Spy Kids 3-D: Game Over av J
Spoilervarning. Juni (Daryl Sabara) har sagt upp sig ifrån OSS och Spy Kids-programmet och arbetar nu mer ensam som privatdetektiv. Detta vänder dock då han blir kontaktad av OSS, som förklarar för honom att Carmen (Alexa Vega) har försvunnit under sitt senaste uppdrag; att infiltrera och stänga ner det nya spelet Game Over, som är skapat av den ondskefulle Leksaksmakaren (Sylvester Stallone). Juni tar på sig uppdraget att hitta sin syster, rädda henne och stänga av Game Over en gång för alla – innan det är för sent.
Jag börjar med rollistan (bortsett ifrån Sabara, Vega och Stallone): Antonio Banderas, Carla Gugino, Holland Taylor, Matt O’Leary, Emily Osment, George Clooney, Steve Buscemi, Tony Shalhoub, Alan Cumming, Danny Trejo, Cheech Marin och Bill Paxton. Vad har alla dessa personer gemensamt? Alla har varit med i minst en tidigare Spy Kids film – och i den här tredje filmen har de också roller, men otroligt små. Vi fortsätter: Ricardo Montalban, Salma Hayek och Mike Judge. Vad har de här personerna gemensamt? De har större roller än personerna nämda här ovan. Dessutom har både Montalban och Judge medverkat i en respektive två tidigare Spy Kids filmer. Och.. ehum.. slutligen har vi Elijah Wood i en löjligt kort roll mot slutet av filmen. Han är med i ca 10 sekunder, eller nåt.
Meneee… hur är filmen då? Ptja, mjae. Hyfsad. Bättre än tvåan, men sämre än ettan. Den här tredje installationen känns lite mer sammanhängande och inte lika flängig som den andra filmen, men den lider precis som sina föregångare av utdaterade CGI effekter som ser rätt töntiga ut i dagens läge och framkallar mer gapskratt än flämtningar. Att många av de gamla karaktärerna utelämnats till större delen tycker jag är rätt snålt också. Jag får helt enkelt känslan av att.. eh.. att Spy Kids 3-D: Game Over inte är en Spy Kids film när jag tittar på den. Den hade lika gärna kunnat heta Game Over och det hade passat ungefär lika bra. Varför? Enkelt; man tappar den röda tråden till de tidigare filmerna titt som tätt och då och då hajar jag till och funderar vilken film det egentligen är jag tittar på.
Men som sagt; den tredje filmen är bättre än den andra, men sämre än den första. Dessutom tycker jag att det här inte är någonting som ligger i toppskiktet på Robert Rodriguez karriär – eller någon av de andra som var inblandade. Så. Slutdomen blir; urmjölkning, men helt okej rulle. Den är nog mer underhållande för den yngre publiken, skulle jag tro.
