen känns mest som en ursäkt för att placera Jason Voorhees i en snöig miljö – vilket var en av idéerna till en av de riktiga Friday The 13th filmerna, men som tyvärr aldrig blev av. Jag klagar inte över det, men jag kan tycka att den hade kanske kunnat tillföra något mer.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och det var kul att se Thom Matthews och Vincent Guastaferro återvända till sina roller från del sex i Friday The 13th serien (även om jag inte kände igen Guastaferro förrän jag kollade upp honom).

Hur som helst är den här prequelen bara i runda slängar trettio minuter och är man ett fan av Friday The 13th filmerna är den värd en titt. Jag själv såg den i kompilationen Never Hike Alone: The Ghost Cut – A Friday The 13th’ Fan Film Anthology, som packar ihop musikvideon till låten Disappear av Trevor Vaughan, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone till en vanlig spelfilm – typ. 

I väntan på Never Hike Alone II: Never Hike Again, Never Hike Alone III: Jason Takes Crystal Lake och Never Hike Alone IV: The Final Hike kan du spana in Disappear, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone här nedanför – eller allihop i Ghost Cuten.

No Comments

Come Play av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Oliver (Azhy Robertson) är en ung pojke som har autism och inga vänner. I brist på vänner söker han tröst och en fristad i sin alltid närvarande mobiltelefon och surfplatta. Men när en mystisk varelse plötsligt börjar använda Oliver’s apparater mot honom för att ta sig in i våran värld tvingas hans föräldrar Sarah (Gillian Jacobs) och Marty (John Gallagher Jr.) att försöka rädda deras son från monstret bakom skärmen…

De sista tio åren har det kommit en handfull kortfilmer som efter att ha blivit väldigt uppmärksammade fått en fullängdsversion. Lights Out (recenserad här) är ett exempel på en sådan film och Come Play är ytterligare en av dessa filmer då det är en fullängdsversion av kortfilmen Larry från 2017.

Det var egentligen meningen att jag och min syster skulle gå och se Come Play på bio i slutet på förra året när den skulle släppas i Sverige, men av någon anledning blev det aldrig av. Hur som helst så har vi nu alltså äntligen sett den och även om filmen i sig är en regelrätt PG-13 skräckfilm så har den sina stunder då den är genuint läskig och obehaglig.

Filmen levererar en del saker vi har sett förr, men har samtidigt ett koncept i grunden som jag veterligen aldrig har sett i någon annan film – och den gör det bra. Skådespelet (i synnerhet från barnen i filmen) är superbt, Azhy Robertson är till exempel läskigt bra som den autistiske Oliver. Effekterna ser givetvis riktigt bra ut och designen på monstret i filmen är riktigt creepy.

Come Play är utan tvekan en av de bästa PG-13 skräckfilmerna som kommit sista tio eller så åren. Den är både spännande och fläckvis läskig samtidigt som den har några väldigt fina stunder mellan karaktärerna som jag gillade. Rekommenderas.

No Comments

Fantasy Island av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.

Ska jag vara ärlig så är jag lite av en fan boy när det gäller Blumhouse Productions. Jag gillar många av deras produktioner, stora som små, men har även märkt över åren att de emellanåt är ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta komma ut med två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar.

Fantasy Island kanske inte har försvunnit, men det är utan tvekan en av deras mer mediokra titlar i mina ögon. Filmen är inte dålig eller så, men tack vare en på tok för lång speltid och det faktum att filmen inte riktigt vet om den vill vara en äventyrsfilm för vuxna, en skräckfilm eller en mjuk actionfilm gör att den i slutändan känns en aningen platt.

Konceptet med filmen (som de tydligen har lånat från en TV-serie som gick mellan 1977 och 1984 med samma namn) är det inget fel och jag tvivlar inte en sekund att det hade kunnat fungera bra i en regelrätt skräckfilm, men det känns å andra sidan som att det har slarvats bort lite grann här tyvärr.

Men ja, överlag är Fantasy Island en okej film. Det är en av Blumhouse Productions’ mer mediokra titlar i mina ögon, men en helt okej söndagsfilm att slöglo på. Mer eller mindre.

1 Comment

Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge av J

april 6th, 2021 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu, Tecknat/CGI

Hanzo Hasashi (Patrick Seitz’s röst) förlorar i ett slag hans klan, familj och sitt liv under en attack från en rivaliserande ninja klan, ledda av Sub-Zero (Steve Blum’s röst). I underriket träffar han Quan Chi (Darin De Paul’s röst), som utlovar att han kommer återfå sin familj och sitt liv om han i utbyte stjäl en nyckel ifrån Shang Tsung’s (Artt Butler’s röst) ö – där den interdimensionella turnéringen Mortal Kombat hålls – så Quan Chi kan släppa ut sin fängslade mästare, Shinnok (Robin Atkins Downes’ röst).

Hasashi ingår i avtalet med Quan Chi och beger sig till ön i täckmantel att han ska medverka i turneringen, under namnet Scorpion, samtidigt som en grupp andra krigare är där för att försvara Jorden från total förstörelse.

I väntan på den kommande Mortal Kombat rebooten som släpps ganska snart tyckte jag att det var dags att spana in Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge som släpptes för ganska exakt ett år sedan.

Jag har aldrig varit och lär aldrig bli något större die hard fan av Mortal Kombat spelen. Jag gillar däremot loren, karaktärerna och det faktum hur over the top blodig och våldsam franchisén är och jag växte upp med live action filmerna som kom under 90-talet. Jag gillar fortfarande bägge, även om den andra filmen är en fullständig katastrof rent filmmässigt.

Med allt det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge är svinbra. Filmen kan väl ses som en soft-reboot av franchiséns story och en origin story för Scorpion, men istället för att saker och ting dras ut på i all oändlighet så brakar det på i ett högt tempo med mycket action och blodiga strider.

Det enda felet med filmen i mitt tycke var att den var lite kort med sina knappa åttio minuter, vilket resulterar i att flera fighter blir kortare än vad de borde ha varit. Tio, femton minuter längre speltid som hade koncentrerats på längre fighter hade kanske inte gjort filmen mycket bättre än vad den redan är, men det hade inte varit ovälkommet.

Skulle jag rekommendera Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge i väntan på Mortal Kombat rebooten? Definitivt, men även efter att den filmen släppts för det här är – trots sin korta speltid – God Underhållning. Rekommenderas varmt.

No Comments

The Invisible Man (2020) av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

No Comments

Scoob! av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud