Helt Perfekt Glob

Silent Night av J

Nell (Keira Knightly), hennes man Simon (Matthew Goode) och deras söner Art (Roman Griffin Davis), Hardy (Hardy Griffin Davis) och Thomas (Gilby Griffin Davis) välkomnar sina vänner och familj till vad de lovar ska bli ett perfekt julfirande. Perfekt, med det lilla undantaget att alla kommer att dö…

Den brittiska filmen Silent Night från 2021 börjar som en gapskrattsrolig komedi, där karaktärerna slänger käft med varandra på bästa brittiska sätt och använder ord som ”piss off”, ”arsehole” och ”cunt”. Jag satte dock skrattet i halsen när jag väl började inse vart filmen var på väg och ju längre den pågick desto mer knöt det sig i magen på mig – åtminstone fram till det löjligt uppenbara (men samtidigt jävligt mörka) slutet som fick mig att utbrista ”Jag fucking visste det!”.

Jag tänker inte gå in speciellt mycket mer än så på filmen. Det är en riktigt bra och skrämmande film om något som vi kanske står inför om saker och ting vill sig riktigt jävla illa med tanke på hur det ser ut där ute i världen just nu…

Rekommenderas.

Malignant av J

Den gravida Madison’s (Annabelle Wallis) värld vänds upp och ned i en handvändning efter att ett mystiskt inbrott resulterat i hennes makes död och att hon återigen fått ett missfall. Inte långt efter börjar hon få paralyserande syner av brutala mord – mord som senare visar sig inträffa på riktigt…

Malignant är en av de där filmerna jag såg trailers för när jag var på bio i slutet på förra sommaren och jag hade väl egentligen inga planer på att skynda med att se den, men efter att ha hört en del bra om den hamnade den på min ”att se” lista rätt snabbt. Tyvärr hann jag aldrig se den på bio, vilket är något jag ångrar nu i efterhand då det visade sig att Malignant var en film som föll mig alldeles utmärkt i smaken.

Går man in i Malignant i tron om att se en gravallvarlig modern skräckfilm – likt de flesta andra skräckfilmer James Wan regisserat tidigare – lär man bli ganska besviken när sluttexterna väl börjar rulla. Filmen börjar förvisso på en ganska seriös not, men allt eftersom den rullar på byts den seriösa tonen ut och hela filmen blir i slutändan fullkomligen bonkers – och jag älskade det.

Kort sammanfattat; Malignant är God Underhållning och jag kan inte göra annat än att ge den en varm rekommendation. Se den innan du läser någonting annat om den. Du kan tacka mig sen.

The Mummy (2017) av J

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

Annabelle av J

John (Ward Horton) har hittat den perfekta presenten till sin havande fru Mia (Annabelle Wallis); en vacker, gammaldags docka i en äkta vit bröllopsklänning till Mia’s samling. Samma kväll bryter sig två medlemmar i en satanisk kult in i deras hem och attackerar paret. Dagarna efter börjar underliga saker att inträffa och det dröjer inte länge förrän det står klart för paret att kultmedlemmarna inte bara lämnade blod och rädsla efter sig…

Efter att ha sett The Conjuring (recenserad här) väntade jag med spänning på spin-off prequelen Annabelle och mina förhoppningar var väl att den skulle vara ungefär som den filmen. Ack så fel jag hade. Annabelle är en långdragen, förutsägbar och skittråkig ”rysare” vars jumpscares går att förutse tusen år innan de inträffar och frågan är om inte filmen är till för att söva tittarna istället för att skrämma dem.

Annabelle är utan tvekan ett av 2014 års största fiaskon och troligtvis den tråkigaste filmen vi fick det här året. Den som blir rädd för den här filmen måste vara fruktansvärt hispig till vardags och har säkerligen igenspikad ytterdörr. Skippa.