Helt Perfekt Glob

Uncharted av J

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

Jurassic World Dominion av J

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Nobody av J

Hutch Mansell (Bob Odendirk) lever ett monotont liv och varenda dag verkar vara en upprepning av den förra. När två inbrottstjuvar plötsligt bryter sig in i hans hus en natt låter han bli att försvara sig själv och hans familj i hopp om att förhindra ytterligare våld. I efterspelet leder den ena händelsen till den andra och han finner sig snart som måltavla för den ryska maffialedaren Yulian Kuznetsov (Aleksey Serebryakov), efter att ha bankat skiten ur hans lillebror. Det Yulian emellertid inte vet är att Hutch inte är vem som helst, utan en man med ett blodigt och våldsamt förflutet som nu har flutit tillbaka upp till ytan…

John Wick 3.5… eh, ursäkta, Nobody från förra året var en av de där filmerna jag hörde en hel del om när den kom och många sa att det troligen var deras favoritfilm från 2021 – och jag kan på sätt och vis se vart de kommer ifrån, även om jag kanske inte håller med dem. Nobody hade lika gärna kunnat hetat John Wick 3.5 då likheterna mellan den franchisén och den här filmen är enorma – vilket kanske inte är så konstigt då manusförfattaren för de tre första filmerna, Derek Kolstad, skrev manuset till Nobody.

Hur som helst bjuder Nobody på bra med slagsmål, action, pang-pangande, explosioner, snabba klipp, mörk humor och God Underhållning. Att se Christopher Lloyd och Michael Ironside (i varsin mindre biroll) igen var riktigt trevligt också, även om bägge dessa herrar har börjat bli till åren nu.

Nobody är i alla fall en underhållande actionfilm som har en lite långsam och trevande start, men som levererar som en snyting när den väl kommer igång. Rekommenderas.

Wrath Of Man av J

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

Jungle Cruise av J

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

Sonic The Hedgehog 2 av J

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

Mortal Kombat (2021) av J

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

The Forever Purge av J

Året är 2048, åtta år efter att Charlene Roan blev vald till president och avskaffade The Purge, och New Founding Fathers of America (NFFA) har återtagit kontrollen över det amerikanska parlamentet och återinställt den blodiga och årliga högtidsdagen. Många utanför det styrande partiet är oroade över att den kommande Purgen kommer att tillfoga betydligt mer skada till landet än vad NFFA inser efter att den rasistiska grupperingen Purge Purification Force (PPF) har skapats och fått anhängare nationen över efter att de blivit återvalda.

Det gifta migrant paret Juan (Tenoch Huerta) och Adela (Ana de la Reguera) tar sig illegalt över gränsen från Mexiko till Texas för att undslippa en mexikansk kartell och starta ett nytt liv. Tio månader senare går det här årets The Purge av stapeln, vilket kommer få oanade konsekvenser då PPF vägrar lägga ner sina vapen morgonen efter och jagar alla de som de anser inte vara amerikaner. Tillsammans med Juan’s kollega T.T. (Alejandro Edda), Juan’s chef Dylan Tucker (Josh Lucas), hans fru Cassidy (Cassidy Freeman) och syster Harper (Leven Rambin) beger sig Juan och Adela iväg för att försöka ta sig till Mexiko för en fristad från det kaos som nu härjar över hela landet…

När jag såg den fjärde filmen i The Purge franchisén, The First Purge, för första gången var jag övertygad om att den skulle bli den sista filmen i franchisén då TV-serien av The Purge hade nyligen gått klart sin första säsong (av två) och jag trodde att konceptet med The Purge skulle fortsätta där istället för att ytterligare filmer skulle göras. Tji fick jag. The Forever Purge är den femte – men inte sista – filmen i franchisén.

The Forever Purge är mer av samma sak som de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kunde erbjuda, samtidigt som den drar konceptet till dess yttersta spets. Medan de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kändes som avlägsna dystopier, är The Forever Purge mer verklighetsförankrad om man ska se till vart den uppenbarligen tagit inspiration ifrån – och är väl således kanske den (hittills) mest skrämmande och mörka filmen i franchisén.

Hur som helst så gillar jag The Forever Purge. Den är våldsam, högljudd, bombastisk och nattsvart – och är antagligen den mest politiska filmen hittills (mer än The First Purge), då den tydligt tagit inspiration från de senaste årens USA. Det var ingenting som störde mig när jag såg filmen, även om jag i regel brukar avsky när filmskapare försöker köra ner deras politiska åsikter i min hals – att konceptet kring The Purge alltid har fängslat mig spelar säkerligen in här.

The Forever Purge är i mina ögon en bra film, även om jag hellre hade sett att TV-serien hade fått några fler säsonger då jag tycker att konceptet med The Purge passar sig bättre i en TV-serie än i filmer. Nåja… franchisén är inte död än hur som helst då en sjätte film redan är under produktion. När den släpps återstår att se. The Forever Purge får en rekommendation från mig.

Läs gärna mina recensioner av 1, 2, 3 och 4 – samt den första säsongen av TV-serien.

The Car: Road To Revenge av J

Distriktsåklagaren James S. Caddock (Jamie Bamber) har lyckats införa hårdare straff mot de gängkriminella som terroriserar staden han jobbar i. Dödsstraff utförs numer direkt i rättegångssalen efter att klubban slagits och målet är avslutat.

Efter att Caddock lyckats få tag i ett chip med information som skulle kunna sätta dit en hel organisation blir han misshandlad och sedan utslängd från sitt kontor från en av de högsta våningarna i en skyskrapa – rakt ner på hans nya, moderna bil. På ett mystiskt sätt verkar Caddock’s medvetande ha blivit överfört till bilen, som kort efter hans död börjar att söka upp de ansvariga för att utkräva hämnd.

The Car: Road To Revenge är en av alla uppföljare antagligen ingen såg komma – eller bad om. Vad tankeprocessen bakom att göra en uppföljare, till en film som nutidens yngre filmtittare antagligen aldrig hört talas om, är har jag ingen aning om. Jag har svårt att tro att filmen skulle bli en kioskvältare i dess intäkter – i synnerhet då den är producerad av Universal 1440 Entertainment, Universal’s förgrening för B-film. Filmen är i alla fall vad man kan förvänta sig; en modern B-film med låg budget som inte är speciellt bra, men som åtminstone är bättre än valfri Asylum film.

Skådespelarna gör ett okej jobb med vad de har att tillgå men manuset är å andra sidan väldigt generiskt och ärligt talat ganska tråkigt, trots att filmen har (till en viss del) en cyberpunk-aktig stil. Man vet exakt vad som komma skall och filmen bjuder inte direkt på några överraskningar, utan förlitar sig istället på att blåsa på med uppenbart CGI-våld i överflöd – vilket i det långa ledet blir en aningen tradigt och tröttsamt.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att The Car: Road To Revenge är okej – åtminstone för en engångstitt. Filmen har en handfull saker som fungerar rätt bra, men tack vare sin lägre budget och generiska berättelse som inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så faller filmen en aningen platt. Men, jag ser hellre om den här filmen än valfri Asylum titel.

The Car av J

Santa Ynez är en sömnig och tyst småstad i öknen, vars lugna och trygga idyll slås i spillror efter att en liftare blivit överkörd av en stor svart bil. När även kropparna efter två cyklister hittas står det klart för den lokala polisstyrkan att de har fått en galning på halsen.

Efter att fler fallit offer för den svarta bilen, däribland en handfull poliser, börjar det gå upp för Wade Parent (James Brolin) och hans poliskollegor att de har att göra med någonting övernaturligt då bilen visar sig vara förarlös…

The Car från 1977 är en film jag haft på min radar under flera år och som jag har hört en del om då och då på olika podcastar. Jag vet att filmen även befann sig på IMDB’s Bottom 100 – listan över de 100 filmer som fått lägst betyg baserat på röster och deras betygsättningar – för några år sedan, på vilken den inte längre befinner sig.

Nu när jag hur som helst har sett filmen själv så har jag ingen som helst förståelse för vad The Car överhuvudtaget gjorde på den listan till att börja med. The Car är i stora drag en Jaws rip-off, fast istället för en haj som äter sina offer är det en stor svart bil som kör ihjäl dem – och det funkar. Det funkar jävligt bra, skulle jag säga.

The Car är måhända en aningen cheesig stundtals och dess premiss (som säkert inspirerade Stephen King när han skrev sin roman Christine, som samma år, 1983, fick en filmadoption av John Carpenter), är överlag en aningen korkad men filmen är actionpackad och blir aldrig nämnvärt tråkig. De lugnare partierna är lagomt långa för att hålla tempot uppe och föra handlingen framåt utan att det känns som att filmen står still.

Jag vart förvånad över hur mycket jag gillade The Car. Jag hade förväntat mig någonting betydligt mindre intressant och underhållande än vad jag fick. Filmen är inget mästerverk, men den underhåller gott under de snett över nittio minuter den rullar på under. Rekommenderas.