Helt Perfekt Glob

Two And A Half Men – Season 12 av J

Walden (Ashton Kutcher) har kommit till insikt med en sak; han har ingen arvinge om han skulle dö. Han tar det stora beslutet att försöka adoptera, men får snabbt avslag då han är singel och man. Det dröjer dock inte länge förrän han kommer på en briljant idé för att få adoptera; att gifta sig med Alan (Jon Cryer) och utge sig för att vara gay.

Det är med ett tungt hjärta jag säger adjö till Two And A Half Men. I tolv säsonger har serien rullat och den har nu äntligen avverkat sitt sista avsnitt. Serien har haft sina upp- och nedgångar (speciellt under de sista 4 säsongerna då inte Charlie Sheen var med), men har oftast roat mig och fått mig att gapskratta många, många gånger. Säsong 12, som är en av de kortare säsongerna, fortsatte på den inslagna vägen sedan säsong 11 och var mer eller mindre bra rakt igenom. Det sista avsnittet (som var ett dubbelavsnitt) var troligtvis det bästa på flera säsonger och en bra avslutning på serien.

Mycket mer än så finns egentligen inte att skriva. Two And A Half Men må ha blivit sämre sedan Charlie Sheen försvann efter säsong 8, men de sista fyra säsongerna med Ashton Kutcher har haft sina stunder och säsong 12 har troligtvis varit den bästa av dem, för att inte tala om att den gav serien ett värdigt avslut. Rekommenderas. Hej då Two And A Half Men…

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 – 7, 8, 9, 10 och 11 också.

Blackout av J

Den astmatiska Claudia (Amber Tamblyn) är traumatiserad efter att hennes mormor blivit påkörd och ligger inför döden. Hennes sista vilja är att Claudia ska hämta ett fotografi av henne och hennes bortgångne man i lägenheten där de bor. Doktorn Karl (Aidan Gillen) är en änkling vars fru tog sitt liv och lämnade honom ensam med deras dotter, som ska komma på besök i hans övernattningslägenhet som han behöver röja upp i. Tommy (Armie Hammer) är en ung man som bestämt sig tillsammans med sin flickvän Francesca (Katie Stuart) att rymma från hennes våldsamme och spelande fader till Paris.

Claudia, Karl och Tommy kliver in i hissen i lägenhetshuset de bor i och minuterna senare slår ett strömavbrott till och hissen stannar mellan två våningar. Timmarna går och ingen hjälp kommer och vad värre är, en av dem får allt svårare att dölja sitt rätta jag; en psykopat som snart inte kan hålla tillbaka impulsen att döda.

Blackout visades i en 120 minuters version på European Film Market, men när den senare släpptes på dvd fick filmen bara en speltid på ca 85 minuter (vilket är den versionen jag såg). Detta märks sisådär. Troligtvis går 120 minuters versionen in djupare på karaktärerna och utvecklar dem betydligt mer än vad 85 minuters versionen gör, men samtidigt räknar man ut vem som är psykopaten efter fem minuter så det spelar troligtvis inte någon större roll. Filmen i sig är fruktansvärt förutsägbar och blir man förvånad över någonting som händer i filmen lär man aldrig ha sett en thriller förr. Eller en hiss-film heller för den delen. Skådespelarna är väl bra, men manuset känns inte helt genomtänkt och de överraskningar som finns där dör ganska snabbt ut om man har mer än fem hjärnceller. Det är inte nämnvärt spännande och även om det inte blir skitsegt så känns det som att filmen står på tomgång under flera partier; det är helt enkelt inte intressant då vi redan vet vem som är psykopaten i hissen.

Det är synd att Blackout är så jävla förutsägbar, jag menar, den hade potential men det skiter sig ganska snabbt. Jag hade hoppats på en nagelbitare, men fick istället en film där jag visste hur det skulle sluta tio minuter in. Trist.

Django Unchained av J

Jag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

Two And A Half Men – Season 11 av J

Alan (Jon Cryer) får sig sitt livs chock en dag när han öppnar ytterdörren; där står en stupfull ung kvinna, Jenny (Amber Tamblyn), som utger sig för att vara hans brorsdotter – Charlie’s dotter. Walden (Ashton Kutcher), som börjar bli ganska less på att alltid ha folk i sitt hus, tar motvilligt emot Jenny som inneboende. Samtidigt försöker Alan att vinna tillbaka sitt ex’s hjärta, som i sin tur försöker få sin nuvarande pojkvän att gifta sig med henne…

Säsong 11 av Two And A Half Men är som att få frisk luft efter att någon har lagt av en brakskit; det är faktiskt en riktigt jävla rolig säsong. Största anledningen är troligtvis att de tagit in Amber Tamblyn, vars karaktär är typ en kvinnlig version av Charlie Sheen’s gamla karaktär – vilket var den bästa karaktären i serien. Jag bockar och tackar för en bra säsong efter den värdelösa säsong 10 och ser fram emot säsong 12 som släpps i höst.

Sugen på mer läsning? Läs då gärna mina recensioner av säsong 1 – 7, 8, 9 och 10!