| Subcribe via RSS

The Amityville Haunting av J

december 1st, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Familjen Benson verkar ha hittat sin drömkåk, i den lilla staden Amityville, Long Island. Det finns emellertid ett problem med huset; 32 år tidigare blev en hel familj mördade i huset och det sägs att stället är hemsökt av någonting ondskefullt. Familjen ignorerar de vidskepliga historierna och flyttar in – vilket visar sig ganska snabbt vara ett stort misstag.

Jag blev något förvånad när jag upptäckte att det gjorts ytterligare en Amityville Horror film, den här gången med titeln The Amityville Haunting. När jag sedan upptäckte att The Asylum stod för produktionen insåg jag snabbt vilket misstag det var att ens införskaffa filmen…

Till skillnad från de tidigare filmerna i Amityville serien får vi här en found footage rysare, med en rejäl avsmak av The Asylum. Under större delen av filmen får vi se ”inspelningar” av pojken i familjen, som en bit in börjar varvas med ”inspelningar” ifrån ett övervakningssystem (likt de i Paranormal Activity filmerna). Filmningen är det inget större fel på och shaky cams är relativt uteslutna filmen igenom. Men å andra sidan händer det knappt nåt och när det väl gör det är det off-screen.

Karaktärerna är en bunt idioter som verkar ha gödsel i huvudet; speciellt föräldrarna. När de paranormala händelserna börjar inträffa skyller de allt på ungarna och det hela blir bara en stor jävla klyscha.. ja, fram till slutet av filmen alltså. Snorisen som springer runt och filmar större delen av filmen är en dryg skitunge som irriterar, storasystern är en bitchig fjortis och lillasystern känns så malplacerad att man räknar ut ungefär 5 minuter in i filmen vad hon har för del i det hela.

Händelseförloppet är ruskigt tråkigt och osammanhängande också. Filmen lägger ut en hel del trådar som aldrig knyts ihop i slutet av filmen och jag som tittare sitter mest och kliar mig i huvudet och undrar vad fan det var jag såg egentligen när slutte.. nej, just det ja, det finns inga sluttexter. Grabbarna på Asylum har gjort en Paranormal Entity (recenserad här) igen. Istället för att ge någon titel eller sluttexter får vi en text i början på filmen som säger att det inspelade materialet som man ska se är verkliga inspelningar. I slutet står det att inspelningarna blivit sammanställda av filmens regissör, Geoff Meed, och editerade av Cody Peck. Vilken person, som är vid sina sinnes fulla bruk, skulle tro på att det här skräpet är verkliga inspelningar?

Filmens effekter är bedrövliga och billiga, som i typ alla andra Asylum filmer och kostade troligtvis lika mycket som en kopp kaffe och bulle på närmsta café.

The Amityville Haunting är kort sagt en usel film som man absolut inte behöver se, som med mer eller mindre alla andra The Asylum filmer som gjorts. Vi får se om den kommande found footage uppföljaren (vilket blir nummer 10 i serien, om vi räknar bort remaken från 2005) The Amityville Horror: The Lost Tapes kanske blir bättre. Kanske.

Sugen på mer läsning? Kolla in mina gamla recensioner av de 8 första filmerna och remaken av originalfilmen; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 2005 remaken.

No Comments

2-Headed Shark Attack av H

augusti 22nd, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En annan film jag såg inför vår möjligtvis stundande podcast är den tydligt episka ”2-Headed Shark Attack”. Asylum har här återigen lyckats med konststycket att ta ett förbluffande dumt manus, totalt talanglösa skådespelare, mentalt handikappade specialeffektstillverkare och sätta ihop ett under av koncentrerade facepalms.

Ett gäng skolelever, eller nåt, befinner sig på en båt nånstans. En två-hövdad haj anfaller och folk börjar omedelbart att uppföra sig som idioter, och bli uppätna.

Vill du veta hur dum den här filmen är? Läs detta noga: En karaktär, sittandes i en motorbåt jagad av hajen, bestämmer sig för att det enda sättet att komma undan är att hoppa i vattnet. Läs det en gång till: Han försöker undkomma hajen genom att hoppa i vattnet.

Specialeffekterna varierar mellan datoranimerade klipp i kvalité med cutscenes från ett Playstation 1-spel, och ett fysiskt hajhuvud i gummi vars tänder tydligt böjs mot det de biter i. Givetvis varierar hajen i storlek beroende på vad situationen kräver, och simmar lätt fram i knähögt vatten samt använder sin kroppsstorlek till att sänka en hel ö.

Det här är en såndär film som är så jävla usel att man blir arg. Arg på att någon tyckt att manuset är bra nog att filmas, arg på att någon tyckt att filmen är bra nog att visas, arg på att många tycker att det här är kul underhållning och därmed bara uppmuntrar idioterna att göra fler såna här filmer, och framför allt arg på att jag bara hjälper till genom att själv se skiten och skriva om den.

Jag hatar skiten, och det som gör mig helt stissig är att det finns folk som seriöst tycker att det här är bra film. Inte på ett ironiskt ”så dåligt att det är bra”-sätt, utan på ett ”det här är välgjord och genomtänkt film med stora filmiska kvaliteter”-sätt. Här kommer ett antal citat ur bloggar och intervjuer med fans och skapare av ”2-Headed Shark Attack”:

”The group of actors that played the students in this film did a great job playing their roles. […] The story was well written […] and all the shark attacks were well done. The dialogue matched up with the actors and actresses, the only problem I had was sometimes the cleavage was distracting to what they were saying or I was jealous of the guys six pack abs. […] There was some powerful drama that had me pause the movie and go get a drink to calm down. […] I watched the movie twice in one day, it was that entertaining to me.” Recension av ”Asylumfan”

Manusförfattaren H. Perry Horton säger: ”The Asylum came to me with the concept, a sort of Hunger Games for the shark set. I thought it was a brilliant idea, and instantly wanted to get my hands on it. As far as the process went, it was quick – very, veryquick – and as such sort of a blur in my memory. I just remember throwing myself into it, wanting to satisfy what I think of as the two sides of being a shark fan – wanting to marvel at the sheer evolutionary superiority of the creatures, the genetic adaptations and instincts that make them such exceptional predators, and wanting to see them rip shit up. There are a lot of different species in the film, and I wanted to highlight each’s nefarious advantages, give each a different perilous personality.”

Regissören Chris Douglas-Olen Ray är faktiskt lite på min sida. Till frågan ”vad söker du i ett manus?” ger han svaret: ”Usually at this point in my career I am just hoping it makes sense. There a lot of time I am just trying to make sense of what I am reading.” Tyvärr så har Horton inte riktigt samma åsikt, utan fortsätter att säga helt sjuka saker som ”This also changed the structure of the leads from a pair to a trio, which was something I really liked, because it gave me a chance to define the leads based on their specific group dynamic, Kate as the muscle, Paul as the brains and Dana as the heart. I think in the film these attributes and actions have been spread out among other cast members to give things a more ensemble feel”.

Det säger ju sig självt vilken total dynga det här är. Du är fullt tillåten att se den om du är ett fan av den här typen av film, men jag tror ändå inte att du kommer ge filmen ett särskilt högt betyg relativt mot andra liknande filmer.

No Comments

200 M.P.H. av H

augusti 22nd, 2012 | Postad i Action, Film

Jag och J spelade in en podcast för ett bra tag sen där vi talar om Asylum och alla deras skitfilmer, och en dag ska jag redigera ihop den ordentligt och lägga ut på siten också. Inför den podcasten såg jag bl.a. ”200 M.P.H.” som förstås är Asylums svar på ”The Fast and the Furious”. Inte heller helt oväntat åker filmen snarare i fem MPH än 200.

En snubbe är en halvkriminell bråkstake som rejsar mot folk i bilar som han och hans mer väluppfostrade bror bygger. Deras syrra och mamma är strippare på den lokala klubben förstås. Storebrodern kraschar och dör i ett rejs, och elakingen som vann kräver lillebrodern på prisbilen. Lillebrodern vill förstås hellre hämnas och utmanar snubben på kvitt eller dubbelt.

Det enda som inte är fullständigt förutsägbart i den här rullen är att skådespeleriet faktiskt är rätt bra. Synd bara då att manuset inte ger de stackars skådespelarna nåt vettigt att säga. Rejsingscenerna består av klipp på bilar som kör måttligt fort runt samma kåk flera gånger, och varje krock eller annan spektakulär händelse visas med hjälp av en dåligt datoranimerad bil som åker ur bild följd av en kraschljudeffekt och skakande kamera. Allvarligt, det är precis så löjligt dåligt. Ibland blir det förstås även plågsamt långdraget och tråkigt. Förstås en skitfilm som ingen bör se, men som sagt med noterbara skådespelarprestationer.

No Comments

Paranormal Entity av J

december 22nd, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kommer någon ihåg min recension av den överhypade tråk- och snarkfilmen Paranormal Activity? Well, gott folk. The Asylum har återigen gjort det. Paranormal Entity är alltså deras senaste rip-off rulle och enligt de själva är detta material från riktiga inspelningar av ”Thomas Finley när han och hans familj blev utsatta för en poltergeist.” Vilket också är typ hela handlingen.

Det The Asylum-grabbarna ska ha creds för är iaf att de verkligen går fullt ut med att filmen verkligen innehåller riktiga inspelningar och att materialet i filmen faktiskt har inträffat. På deras sida står det ”n/a” på regissör, producent, manusförfattare etc. och vi får inte heller någon som helst titel innan filmen slås igång. Men att hönshjärnorna sedan slänger upp följande text någon minut efter filmens slut är nog det som fick mig att skratta mest: ”All events, characters, and firms depicted in this photoplay are purely fictitious. Any resemblance to real persons, living or dead, is purely coincidental.” Att filmens Amazon-sida listar Erin Marie Hogan som en av skådespelerskorna i filmen gör det hela ännu mer komiskt.

Hur är filmen i sig då? Med tanke på The Asylum’s tidigare verk så som Snakes On A Train och 2012: Supernova hade jag inte speciellt höga förväntningar när jag faktiskt fick reda på att det var det gänget som stod bakom filmen. Och visst fick jag vad jag hade väntat mig; en halvsunkig rip-off film där de tagit mycket ifrån Paranormal Activity, gjort om det lite grann och sedan gjort en egen sunkigare film på det.

Bitvis var filmen otroligt tråkig med. Exempelvis får vi en lååååång sekvens där snubben som spelar Thomas knallar runt med kameran mitt i natten och letar efter Hogan, som spelade Samantha, och den enda dialog vi får är han som ropar efter henne. Ingenting skrämmande inträffar under den här sekvensen heller, utan han knallar bara runt och hittar slutligen Samantha, som bara står där och gör absolut ingenting och sedan händer absolut inte ett skit, scenen slutar där.

Förutsägbarheten är rätt hög även i den här filmen. I Paranormal Activity blir vi alltid förvarnade att något ”hemskt” ska hända tack vare att videon snabbspolas och stannar av precis innan det där ”hemska” ska hända. I Paranormal Entity hör vi istället ett brummande ljud precis innan något ”hemskt” händer.

Det finns en hel del mer att gnälla över med den här filmen, men jag varken orkar eller vill lägga ner speciellt mycket mer energi på den här filmen. Det är en sunkig rip-off av en överhypad och sunkig tråk- och snarkfilm, helt enkelt.

För er som är sugna på mer läsning om The Asylum produktioner kan klicka er in på Helt Perfekt’s recensioner av Snakes On A Train och I Am Omega. En liknande åsikt på den här filmen finner ni här.

Undvik, helst.

Någon IMDB-länk finns inte heller, vad jag har hittat åtminstone. Ni får nöja er med följande länk.

http://www.theasylum.cc/product.php?id=168

5 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud