Helt Perfekt Glob

Last Night In Soho av J

Fixerad vid det svängiga sextiotalet och alla dess moden drömmer den unga Eloise (Thomasin McKenzie) om att bli en mode designer. När hon blivit intagen till London College of Fashion packar hon sina grejer och flyttar från sin lugna tillvaro på landet med sin mormor till den livliga storstaden, ovetandes om att den kan vara mycket ibland. Obekväm med hur studenterna i hennes boende festar bestämmer hon sig för att flytta till ett gammalt hus som ägs av Ms. Collins (Diana Rigg) för att hyra ett rum.

När hon lägger sig för att sova händer något; hon reser på ett mystiskt sätt tillbaka till 60-talet och börjar följa den aspirerande sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), lurad in i en bländande värld av ljus och skuggor. Men framgångar kommer alltid med ett pris och frågan är, vem vet vad som hände igår kväll i Soho?

Vi har väl alla satt oss för att se en film och haft vissa förväntningar på hur den ska vara. Det kan vara handling, genre, skådespelarinsatser, effekter… och så vidare. Ibland snavar man över en film som man förväntade sig att den skulle vara på ett sätt, men som sedan visade sig vara någonting helt annat när väl sluttexterna börjar rulla. Last Night In Soho är en sån film för mig.

Jag satte mig i soffan med förväntningarna att få se en thriller med ett mordmysterium i centrum, vilket det på sätt och vis var, men allt eftersom började filmen gå mer och mer mot skräckgenren och i slutändan var jag nästan golvad av hur fel jag hade haft. Last Night In Soho gör dessutom ett bra jobb att lura sin tittare och varje gång jag trodde jag visste vart filmen var på väg så drog filmen undan mattan under fötterna på mig och slängde en ny vändning i mitt ansikte.

Filmen är välspelad, snygg och överlag spännande, men jag har dock ett litet problem med den; dess längd. Jag hatar musik- och dansnummer i filmer och det här var inget undantag. Även om de inte var superlånga så tycker jag att de hade kunnat kortats ned likförbannat. Jag fattar att de är viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen, men när det känns som att filmen tvärnitar och stannar av för min egen del så får det vara.

Utöver det har jag egentligen ingenting att gnälla över – eller tillägga heller för den delen. Last Night In Soho är (trots dess längd och musik- och dansnummer) en genuint bra skräck-thriller. Rekommenderas.

Glass av J

Tre veckor har gått sedan Kevin Wendell Crumb (James McAvoy) lyckades undslippa lagens långa arm och har sedan dess varit på en mordturné runt om i Philadelphia. David Dunn (Bruce Willis) – som besitter övermänskliga krafter – och hans nu uppväxte son Joseph (Spencer Treat Clark) driver nu mer en butik som är inriktad på säkerhet för hemmet – och på sidan av i hemlighet bekämpar de brott. Tillsammans börjar David och Joseph att söka efter Kevin och finner honom ganska snart, men den efterföljande striden mellan de två männen blir abrupt avbruten då polisstyrkor – ledda av Dr. Sarah Staple (Sarah Paulson) – dyker upp och griper dem.

Dr. Staple är en psykiater som är specialiserad på att behandla människor som tror att de är superhjältar, varpå David och Kevin skickas till Raven Hill Memorial; samma institution där Elijah Price (Samuel L. Jackson) sitter inspärrad, efter de sinnessjuka dåd han genomförde nitton år tidigare. Allt medans Staple försöker att övertyga de tre männen att de inte är de seriefigurer de tror sig själva vara, tar Elijah tillfället med David’s och Kevin’s ankomst i akt för att sätta sin egen plan i rullning; en plan som äntligen kommer att tvinga världen att se att superhjältar faktiskt existerar.

Om man inte har sett Unbreakable och Split vid det här laget kan jag tycka att man får skylla sig själv när det kommer till spoilers, speciellt med tanke på att Glass knappast försöker dölja att den ingår i samma universum som bägge de filmerna. Hur som helst har jag nu sett den tredje och sista delen i M. Night Shyamalan’s superhjälte trilogi och personligen blev jag faktiskt inte besviken – till större delen i alla fall.

Den första timmen består till större delen av att bygga upp allting till filmens klimax och går ganska långsamt, vilket givetvis är behövligt för filmens story. Det börjar röra på sig en hel del under den sista timmen och jag tycker att klimaxet fungerade för filmen (trots att det var ganska snabbt överstökat), speciellt med tanke på att de här filmerna inte är i närheten av samma popcornaction som Marvel’s och DC’s superhjältefilmer – även om något sådant inte behövs i någon av de här filmerna. Skådespelarinsatserna är, likt de två tidigare filmerna, fantastiska – i synnerhet McAvoy, som i flera scener får lov att byta mellan flera olika personligheter inom några sekunder mellan dem.

Filmen är inte felfri och det finns säkerligen de som tycker att filmens andra halva är en besvikelse efter de två första filmernas uppbyggnad av karaktärerna, men samtidigt måste man ha i åtanke att de här filmerna aldrig har handlat om stenhård popcornaction. Jag håller fortfarande Unbreakable högst av de tre, men jag tycker Glass är en värdig uppföljare och faktiskt bättre än Split helt ärligt. Rekommenderas – till de som sett de två första filmerna.

Läs gärna mina recensioner på Unbreakble och Split också.

Split av J

Kevin (James McAvoy) är en splittrad man – bokstavligt talat. Han lider nämligen av dissociativ identitetsstörning – personlighetsklyvning – och har visat 23 olika personligheter för sin psykiater Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley), men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När Kevin drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han till slut i ett krig om överlevnad som utkämpas mellan alla de som han har inom sig – och alla runt omkring – samtidigt som gränserna mellan hans personligheter börjar rasa samman.

Utan att försöka vara rolig så är jag rätt kluven när det gäller Split. Å ena sidan tycker jag att det är en helt okej suspense thriller, men å andra sidan kan jag inte skaka av mig många av filmens problem. Exempelvis är filmens speltid på tok för lång. Hela idéen om karaktären Kevin’s personlighetsklyvning fungerar bra till en början men allt eftersom filmen fortgår blir det för mycket av samma sak. James McAvoy gör en top-notch prestation som Kevin, men inte ens hans skådespel kan rädda filmen från att bli – rent utsagt – tråkig i längden. Filmen har dessutom en hel del hål i storyn och ska man vara riktigt kritisk till hur den är skriven så känns manuset en aningen slarvigt ihopslängt. Något jag däremot inte hade några problem med var en av subplotsen som finns i filmen som många kritiker av filmen verkar ha. Frågan är om de överhuvudtaget förstod poängen med att den var där.

Filmen är välspelad och fläckvis spännande, men har som sagt en del problem som jag har svårt att skaka av mig. Jag vet att jag borde använda mig av ”suspension of disbelief”, men då filmen till större delen är förankrad i verkligheten har jag svårt att göra det och ser det mer som slarv i manusskrivandet. Jag tycker inte Split är dålig, men det är inget mästerverk heller; den är okej.