Helt Perfekt Glob

Cruising av J

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.

Ocean’s Thirteen av J

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

Glengarry Glen Ross av H

Nästa veckas film på DVDWeeklyPodcast-forumet valdes till Glengarry Glen Ross. I 100 minuter följer vi fyra marksäljare och deras problem via många och långa konversationer, och det kanske inte låter så upphetsande men dialogen är så välskriven och skådisarna som framför den är inga nybörjare heller. Al Pacino, Jack Lemmon, Alec Baldwin, Kevin Spacey, Ed Harris och Alan Arkin sköter sitt jobb och hela filmen har en bisarr ton över sig, inte minst på grund av det ovanliga temat.

Glengarry Glen Ross är mycket tydligt ursprungligen en teater. Scenerna är få och dialogen ligger i förgrunden. Jag tycker det finns drag av den här filmen i dialogen i The Big Lebowski, långa tankeströmmar där folk ibland pratar om flera saker samtidigt.

Kan jag rekommendera den här filmen? Jag förvånades själv över att jag såg hela filmen i ett streck trots min rastlöshet, det måste bero på att filmen egentligen inte har några döda ögonblick. Den är alltid intressant även om det faktiskt inte händer särskilt mycket. Det är en kombination av bra dialog och ovanlig miljö som gör att det funkar. Kanske något om du känner dig för intellektuell för karatesparkar.