Helt Perfekt Glob

The Blues Brothers av J

Efter att ha suttit på kåken i tre år blir Jake Blues (John Belushi) äntligen frisläppt tack vare gott uppförande. Tillsammans med sin bror Elwood (Dan Aykroyd) beger de sig iväg till barnhemmet där de växte upp för att träffa nunnan Syster Mary Stigmata (Kathleen Freeman) – eller Pingvinen som de kallar henne. Väl där får de veta att barnhemmet har dragit på sig en skatteskuld på 5000 dollar och bröderna bestämmer sig för att skramla ihop pengarna genom att samla ihop deras gamla band och spela live som The Blues Brothers. Frågan är dock om de kommer hinna i tid då de lyckas få fler och fler fiender allt eftersom de utför sitt ”uppdrag från Gud”.

Jag såg The Blues Brothers för runt 12 år sedan efter att ha spelat in den från TV. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte eller så, men troligtvis fnös jag rätt ordentligt åt filmen då den innehåller en del sång- och musiknummer igenom. Nu, när jag blivit lite äldre, så tycker jag att det är en bra och skojig film – till större delen. Personligen tycker jag att den är fläckvis seg, med onödiga och ”påklistrade” sång- och musiknummer (så som H skrev i sin recension av 25 Anniversary / Director’s Cut versionen av filmen, här), samtidigt som den väger upp med lite action och en hel del sköna gapskratt (som kommer allra speciellt under biljakterna som fick mig stundtals att gapskratta). Det enda sång- och musiknumret jag egentligen gillade riktigt mycket var Blues Brothers covern av Frankie Laines gamla tema-dänga Rawhide, till den gamla Clint Eastwood western serien med samma titel. Ärligt talat kan jag se den scenen hur många gånger som helst. Aykroyd är helt suverän i den låten och det är utan tvekan (i min mening) den bästa låten i filmen.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik-filmer, oavsett om det är en film med lite sång- och musiknummer eller en ren musikal, men The Blues Brothers väger upp just de partierna ganska bra med allt annat som pågår filmen igenom och gör den klart sevärd. Men att jag tycker att de kunde ha saxat ner vissa av sångscenerna eller bara tagit bort dem helt är ju en annan femma. Klart godkänd film och rekommenderas till de som gillar musikfilmer och som vill garva lite grann.

The Blues Brothers: 25th Anniversary Edition / Director’s Cut av H

Min pappa hade Blues Brothers på video. Jag kan ha sett den första halvtimman ett tiotal gånger. Jag tror att jag någon gång såg hela filmen, men mestadels somnade jag när det blev för mycket musik. Så hur går det när jag ser Director’s Cut som är en kvart längre – med mestadels musik?

Jake Blues (John Belushi) kommer ut efter att ha suttit i fängelse i tre år. Hans bror Elwood (Dan Aykroyd) tar honom med att hälsa på Pingvinen, en nunna i barnhemmet där de växt upp. Barnhemmet har dragit på sig en skatteskuld på 5,000 dollar, och bröderna bestämmer sig för att samla ihop pengarna genom att återförena alla gamla vänner och spela live med The Blues Brothers. Under resans gång möter de argsinta nazister, en mordisk ex-fästmö, och krossar ett hundratal polisbilar och ett köpcentrum.

Vi bjuds också på en räcka musik från bland andra Ray Charles, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown och Cab Calloway – men även från själva Blues Brothers. De var faktiskt ett riktigt band, och turnerar än idag och spelar för fullsatta hus i USA.

Director’s Cut således. Jag läser mig till att det mest är mindre klipp, repliker och sådant som småtrimmades bort till bioversionen, och i stort sett varje musiknummer är förlängt och komplett. Med andra ord, tycker ni att musiken kommer i vägen för storyn så är det bäst ni håller er till originalet. Denna DVD-utgåva innehåller båda versionerna, dock har bara den långa versionen fått ett 5.1-spår. Man bjuds också på en ordentlig räcka extramaterial, totalt 79 minuter om filmen och en extra 10-minuters snutt där man talar sig varm om den avlidne John Belushi. Vi får se både nya och gamla intervjuer med folk framför och bakom kameran och en hel del intressanta fakta om inspelningen. På det hela taget en mycket bra utgåva för de som gillar filmen.

Gillar jag filmen? Tja, jag gör väl det. Den har sina problem, mestadels i filmens tempo. Ibland känns musiken lite påklistrad och onödig. De såg tydligen filmen själva som en musikal, nåt jag inte riktigt håller med om – det är för lite musik. Jag skulle inte heller placera Dancer In The Dark i musikalfacket av samma anledning, det tar ju runt 40 minuter innan den första sången kommer där. (För övrigt en fantastisk film som ni bör ha sett.)

Men om man bortser från musiken och de lite svagare bitarna så har vi en hyfsat rolig film med en lagom mängd action i. Akta dig om du är lite sömnig dock.

Kolla in trailern här.