| Subcribe via RSS

Jumanji: The Next Level av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

No Comments

The 5th Wave av J

oktober 4th, 2020 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Några månader har gått sedan en utomjordisk ras påbörjade sin attack mot den mänskliga populationen på Jorden. Deras attacker kom i vågor bestående av att de slog ut all energi på planeten, orsakade naturkatastrofer och spred en ytterst dödlig fågelinfluensa som skördade miljontals liv. Tonåringen Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) och hennes familj är några av de som fortfarande är i livet trots de ödesdigra attackerna på populationen och efter att hennes mor, Lisa (Maggie Siff), insjuknat och dött av fågelinfluensan bestämmer sig hennes far, Oliver (Ron Livingston), för att ta med sig Cassie och hennes yngre bror Sam (Zackary Arthur) till ett flyktingläger ute i skogen.

Efter en tid i lägret dyker plötsligt militären upp från ingenstans och förklarar att de ska föra alla överlevande till en militäranläggning. Alla vuxna samlas i matsalen för information medan alla barn sätts på bussar, men Cassie missar bussen som Sam är med på och blir kvarlämnad i lägret. De vuxna får veta att utomjordingarna är i full färd med den fjärde vågen, vilket innefattar att de har antagit en mänsklig form för att infiltrera och förinta de sista överlevande människorna som finns kvar…

The 5th Wave från 2016 är baserad på Rick Yancey’s ungdomsroman med samma namn från 2013. Jag hade inte hört speciellt mycket om filmen när jag köpte hem den mer än att den skulle vara en aningen undermålig – eller något åt det hållet i alla fall. Men jag gillar Chloë Grace Moretz så den fick åka med i en beställning.

Filmen i sin helhet är en okej sci-fi actionfilm. Dess story var väldigt tilltalande för mig personligen, men filmen är å andra sidan extremt förutsägbar – faktiskt till den grad att man bara sitter och väntar på att det man vet ska hända, ska hända. Scenerna med Moretz hade kunnat kortats ned med minst tio, kanske femton minuter då de egentligen inte tillför speciellt mycket, utan blir mer som en sidostory för att ge Moretz’s karaktär ett love interest och för att tillföra ungdomligt kärleksdrama, som givetvis är helt onödigt i en film som den här.

Det låter givetvis som att jag tycker filmen är urusel, men det gör jag inte. Den är välspelad, snygg och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned den en aning och skippat allt kärleksdravel så fungerar den helt okej som en sci-fi actionfilm riktad till ungdomar.

The 5th Wave är ingenting jag kommer springa benen av mig för att se om direkt, men den är å andra sidan inte en film jag tycker är usel heller. Kort sagt så är det en mitt-i-mellan-film, som varken välter omkull soffan man sitter i eller gör att man vill stänga av den.

No Comments

The Mummy (2017) av J

september 5th, 2020 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

No Comments

The Last Boy Scout av J

september 4th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Joe Hallenbeck (Bruce Willis) är en utbränd detektiv som får ett nytt jobb på sitt bord; att skydda en strippa vid namn Cory (Halle Berry). När Cory blir mördad av några torpeder blir han tvungen att slå sig ihop med Cory’s pojkvän, ex-footballspelaren Jimmy Dix (Damon Wayans), för att lösa fallet. De inser emellertid snart att fallet går betydligt djupare än vad de till en början trott.

Jag hade inte sett The Last Boy Scout sedan jag var barn så att sätta sig och se filmen på nytt var ungefär samma sak som att se den för första gången då jag inte mindes ett skit av den. En bit in i filmen sa jag till morsan, som tittade på filmen tillsammans med mig; ”Det här är ju Die Hard 2.5”. Efter att ha googlat lite snabbt kom jag fram till att jag hade rätt – på sätt och vis.

Produktionen av The Last Boy Scout var tydligen väldigt svår och en hel del problem och bråk förekom under inspelningen. Manusförfattaren, Shane Black, vart tvungen att göra flera omarbetningar av manuset och pressen på att få med Bruce Willis och göra filmen till en Die Hard uppföljare från studion var tydligen stor. Originalmanuset som The Last Boy Scout var baserat på hade även titeln Die Hard, som Joel Silver (producent av Die Hard) fick ta av Shane Black till filmatiseringen av romanen Nothing Lasts Forever, som Die Hard är baserad på.

Att filmen släpptes ett år efter Die Hard 2 och det faktum att Bruce Willis i stort sett spelar John McClane även i den här filmen – även om karaktären har ett annat namn – gör det ganska svårt att inte göra jämförelserna. Så, på sätt och vis kan man säga att The Last Boy Scout är en inofficiell Die Hard film, typ. Om man känner för det.

Med allt det sagt så kan jag väl säga att jag gillar filmen – mycket. Filmen håller bra och är en skön 90-tals actionrykare och att det varit problem under produktionen märks inte av nämnvärt. Jag hade inte klagat över att ha sett en uppföljare eller två på den här filmen med samma karaktärer men det är ju å andra sidan ganska förståeligt att det aldrig kom någon tyvärr.

Hur som helst kommer jag definitivt se om den här – kanske i kombination med Die Hard filmerna. Rekommenderas.

No Comments

Scouts Guide To The Zombie Apocalypse av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ben (Tye Sheridan), Carter (Logan Miller) och Augie (Joey Morgan) är tre tonårskillar – och fortfarande scouter. Ben och Carter vill gå ur scouterna då de anser sig vara för gamla för det, problemet är bara att de inte vill såra Augie och scoutledaren Rogers (David Koechner). Efter att ha fått en inbjudan till en hemlig fest som ska hållas i ett övergivet industriområde bestämmer de sig för att smyga iväg ifrån campingplatsen för att festa natten igenom och återvända innan gryningen.

Väl tillbaka i staden upptäcker de att lokalbefolkningen har förvandlats till blodtörstiga zombies och de tvingas slå sig ihop med Denise (Sarah Dumont), som jobbar på den lokala strippklubben, för att rädda Carter’s syster Kendall (Halston Sage) och ta sig ut ur staden innan militären bombar staden.

Jag satt och tittade på två filmer på Kanal 12 för ett par månader sedan och Scouts Guide To The Zombie Apocalypse kom igång direkt efter den andra filmen. Jag hade egentligen tänkt gå och lägga mig men bestämde mig för att stanna uppe och titta på den, vilket det inte blev någonting av då jag fick annat att stå i. Jag gillade hur som helst det jag hann se och beställde hem filmen på bluray morgonen därpå.

Nu när jag har sett filmen i sin helhet kan jag inte säga något annat än att jag gillade den och att den mycket väl kan vara den bästa zombiekomedin sedan Shaun Of The Dead. Filmen är välgjord, effekterna är snygga, skådespelarna är suveräna och humorn är på topp. En del gags fick mig att tjuta och gråta av gapskratt och även om filmen bitvis blir ganska löjlig så kan jag inte göra annat än att älska det här. Jag menar, i vilken annan film kan man se två idioter sjunga en Britney Spears låt tillsammans med en zombie…?

Scouts Guide To The Zombie Apocalypse är God Underhållning och har du missat den här filmen tycker jag att du ska spana in den. Rekommenderas.

2 Comments

Spider-Man: Into The Spider-Verse av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Miles Morales (Shameik Moore’s röst) har precis börjat en ny skola och har svårigheter att passa in. En kväll när han besöker sin farbror Aaron (Mahershala Ali’s röst) beger de sig ner i tunnelbanan och in i en intilliggande tunnel för att måla graffiti. Väl där blir Miles biten av en radioaktiv spindel och dagen därpå börjar han märka av underliga förändringar hos sig själv.

Han beger sig tillbaka in i tunneln där han blev biten av spindeln och blir vittne till hur Spindelmannen (Jake Johnson’s röst) stoppar Wilson Fisk’s (Liev Schreiber’s röst) dimensionskorsande super-kolliderare att aktiveras med full kraft, bara för att bli dödad av Fisk efteråt. Efter att ha bevittnat sin hjälte dö framför honom lägger Miles ett löfte om att utkräva hämnd på Fisk och förstöra hans maskin en gång för alla, ovetandes att det Fisk har gjort är att ha öppnat upp dörren till andra dimensioner varpå andra varianter av Spindelmannen har hamnat i deras dimension.

Jag såg trailern för Spider-Man: Into The Spider-Verse innan någon annan film när jag var på bio och tyckte att det såg ut som en rätt frän film, men hade inga tankar på att se den. När jag långt senare gjorde en raid hos CDON och köpte hem en stor låda med filmer slank just den filmen med i min beställning.

Min erfarenhet av Spider-Man filmer sträcker sig ungefär till de två första Sam Raimi regisserade filmerna som kom under 2000-talet, allt efter de filmerna har jag inte brytt mig i att se. Med det sagt så tror jag faktiskt att Spider-Man: Into The Spider-Verse kan vara den bästa Spider-Man filmen som gjorts till dags datum och påminde mig en hel del om 2009 års Turtles Forever (recenserad här), som hade ett liknande koncept som den här filmen. Den är rolig, actionpackad, snygg och grymt underhållande. Filmens speltid på knappt två timmar susade förbi utan att jag knappt märkte av det och jag hade en jäkligt kul stund i soffan.

Gillar man Spider-Man eller animerade actionfilmer är det här ett givet val att spendera två timmar i soffan framför. Rekommenderas.

2 Comments

Guns Akimbo av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Miles (Daniel Radcliffe) är en loser. Han har ett uselt jobb utan några som helst framtidsutsikter, är fortfarande förälskad i sitt ex Nova (Natasha Liu Bordizzo) och fritiden spenderar han framför sin laptop och trollar folk på internet. Han snavar en dag över den senaste flugan på internet, Skizm och börjar genast trolla. Stort misstag. Skizm är nämligen en dödlig underground-tävling där det gäller att döda eller dödas inför en online-publik på miljoner.

Arrangörerna av Skizm uppskattar givetvis inte Miles’ trollande och efter att ha blivit kidnappad av gruppen vaknar han upp med pistoler fastnitade i händerna – och som Skizm’s senaste tävlande.

Jag hade hört en del delade åsikter kring Guns Akimbo, men hade på känn att det var en film jag personligen skulle älska efter att en bekant i en Facebookgrupp hade taggat mig i ett inlägg med trailern. Föga förvånande visade det sig att jag hade rätt.

Guns Akimbo är en ultravåldsam och over the top idiotactionrulle som bränner på i 200 knyck från början till slut med några enstaka kortare pauser här och där bara för att driva storyn framåt – som förvisso är väldigt generisk, men vem fan bryr sig om något sådant i den här typen av film? Harry Pot… erh… Daniel Radcliffe är suverän i huvudrollen som losern Miles och hans motståndare Nix, spelad av Samara Weaving, är fantastiskt överdriven och svincool. Marvel har ett och annat att lära från henne till deras kommande filmer – just saying…

Är du ute efter en skön berg-och-dalbana-rulle med tonvis av överdriven, ultravåldsam och galen action är Guns Akimbo filmen för dig och jag kan inte göra någonting annat än att ge den två tummar upp och en rekommendation.

No Comments

Sonic The Hedgehog av J

juli 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Sonic (Ben Schwartz’s röst) är född med en väldigt speciell kraft: han kan springa i överljudshastigheter. Han är dessutom en blå igelkott. Som ett barn finner han sig jagad av en stam av myrpiggsvin som är ute efter hans krafter, vilket gör att han tvingas lämna sin hemvärld med hjälp av en magisk ring.

Tio år senare har han tillsynes funnit ett nytt hem på planten Jorden – närmare bestämt i den lilla hålan Green Hills, Montana, där han i hemlighet har observerat och idoliserat den lokala sheriffen, Tom Wachowski (James Marsden) och hans veterinärflickvän Maddie (Tika Sumpter), ovetandes om att de har planer på att flytta till San Francisco då Tom har fått ett nytt jobb som polis där. Ledsen över att tvingas ständigt vara ensam lyckas han av misstag utlösa en gigantisk eletronisk chockvåg efter att ha sprungit i överljudhastighet som slår ut all elektricitet i de nordvästra delarna av USA, vilket snabbt blir uppmärksammat av regeringen som skickar ut den smått underlige, men briljante, Dr. Robotnik (Jim Carrey) för att ta reda på orsaken till händelsen – som samtidigt har en egen agenda. Efter att ha tappat ringarna som kunde hjälpt honom att ta sig ifrån Jorden slår sig Sonic ihop med Tom för att hämta ringarna som nu finns i San Francisco, med Dr. Robotnik hack i häl.

Jag har alltid varit ett stort fan av Sonic The Hedgehog spelen till Sega Megadrive (Genesis i USA) och av karaktären Sonic. Som liten köpte jag nästan alla (jag missade något enstaka nummer) serietidningar de gav ut som var baserade på Sonic SatAM TV-serien och även om jag bara lyckades se något enstaka avsnitt av den TV-serien då den enbart visades på TV3 (vilket var en av de kanaler vi inte hade hemma) så älskade jag varenda minut av den som jag faktiskt fick se när jag var på besök hos släktingar.

Det var över tjugo år sedan och mitt intresse för karaktären har väl inte direkt försvunnit, men jag var ärligt talat inte speciellt upphetsad över nyheten att en live-actionfilm med Sonic skulle komma när Paramount släppte den nyheten. Jag var mest fundersam på hur de skulle kunna skriva ihop ett manus som faktiskt skulle fungera. När filmen väl släpptes visades den enbart tidigt på eftermiddagen på min lokala biograf och om jag inte minns fel visade de den enbart dubbad till svenska bortsett från två föreställningar – mitt i veckan då jag inte kunde gå och se filmen tack vare jobb.

Med allt det sagt så har jag nu alltså slutligen sett filmen – och jag gillade den. Den kommer inte gå till världshistorien på något som helst vis, men det är en underhållande, charmig och lättsam action-komedi som fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte hur mycket de yngre tittarna skulle få ut av filmen, men för oss som växte upp med Sonic är det lite av en nostalgitripp om än i nya kläder. Sonic har samma personlighet som han har i de senare spelen och i SatAM serien; han är rapp i truten, snabb i benen och är överlag en jäkligt skön karaktär. Jim Carrey är rolig som Dr. Robotnik och han gör karaktären riktigt bra, även om hans utseende inte riktigt stämmer överens med källmaterialet förrän mot slutet av filmen.

Filmens story är ganska generisk och filmen bjuder nästan inte på några överraskningar alls, men det är å andra sidan inget större problem för den här typen av film heller. Filmen bjuder på skapligt explosiv (men barnvänlig) action och snygga effekter. Designen på Sonic är riktigt välgjord, men man får samtidigt ha i åtanke att han hade kunnat se helt annorlunda ut då Paramount beslutade att skjuta upp releasen av filmen med ett halvår för att göra om designen på honom då den första designen blev ratad med ett stort R av fans på internet. Hade de släppt filmen med originaldesignen hade antagligen filmen bombat stenhårt vid dess release – istället drog den in nästan det dubbla av sin budget bara i USA. Smart drag av Paramount. Detta har också medfört att en uppföljare redan är i produktion och verkar ska få sin release 2022.

Jag gillade i alla fall Sonic The Hedgehog. Den är inte speciellt märkvärdig och kanske inte tilltalar de som aldrig varit i kontakt med karaktären Sonic, men för mig som växte upp med honom och de första tre, fyra spelen han var med i så var det som att känna pustar från en enklare och lugnare tid. Rekommenderas.

No Comments

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud