| Subcribe via RSS

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

Rambo av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har dragit sig tillbaka och lever nu mer ett stillsamt liv i Thailand. En grupp missionärer tar kontakt med honom för att få hjälp att ta sig in i grannlandet Burma – som är en krigszon – med medicin och sprituell hjälp. Efter att först ha nekat dem går han med på deras förfrågan och tar dem in i det krigshärjade landet.

Han blir några dagar senare kontaktad av missionärernas uppdragsgivare och får då veta att gruppen har blivit tillfångatagna av militära styrkor i Burma och blir ombedd att ta en grupp legosoldater in i landet för att frita dem.

Den fjärde Rambo filmen är – för mig – den andra bästa Rambo filmen. Den är extremt grafisk och påvisar sådant våld som skulle sätta morgonkaffet i halsen på censuren under 80-talet i Sverige. Folk skjuts i småbitar, kroppsdelar flyger åt alla möjliga håll och det blir gigantiska hål i de som skjuts. Filmens action är så långt ifrån nedtonad det bara går att komma och slår nog faktiskt andra actionfilmer med extremt våld lite grann på fingrarna än idag.

Rambo från 2008 är en jävligt bra och jävligt våldsam actionfilm – som också, i allt våld, doppade tårna lite grann i verkligheten. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar om filmen också.

No Comments

Rambo III av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

Rambo III är nog den filmen av de tre första filmerna som det diskuterades mest om på skolgården när jag var liten. Inte för att någon av oss hade egentligen sett filmen, utan mer för att den var förbjuden för oss ungar att se. Det var ju en våldsam vuxenfilm om en en-mans-armé och bara det i sig var ju skitcoolt.

Så här cirkus tjugo år efter att jag såg den för första gången tycker jag väl att den håller rätt bra fortfarande. Den är inte alls i samma liga som den första filmen, men den är å andra sidan dummare än den andra filmen i franchisén – och mer actionpackad. Hela filmen känns som en B-film med en riktigt fläskig budget bakom sig.

Filmens story borde vara bekant; Rambo (Sylvester Stallone) blir tillfrågad av överste Trautman (Richard Crenna) att följa med in i det Soviet-belägrade Afghanistan för att hjälpa rebeller där slå tillbaka det sovjetiska hotet. Rambo tackar nej och Trautman blir senare tillfångatagen. Rambo beger sig in i Afghanistan för att rädda sin vän och före detta kommendör. Action följer.

Det är dumt, det är bombastiskt och det är jäkligt underhållande att titta på medan Stallone ger ryssarna på nöten. Stallone är i toppform och Crenna (som även medverkade i spoofen Hot Shots! Part Deux några år senare, där han i stort sett spelar samma roll som här) är lika bra här som i de två tidigare filmerna – om inte bättre, då han har lite mer att göra här än i föregångarna.

Rambo III må vara mer intelligensbefriad än sina föregångare (eller åtminstone den första filmen), men den har bra action och får jobbet gjort. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Rambo: First Blood Part II av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

Rambo: First Blood Part II är väl nästan lika ikonisk som First Blood egentligen och är väl en av de första actionfilmerna från 80-talet som dyker upp i huvudet när ämnet kommer upp. Jag minns än idag hur förbjudna ”Rambo filmerna” (det vill säga den här filmen och Rambo III) var och att man som barn minsann inte fick titta på sånt.

Filmen i sig är ju inte i närheten så bra som den första filmen, vilket den väger upp med att slänga in mer och våldsammare (och dummare) action än sin föregångare. Filmen är ju dock fortfarande välspelad och jag tycker fortfarande Stallone håller en rätt hög klass här trots det mer korkade manuset. Richard Crenna är fortfarande grym som Trautman och Charles Napier är fantastisk som byråkrataset Murdock.

Utav de tre första filmerna tror jag nog dock att det här är den jag gillar minst, faktiskt. Förstå mig rätt, jag gillar den, men den är inte tillräckligt seriös för att ligga i samma liga som den första filmen, men den är samtidigt inte lika hjärndöd och uppblåst som Rambo III utan hamnar någonstans mitt emellan de bägge filmerna. Den är en mellanfilm och den känns verkligen som det – vilket i sig inte är dåligt, men inte superbra heller. Hur som så får den en marginell tumme upp.

Vad handlar filmen om då? Va? Öh, Rambo (Sylvester Stallone) åker tillbaka till Vietnam för att samla på sig bevis om att amerikanska fångar fortfarande hålls fångna i läger där – action följer.

No Comments

First Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Om du gillar actionfilm och aldrig har sett First Blood, vad har du isåfall gjort med ditt liv de (nästan) senaste fyrtio åren? Jag har väldigt svårt att tro att First Blood behöver någon närmare presentation egentligen, vi är ju alla bekanta med filmen; baserad på David Morrell’s bok med samma titel från 1972 berättar filmen om vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) som hamnar i luven med rättvisan i den lilla hålan Hope när han anländer dit för att besöka en av sina krigskamrater och blir mot sin vilja indragen i ett guerilla-krig med polismakten, som är ledda av sheriff Teasle (Brian Dennehy) i den omkringliggande skogen.

Vad fan finns det att skriva om First Blood som inte sagts en miljon gånger tidigare? Inte ett jävla dyft, skulle jag säga. Det är en sjukt välspelad (i synnerhet av Stallone, Dennehy och Richard Crenna), spännande och fängslande actionfilm som håller en i ett järngrepp från det att skiten träffar fläkten till sluttexterna, trots att jag har sett den så pass många gånger som jag gjort.

Jag undrar dock hur filmen hade blivit (och mottagits) om de hade följt Morrell’s bok närmre än vad de faktiskt gjorde. Jag har inte läst boken, men som jag har förstått det gjorde de ganska stora förändringar i filmen då Rambo i boken går berserk och har ihjäl flertalet poliser – samt att slutet är överlag helt förändrat från boken till filmen då potentiella uppföljare inte hade kunnat göras om de följt det. Det hade i alla fall varit intressant att se hur filmen hade blivit om de följt boken mer.

Hur som helst; har du inte sett First Blood, varför sitter du då här och läser? First Blood är inte en film man ska sitta och läsa om, utan en film man ska se. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar kring de tre första Rambo filmerna här.

No Comments

Bloodshot av J

mars 15th, 2020 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Soldaten Ray Garrison (Vin Diesel) bevittnar hur hans fru blir mördad och blir sedan skjuten i ansiktet själv – bara för att vakna upp i en forskningsanläggning. Han får veta att han har dött och att de igenom avancerad teknologi har lyckats återuppliva honom och gett honom övermänsklig styrka och förmågan att läka sår inom loppet av några sekunder med hjälp av mikroskopiska robotar som flödar i hans blodomlopp. Han minns till en början ingenting men börjar snart få upp minnesbilder av hans frus och hans egen mördare, eller åtminstone den han tror som ligger bakom hans frus och hans egen död. Han inser snart att allt han får veta inte är att lita på och frågan är; kan han ens lita på sig själv?

Bloodshot är en sci-fi action rulle baserad på serietidningarna med samma namn från Valiant Comics. Jag hade aldrig hört talas om varken karaktären eller Valiant Comics innan jag såg filmen, så hur trogen filmen är källmaterialet har jag ingen aning om. Det jag däremot kan säga om filmen är att det är en skön popcorn berg-och-dalbana. Den bjuder på en hel del action; folk som flyger åt alla håll, explosioner, skottlossningar till höger och vänster och filmen känns bitvis nästan TV-spelsaktig (vilket den nästan ser ut att vara emellanåt också).

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att dess åldersgräns i staterna är PG-13, vilket motsvarar våran 11 årsgräns här i Sverige, vilket automatiskt gör filmen betydligt mer blodfattig än vad den borde ha varit. Så, det våldet som HADE kunnat vara där fanns alltså inte där – vilket det borde ha varit då filmen i stort sett är bäddad för over the top våld.

Hur som helst så gillade jag filmen. Den är inte speciellt smart, men den har några oväntade vändningar här och där och om man – som mig – inte har läst serietidningarna och bara ser den som ytterligare en action rulle med Vin Diesel så fungerar den alldeles utmärkt (såvida man inte är en jättebebis och grinar så fort CGI används i moderna filmer då det används väldigt flitigt här). Filmen får en tumme upp från mig och en rekommendation, även om jag har svårt att se mig själv ha någon större brådska att se om den på bluray när den släppts på det formatet.

No Comments

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

Batman: The Killing Joke av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Jokern (Mark Hamill’s röst) har återigen lyckats rymma från Arkham Asylum och har satt sitt sikte på Kommisarie Gordon (Ray Wise’s röst) med ett enda syfte; att bevisa att allt som krävs är en dålig dag för att man ska kunna bli lika galen som honom. Kan Batman (Kevin Conroy’s röst) stoppa hans vansinniga plan i tid?

Batman: The Killing Joke är baserad på serien med samma namn från 1988, som fungerar som en originstory för Joker. Men då serien bestod av strax över sextio sidor behövdes det hela paddas ut för att få ihop en 60+ minuter film. Så, filmen inleds med material som inte har någonting överhuvudtaget med The Killing Joke att göra under de första trettio eller så minuterna för att sedan hoppa in i källmaterialet. Jag är ganska kluven kring vad jag tycker om den här filmen egentligen…

Å ena sidan gillar jag den mörkare och mer vuxenorienterade tonen filmen har, men å andra sidan känns det som att de första trettio minuterna av filmen är slutet på en film och när de väl börjar använda källmaterialet från serien så känns det som att en ny film startar från ingenstans. Skiftningen mellan den första delen av filmen och den andra känns väldigt abrupt och ärligt talat tror jag att de bägge delarna hade fungerat bättre var för sig i varsin trettio minuters kortfilm istället för den här mashupen då de bägge delarna har så olika ton.

Även om jag tycker att serien är helt okej så kan jag inte direkt påstå att jag är något jättestort fan av den. Den här adoptionen av serien är väl okej för vad den är antar jag, men den hade antagligen fungerat bättre som jag skrev här ovanför som en egen kortfilm på runt trettio minuter. Animationerna är snygga och voiceactingen är bra – i synnerhet Kevin Conroy och Mark Hamill, som gjort rösterna till de karaktärerna i flera andra Batman produktioner, däribland Batman: The Animated Series från 90-talet och Arkham spelen.

Jag är som sagt ganska kluven vad jag tycker om filmen på det stora hela. Jag gillar som sagt den lite mörkare och vuxnare tonen filmen har, men tycker samtidigt att dess första och andra del skär sig i ton och berättande. Filmen hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är, men den är å andra sidan inte en fullständig katastrof som inte går att titta på. Den duger väl, skulle jag säga.

No Comments

Need For Speed av J

januari 7th, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Streetracingföraren och mekanikern Tobey Marshall (Aaron Paul) har suttit två år bakom galler för ett dråp han inte begått och har nu släppts villkorligt fri. Han ser sin chans att utkräva hämnd på sin rival Dino Brewster (Dominic Cooper) som var den som satte dit honom och få upprättelse genom att medverka i det ultimata streetracet DeLeon – ett hemligt och högrisk race som enbart de bästa förarna får medverka i.

Den amerikansk-indiska samproduktionen Need For Speed från 2014 är en cash-in på EA publicerade spelserien med samma namn. Filmens story är så klart av den extremt generiska sorten och filmen i sig tickar av varenda klyscha som finns i biljaktsgenren. Med det sagt hade jag jävligt kul i soffan i strax över två timmar och var det något filmen inte var så var det tråkig, trots att jag kunde förutse ungefär varenda sak som skulle hända i den. Filmen är dummare än en säck med blomkål, men jag är okej med det. Filmen bränner på i tvåhundrafemtio knyck och det rör i stort sett hela tiden på sig, vilket gör den till en skön popcornrulle man kan stänga av hjärnan i strax över två timmar till.

Need For Speed fungerade finfint här och jag kommer definitivt att se om den. Den får en tumme upp och en rekommendation. Nu är det bara att vänta på uppföljaren som tydligen verkar vara produktionslimbo…

No Comments

Doom: Annihilation av J

januari 6th, 2020 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Nevada vid en hemlig forskningsanläggning ägt av företaget United Aerospace Corporation (UAC) förbereder man en volontär att gå igenom en av de två uråldriga teleportrarna man kallar för ”Gates”, för att i nästa sekund befinna sig på forskningsanläggningen belägen på den större och inre av Mars månar, Phobos, där den andra teleporten är belägen. Experimentet lyckas, men till ett pris; volontären kommer ut vanställd och förändrad ur teleporten. Mot sin kollega Dr. Ahmed Kahn’s (Hari Dhillon) önskningar bestämmer sig Dr. Malcolm Betruger (Dominic Mafham) att han själv ska gå igenom teleporten på Phobos för att dyka upp i Nevada, vilket resulterar i en mörkläggning av basen.

Samtidigt anländer en grupp UAC marinkårssoldater till Phobos på uppdrag att vakta basen efter att deras löjtnant, Joan Dark (Amy Manson), motsatt sig order, varpå hela gruppen ska göra vakttjänst som straff. De upptäcker ganska omgående vid deras ankomst att någonting inte står rätt till vid basen och väl inne inser de snart att någonting har gått fruktansvärt fel där.

DOOM är en franchisé med spel som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat igenom varje spel i serien och väntar nu på att DOOM Eternal äntligen ska släppas så jag återigen får axla rollen som The Doom Slayer. Men i och med att 2016 års DOOM vart en braksuccé bland både fans och kritiker var det väl föga förvånande att vi skulle få en ny film baserad på universumet, dessvärre skulle vi få vänta ända till i slutet av förra året innan den kom i form av Doom: Annihilation – lagomt i tid för att casha in inför DOOM Eternal.

Doom: Annihilation är en direkt-till-video produktion som inte har någonting att göra med filmen från 2005 med Dwayne Johnson och Karl Urban, vilket så klart gör filmen till en reboot. Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att filmen är okej för vad den är och för vad den försöker att göra. Hela filmen är ett enda stort kärleksbrev till spelfranchisén med tonvis av referenser både till spelen och gubbarna på id Software (skaparna av DOOM, för dig som inte är påläst eller bryr dig), samtidigt som det finns en handfull referenser till spelfranchisén Wolfenstein också. Filmen är en B-film och att man kan ganska omgående se att det är en direkt-till-video produktion, men den levererar å andra sidan en hel del action och är man ett fan av spelen kommer man känna igen antagligen varenda referens de bränner av här. Det märks att regissören och manusförfattaren Tony Giglio är ett fan av spelen och att han här har försökt att visa sin kärlek till dem så gott han har kunnat trots en knaper budget.

Skådespelarinsatserna varierar något. Den som gör bäst prestation här är nog Dominic Mafham skulle jag tro, som mot slutet av filmen tuggar frenetiskt på dekorerna. Amy Manson är okej i huvudrollen, men jag tycker personligen att James Weber Brown i rollen som Captain Hector Savage borde ha innehaft den rollen då snubben inte bara liknar DOOM Guy från DOOM spelen, han använder även ett av DOOM Guy’s mest ikoniska vapen i filmen (vilket i och för sig Manson också gör, men you get my point). Men som med många andra filmproduktioner har så klart filmmakarna även här vikit sig för den vedervärdiga SJW-skaran (som inte ens är målgruppen för den här filmen) för att inkludera en ”stark och självständig” kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig, som det är i originalmaterialet. Det är inte lika skitnödigt uppenbart med vad filmmakarna försöker göra här som i exempelvis Terminator: Dark Fate (recenserad här), men det är samtidigt en onödig förändring i storyn som inte alls behövdes. Nåja, SJW-vinkeln i filmen märks inte av supermycket även om den är där och Manson gör som sagt en okej insats, så det är egentligen ingenting som direkt stör även om jag tycker att det hade varit trevligt om de hade varit trogna originalmaterialet lika mycket på den punkten som de försökt vara med det mesta andra i filmen.

Effekterna ser överlag ganska bedrövliga ut och jag misstänker att de blåste större delen av budgeten på de sista tio minuterna av filmen som, faktiskt, ser ganska bra ut. Men även om effekterna ser rätt taskiga ut överlag så var det samtidigt något jag hade räknat ganska kallt med – och jag är okej med det. Filmen var aldrig menad att gå upp på vita duken och det märks att de gjort vad de kunnat med den tighta budgeten de haft. Jag hade givetvis hellre sett att filmen hade fått en stor budget och haft välgjorda effekter, med lite mer välkända ansikten framför kameran men man kan väl inte få allt antar jag.

Hur som helst så är Doom: Annihilation en okej direkt-till-video actionfilm, även om jag inte skulle säga att det är en direkt bra DOOM film. Å andra sidan var ju inte 2005 filmen det heller och den här filmen kommer, om man tänker efter, närmare än den. Faktum är att direkt efter att jag hade sett klart filmen var jag av den åsikten att 2005 filmen var bättre än den här, men nu när jag har fått smälta filmen lite grann och fundera så tycker jag nog att man inte riktigt kan jämföra de två filmerna heller då de är två helt olika filmer, både i stil, kaliber och action. Medan 2005 filmen var betydligt mörkare (bokstavligt talat) och lågmäld i sin action är den här filmen mer högljudd och bombastisk – om än på ett B-aktigt sätt. Med det sagt; jag tycker att bägge filmerna är okej för vad de är, även om ingen av dem är direkt bra DOOM filmer.

Nåja. Jag skulle nog inte rekommendera den här filmen till fans av spelen då många (efter vad jag har läst i alla fall) verkar hata den, men gillar man B-actionfilmer som utspelar sig ute i rymden så kan det nog vara något att sätta tänderna i.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud