John Wick av J
John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.
John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.
Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.