| Subcribe via RSS

The Unbearable Weight Of Massive Talent av J

januari 3rd, 2023 | Postad i Action, Film, Komedi

Hollywoodstjärnan Nick Cage (Nicolas Cage) står med ryggen mot väggen. På väg mot en finansiell undergång efter en hemsk skilsmässa är Nick villig att göra precis vad som helst för att få sin karriär på fötter igen, inklusive att tacka ja till en miljon dollar för att dyka upp på ett födelsedagskalas för den spanska olivoljemagnaten och hans största fan, Javi Gutierrez (Pedro Pascal), som hedersgäst i Mallorca.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning då Nick plötsligt blir konfronterad av CIA agenterna Vivian (Tiffany Haddish) och Martin (Ike Barinholtz). De förklarar att de misstänker att Javi, som de påstår har byggt sin förmögenhet på att sälja vapen, ligger bakom kidnappningen av en katalansk politikers dotter. Nick går motvilligt med på att hjälpa agenterna och måste nu använda sig av sina skådespelarfärdigheter och kanalisera sina mest ikoniska och älskade karaktärer för att bli en verklig actionhjälte.

Jag brukar i regel aldrig titta på trailers för filmer och spel. Största anledningen till att jag inte gör det är för att de som sätter ihop trailers ofta (i alla fall de senaste tio, femton åren) lägger in de bästa bitarna ifrån filmer och spel och inte sällan även spoilers av saker som händer i filmen eller spelet. Jag gjorde ett undantag med The Unbearable Weight Of Massive Talent faktiskt, mest för att en vän ville att jag skulle kolla in den. Jag bestämde mig hur som helst att jag skulle se filmen även om jag hade mina misstankar om att de, som vanligt, lagt in de bästa bitarna ifrån filmen i trailern.

The Unbearable Weight Of Massive Talent är en kul men ganska generisk förväxlingskomedi – som mot slutet blir en action komedi. En del gags var gapskrattsroliga och det märktes att Nicolas Cage hade kul när han gjorde filmen. Att spela en lite rövigare och mer självupptagen version av sig själv (I guess?) är säkerligen skitkul, men jag hade gärna sett att han hade varit en lika stor skitstövel som Bruce Campbell porträtterar sig själv som i My Name Is Bruce. Hur som helst så var filmen mer något jag satt och fnissade mig igenom än låg dubbelvikt av asgarv av.

Med det sagt så gillade jag ändå filmen. Den må vara generisk, men den har i alla fall Nicolas Cage – och det räcker ganska långt i min värld, speciellt när han ballar ur framför kameran. Filmen puttrade i alla fall på utan några större bekymmer och jag hade en helt okej stund i soffan. Har man ingenting annat att titta på tycker jag att man kan ge filmen en chans.

No Comments

Prey For The Devil av J

november 5th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I respons till en global ökning av fall där demonisk besatthet inträffat har den Katolska Kyrkan återöppnat flera exorcistskolor för att lära präster konsten att utföra exorcismer. Trots att utbildningen enbart är till för präster har professoren och prästen Fader Quinn (Colin Salmon) fått upp ögonen för nunnan Syster Ann (Jacqueline Byers), som besitter vissa speciella gåvor, och går med på att utbilda henne.

Inkastad på den spirituella frontlinjen tillsammans med klasskamraten Fader Dante (Christian Navarro) finner sig Syster Ann snart i en strid om en ung flickas själ, som Syster Ann tror är besatt av samma demon som plågade hennes egen mor. Bestämd att utrota det onda börjar Syster Ann att inse att Djävulen har henne precis där han vill henne…

Prey For The Devil kan vara en av de mest generiska skräckfilmerna som kommit ut under 2022. Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar och återanvänder samma gamla trötta demon-berättelse som vi har sett ungefär en miljon gånger de senaste tio, tolv åren.

Filmen i sig är välgjord och välspelad, men alltihop faller på det trötta manuset den har. Igenom de två första akterna av filmen kändes det som att någonting fattades. Inte en röd tråd, men någonting som skulle bygga upp filmen till dess klimax. Detta någonting kom in i början av akt tre av filmen och jag blev ärligt talat nästan paff över hur generisk vändningen visade sig vara. Det kändes lite som att manusförfattaren inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen och drog således bara någonting ur arslet för att få till ett slut – ett extremt generiskt slut, dessutom.

Nåja. På det stora hela är Prey For The Devil en okej dussinfilm. Den är som sagt både välgjord och välspelad, men den levererar absolut noll överraskningar och manuset känns mest trött – vilket är synd då det är flera riktigt bra skådespelare framför kameran här. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här.

No Comments

Halloween Ends av J

oktober 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan Michael Myers (James Jude Courtney) återvände till Haddonfield, Illinois och fortsatte det han påbörjade fyrtio år tidigare för att sedan försvinna spårlöst med enbart döda kroppar och blod bakom sig. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor nu mer med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och håller på att avsluta det sista på hennes skrivna memoarer. Laurie, som låtit Michael’s vålnad bestämma och driva hennes verklighet i årtionden, har bestämt sig för att slå sig fri från hennes rädsla och vrede och istället omfamna livet.

Men efter att Laurie har introducerat den unge mannen Corey Cunningham (Rohan Campbell) för Allyson börjar hon sakta att inse att den ondska Michael lämnade efter sig fortfarande vilar över Haddonfield och när en ny kaskad av våld och terror blåssar upp måste Laurie en gång för alla konfrontera den ondska hon inte kunnat kontrollera alla dessa år…

Halloween Ends. Den sista filmen i den nya Halloween trilogin och oh boy…

Halloween är en sån där franchisé som har haft både sina välförtjänta uppgångar och katastrofala nedgångar. Att de valde att göra en fortsättning på det klassiska originalet från 1978 var ett smart drag, Halloween från 2018 (recenserad här) visade sig inte bara vara en passande fortsättning på originalets berättelse utan också en genuint bra uppföljare när den kom ut för fyra år sedan. Halloween Kills (recenserad här) tog vad filmen från 2018 gjorde och vred upp både tempot och body counten till elva, men slängde samtidigt saker så som krypande spänning och ett subtilt manus ut genom fönstret. Plattan hölls i mattan från början till slut och även om filmen i sig var bitvis helt idiotisk så var det en underhållande slasherfilm. Den försökte inte vara någonting annat och den lyckades (till större delen) med vad den försökte göra. Så, när jag satte mig i biosalongen för att se Halloween Ends var förväntningarna att den skulle leverera ungefär det samma som sin föregångare – eller kanske ännu mer. Det gjorde den inte…

Halloween Ends har ett betydligt långsammare tempo än sin föregångare. Den första delen av filmen går åt att bygga upp karaktärerna (i synnerhet en specifik) och omkring en timme in började jag undra om jag satt och tittade på ett tonårsdrama eller en slasherfilm. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar i alla fall saker och ting till slut att röra på sig ordentligt fram till slutet. Det antiklimaktiska slutet.

Utan att gå in på några detaljer som spoilar filmen så kan jag väl säga att Halloween Ends var allt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Varför de valt att gå den här vägen med filmen förstår jag inte då en direkt fortsättning på Halloween Kills hade varit den mest logiska vägen att gå, vilket också hade kunnat gett oss fans ett ordentligt klimax till skillnad från det magplasket vi fick här. Halloween Ends hade dock en handfull idéer (som jag faktiskt fastnade för) som hade kunnat varit en grogrund för en spin-off, men som i slutändan inte ledde någonstans överhuvudtaget. Den speltiden som användes till det hade definitivt kunnat använts på ett bättre sätt.

På det stora hela är jag faktiskt besviken. Halloween Ends var meningen att vara den stora finalen mellan Laurie Strode och Michael Myers. Den sista striden mellan det goda och det onda. Istället fick vi en uppföljare som försöker göra någonting nytt trots att det är det avslutande kapitlet i franchisén (för nu, i alla fall).

Jag hatar inte Halloween Ends, men jag har inga problem att bunta ihop den med de svagaste installationerna i Halloween franchisén. Hade manuset varit för en annan film hade jag kunnat ursäkta dess tillkortakommanden då filmen som sagt har en handfull idéer jag fastnade för och även stunder då jag verkligen njöt av att titta på den, men som en Halloween film är den ärligt talat bedrövlig…

No Comments

Scream (2022) av J

juli 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

No Comments

Uncharted av J

juni 25th, 2022 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

No Comments

Jurassic World Dominion av J

juni 11th, 2022 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

No Comments

Sonic The Hedgehog 2 av J

april 2nd, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

No Comments

Texas Chainsaw Massacre (2022) av J

februari 21st, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp med fyra vänner, Melody (Sarah Yarkin), Melody’s syster Lila (Elsie Fisher), Dante (Jacob Latimore) och Dante’s flickvän Ruth (Nell Hudson), åker till den öde staden Harlow i Texas då Melody söker en nystart för hennes syster som överlevt en skolskjutning och för att återuppväcka staden genom att göra den till en semesterort efter att ha köpt byggnaderna billigt från banken. Det visar sig att staden har fortfarande två invånare, en kvinna, Mrs. Mc (Alice Krige) och hennes son (Mark Burnham), som bor i det lokala barnhemmet och som vägrar att lämna, påstående att de är de rättmätiga ägarna av huset.

Efter att ha ringt den lokala sheriffen för att få de påstådda husockupanterna utslängda blir Mrs. Mc hastigt sjuk, varpå sheriffen, Ruth, Mrs. Mc’s son och sheriffens biträde beger sig iväg med henne till det närmsta sjukhuset för att få hjälp. De hinner inte så långt innan Mrs. Mc avlider varpå hennes son blir ursinnig med resultatet att de kraschar med bilen. Nu, med Mrs. Mc ansikte som mask, beger sig hennes son tillbaka till Harlow för att utkräva hämnd på dem som han anser bär ansvaret för hans mors död…

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är något die hard fan av The Texas Chainsaw Massacre franchisén. Jag gillar några av filmerna så klart, men bland slasher franchisérna som varit stora sedan 70- och 80-talet så är det nog den franchisé jag återvänder minst till – såvida det inte är en ny film som kommit ut, som nu. Texas Chainsaw Massacre som släpptes för några dagar sedan på Netflix gör en Halloween 2018 och personligen tyckte jag att det fungerade bra – trots att filmen är dummare än en säck med hammare.

Filmen försöker inte vara någonting annat än en dum slasherfilm och den lyckas bra med det. Den är våldsam som fan (och är antagligen den mest våldsamma i hela franchisén), den har en hög body count och faktiskt en handfull scener där det vart en gnutta spännande. Karaktärerna är dryga idioter och influencers som tror att de är bättre än andra, vilket brukar vara någonting jag inte tål i filmer men att å andra sidan få se dem bli slaktade av Leatherface var kanske filmens största behållning.

Jag gick in i Texas Chainsaw Massacre (vars namn verkligen beskriver filmens innehåll) med en viss skepsis då jag visste att det skulle vara ytterligare en uppföljare till originalet från 1974, men den visade sig falla mig alldeles rätt i smaken och kan nog bli den uppföljare (utöver Texas Chainsaw 3D, som jag har en soft spot för) som jag kommer återvända till oftare än de andra filmerna. Rekommenderas.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 12342003 remaken2006 prequelen till remakenTexas Chainsaw 3D och Leatherface. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud