| Subcribe via RSS

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

No Comments

Charlie’s Angels av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

No Comments

God Of War (bok) av J

februari 25th, 2019 | Postad i Action, Äventyr/Fantasy, Övrigt

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

No Comments

Sniper: Ultimate Kill av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

Den colombianske knarkkungen Jesús Morales (Juan Sebastián Calero) har lejt en krypskytt kallad El Diablo (Felipe Calero) för att slå ut sina konkurrenter, en efter en. Utan några rivaler kvar börjar Morales att få mer makt och tar kontrollen över fler smugglingsrutter in i USA. Oroliga över hotet mot landet skickar DEA agenten Kate Estrada (Danay Garcia), som varit efter Morales i flera år, och krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) till Colombia för att döda El Diablo och gripa Morales för att skicka tillbaka honom till USA och dra honom inför rätta – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Sniper: Ultimate Kill – vars arbetstitel var Sniper 7: Homeland Security – är den sjunde (duh) och hittills sista filmen i Sniper franchisén. Filmen tar ett steg tillbaka från Ghost Shooter och ska jag vara helt ärlig hade jag lika gärna kunnat kopierat mina recensioner av Reloaded och Legacy och klistrat in vad jag har skrivit i de recensionerna här då filmen i stort sett är samma sak – igen. Enda riktiga skillnaden här är väl att Tom Berenger och Billy Zane återförenas i franchisén för första gången sedan originalet och även om bägge dessa herrar har mindre roller i filmen så är bägge viktiga för storyn, vilket är tacksamt för mig som ett fan av dem bägge.

Sniper: Ultimate Kill är, precis som Reloaded och Legacy, en okej action-thriller. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men har man tagit sig så här pass långt i franchisén kan den vara värd en titt skulle jag säga. Med det sagt; Sniper franchisén överlag är en ganska stabil serie filmer, även om kvalitén varierar från film till film så är det ingen av dem som är direkt usel – vilket är bra, antar jag.

No Comments

Sniper: Ghost Shooter av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

Elit krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) och hans grupp, ledda av Richard Miller (Billy Zane), får i uppdrag att beskydda en bensin rörledning i Georgien från arabiska terrorister som är ute efter att stationera ut ett exempel. Men när de väl hamnar i strid med fienden blir flera i deras team dödade av en fientlig krypskytt som vet deras exakta positioner…

Efter Sniper: Reloaded och Sniper: Legacy hade jag inga större förväntningar på Sniper: Ghost Shooter. Jag antog att den skulle vara som de filmerna, rätt och slätt. Tji fick jag då det visade sig att film nummer sex i Sniper serien faktiskt var förbannat bra. Den är dummare än en säck med hammare men den har jävligt bra action, även om manuset är bitvis ganska förutsägbart – vilket jag kan ursäkta här. Skådisarna är bra och karaktärerna är lite mer intressanta att följa här än i de två ovannämnda filmerna. Effektmässigt är det ganska bra, bortsett från – i alla fall vad jag kunde se – rätt usel CGI som använts på några ställen.

Vad mer finns att säga egentligen? Sniper: Ghost Shooter är en dum och högljudd action-thriller, men en fan så underhållande sådan. Rekommenderas – i alla fall till de som sett de fem första filmerna.

No Comments

Sniper: Legacy av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

I och med att det kommit tre nya filmer i Sniper franchisén de senaste fem åren tyckte jag att det var dags att se om de fyra första innan jag handlöst skulle slänga mig in i de nya installationerna i serien. Den första filmen visste jag ju sedan tidigare att jag gillade, vilket jag fortfarande gör. Det är en solid action-thriller där samspelet mellan Tom Berenger och Billy Zane är så jävla bra. När jag sedan satte mig och såg om tvåan och trean blev jag faktiskt förvånad; den här gången tyckte jag att de var nästan lika bra som den första filmen. De är dummare och har en lite, lite annorlunda ton mot den första filmen men de är fan så underhållande. Sen satte jag mig och såg fjärde filmen i serien och.. mja.. den är okej för vad den är, även om jag hellre ser om någon av de tre första filmerna. Med allt det sagt, här följer plot synopsisen för Sniper: Legacy;

Efter att militära ledare har blivit lönnmördade får krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) nyheten om att hans far, den legendariske krypskytten Thomas Beckett (Tom Berenger), var en av dem. I sitt sökande efter den ansvarige inser Brandon snart att saker och ting inte är vad de verkar vara och att han används som bete för att locka ut lönnmördaren.

Sniper: Legacy – vars arbetstitel var Sniper 5: Ghost Shooter, som två år senare blev titeln för den sjätte filmen i serien (utan femman då, alltså..) – är ett steg upp från Sniper: Reloaded, även om det inte är jättestort. Filmens actiondelar är suveräna och underhållande, men bortsett från dem känns filmens manus överlag ganska trött och klyschigt. Man blir inte jätteförvånad när filmens stora twist ungefär halvvägs in slängs i ansiktet på en och det hela resulterar mest i en stor axelryckning. Likt Billy Zane i Reloaded används Berenger här på tok för lite och putas åt sidan för att göra plats åt Collins’ karaktär som jag fortfarande inte riktigt finner speciellt intressant att följa.

Hur som helst, Sniper: Legacy är ett litet steg upp för franchisén och är överlag helt okej – även om jag saknar tonen från de tre första filmerna även här.

Läs gärna mina gamla recensioner på Sniper, Sniper 2, Sniper 3 och Sniper: Reloaded.

No Comments

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

Avenging Force av J

januari 5th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

När den pensionerade Secret Service agenten Matt Hunter (Michael Dudikoff) stoppar ett attentat mot hans vän Larry Richards (Steve James), som kandiderar för en plats i Louisiana senaten, blir han ett mål för Pentangle – en högerextrem terroristgrupp med kopplingar till affärsvärlden och högerpolitiker. Hungrande efter hämnd skyr de inga som helst medel för att ge igen på Hunter, varpå de bestämmer sig för att kidnappa hans tolvåriga syster och tvinga in Hunter i en dödlig katt-och-råtta-lek i Louisiana’s träskmarker.

Avenging Force från 1986 är uppföljaren till en av 80-talets bästa actionfilmer; Invasion U.S.A. med Chuck Norris. Enda kopplingen till sin föregångare som den här filmen har är karaktären Matt Hunter. Vad jag har förstått det som var Chuck Norris menad att återvända i den här filmen som just den karaktären, men då han hoppade av projektet och då Michael Dudikoff var ”het” just då efter att ha medverkat i American Ninja året innan (för att inte tala om att han hade fysiken för rollen) så gick rollen oavkortat till honom – i alla fall som jag har förstått det.

Personligen föredrar jag Invasion U.S.A. över Avenging Force. Anledningen till det är att jag föredrar skjutningar/explosioner i mina nonsens-actionfilmer över folk som slår varandra på käften. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar martial arts filmer, men jag sätter mig hellre och tittar på en film där det är explosioner var tioende minut än en film där det är bunkaslagge under samma tidsspann.

Actiondelarna i Avenging Force fungerar helt okej, men jag hade föredragit om det hade varit lite mer pang-pang än vad det är. John P. Ryan är filmens höjdpunkt varenda gång gubben kliver in framför kameran och något som slog mig när jag såg den här filmen var hur jävla bra Ryan faktiskt kunde spela psykopat på film när han fortfarande var i livet. Hade Avenging Force varit en fristående film (vilket den enkelt hade kunnat varit igenom att de bara hade ändrat Dudikoff’s karaktärs namn till något annat) hade jag nog gillat den mer då jag inte hade haft besväret att hela tiden jämföra den med Invasion U.S.A. – som trots allt är en av mina favoriter bland nonsens-actionfilmerna som kom under det härliga 80-talet.

Jag gillar Avenging Force, men ställer jag den bredvid Invasion U.S.A. bleknar den bort lite grann i mina ögon. Tar man för vad den är så är det en okej actionfilm att spendera i runda slängar hundra minuter framför.

Läs gärna också min över tio år (!) gamla recension av Invasion U.S.A.

No Comments

The First Purge av J

december 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

I mitten av tjugohundratalet befann sig USA i ett ekonomiskt och socialt tumult efter en total ekonomisk krasch. Arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet var rekordhöga, vilket ledde till att den sittande regeringen blev omkullkastad av ett nytt parti; New Founding Fathers of America (NFFA). I ett försök att få ned kriminaliteten till under en procent meddelade NFFA att de skulle genomföra ett experiment på Staten Island, New York City; under tolv timmar skulle alla brott, inklusive mord, vara lagliga på ön för att invånarna skulle få släppa loss deras hämningar och få ur sig sin vrede. Experimentet blev känt som – The Purge.

Jag har alltid gillat The Purge franchisén och dess koncept, hur idiotiskt det än må vara. The First Purge – som är den fjärde filmen (och antagligen sista tack vare Prime’s The Purge serie) i franchisén och som använder en idé som från början var menad för den tredje filmen – är inget undantag även om jag nu i efterhand, då jag har fått suga lite på filmen, tycker att den lider av en del problem.

Som en våldsam och korkad actionfilm – vars logik slängs ut genom fönstret ungefär halvvägs in – fungerar den väldigt bra och underhåller, även om den är allt annat än oförutsägbar. Men likt Blumhouse’s film Get Out (recenserad här) försöker även The First Purge sig på att agera politiskt slagträ och ett underliggande antirasism budskap ligger och pyr under allt osannolikt våld. Precis som i Get Out är det samma gamla tugg om att mörkhyade är så förtryckta och att ljushyade är så rasistiska – även om jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen så var det något som gav mig en avsmak när sluttexterna började rulla. Att jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen berodde nog mest på att filmen var väldigt actionpackad (för att inte tala om korkad) och jag fann den överlag väldigt underhållande – eller så är det bara jag som är en trög idiot, välj själv. Den politiska undertonen i filmen har väl hur som helst genomsyrat hela franchisén redan från start skulle jag väl säga, men den gör sig extra framträdande i den här installationen av serien.

Hur som helst gillade jag alltså The First Purge; det är inte en felfri film och jag är fortfarande lika trött på hela den här ”rasdebatten” nu som då jag recenserade Get Out, men filmen har bra action och även om den har ganska rejäla logiska luckor i sig så kan jag förbise det och tycka att den fungerar som en underhållande och dum actionfilm. Så är man ute efter en film med nämnda egenheter så är The First Purge en bra kandidat till lördagsunderhållningen (om man kan förbise det onödiga politiska budskapet som ligger inbakat). Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer.

Läs gärna mina recensioner på 1an, 2an och 3an också.

No Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud